Scenkonstens porträtt - Tidningen Kulturen




Scenkonstens porträtt

Gösta Ekman

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”.
- Gösta Ekman 1890 - 1938.
Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes likfärden av 100 000 människor som ville visa den store aktören sin uppskattning. En liknande massmanifestation har Sverige aldrig varit med om sedan dess.
Läs mer...


Antonin Artaud

 

"Former för en avgörande förtvivlan,
Mötesplats för åtskiljanden,
Mötesplats för förnimmelse av mitt kött,
Övergiven av min kropp,
Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan.
Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket man
Befinner sig, när man uppslukas av en feberyrsel under en svår sjukdom."

Acta alchemica

Vårt sätt att använda ordet metafysik är blint och opoetiskt, vi ser i det den religiösa, till och med den nyplatonska aspekten men vi glömmer den ursprungliga. Ingen kunde bättre än Antonin Artaud avslöja lögnen som detta ord gömmer när det används av dekadenta och kulturellt hjärntvättade européer. Ordet metafysik är vanligt hos Antonin Artaud, inte bara från Le théâtre et son double utan redan från 1920-talet. För Artaud är metafysiken platsen där ”sanningen” om kroppens (eller snarare köttets) verkliga natur avslöjas.

Det handlar inte om en kamp mellan andlighet och kroppslighet utan om en alkemisk smältdegel där dessa två verkligheter befrias och förenas i ett och samma ting. Om kroppen och själen inte är två separata enheter, var ligger då skillnaden mellan materia och andlighet? Om kroppen inte är någonting själlöst som tyngdkraften korsfäster på jordens brant, finns en gnista av gudomligheten även i blodets pulserande?

Den unge Artaud, och ett exempel är hans lilla bok om Paolo Uccello – Uccello, le poil, Uccello av håret – attraheras av mystik och asketism men åtrår samtidigt köttet. Köttet är inte, enligt Artaud, motsatsen till anden, köttet är inte heller den plats där ”koagulering” och ”förstening” (för att nyttja alkemiska termer) blir möjliga, köttet är den livskraft som ger själen en lycklig och instinktiv styrka. Den unge Artaud förnekar den orörliga kroppen, den mumifierade kroppen full av automatismer och en kropp omedveten om sina ursprungliga sakrala källor.

Kroppen är rörelse just därför att den är också ande. Men kroppen är fängslad av de begränsningar som samhälle och verklighet utgör. Spontanitet och kreativitet är möjliga bara om kroppen är medveten om sina begränsningar.

Ändå finns det en utväg. Antonin Artaud börjar bana väg för det som kommer att utvecklas många år senare i Grymhetens teater och i Le Théâtre et son double. Den franske traditionalisten René Guénon påverkade, speciellt med sin bok La Crise du monde moderne (1927), Antonin Artaud. Även andra böcker, Orient et Occident och Les États multiples de l'Être, kom att spela en viktig roll i den franska poetens liv och verk. Men när Artaud 1931 besökte den internationella utställningen i Paris och såg den balinesiska teatern publicerade han i La Nouvelle Revue Française (NRF) en lång artikel: ”La mise en scène et la métaphysique” (Det metafysiska scenrummet) tar han upp många teorier som vi också finner hos Guénon. Artikeln kom 1938 att bli del av Le Théâtre et son double.

Artaud skiljer sig dock från Guénon. Han markerar skillnaden mellan Jaget och Självet, mellan separation (individualitet) och oföränderlighet (den andliga principen) och, i motsats till Guénon, ser Artaud i Jaget en form av narcissism.

Det som blir centralt i Artaud förblir periferiskt i Guénon, det vill säga meditationen över Köttet. Eller bättre, den materiella kärnpunkten som stödjer anden. Utan det kan tanke och ande inte existera. Enligt Artaud och hans metafysiska förebild är det nödvändigt att återställa förbindelserna mellan Ande och Materia genom Själen som, för honom, med hjälp av känslofullhet och vitalitet kan återfånga den ursprungliga Kraften.

Analogierna med Guénon är som sagt många under denna period, men det är skillnaderna som kommer att bli avgörande för den sena Artaud. Guénon förnekar varje mänsklig rörelse, naturen som materia och folkmassan och förkastar dem som negativa krafter som lägger grunden på det moderna avskaffandet av de oändliga spirituella principerna, Artaud ser i de ktoniska krafterna (av grekiskans: χθονιος, ”som hör till jorden”, ”jordisk” eller ”det som hör till underjorden”), någonting fruktansvärt men som samtidigt kan frälsa.
För att kunna nå Albedo – inom alkemi är albedo den vita fasen som föder dualitet och en ökad självinsikt; och sedan Rubedon (fullbordan), är det för Artaud nödvändigt med ett nedstigande i Nigredo (den svarta fasen, kaos, krig, dekadens), den plats där det gudomliga är förlust, korsfästning, psykiskt skrik, kaos utan namn, platsen där de sakrala krafterna är blinda, monstruösa och otämjda.

Avgrunden måste få näring från Albedoljuset och bli rent.

Även, i mitten av 1920-talet, kan vi iaktta de teoretiska grundprinciperna som vi kommer att finna i Grymhetens teater: Den verkliga platsen där denna alkemiska möjlighet kan förverkligas är teatern.

I den nya visionen, det som skiljer Artaud från den gudomliga Kraften är inte länge en Deus Absconditus (den dölda guden, guden som inte visas sig) utan det västerländska samhället som, rädd för det gudomliga (det vill säga Energin i sin fortlöpande skandering), har slutit sig i formernas perimeter, har dyrkat simulakrerna, föreställningarna, skrifterna, för att bygga en illusorisk fullkomlighet på själens ruiner.

Hans dröm börjar förtydligas: för att kunna åkalla Kraften måste occidenten och teatern renas och eliminera de former av föreställningar som är anknutna till litteratur och till underhållning. 
Den nya teatern måste emigrera till Orienten och finna sin näring i gudarna och ritualerna.

L'Art et la mort, 1929

"Former för en avgörande förtvivlan,
Mötesplats för åtskiljanden,
Mötesplats för förnimmelse av mitt kött,
Övergiven av min kropp,
Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan.
Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket man
Befinner sig, när man uppslukas av en feberyrsel under en svår sjukdom."

L’art et la mort (Konsten och döden) är en samling korta essäer som Artaud skrev 1926-1928. Boken innehåller fragment och aforismer om svårigheterna som Artaud möter när han börjar skriva. ”Det är denna motsägelse mellan min djupaste förmåga och min yttre svårighet som skapar den plåga som jag dör av.” Men boken innehåller också andra korta essäer, bland annat den om Paolo Uccello: Paolo av håret som citerades ovan.

”Så kommer det sig Uccello, helt insvept i ditt skägg, att jag kan se att du i förväg har förstått och definierat mig. Lycklig må du vara, du som har haft en klippartad och jordisk hängivenhet för djupet. Du levde i denna idé som i ett besjälat gift. Och i cirklarna hos idén roterar du för evigt och jag följer efter dig famlande med ljuset från denna tunga, vilken kallar mig från botten av en mirakulös mun, som min enda ledtråd […]. Trodde du verkligen på mitt nedstigande i denna låga värld med öppen mun och ständigt förbluffat sinne. Föreställde du dig dessa skrik i världens ochtungans alla riktningar, som från en häftigt avhasplad tråd.”

Denna svårighet är dock inte en sjukdom, som i de brev Artaud skickade till Jacques Rivière på NRF, utan konsekvensen av repressionen som pågår i västlandet mot allt det som inte rationalitet kan inrama.

Intryckens förändring

Artauds självporträttAntonin Artaud uppskattade Strindberg, speciellt hans sätt att yttra det undermedvetna. Påverkad av surrealismen hade den franska poeten en särskild idé om vad undermedvetandet betydde. 1930 skriver han en iscensättning av Spöksonaten där, i en avgörande punkt av skriften, han distanserar sig från Strindberg:

”Studenten och den unga flickan (fröken) befinner sig ansikte mot ansikte. Med alla livets förtretligheter, alla hushållets små bördor, framför allt i fråga om mat och dryck, ja hela den tyngande stofthyddan, tingens press, stötarna från det hårda, dragningskraften i det tunga, materiens allmänna gravitation, skiljer dem åter från varandra. I grund och botten finns ingen förlossning annat än den som döden kan ge. Pjäsen slutar med denna buddhistiska tanke som för övrigt är en av dess brister. Men det är också detta som kan klargöra den för den del av publiken som skulle skrämmas av det rena omedvetna. Dessutom kan iscensättningen skyla över den religiösa betydelsen av pjäsens slutsats genom att markera tätheten och det framträdande i det övriga.”

Här kan vi lägga märke till hur dessa skrifter skiljer sig från dem han skrev 1925 (Adresse au Dalaï Lama och Lettre aux Les Ecoles de Bouddha). Han ser det religiösa som någonting negativt om det förnekar livskraften och den sakralitet som bebor naturen. Om Artaud uppskattar jagets spegelspel i Strindberg, om han i Spöksonaten skådar en hallucinatorisk styrka, vägrar han att acceptera budskapet som Strindberg ärver från Schopenhauer om Noluntas (icke vilja).

Artaud förkastar askes och förnekandet av livsviljan.
Hans gnosis är heroisk, han ser alltid människan som en kung eller en krigare som kämpar mot det han kallar Nödvändighet och Öde. Det nattliga, månaktiga intrycket av livet som kännetecknade den unge Artaud ger nu plats till ett solärt drama. 

Grymhetens teater

Enligt Artaud måste teatern återta sin sakrala dimension och kasta åskådaren i en sorts tranceArtaud beskriver det själsliga i fysiska termer och anser att alla uttryck är fysiska. Han anser att dramats uppgift är att genom rörelse och gester gestalta det osägbara och irrationella som ligger fördolt i medvetandet. Teatern blir då fältet där kaos och sakralitet kan komma till ytan, det är där som det rena omedvetna kan vakna ur den narkotiska drömmen som samhälle och religion tvingar in det i och detta är den precisa motsatsen till förnekelsen av livskraften.
Världarnas verkliga matris, begärets ständiga förnyelse, denna sakrala dimension befriar oss från våra automatismer och förväntningar och ger oss styrkan att kämpa mot ödet.
Människan mot ödet, detta är grymhetens teaters verkliga väsen.

Det handlar inte bara om en ritual genom vilken Kraften uppenbarar sig, utan om ett sätt att tämja dessa kaotiska krafter, den åkallade ktoniska energin.

Grymheten har för Artaud flera betydelser.
Grymhet som metafor av mänsklighet, nihilistisk à la Nietzsche. Grymhet som den stränga disciplin som måste användas inom teatern. Trots Artauds önskan om att ”förkasta form och initiera kaos” förespråkar han också skarp disciplin och stränghet i utförandets tekniker. För det tredje är Grymhetens teater ämnad att kasta åskådarna in i händelsernas centrum, tvinga dem att gripa in i ”föreställningen” på en instinktiv nivå. För Artaud var denna grymhet en nödvändig akt skapad för att chocka åskådarna ut ur deras självbelåtenhet. Sist men inte minst var Grymheten för Artaud  fantasin i sin renaste form; fantasi som en verklighet verkligare än all rationalitet, han förkastar idén att själen är separerad från kroppen, han förkastar sexualitet som fortplantning och ser i orgien, kannibalism, incest, analsex, någonting renare ty det är icke-västerländskt.
Civilisationen var så skadlig att Europa hade dragit den koloniserade världen ned in i dekadens och död.
Det oundvikliga slutet var självdestruktion och mentalt slaveri.

Le théâtre et son double

”Det finns pest,
kolera,
och svarta smittkoppor
endast därför att dansen
och följaktligen teatern
ännu inte har börjat existera.”

Nigredo,Albedo,RubedoArtaud ser i buddhismen en dödsreligion, eller en filosofi som förnekar livet och kroppen. Det kan bero på en inte alltför djup kunskap om själva buddhismen som han erhållit mestadels filtrerad genom texter av Schopenhauer, Nietzsche, Spengler och Guénon, men det är ett faktum.
Han föredrar den dansade Shiva och den kaotiska glädjen hos Veda och Upanishad, han finner där en Maya (illusionen) som inte längre är begränsning utan är klädd i gudarnas kläder.
Maya är magins brud och kraft, hon är Shakti, den eviga kvinnliga visdomen, en feminin ande, det evigt feminina, en vision som han dock kommer att ifrågasätta när han möter stammen Tarahumara i Mexiko, med deras animism och förbindelser med magi och rituella droger.

Artaud följer aldrig någon annans logik, han är ständigt inkonsekvent. Genom att studera, experimentera med alla dessa religioner och kulturer söker han en enda sak: den rörelse, den magi som är i stånd att befria livets urvrål.

Kraften som jorden döljer, kraften som sover i jordens mage och som är inskrivna i Mexikos hieroglyfer, är mycket nära den mörka feminina, det feminina som härskar över helvetet och som från Helvetet inte kan befria sig (se hans Heliogabalus eller den krönta anarkisten). Bilden av Kvinnan är alltid ambivalent hos Artaud. Prakriti, Shakti och Maya ser mest ut som ett förlorat kärleksobjekt. Detta sker när Artaud eller gestalterna i hans böcker ser den älskade kvinnan i dagsljus, alltså under det mysteriösa vakenhetens stadium när gudarna, enligt Artaud, inte visar sig och är frånvarande, då kastas kvinnan i verklighetens famn, fastkedjad vid fenomenens tillblivelse.

Men så fort den oniriska lågan tänds, en låga som liknar initiationens ljus, finner Kvinnan som hade ett Icke-jag-ansikte ett nytt ansikte just i sin dubbla eller i sin tvåfaldiga bild, Kvinnan blir den stora modern, den underjordiska kraften som kan alstra och skapa. Här finner elementen sitt ursprung, polärt mer än dualistiskt och ”kvinnan kommer tillbaka till mannen”.

Unio Mystica av Hebriana AlainentaloEtt utdrag ur Varats nya uppenbarelser (Les Nouvelles révelations de l’être):
Artaud läser tarot-korten. ( Versalerna finns i den ursprungliga boken)

” … i en värld som är prisgiven åt kvinnans sexualitet, och som är kvinna, kommer mannens Ande att återta sina rättigheter. Det betyder slutligen att allt det som utgör människan har lämnat oss eftersom vi har förrått människan…

FYRFALD

HIMLEN HAR ANROPAT DET KVINNLIGA SOM GLÖMTS AV KVINNAN. DEN HAR BETJÄNAT SIG AV EN KRAFT SOM KVINNAN HADE FÖRSUMMAT.

DEN HAR TVINGAT NATUREN ATT DRÖMMA OM OPERATIONER SOM KVINNAN INTE LÄNGRE KAN DRÖMMA OM. DEN HAR TVINGAT NATUREN ATT VÄNDA SIG OM I KVINNANS STÄLLE FÖR ATT FÖRVERKLIGA EN OPERATION SOM DET MANLIGA HADE FÖRBERETT.

(……)

Vad betyder detta? Det betyder att på bottnen av det närvarande Ödet finns ett kvinnligt förräderi. Inte av kvinnan mot en enda man, utan av kvinnan mot alla män. Och att Kvinnan kommer att återgå till Mannen.

Vad betyder detta? Det betyder att världen kommer att göras enhetlig av det Högra. Och att det Vänstra återigen kommer att falla under det Högras Överhöghet. Inte här eller annorstädes, utan överallt.

Därför att en Världscykel som varit under kvinnans överhöghet: ”Vänster, republik och Demokrati, är avslutad.”

Denna text kan skrämma den som väljer att läsa den bokstavligt. Men i varje människa finns det kvinnliga och det manliga, Artaud ser hur dessa aspekter, eller fraktioner, som åtskilda varandra, som fragmenterade. Därför måste de enas igen. Undanröjas skall dock inte att Artaud  1943, sex år efter att detta hade författats, dedicerade boken till Hitler.

Percival skriver i en not som följer översättningen:

”När Artaud år 1937 lade ut tarotlekens kort och i dem läste den närmaste framtiden såg han hela Europas, ja, hela världens ödesdrama […]. Han såg spelet mellan de manliga och de kvinnliga krafterna i mänsklighetens medvetande och hur massorna på nytt skulle komma under oket […]. Det rör sig här om ett helhetstänkande i stora perspektiv, och det är viktigt att man läser Varats nya uppenbarelser med öppet sinne och inte misstolkar dess syn på t.ex. manligt och kvinnligt.” (Antonin Artaud texter i urval översatta av Percival, 1981)

L'homme et sa douleurGrundtanken i Antonin Artaud är återkommandet av de motståndarpolariteter som fanns i skapelsens begynnelse.
Ingen livskraft är möjlig så länge vi är avskilda, instängda i våra egna namn och kön.
Att nämna är att koagulera energin, att förnimma det som redan är sagt, det som redan är gjort, en mekanisk upprepning utan liv.
Det är därför som rörelsen som för oss tillbaka till ursprunget, liksom en Genesis i motsatt riktning, är möjlig bara genom dissociativa spasmer, genom en frenesi som går upp i varv, så att det som är förstenat kan lösas, det som är fast kan finna en dansrörelse för att, utan belastning av för mycket materia, komma tillbaka till sitt ursprung.
Utan kraften av det som i kvinnan är rent, utan ett nytt, totalt äktenskap med mannen, utan deras energi blir inget verkligt liv möjligt, enligt Artaud.

“Jag har sannerligen identifierat mig med detta Vara, detta Vara som har upphört att existera. Och detta Vara har uppenbarat allt för mig. Jag visste det, men kunde inte säga det, och om jag kan börja säga det, är det därför att jag har lämnat verkligheten. Det är en verkligt förtvivlad som talar till er och som inte känt lyckan av att vara i världen förrän nu när han har lämnat denna värld, och som är absolut avskild från den. Som Döda är de andra inte avskilda. De rör sig fortfarande runt sina lik. Jag är inte död, men jag är avskild.”

Le Théâtre et son double är scenen ett rum att fylla i, ett sökande efter koder i ett konkret språk (inte abstrakt), en tomhet som bara är öppen och väntar på att bli ifylld, precis som i taoismen.
Eftersom teatern och dansrörelsen inte är annat än en Skapelse som går i motsatt riktning, kan denna rörelse inte vara annat än en transit från det tomma till det fulla och tvärtom. Scenen måste bli ett myllrande av tecken, det vill säga – av former som rör sig i rummet som levandehieroglyfer i stånd att destillera materian och förvandla den till någonting rent.

Artaud rörde inte vid något som hade med Gud att göra, ty det är inte genom ett fysiskt experiment som man når fram till det gudomliga, utan han hade förstått en av de väsentliga lagarna genom vilka dessa Krafter klargör det högsta väsendets ordalydelse och blir dess ordalydelse i renhet.
Vad Gud beträffar, hela den obevekliga högheten som ingen i världen kan slita bort, så det är inte i det overkliga utan i det Verkliga som man finner Gud, om det är utanför det sedvanliga medvetandet som hans Verklighet uppehåller sig.

Enandet av kropp och själ är en Unio mystica, nedstigandet till avgrunden är sett som en återtagning av ljuset som mörkret häktar.
Teatern blir en verklig ritual och visar att Antonin Artaud aldrig lämnade den hermetiska och alkemiska läran, den enda vägen för att nå de sakrala geografierna.
Någonstans finns en ”Altérité”, en annanhet där metafysiken inte länge blir något för präster och filosofer, inte något för kyska kyrkoflickor eller udda klostermunkar, utan grunden till det vardagliga livet i Verklighet och Sanning.

Antonin Artaud 1947  Författaren till Le Théâtre et son double söker i de icke-västerländska kulturerna en bekräftelse för det han tänker.
Det handlar om en kulturell synkretism – han trodde att all esoterism hade samma ursprung och betydelse. Gång på gång valde han det som passade bäst i det han ville medla, det var resultatet av hans forma mentis (sinnesstämning).
Äventyret i det metafysiska, och nedstigandet i det underjordiska, var ett sätt att skönja livets gåta.
Esoteriken var för Artaud en vägvisare för att kunna ta sig igenom det Via dolorosa som ständigt plågade honom.
I Gnosis kristall uppenbarar sig det som annars är osynligt – tingens gömda sida.
Ödet slutar då att  vara blint. Och det omöjliga blir möjligt.

Teatern, som är en magisk akt enligt Artaud, kan genom träning och disciplin skapa en ny kropp, aktörens kropp, aktören som inte länge är ”skådespelare”
– alltså ὑποκριτής (hypokrites), vilket bokstavligen betyder ”en som tolkar en dramatisk karaktär" – utan en förverkligare eller ett helgon som thaumaturgiskt kan bota åskådaren (människan) från alla sina sjukdomar.

När Artaud talar om teater i Le Théâtre et son double tänker han aldrig på någonting litterärt eller skriftligt, utan på en inskrift, liksom en skärning i aktörens kropp.
Litteraturen, de stela, orden är en kod för att kunna yttra koncept och tankar, kraftlösa avbilder (simulaker) som saknar djup.

Dikten är däremot någonting annat för honom, liksom dikten och ordet i filmen, ett svavelord som Artaud kallar det, men detta innan att det blir ”tryckt” på pappret eller på filmrullen.
Scenspråket är istället någonting som inte behöver koder, tolkningar eller symboler; det lever inte av det apolloniska stillna ljuset utan det är levande poesi i rörelse… Liv i sin vildaste och mest absoluta form.
 

Guido Zeccola

Alla texter av Antonin Artaud är översatta av Percival 

 

Läs mer...

Teatermasker hos Ingela

Ingela Karlsson tycks vara en av dessa urbegåvningar som ingenting rår på – utom viljan, inspirationen, tanken. Hon driver ”Teaterbägaren” sedan 20 år, skapar föreställningar, skriver, regisserar, komponerar. Hennes arbetsfält är hela jorden.

Läs mer...

Gunilla Nordlund

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för att nå sina mål. Bland dessa mål finns ett som alla önskar nå men som få kämpar för: fred och samförstånd mellan människorna.

Läs mer...

Produktionsgruppen Ramaj. fr.v. Markus Granqvist, Nils Poletti, Lena Lindgren

"Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" är en roman av Nikanor Teratologen som väckte och fortsätter väcka stor kalabalik bland förläggare och läsare. Det är kanske en av de mest radikala böcker som någonsin skrivits. Teratologen skonar ingen och ingenting i sin kritik av moderniteten. Nu har romanen blivit en föreställning. Pjäsen bär samma namn som romanen och spelas av Turteatern verksam i Kärrtorp utanför en Stockholm. Jag ställde några frågor till regissören Nils Poletti.
Läs mer...

Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för att därefter bli en av förgrundsgestalterna inom den frambrytande modernistiska litteraturen i allmänhet och inom dess dramatik i synnerhet. Versdramerna Brand och Peer Gynt är enastående exponenter till detta. I denna artikel II om Ibsen, kommer vi in i slutet på Peer Gynt.
Läs mer...

Att tala om Ibsens dramer och dikter är samtidigt att tala om Ibsen själv. Wikipedia

Henrik Ibsen (1828-1906) är en av det moderna dramats fäder och absoluta mästare. Hela hans täta produktion är tidlös och kan förstås som en närmast universell analys av mellanmänskliga relationer. Det är som med de klassiska antika dramerna, som med Shakespeare, som med Strindberg, som med all dramatik av världsklass. Men att tala om Ibsens dramer (och dikter) är samtidigt att tala om Ibsen själv. Om hans personliga liv.
Läs mer...

Jaquline Ronneklew, artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis. Pressfoto.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i Stockholm. Jaquline har tidigare släppt en EP och slog 2013 igenom med singeln "Wild At Heart". Nu är hon aktuell i allkonstverket "Välkommen till prekariatet" på Stockholms stadsteater.
Läs mer...

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och sedan Teater Schahrazad och Tyst Teater; han har också arbetet med Riksteatern och flera andra teatrar, institutioner och grupper både i Sverige och utomlands. Vi känner varandra sedan många år tillbaka, så jag tyckte det var dags att träffa honom och ställa honom några frågor.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts