Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II) - Tidningen Kulturen




Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Scenkonstens porträtt
Verktyg
Typografi
Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för att därefter bli en av förgrundsgestalterna inom den frambrytande modernistiska litteraturen i allmänhet och inom dess dramatik i synnerhet. Versdramerna Brand och Peer Gynt är enastående exponenter till detta. I denna artikel II om Ibsen, kommer vi in i slutet på Peer Gynt.

Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen.
Peer Gynt är som löken han skalar och som ingen kärna har. Foto: Anna Nyman

Peer Gynt är som löken han skalar och som ingen kärna har. Foto: Anna Nyman

Flykten

Peer flyr verkligheten. Han som vill vara sig själv nog är hela sitt liv blott på flykt från sig själv och människorna. "Flugt for alvor, sky for anger". I den verkliga världen är han en hållningslös odåga utan fasthet och uthållighet i något. Från födelsen är han stämplad med ett stigma, ty släkten hade visserligen en gång varit ansedd och förmögen, men genom faderns och farfaderns skrytsamma slöseri hade det hastigt – jämför Ibsens far! - gått utför. Men från barndomen har han lärt sig att ljuga tillrätta en helt annan verklighet för sig. Hans liv blir heller aldrig någonting annat än "lögn och forbanded digt".

Peer är alltså densamme. Han engagerar sig inte i något egentligt. Handlar inte. Saknar vett och omdöme. Han rövade bort bruden från bröllopsgården, men sköt henne ifrån sig i nästa nu; han väckte Solveigs känslor, men tog inte fasta på dem. Han bedrog också sig själv. Det sistnämnda gestaltas på ett intressant sätt, i andra akten, när han feberrusig brottas med Böjgen - ett i norsk folkloristik förankrat maktväsen, som förleder oss och hindrar oss att ta tag i situationen. Att förverkliga våra djupare föresatser, verka och vara här och nu – utan att uppskjuta eller snedda förbi.

I det vakna och nakna, feberfria och verkliga livet är det just åt Böjgen Peer Gynt hemfaller. Det självtillräckliga, kalkylerande, egoistiska. Men också det självförstörande intill utslocknandets avgrund.

"Peer Gynt är Brands negativ". Brand kämpar mot övermäktiga odds, eftersom han må det. Som kung Håkon, doktor Stockman och Solness. Peer saknar verklig livskraft, ambition, styrsel, väg. Principer. Han är en amoralisk dåre.

Och ändå och samtidigt (alltid detta samtidigt!): ändå finns det hos Peer Gynt ett glittrande korn, som pyr i hans i övrigt socialt döda själ. Detta korn är minnet av Solveig – och Solveig är också dramats motvikt. Driven som hon är av sitt kallelsemotiv; av kärlek, av plikt, av tålamod och styrka. En motvikt som i fjärde akten står sida vid sida med den förslagna och förföriska arabiskan Anitra – den ena i en stue i storskogen – den andra i öknen. Ännu senare – på dårhuset i Kairo – flammar också minnet av Solveig plötsligt upp:

Jeg var i en kvindes eje en sölvsaendt bog.

Solveig – den milda och kärleksfulla motsvarigheten till Brand. En vacker klang – och en källa till skuldkänslor i det djupaste djupet av Peers själsliga schakt.

Det är en gammal och hård man som i ovädret förliser med sitt skepp utanför Norges kust. Han har lovat besättningen en riklig belöning om de för skeppet säkert i hamn, men vill genast göra männen illa när han hör att de – i motsats till honom själv – har familjer som väntar på dem. Han vill riva ner och rasera! Som Nikolaus, som Hedda Gabler som förstör Ejlert Lövborgs manus, eftersom det är en annan än hon själv som inspirerat det.

Peer är den ende som överlever skeppsbrottet. Medan han irrar omkring i skogarna i sin hembygd börjar ruelsen sätta in, insikten om den egna uselheten. Hela livet rullas upp. Han är mannen som tappat bort sig i illusioner, och som själv är en illusion. Han är som löken han skalar och som ingen kärna har.

 

Hedvig

Genom Hedvigs gestalt blir stycket (Vildanden) sublimt. Här tre olika kvinnor som spelat rollen som Hedvig i Vildanden: Lully Krohn, Lotten Lundberg-Seelig och Betty Hennings. Wikipedia

 

Men Peer möts med glädje och kärlek av Solveig, som hälsar den hemvändande egoisten med orden:

Livet har du gjort mig til en dejlig sang.
Velsignet vaere du, att du kom engang!

Exempelvis Brand blir alltså dömd, medan Peer slipper undan. Den som offrat sig förlorar – den som skroderat sig fram överlever. Många kritiker har reagerat mot detta starkt omoraliska, och kanske även dramatiskt omöjliga, slut. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) var en sådan vändning inte ovanlig för tiden. Vi behöver bara peka på Faust.

Peer Gynt skulle, hursomhelst, teckna en norsk typ. Det blev inte så. Det blev en evig mänsklig typ utanför alla gränser – och tider.

Vildanden som relä och koncentrat (1884)

Ibsen var en diktare och människa med starka känslor för både det yttre och det inre och för banden dem emellan. Detta speglas i hans dramer som speglar honom själv. Med sitt ena öga – periskopets och teleskopets – skapar han utblick och överblick. Med sitt andra öga – det med röntgensyn och lod – skapar han inblick och insikt. Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen.

Även om alla dramer återspeglar Ibsen, åtminstone i någon mån, är det några som snarast vänder den avklädande blicken mot gemene man. Här kan exempelvis nämnas Et dukkehjem, Gengangere och En Folkefiende. Omvänt pekar inte minst de berörda dramerna om Brand och Peer Gynt mer speciellt på Ibsen själv. Så långt.

En Folkefiende har för övrigt något mycket aktuellt över sig. På sätt och vis är den släkt med HC Andersens Kejsarens nya kläder. Sanningssägaren Dr Stockman (som avslöjat det giftiga vattnet på kuranstalten) står mot politikernas och massmedias – och slutligen medborgarnas – behov av livslögner; kanske också vita lögner? Och syndabockar. Jag tycker mig här känna igen dagens AB och Expressen.

Som konsekvens förvandlas Dr Stockmans sanningslidelse till folkförakt.

Men här tycks mig Ibsen stanna upp för en stund. Och han ställer frågor till sig själv: kan människorna egentligen vara på något annat sätt än de är? Varför har de blivit som de har blivit? Med vilken rätt föraktar jag dem? Är inte världen en konstruktion? Frågorna besvaras aldrig riktigt, men blir belysta i dramat.

Vildanden – detta "livslögnens drama par excellence" – kanske är det drama som förenar flest av de drag som återfinns i Ibsens övriga produktion.

Vildanden utspelas i två rum på en och samma gång – det ljusa vardagsrummet eller ateljén, och det mer drömlika vindsloftet. Dramat innehåller offer och skyldiga, livslögnare och sanningssägare, ljus och mörker, uppbyggelse och destruktion. Kort sagt huvudelementen i Ibsens dramer in totu. Ändå gestaltas här livet och dess gång i ett annat slags ljus, ett försonande och förlåtande ljus, än vad som annars är det vanliga. Dessutom mår de flesta människorna förhållandevis bra, trivs med varandra och framstår på det hela taget som relativt lyckliga.

Kröjer. Text II

Till Georg Brandes skrev Ibsen om den norska marken som sitt föde-land. Här Georg Brandes. Skiss av P S Krøyer 1900. Wikipedia

Den degraderade gamle löjtnanten och skogsförvaltaren Ekdal Sr, är ett offer för grosshandlaren Werle. Ekdal Jr ljuger om sin revolutionerande "uppfinning". Merparten av de andra lever åtminstone i en sorts vit lögn. Gina Ekdal, den unge Hjalmars fru, är stark och varm, men också hon ett offer för grosshandlaren Werle (och senare sin man). Grosshandlarsonen Werle Jr – Gregers Werle – är sanningssägaren som samtidigt (alltid detta samtidigt!) utlöser katastrofen. (Han är allmänt kritisk till livslögner, men avslöjar att den 14-åriga Hedvigs biologiske far inte är Ekdal Jr, utan grosshandlaren Werle). Livslögnens teoretiska anatomi står annars doktor Relling för, också han ett offer.

Ljuset i dramat är tvivelsutan den snart blinda tonårsflickan Hedvig. Den direkta fokalpunkten är annars hennes, och de andras, skyddsling, Vildanden, som är en skadeskjuten vildfågel med dunkelt förflutet. Som alltså Hedvig själv.

Ibsens eget människoförakt dämpas, som antytts, besynnerligt starkt i Vildanden, trots den personliga frustration han nyss få erfara efter det (nationellt) njugga mottagandet av sina tre senaste (samhällskritiska) dramer. Sanningssägaren Dr Stockman (från En Folkefiende) har i Vildandsdramat blivit den högst osympatiske sanningssägaren och olyckan Gregers Werle. Ty:

Människorna är för svaga för att man av dem skall kunna avkräva allmängiltiga krav av högre ordning. Innerst inne har inte människan kunnat bli annorlunda än hon faktiskt är. Det är inte deras fel – eller Ibsens fel! – att de är som de är, utan omständigheterna. Detta symboliseras allra starkast av Vildanden (som även i övrigt omges av en mängd symbolik).

Genom Hedvigs gestalt blir stycket sublimt. Hon är den livsvarma låga som ensam lyser med ett stilla, oförfalskat sken. Kring henne står en aura, innanför vilken människorna träder in för att åter träda ut.

Den auran har räddat Ibsen från ett totalt människoförakt. Den räddar kanske även oss.

Men för Hedvigs liv blev det satt punkt. Liksom för så många av dramatikens huvudgestalter. Fröet som Gregers hade sått i hennes hjärna hade grott. Hon ville offra vildanden som bevis för sin kärlek till Hjalmar. Men till den grad identifierade hon sig med den skadskjutna vildfågeln, att det var hennes eget liv hon tog.

Vildanden har kommit att få en stor roll i modern litteratur. Från den går trådar åt många håll, till Tjechov, till Gide, till amerikaner som O´Neill och Miller. Till trätobrodern Strindberg. Till Norén. Till dåtid, nutid, samtid och framtid.

Bygmester Solness och bildhuggaren Rubeke: Ibsens slutuppgörelser med sig själv
Solness (1892)

Prosadramat Bygmester Solness är inte bara ett verk för den mogna åldern, det är ett verk för den ålder när mognaden börjar övergå i förruttnelse. När Ibsen skrev det, var han själv på väg att ruttna. Han är inte längre lika upptagen med att gissla lögnerna i samhällsmoralen; nu står han själv i fokus för sin inre skalpell. I Solness försöker Ibsen, tycks det, tränga in i den själsliga bakgrunden till de motiv som dominerat i hans diktning, samtidigt (alltid detta samtidigt!) som den "situation" han befinner sig i, åldrandets, kom att föra in nya element i dramatiken.

Sommaren 1891 hade den nu med ära överlastade Ibsen varit på resa i 27 år; han reste alltså ut ödesåret 1864 (när det utbröt ett krig mellan Danmark och Tyskland). Men äran hade kostat på, inte minst i familjelivet (för lite umgänge med hustrun Susannah, otrohet, för lite liv på det hela taget). Även Ibsen hade – insåg han själv – (åtminstone tidvis) varit en fullblodsegoist. Hans liv var hans verk – eller hans liv var hans verk? som salig Rolf Ekman skrev i en aforism. Svaret: hans verk. Som i ungdomsdikten "Bergmanden". Som – kan man se det – i Brand. Slutligen krackelerar Ibsen.

Ibsen upprättade med andra ord på slutet en sort andlig domstol. Det var nu – sedan Rosmersholm – endast inre – och egna inre – problem som angick honom. Han ville visserligen, att sonen Sigurd skulle få slå rot i Norge och han ville visserligen, hävdade senare Susannah, dö i fosterjorden. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) hade Ibsen, som så många av oss, på allvar börjat stirra döden i vitögat. Och ändå hade han ju faktiskt 15 år kvar i livet (av vilka han dock var svårt sjuk under ungefär hälften).

Sedan har vi detta med havet. Ibsen längtade till havet, och kopplade, som viss psykologi, samman döden med havet. Han såg havet som sitt hem-land – till Georg Brandes skrev han om den norska marken som sitt föde-land.

Två makter driver utvecklingen i Solness: döden och kärleken. Den sviktande skaparkraften hos Solness och Ibsen – kärleken till ungdomen hos Solness och Ibsen. Ibsen hade, under senare år, haft två starka förhållanden med unga kvinnor. Den 18-åriga wienskan Emilie Bardach sommaren 1889 (Ibsen var då 61), och den unga norska pianisten Hildur Andersen (som, i motsats till Bardach, var bekant med konstnärliga strävanden). Ibsen-kännaren Francis Bull utpekade Bardach som modell för Hedda Gabler och Andersen till Hilde-gestalten i Bygmester Solness. Ändå har nog Hilde mer av Bardach i sig än Andersen.

Ljuset i dramat är tvivelsutan den snart blinda tonårsflickan Hedvig. Den direkta fokalpunkten är annars hennes, och de andras, skyddsling, Vildanden, som är en skadeskjuten vildfågel med dunkelt förflutet. Som alltså Hedvig själv.

 

Solness. Ja, byggmästare till professionen – vanlig byggmästare. Men minst lika mycket en person som bygger tankar. Självlärd. Hänsynslös. Med drag av Nietzsches herremoral. Men detta är ändå bara Solness yttre fasad (och Ibsens – statyns). I sitt inre paralyseras han av ångest och fruktan. Därtill hyser han stark kärlek till den unga Kaja, förlovad med Solness begåvade ritare Ragnar Brovik. Efterhand får Solness som han vill: han får både behålla Brovik och krama sin Kaja. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) är han rädd för ungdomen.

"Engang kommer ungdommen her og banker på dören-.".

Och hon kommer, men inte i Kajas gestalt, utan i friluftsmänniskan Hildes – kanske en av de första riktigt moderna kvinnorna i världslitteraturen. "Syster" till Nora, men tio år yngre. Pådrivande, hätsk, ibland hetare än het. Introducerad i Ibsens Fruen fra Havet, som doktor Wangels 13-åriga dotter. Nu en ung, självständig, ambitiös kvinna som vill – nej, kräver – att Solness skall bli den han en gång var, då han fäste kransen runt kyrkspiran i Lysanger.

Hilde vill återse den yngre, starkare, modigare Solness i den nu äldre och ångestdrivne Solness. Nästintill upptagen som dotter i huset av fru Solness, eggande som en Salome (fast utan onda och av andra inspirerade avsikter), hetsar hon.

"Ryk ud med mitt kongerige, bygmester! (banker med fingeren) Kongeriget på bordet!".

Makterna och det förflutnas avgrunder hånler den allt mer skärrade Solness i ansiktet. Hilde är förälskad i Solness (svunna) storhet och Solness i Hildes ungdom. Men på en punkt flyter den unga och den gamle ihop till ett: det omöjliga. Rebellen i Catalina och Brand i Brand bryter ånyo fram – i Solness, och i Ibsen. Jeg må!

Det nybyggda huset – Solness och frun Alines – står klart. Taklagsöl skall drickas. Huset har en hög tornspira. Jeg må! Mycket folk. Till allas fasa börjar Solness klättra uppför spiran. Han når ända upp, fäster kransen, svingar med hatten. Hilde viftar! Då fattas Solness av svindel och störtar ner. Ett förfärans skri från dem som ser på. Ett ögonblicks tystnad och man hör Hildes stämma:

"Men helt till toppen kom han. Min, - min bygmester!"

Rubek

Strindberg

Vildanden har kommit att få en stor roll i modern litteratur. Från den går trådar åt många håll, inte minst till trätobrodern Strindberg. Wikipedia

Hans liv var hans verk – eller hans liv var hans verk. I Når vi döde vågner (1899) tar Ibsen, i den åldrande bildhuggaren Rubeks gestalt, sist och slutligen parti för livet. Dramat är inte något av Ibsens större. Men det utgör punkten.

Rik på år, kunskap och förakt möter Rubek sin gamla modell, Irene, som en gång inspirerat honom till sina främsta verk. Därefter förflöt en eon av icke-liv för dem båda två. Nu, plötsligt, vill istället båda fånga livet. Och de stiger upp på fjället för att fira sin bröllopsfest mitt i dagsljuset och den tindrande växtligheten där – en väg uppåt, där de blir borta i snöskredets virvlar. För sent! För sent!

Vad man än vill säga om slutet i denna epilog, och det har många velat göra, så är det emellertid ett slut helt i linje med Ibsens hela författarskap. Man kan rentav säga, att en strömkrets här sluts: mellan Brand och Rubek. Och Ibsen var Brand, Solness – och Rubek. Men han var – också – Peer Gynt.

Den problematik som Ibsen diskuterar i sina dramer, följer alltså Ibsens eget liv nära. Den är på många sätt resultatet av de rannsakande frågor han själv ställde sig. Himlastormaren och tvivlaren, den som bygger upp och den som river ned, kan bära namn som Brand, eller byggmester Solness, som Thea eller Hedda Gabler, de som offras kan heta Solveig eller Hedvig, lustlögnaren eller livslögnaren kan kallas Peer Gynt eller Hjalmar Ekdal. Gemensamt för dem alla är att de har funnits i Henrik Ibsens eget liv och personlighet. Den självprövning som Ibsen gav sig i kast med ger hans dramatik dess hållfasthet. De livsproblem han tar upp är allmänmänskliga och individuellt upplevda. Därför är Ibsen också ständigt aktuell och spelas ännu idag runt om på jorden. Så sent som i år har flera av hans verk spelats bara i Sverige. Exempelvis En folkefiende, i regi av Alexander Mørk Eidem och Vildanden, i regi av Anna Petersson.

För att läsaren skall kunna följa hela resonemanget ovan bifogas en utförlig verkförteckning:

1850 - Catilina (drama)
1850 - Kjæmpehøjen (drama)
1852 - Sancthansnatten (drama)
1855 - Gildet paa Solhoug (drama)
1857 - Fru Inger til Østeraad (drama)
1857 - Olaf Liljekrans (drama)
1858 - Hærmændene paa Helgeland (drama)
1862 - Kjærlighedens Komedie (drama)
1864 - Kongs-Emnerne (drama)
1866 - Brand (drama)
1867 - Peer Gynt (drama)
1869 - De unges Forbund (drama)
1871 - Digte (lyrik)
1873 - Kejser og Galilæer (drama)
1877 - Samfundets støtter (drama)
1879 - Et Dukkehjem (Ett dockhem) (drama)
1881 - Gengangere (drama)
1882 - En Folkefiende (drama)
1884 - Vildanden (drama)
1886 - Rosmersholm (drama)
1888 - Fruen fra havet (drama)
1890 - Hedda Gabler (drama)
1892 - Bygmester Solness (drama)
1894 - Lille Eyolf (drama)
1896 - John Gabriel Borkman (drama)
1899 - Når vi døde vågner (drama)

Det finns ett antal personer, som hade särskild betydelse för Henrik Ibsen, utöver fru och barn och övriga tidigare apostroferade. I synnerhet Georg Brandes, Björnstjerne Björnsson, August Strindberg och Knut Hamsun (de båda sistnämnda i huvudsak i sämre mening) och andra. I Ett brev till Brandes från Ibsen i april 1872 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

"Bergmanden" skrevs redan 1851, och publicerades senare i en mängd skrifter, inte minst i Digte (1871). Et ver utkom första gången 1877-78, och medtogs sedan i femte upplagan av Digte, (1886).

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts