Italiensk film i ny era

Cartaditalia nr 3, 2010
2000- 2010 Tio år av italiensk film
En tidskrift tillägnad italiensk samtidskultur (på svenska och italienska)
Italienska Kulturinstitutet ( http://www.iicstoccolma.esteri.it/IIC_Stoccolma )

Den 25 maj 2008 vinner två unga italienska regissörer stort erkännande vid Cannes filmfestival. Matteo Garonne får det Stora Priset med Gomorra och Paolo Sorrentino erhåller Juryns Pris med Il divo. Gomorra behandlar ett förorenat och soptyngt Neapel naglat i camorrans tvingande grepp, en film baserad på Roberto Savianos uppmärksammade bok och Il divo berättar om
den spektakuläre makthavaren Giulio Andreotti som varande Italiens mest "romerske" politiker. Dessa bägge filmers framgångar utgör ett internationellt trendbrott där italiensk film efter en tjugoårig kräftgång åter gör sig gällande internationellt.

Jean A. Gili docent vid Sorbonne, konstnärlig ledare för Filmfestivalen i Annecy och specialist på italiensk film, är redaktör för detta nummer av Cartaditalia och han konstaterar i sin artikel "Och likväl rör den sig. Om den italienska filmen under 2000-talet" att den italienska filmen funnit sin vändpunkt och nått fram till ljuset efter en lång och vilsen vandring i ödslighetens tunnel. Han menar att många unga regissörer vill se sig som arvtagare till neorealismen och/eller vara en fortsättning på sextio- och sjuttiotalets politiska film. Han nämner flera filmer som exempel på detta bland annat Marco Tullio Giordanas "De bästa åren" (2003) som utforskar Italiens samtidshistoria och Michele Placido med Romanzo criminale (2005) som visar på det samröre mellan brottsligheten, statens säkerhetstjänst och extremhögerns intriger som sammantaget ledde fram till bombattentatet i Bologna 1980 och han ger fler exempel.

Jean-Claude Mirabella sätter i sin artikel "Den syditalienska renässansen. Den italienska filmen återföds i södern" Cannesframgångarna som riktmärke för den inhemska filmens återkomst och renässans men förlägger dess födelse huvudsakligen och speciellt till södra Italien. Han går i sin artikel in på det lokala uttryckets betydelse som tongivande i nutida italiensk film. Han pekar på att de senare årens regissörer i sitt konstnärliga uttryck ofta varit intimt och nära förbundna med det egna landskapet.

Detta nummer av Cartaditalia tar ett brett och djupt grepp om italiensk film under de senaste tio åren. Artiklarna använder genomgående den framgångsrika perioden mellan 1945 och 1975, och det kortvariga uppsvinget under sextio- och sjuttiotalet, som jämförande balanspunkter gentemot nutida film. Med den italienska filmens storhetstid (1945-1975) som relief pekar flera artikelförfattare ut den nya italienska filmen som en avlägsen men dock inspirerad släkting och arvtagare till neorealismen med bland annat en intressant nytändning för samhällsanalyserande film.

Vad gör då italienarna film om? Verkligheten är väl ett bra svar. Den överväldigande delen av italiensk film handlar om Italien, om samhället och dess företeelser med särskild tyngdpunkt på dess avarter. Det är ändå kring några specifika axlar som den nya italienska filmen rör sig, den historiska tillbakablicken mot andra världskriget och fascismen, skildringarna av samtidens maffia, illegal invandring och immigrantproblematik, berlusconismens olika spektakulära uttryck, säkerhetspolisens godtyckliga konspirationer och det misslyckade vänsterupproret under sjuttiotalet.

Maffian är ett ämne som behandlas i trettio procent av de nya filmerna konstaterar Paolo Modugno  i sin artikel "Film och maffia i de senaste årtiondets italienska film" där han redovisar hur ofta de olika maffiaorganisationerna skildrats på film och hur filmmediet ibland används för att ge upprättelse åt maffiaoffer och påverka rättsväsendet så att nödvändiga rättsprocesser vilka annars uteblivit kommer till stånd. Maffiafilmer som illustrerar kända fall har varit ett sätt att få igång sådana processer.

Jacopo Chessa talar om att filmen i Italien alltid varit ett verktyg för historiska vittnesmål och samhällskritik och som sådant fungerat som en nationens självbiografi i kraft av att den samlar och uttrycker det historiska minnet. I en omtalad artikel i La rivoluzione liberale konstaterade den unge antifascisten Piero Gobetti att fascismen i en spektakulär politisk metafor kunde beskrivas som "nationens självbiografi" och att det som Mussolini så skickligt tolkade och utnyttjade historisk sett inte var annat än det italienska folkets värsta defekter samlade i en ideologi. Därmed blir följaktligen uppgiften för dagens italienska film att bland annat analysera och illustrera andra världskriget och fascismen.

Oreste Sacchelli diskuterar skildringar av arbetslivet i dagens italienska filmskapande. Här talar Sacchelli om en allt större uppmärksamhet på verkligheten på grund av de starka förändringar som sker i det italienska samhället och nämner Davide Ferrarios Dopo mezzanotte som den tveklöst vackraste men också mest illustrativa italienska filmen från 2000 och framåt vad gäller nutida skildringar av arbetslivet. En annan film är Francesca Comencinis In fabbrica (2007) som behandlar dået och nuet och arbetarklassens historiska försvinnande från offentligheten.

Vincenzo Maggitti pekar i sin artikel "Film och litteratur från 2000 till i dag" på hur film och litteratur alltid varit intimt sammanbundna i Italien. Han redovisar att det från 2005 till 2009 har gjorts 317 filmer i Italien baserade på romaner. Han utvecklar resonemanget till att ställa frågan om det är ett fattigdomsbevis att andelen "litteraturbaserad" film stadigt ökar.

Alain Bichon talar om själens svärta och hur den italienska filmen under åren 1975-1985 förlorade sin själ. Genrerna försvann. Total avsaknad av thrillers, western- och skräckfilmer och dessutom av politisk film gjorde att den italienska filmen förlorade sin själ. Han beskriver att det var en kombination av åtgärder för produktionsstöd som fick den italienska independentfilmen att till slut  ändå gå in i en kreativ och produktiv nytändning.

Christian Viviani nämner den stora framgången för Marco Bellocchios Vincere (2009) som den avgörande bekräftelsen och exemplet på italiensk films nya kreativa kraft och i anslutning till detta skådespelarnas förnämliga insatser. Och han beskriver en ny generation italienska skådespelare till viss del artskilda från den traditionelle italienske skådespelaren då de har ett mer nedtonat sceniskt språk.

Paolo Grossi, direktör på Italienska kulturinstitutet berör i sin ledare det förhållandet att italiensk film länge seglat i motvind med tanke på det nya mediaklimatet där den hårda konkurrensen från television och andra medier försatt filmen i mediaskugga men att han nu hittar inspirerande tecken till ett uppvaknande och han hoppas att distributionsformerna inte skall sätta hinder i vägen för att italiensk film skall nå en internationell publik.

Nr 3 av Cartaditalia är ett mycket initierat och mångfacetterat temanummer för branschfolk men också för filmintresserade i allmänhet om den italienska filmen och dess pånyttfödelse. Man får på köpet en katalog över de tjugotvå främsta nutida italienska filmskaparna, ett dokumentärbibliotek med begrepp inom genren som ger nedsteg i olika italienska dokumentärer och dessutom en diger biografi över italiensk film.

Benny Holmberg