|
Kritik
|
Ingeborg, skam och passion
Inger Alfvén När förnuftet sover Albert Bonniers
Vad är det som får två människor att hålla ihop? Inger Alfvéns nya bok När förnuftet sover är en närstudie i en relation, men också i två personers enskilda strävan. Ingeborg är en pensionerad advokat med rötter i ett nersupet arbetarhem. Fabian är författare med en högborgerlig uppväxt och ett romantiserat engagemang i vänsterrörelsen bakom sig. De kunde inte vara mer olika, men de delar ett liv, ett äktenskap och en dotter. "Jag har aldrig sett en sådan kärlek mellan två människor", säger den frånskilda dottern Kristina. Hon skulle bara veta att mellan föräldrarna krälar en avgrund av lögner, svek och undanträngda minnen. När Ingeborg faller och slår sig illa blir hon som aldrig bett om hjälp hjälplös. Kristina anställer en iransk flykting som hemhjälp. Det gör Fabian rasande och han flyr till Gran Canaria med sitt misslyckade manuskript.
Kvar i våningen blir Ingeborg och den försiktiga Soraya. När förnuftet sover är en roman om klass, åldrande och invecklade relationer. Det handlar om skam och passion, men framför allt om egocentriska individer som inte tål att ställas emot de krav som de själva ställer på andra. Med största sannolikhet anspelar titeln på Goyas gravyr "När förnuftet sover skapas monster", för nog är det de inre drifterna och det mörka begäret som Alfvén försöker fånga. Prosan har ett berättande drag, där inte mycket utrymme lämnas åt gestaltande dialog eller gäckande undertoner. Alfvén skriver rakt, men detaljerat, om parets upplevelser och tankar. Efter Ingeborgs sjukhusvistelse klyvs parets gemensamma berättelse i två individuella fördjupningar. Fabian berättar från ön om känslorna inför Ingeborg och om sin kamp med skrivandet. Ideligen ringer han Ingeborg, som så småningom får ta över rodret där hon sitter i våningen och försöker vinna Sorayas förtroende med pengar. Makarnas berättelser avslöjar bit för bit också dolda motiv och förträngda omständigheter. Olika perspektiv på förr och nu samlas alltså till en helhetsbild som bara läsaren har tillgång till. De skilda utgångspunkterna tillför utan tvekan en spänning, men Alfvén är ofta övertydlig och onödigt upprepande. På det hela taget är också porträtten av Fabian och Ingeborg sövande lika, bilden av Ingeborg har dock ett större känslomässigt djup som gör henne mer trovärdig. När förnuftet sover är en roman där känslan, snarare än förnuftet, styr. Alfvén skapar en angelägen och tabubelagd grund, men håller sig ofta på ett redogörande plan som inte riktigt tillåter gestalterna att lyfta.
Jonna Fries
|