En palett av mörkrets färger

Susanne Halvardsson
Natt
Podium

Beroende på perspektivval, kan tillvaron upplevas på oräkneliga sätt. Susanne Halvardsson har i sin fjärde diktsamling utgått ifrån en sorts variationer på ett tema - natt och mörker - i vilka det vilar så mycken skapad symbolik att dikterna riskerar att bli känslomässigt svåra att ta till sig. Å andra sidan föreligger en palett av mörkrets färger, som man nästan inte tror ska gå att uppbåda, och som sträcker sig efter den ständigt undflyende natten och fångar dess nyanser i ett fyrverkeri av bildskapande.

Istället för ett förklarande ljus finner man sig som läsare stå inför ett förklarande mörker, något som i och för sig inte är ovanligt i samband med poesi. En icke oväsentlig del av diktandets väsen ligger däri. Här tycks emellertid mörkret vara en fullkomligt integrerad del av tillvaron, inbyggd i människans relation till naturen, varandra och sig själva. Svårtolkade bilder blandas med andra, mer direkta, likt små världar av insikt, ibland min, ibland kanske någon annans.

Susanne Halvardssons främsta poetiska verktyg kan tveklöst sägas vara det sinnesanaloga i språket, vars främsta syfte ju är att hitta formuleringar som kan överraska men också ställa saker och ting i ett nytt sken. Och visst skiner det av skuggornas doft, måntårarna, natten som flyr, skogen som håller in all färg, den svarta muren som kommer. Rekommendationen från den här recensenten till läsaren är kort och gott att inte överdosera, utan läsa över tid, i koncentrerad dos. Dikterna kräver helt enkelt det - och förresten ska väl dikt aldrig läsas på något annat sätt!

Lars-Göran Söderberg