Litteratur: Per Björklund, Arvet efter Mubarak - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Arvet efter Egypten

alt Per Björklund
Arvet efter Mubarak
förord av Mattias Gardell
verbal


Man ska nog inte läsa Per Björklunds titel som en fråga. Han försöker reda ut vad Mubarak lämnar efter sig och inte vem som ska ärva. Det senare tycks vara självklart för honom. Militären som kollektiv tar över med någon av de högsta generalerna som främst bland likar, Ingen personlig diktatur, alltså, åtminstone inte från början. Men det är heller inget nytt; det dröjde några år innan Nasser, Sadat och Mubarak höjde sig över mängden av generaler och blev obestridda Ledare. Inga större förändringar i toppen alltså. Frågan är snarare vad de nya makthavarna är beredda att göra för eftergifter till det folk som fört dem till makten med sina demonstrationer och strejker. Och kanske också vad den store bidragsgivaren USA tillåter.

Men till det arv Mubaraks arvtagare har att förhålla sig till, och då talar vi inte främst om alla de pengar Mubarak och hans folk stulit och alla de företag Mubaraks drivit som familjeföretag, utan om de jättelika politiska, religiösa och sociala problemen. Björklund talar både i termer av klasskamp och bröd- och matkris. Men också en strid mellan nytt och gammalt, modernt och traditionellt, tolerant islam och fanatisk bokstavstro, stad och landsbygd, nord och syd.

Björklund vistades i Egypten, mestadels i Kairo, åren 2006-9 och mycket av texten i Arvet efter Mubarak består av reportage han gjorde då och som delvis har publicerats i vänstertidningar som Arbetaren, Flamman och ETC. Han studerade samtidigt arabiska och man kan se att hans reportage blir mer inträngande ju bättre arabiska han lär sig; han börjar intervjua vanligt folk, själv eller med viss tolkhjälp. Han kan nu intervjua strejkande arbetare i Mahalla vid den stora textilfabriken (mellan 20 och 30 000 anställda), ett par kvinnor som är medlemmar i Muslimska Brödraskapets Systrar, agronomer och ingenjörer som jobbar med småbönderna och försöker övervaka den havererade jordreformen så gott det går, folk som jobbar med stöd till palestinierna i Gaza (mycket illegalt!) och så vidare.

Jag kan inte avgöra om Per Björklund underskattar Muslimska Brödraskapet numerärt och ideologiskt men hans bild av detta sällskap, som i Väst utmålats som Demokratins Fiende nr 1, skiljer sig mycket från den gängse bilden. Vi har visserligen från andra håll fått veta att brödraskapet tagit avstånd från våldets väg (det var anledningen till Ayman al-Zawahiri bröt sig ur och anslöt sig till al-Quaida, där han snart blev andreman efter bin Ladin), men inte att de mildrat sin hållning till kristna och shiiter och inte längre kräver Israels utplånande utan ställer upp på en tvåstatslösning (huvudsaken att palestinierna får ett hem). Men en sak som både Björklund och hans sagesmän bekräftar är att man inte ser Palestina-frågan som separerad från Egyptens problem. Den tunga kritiken mot såväl Sadats som Mubaraks regim har varit dess förräderi mot den "arabiska" och palestinska saken och beroendet av först Sovjet, sedan USA.

Christer B Johansson

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen