Från världens scener. Genom tid och rum - Tidningen Kulturen




Teatermasker hos Ingela

Scenkonstens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ingela Karlsson tycks vara en av dessa urbegåvningar som ingenting rår på – utom viljan, inspirationen, tanken. Hon driver ”Teaterbägaren” sedan 20 år, skapar föreställningar, skriver, regisserar, komponerar. Hennes arbetsfält är hela jorden.




Teater är ett maskspel, ett kattaktigt rävspel, ett mänskospel. Under föreställningen lockas jag att hugga huvudet av katten ett antal gånger, liksom, inte minst, i min fortsatta kontakt med Ingela.
Vad vet hon själv om detta? Associationerna trillar runt i mig långt innan jag vet om de ens nått henne. Vill hon att vi hugger huvudet av katten?
Ingela Karlsson i sitt hem

Ingela Karlsson i sitt hem

Annons:



Ingela

Hon har ingen dator, ingen Ipad, ingen smartphone, ingen bil och ingen mat hemma. Hon har ingen scen, men en cykel och bär teatern på fickan.

Ingela Karlsson, skådespelerska, författare, regissör, tonsättare och sångerska, har drivit Teaterbägaren i 20 år. Den ”höjs för möten mellan forntid och nutid, mellan öst och väst, mellan tradition och experimentglöd, mellan poesi och prosa.”

I ett manifest på hennes hemsida finner jag:

”Jag anser att en levande teater är baserad på lyssnandet, sekundära seendet. Mekanisk teater är tvärtom. ”

Ursprunget finns i London, där hon startade Anglo-Scandinavian Theatre. Varför London? undrar jag vid en intervju hemma hos henne vid Kungsholms Strand i Stockholm.

Hennes föreställningar kommer upp på alla slag av scener.

”Ingela arbetar i företag, skolor, kloster, flyktingläger och på teatrar, ambassader och fängelser. Hon arbetar med att höja ett budskap, lyfta fram en ny vinkel, skärpa en tanke och stärka självförtroende hos chefer och ledare, lärare, präster, ungdomar, interner och för människor som har svenska språket som sitt främmande språk – individuellt eller i grupp – för alla som känner behov av att tänja på gränser och förstå sig själva och andra på flera plan.”

Hur började det? Jag vill veta

Från födseln, förklarar hon, liksom självklart. –Jaha? –

När hon var tolv år förstod hon att det fanns en väg från idé till produktion.

Jaha. Hur då?

Ingela Karlsson är född i Ljungby, Småland, Teaterutbildad i England.

Varför England?

Det hade att göra med det allmänna klimatet inom svensk teater på den tiden. Den politiska atmosfären stoppade kreativiteten.

-Det var fruktansvärt lågt i tak.

Visst, bekräftar jag ivrigt, och berättar om den höst på 70-talet då det fanns 12 olika Brecht-premiärer i Stockholm.

-Då kände man sig manipulerad, som en journalist sa.

-Jag följde min intuition, svarar Ingela på min fråga om hur hon utvecklat sina projekt och vilka lärare hon haft.

Hon provade in på Central Academy of film and drama i London, gick en provmånad och blev antagen. Efter tre års studier fick hon i uppdrag att regissera en produktion med 100 personer. 24 av dem skådespelare.

För att få vind i seglen vände hon sig till Svenska Ambassaden, som fann idén god och hjälpte till med marknadsföring.

Hon pendlade, regisserade på distans, ambitiös och angelägen om att skådespelarna skulle få hennes instruktioner var de än befann sig.

Ingela har plockat upp sin scen ur fickan på många platser i världen.

”Man ifrågasätter aldrig ondskan, däremot godheten. Jeanne d´Arc är genuint god.”

Säger Ingela i en intervju från 1998. Då har hon hunnit med att spela pjäsen ”Jeanne d'Arc” ett antal gånger i Kina, Moskva, Frankrike och Litauen. Föreställningen är en monolog, författad och framförd av Ingela K. -prolog och epilog av Ingrid Ydén-Sandgren o Lilian Goldberg.

Drottningarna – Återupprättelsen, om Mary Stuart och Elisabet I har visats ett antal gånger 2016.

Föreställningen

äger rum i Livrustkammaren i Stockholms slott. Lokalen är liten och utrymmet sparsamt.

Det är en lördag eftermiddag i september 2016, och jag kommer över knaggliga trottoarer. Passerar genom en vacker utställning av renässanskostymer i papper.

På en liten scen spelas ett av världens stora dramer av tre aktörer: Ingela Karlsson, Maria Baczinsky och Vladimir Diskanski. Dräkterna, av Pia Wedar, antyder med raffinerad enkelhet det svällande renässansmodet, som vi sett på målningar och gobelänger.

Ingela är styckets författare och Vladimir Dikanski regissör.

Maria har skrivit Mary Stuarts sångtexter som hon framför berörande med sin klingande mezzo, och Vladimir Vladimir Dikanski ,specialiserad på renässansmusik, har komponerat musiken som förflyttar oss i tiden.

Elisabet, dotter till engelske kungen Henrik 8e, han som ansåg sig äga rätt att avrätta sina hustrur om de misshagade honom. Två av sex blev halshuggna. Den första av dessa, Anne Boylein, var Elisabets mor.

”Lösenordet är respekt” att se på nytt. Att återupprätta, skriver Ingela.

I enkla och starka moment, som kan föra tanken till såväl Commedia dell' arte som japanska NO-teater, framträder Elisabet och Mary på var sin sida av scenen.

Elisabet framställs i olika faser från barndom till ålderdom.

I Ingelas skarpskurna pantomim får vi se henne födas, frambäras till fadern som underkänner flickans blotta existens. Trots detta fostras hon av de bästa guvernanter och upplever kunskapens tjusning.

Ingela/Elisabet i Grönt och guld, Maria/Mary Stuart i mörk lila kaftan.

Effektfullt mot väggarnas grova sten-bakgrund. Vladimir med sitt instrument i förgrunden. Han gestaltar nyckelpersoner i detta maktspel, reformatorn John Knox och underrättelsechefen Frances Walsingham.

Hur mycket av de skeenden vi i dag betraktar som historiska bottnar i dessa drottningars egna viljor och väsen?

Under 1500-talet var Europa präglat av religiösa maktstrider

Luther hade spräckt katolska kyrkans envälde.

Elisabet I var protestant, dock inte utan sympati för katolicismen. Mary Stuart var innerlig katolik, hängiven franska liljan.

Om dessa båda drottningar utnyttjades som brickor i ett maktspel, bör de återupprättas till sina sanna gestalter.

Den anglikanska kyrkan blev en historisk kompromiss, som står sig än i dag.

Elisabets tid i England la grunden till kommande framgångar och kan förklara en del av dess koloniala inflytande. Bilden av Elisabet II finns fortfarande på mynt och sedlar i Samväldet. Britterna regerar vågorna.

Men Tudor-dynastin dog ut med E I, som vägrade äktenskap och förblev barnlös. Stuart, däremot, har släkt i fler av dagens europeiska furstehus, bl.a. svenska kungahuset.

Monarkister eller inte, berörs vi. Kristendomen har lyckats med att skapa ett slags andliga kolonier överallt på jorden och tränger undan andra traditioner på dess egen mark. Det kallas mission, att omvända hedningar.

Hos oss i Sverige trängdes de gamla gudarna bort på 1100-talet e Kr. Tempel revs, kyrkor byggdes. I fokus vid altaret kom korset.

Vad hade funnits förut, under den tid vi kallar hedendom?

Relationen Mary Stuart / Elisabet I kan beteckna en korsväg och en prägling i vår syn på europeisk kultur. Sedermera landade brittiska fartyg vid Coromandel på Indiens ostkust. Ostindiska kompaniet skapades.

Den inhemska kulturen slogs i huvudet med såväl Bibeln som Shakespeare.

Var detta enligt drottningarnas uppfattning?

Några av pjäsens avsnitt står utanför den historiska handlingen. ”Vi kallar dem den himmelska scenen, där vi själva bestämmer skeendet”.

C'est mon blason et ma fleur de lys.

Ne me quitte pas comme autre fois.

L' Ècosse, l Angleterre et la France, ma chére.

Överge mig inte som du tidigare gjort.

Skriver Maria i sin sångtext.

Scottland, England, Frankrike som länkar i en kraftfull kedja.

Elisabet I svek sin kusin när denna sökte skydd. Den blå scenen läker.

I föreställningen framtonar Mary genom Maria som Maria Magdalena.

Dessa ”blå scener” flyttar åskådarens uppmärksamhet mot en annan dimension och utgör pjäsens essens. Genom gester, dräkter och skimrande textiler skapas ett samförståndets flöde

Jag kände en gång en drottning. Vi brevväxlade. Hon mördades 1984 av sina livvakter. Indira Gandhi, Indiens PM under ett antal år.

Trådarna möts. Indira Nehru-Gandhis ideal hette Jeanne d 'Arc. Ingela har skapat en föreställning om detta helgon, som står staty utanför en fransk kyrka vid havet i Pondycherry, den f.d. franska kolonin i Tamil Nadu. Inte långt därifrån finns M Gandhis monument och en staty av Nerhu, Indiras far och Indiens 1a PM.

Min egen erfarenhet av asiatisk kultur

kan bli som en enda blå scen.

När jag erfor buddhismens många ramar spräckte jag dem alla och lämnade dess traditioner.

Risken är: rågångar i stället för broar. ”Min guru är visare än din”. Risken är att någon varnar för falska profeter, utan att ha en aning om sammanhangen. Risken är också, att någon blir hängande i sin guru eller i en tradition, utan att kunna utvecklas.

Att religioner, nationer, generationer möts och river murar för att mötas på nytt är en av Teaterbägarens intentioner!

(här möts Ingela och jag i krysset)

Våra möjligheter finns i det oförlösta, det ännu inte manifesta, där vi blir människor.

När vi leds in i den blå scenen möter vi inte bara ett par historiska gestalter i ett vackrare ljus. Vi möter oss själva.

I den blå scenen går vi utanför

Eller innanför, beroende på från vilket håll vi kommer. Där öppnas de möjligheter vi annars sällan erbjuds.

Vår fysiska tillvaro lär vara uppbyggd av så små partiklar, att vi inte ens kan ana dem. Hur kan vi då veta att de finns?

I den blå scenen får inget ont ske, skriver Ingela i sin presentation. Att våga!

Vi måste inte, till varje pris, krypa runt i eländet. Äntligen, tänker jag. Brister hinnan mellan det möjliga och förstelnade.

Historiens vingslag dryper av blod. Dramat har filmats. Varje gång avrättas Mary lika obarmhärtigt av en, till synes, mångårigt tvekande drottning av England. Varför blev det så? Hur dumma får människor bli?

Att i ett konstverk i dagens Sverige med all dess PK, vetenskap och rationalitet kunna öppna för en ”blå dimension” berör mig.

Den är tagen på allvar. I en livrustkammare. I en annan människa. Öppet och inför publik.

Vi måste inte döda, inte ljuga, inte intrigera eller förställa oss. Vill vi tala med änglarna kan vi ju inte fara med osanning. Inte heller duger det att röka på eller supa sig full. Eller att komma med pretentioner och förnumstigheter. Eller att tränga sig på för att komma först i kön.

”Historien kunde tagit en annan vändning.”

Historien är en musa – en av nio. Vad säger de övriga 8 muserna? Hur vänder de sig?

Vad säger Thalia? Eller Terpsichore?

 

”Hugg av mig huvudet!” säger katten i fabeln. Flickan vägrar. Katten envisas. ”Om du verkligen älskar mig - - --”

Alltså: bort med huvudet, och där står, äntligen, prinsen, tacksam att ha blivit av med sin förklädnad.

Teater är ett maskspel, ett kattaktigt rävspel, ett mänskospel. Under föreställningen lockas jag att hugga huvudet av katten ett antal gånger, liksom, inte minst, i min fortsatta kontakt med Ingela.

Vad vet hon själv om detta? Associationerna trillar runt i mig långt innan jag vet om de ens nått henne. Vill hon att vi hugger huvudet av katten?

Mötet med Ingela blir, för mig, en av dessa öppningar, som trots det uppenbara förblir i gåtans kokong.

Hur många gestalter? Jag förnimmer dem utan att kunna fånga in dem, eftersom de försvinner lika fort som de uppenbarat sig.

Mötet

Jag gick inte på de ” tiljor som föreställa världen”. Jag gick i världen. Där gick du också. Du kallade dem ibland ”teater”, och så kan vi kalla det vi ser. Hela världen är en scen, påstår Shakespeare, och det får väl stå för hans räkning.

Hon bjuder hem mig till hennes traditionella nyårsfirande. Detta blir tredje gången vi ses.

Vatten spolas, bröd skärs upp, rädisor rensas. Folk trängs bland ytterkläder, kängor och förtäring.

Radion står på. ”Buddhismen säger att allt är lidande” låter en slump-stämma från ett program. Vad nu? Jag reagerar med en gammal suck.

–Nu sprider de sina okunnigheter igen, talar jag om för de närvarande gästerna. Och fortsätter:

”Jati pi dukka” – den första ädla sanningen enligt Buddha - översätts alltför ofta: Att födas är att lida. Slentrian! Fnyser jag och fortsätter: Jag brukar översätta: ”Att födas medför oro.”

-Så är det ju, medger Katarina.

-Det går aldrig att översätta rakt av från ett språk till ett annat, gnisslar jag vidare.

Det tycker inte Ingela heller, hör jag henne bekräfta från tamburens trängsel.

Svensk kultur skyggar och går omvägar. ”Mindfulness”, som härrör ur ”Vipassana”, en gammal buddhistisk meditationsteknik, kan lätt bli en metod utan ande, utan inre liv.

Vipassana är ingen träningsmetod för bättre hälsa. Det är en metod för insikt i tillvarons natur – i ”dukka”, som är ett svåröversatt ord från pali, och vars betydelse dras med en massa missförstånd.

Hur gammalt är pali? Några tusen år äldre än dagens svenska. Hur skall vi kunna översätta rakt av? Givetvis gå det inte. Från slätterna i Bihar nedanför Himalaya till Skandinavien i dagens Europa.

Jag lyckas klämma ned mig bland övriga gäster i ett trångt och inspirerat dunkel.

-Förstår du vad du faktiskt håller på med? frågar jag Ingela då hon passerar mig.

-Nej.

-Då skall jag berätta det för dig vid tillfälle, påstår jag, lättvindigt skrytsamt.

Det skall jag förstås inte. Hur skulle jag kunna det?

(Du drar upp din nästa ur det djupa träsket. Det dryper av sorg, blod, tålamod och längtan. Det blixtrar, som ett nyårsfyrverkeri. Det lyser som pärlor och guld och alla finner sin väg som klarnar genom skogar, över hav, höjder och öppna landskap.)

Du vet nog vad du gör.

Vilka floder flyter här samman till ett vindlande vattendrag genom världar?

Var och en sin egen flod -

Jag ber dig följa mina steg.

”Jag ogillar starkt ordet ”roll”, skriver du i en text som jag hittar på nätet.

”Ordet utestänger mitt angelägna mål att öppna dörrar till okända rum i människans psyke.”

Aha. Nu förstår jag varför jag inte orkar titta på filmen Höstsonaten i TV-play, t.ex., men avbryter hela tiden uppspelningen för att dricka vatten, äta kakor, släppa in eller ut katten. De har roller. Duktiga idioter? En roll stannar inom rollen och håller sig där tills spelet är slut och ridån markerar skillnaden mellan ensemble och publik.

Mot slutet av Höstsonaten visar filmen Ingrid Bergmans vackra ansikte i tårar och sorg. Regissören, I B, har spräckt rollen. Eller har han? Det lär ha varit hans signum, hans gåva, att fånga upp skådespelarnas ansikten sedan han drivit dem att tappa masken.

De okända rummen i människans psyke når han inte med det. Han når, däremot, ett igenkännande hos människor/publik i en kultur, som alltför länge lärt oss leva med förställningarnas maskspel.

Personlig dialog

Jag inspireras och skriver min text om nyårsafton och tycker att du, med respekt för såväl yttrandefrihet som kreativitet, måste godkänna innan den publiceras.

Jag beskriver trängsel och mörker i hennes hem. Vad skall hon tänka? Jag kallar henne ”Ärkeängel.” Tror hon att jag mist förståndet? Eller kanske aldrig ens haft något? Vi känner inte varandra. Tycker hon jag är knäpp? En fånig stalker?

Mobilen ringer. Jag hinner inte svara. Den fasta telefonen ringer. Jag svarar.

Det porlar i högtalaren. Det klirrar som av en entusiastisk slagverksorkester med klockor och cymbaler. Jag är omkullslagen. Som av en stor lycklig hund med framtassarna på mina axlar och tungan överallt över mitt ansikte. Jag hör knappast vad du säger. Du låter. Du kallar min text ”ett konstverk.”

Kvällen kommer. Inför insomnandet lägger jag mig raklång i bädden, som jag brukar. Jag lyssnar till min andning, låter tankarna komma och gå. Det händer att jag, i denna ställning, kommer in i det djupt meditativa. För det mesta händer det inte.

Ändå är det en meditation, där oron bråkar och tankarna går på tvärs.

Den här gången händer det något. Alla mina tankar faller genom minnets korridorer. Människor jag mött. De lever eller lever inte. Jag stannar inte upp vid någon av dem. De kommer och försvinner. Jag är djupt tacksam. Det är en kraftfull bearbetning som nu får sin slutgiltiga upplösning. De försvinner och är där. Du är där. Hela tiden.

Några människor har livets nyckar. Inte alla. De har andra nycklar.

Jag sände dig min text med en känsla av att vara den stora hunden som ville kasta mig upp på dig med svansen viftande och tassarna på dina axlar. Jag hoppades att du inte skulle se mig som en jobbig stalker. Eller en galning. Men galenskap är hälsa och livsluft.

Gränserna spräcks. De fanns aldrig, men vi trodde så. Se mig gärna som en galning, eftersom det är vad jag är.

När du ringer förstår jag, att våra upplevelser gått omlott

Någon blåser upp en ballong och tror sig ha nått ballongens hela kapacitet. Så blåser någon en gång till, och då visar sig den rätta storleken. Nu har ballongen luft och flyger ut i sin dans. Vi anträder den blå dimensionen, där allting redan har hänt men likväl kan hända igen eller blåsas bort, på många olika sätt.

Vart jag än kom, ville jag bryta upp låsen.

De fanns överallt. I Himalaya fanns de på slingriga vägar. Där låsen gick upp infann sig nya lås. Ja, lite överallt som i Peterskyrkan eller på badstränderna vid medelhav och ocean. På redaktionerna. I riksdag och regeringar. Hos Thatcher eller Palme. Hos min älskade älskade mentor och lärare i meditation.

Vi försökte bli änglar men misslyckades och föll till jorden, påstod en god vän till mig. Han var medlem av ett teosofiskt sällskap.

En gång klättrade jag upp för en brant trappa, huggen ur en klippa vid en slingrande väg i Darjeeling. Jag följde min indiske chaufför, som sa att han ville upp till ”gud.” Ett tempel, anade jag. Och mer: möjlighet att uppsöka en obekväm indisk toa. Jo, den fanns där, hos gud, precis som jag trott. Tack, Shiva, avträdets gudomlighet! Som också visar hur livsprocessen bär dödens oundviklighet.

När vi låser oss inför den blå dimensionen låser vi oss inför hoppet. Men också, och framför allt, inför verklighetens möjligheter.

Var går ”gränsen”? Går det någon gräns? Mellan kärlek, medkänsla, begär, sexualitet, generositet, erotik. Vilja och önskan. Allt detta i verklighet och dröm. Allt måste inte sägas. Det alltför uttalade kan bli en boja. Allt existerar.

Många säger ”konkret” – ett av dessa sönderälskade modeord. Ofta talar de bara om vad som ryms innanför deras egna ramar.

Jag vill en flytande flygande dialog mellan möjligheter, där nya dörrar hela tiden öppnas.

Livet kan vara en lek med skuggor och speglar. Ibland kallas detta ”konst.” Ändå är det bara ett av livets många uttryck.

Konsten är alltid abstrakt. Döden är alltid oundviklig. Jaså?

Avskiljande ridå skapar ömsesidigt kaos där många är blinda bländade och andra ser.

Det finns inga illusioner, bara olika verkligheter, där tidigare verklighet nu framstår som overkligt. Inte dröm, som är sin verklighet.

Hur flyter våra floder? Öst från väst, väst från öst. Jorden är rund, hävdar jag och flera med mig. Floderna flyter enligt det.

När du jobbade med teater, ensembler, föreställningar och publik, letade jag efter hyddan i Himalaya och fann den.

Olikheter öppnar dörrar, stärker kärlek.

Jag minns också min publik. Dessa som tittade på mig och mina bilder med stora ögon. Himalaya. Himalaya!

Just därför känner jag igen den blå dimensionen. Hemma, som du

Historien beskriver det mänskliga vansinnet. Romarriket som sträckte sig från Bosporen till Nordsjön. Härar i Japan, galna kejsare i Kina, slaget på Kurushewa, Indien.

Alla dessa galningar som inte tycks haft bättre för sig än kämpa om reviren.

Mötet med dig, Ingela, känns som en resa genom tillvarons alla portar.

Vi går vidare i tankens kraft. Det enda som hjälper. Men huvudet måste böjas mot hjärtat.

 

Vintereld och sommarvatten. Lite astrologi.

Elden bränner rent. Vinterelden smälter drivor.

Hur ser vi ut? Du och jag.

 

Jag är sommarvatten. Vatten släcker eld. Men jag kollar i sideriska tabellerna och finner ditt vatten. Ditt hjärta, din tanke präglas av november, Skorpionens vatten. Aha, tänker jag. Intressant med komplikationer. Därifrån drivs livet vidare.

Din mån-själ tillhör tjurens envisa krets. Min själ flyger i Merkurius vindar.

Jag är luft och vatten. Flyter och flyger. Jag blåser på din eld. Den kan

slockna eller flamma upp.

I alla horoskop finns, med nödvändighet, vissa inre spänningsfält. Det är dessa vi skall undersöka.

Eld och jord kan höra samman med teater. Jorden: scenen, kulisserna, dräkterna, rösterna. Det praktiska, strukturen. Elden/ glöden, budskapet.

Å andra sidan: Tabeller? Vem behöver sånt?

Utan dig skulle denna text – i dess helhet – inte varit möjlig.

Jag ser på dig, och mina gränser vidgas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annakarin Svedberg, text och bilder

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts