Teater: Ankarbarnet; Regi: Judit Benedek - Tidningen Kulturen




Kritik om scenkonst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En komisk tragedi

Maria Alm Norell, Zoe Tounta, Jonas Sjögren. Foto Teater DeVillAnkarbarnet
Manus: Judit Benedek och Johan Bössman
Regi: Judit Benedek
Musik: Jonas Sjögren
Kostym: Caroline Romare
Koreografi: Nina Åkerlind
I rollerna: Maria Alm Norell, Zoe Tounta, Jonas Sjögren
Teater DeVill i Stockholm

”Ankarbarnet” har haft premiär 7 november på Teater DeVill i Stockholm. Föreställningen kommer efter premiären att turnera runt om i landet .

Ämnet för den här pjäsen är ensamkommande flyktingbarn som har kommit under olika förutsättningar. Publiken får stifta bekantskap med tre unga flyktingar vars situation och bakgrund ter sig helt olika.

Deras möte äger rum på en järnvägsstation där Jasmin (Maria Alm Norell) väntar på sina föräldrar, som har skickats iväg till Sverige av sina föräldrar .Efter många år får efter många år kontakt med dem genom ett mobilsamtal.

Jasmin har emellertid varit borta länge och föräldrarnas ankomst tar hon emot med blandade känslor. Maria Alm Norell gestaltar denna , de andras ögon privilegierade flykting, som den kraftfulla ledargestalten hon är på ett övertygande sätt.

Det är hon som blir en sorts ”flockledare” i den här utsatta gruppen.

Dilemmat för henne är den kluvenheten som uppstått efter så lång separation från sin riktiga familj.

Vill hon verkligen träffa dem, hon har ju vuxit upp hos en annan familj.

De som hon träffar under sin väntan är den papperslöse Victor som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd (Jonas Sjögren)och Nadine (Zoe Tounta) vars familj har betalat människosmugglare för att fly från hemlandet.

Föreställningen är delvis interaktiv när skådespelarna bitvis vänder sig direkt till publiken, kanske för att ytterligare engagera de unga åskådarna, mest bestående högstadieelever som är den huvudsakliga målgruppen för den här uppsättningen.

Man har också gjort ämnet bitvis något uppsluppet, förmodligen med tanke på att målgruppen är unga högstadieelever.

Delvis är upplägget samtidigt en sorts pjäs i pjäsen, där Victor och Nadine får instruktioner av Jasmin hur de skall uppträda i en sorts teaterpjäs.

Man kan ske kan se detta som en metafor för hur man skall bete dis i det nya landet som flykting. Jasmin vet, hon har erfarenhet.

Inledningsvis ger uppsättningen ett något förenklat intryck och den börjar något trevande och lite klichéartad, men efterhand blir pjäsen alltmer engagerande och växer efterhand.

Föreställningen vinner samtidigt på att det finns en ganska stor portion humor och musik inbakade i det allvarliga ämnet.

Det hela blir understundom nästan surrealistiskt när skådespelarna sätter på sig masker och är vända med ryggen mot publiken.

Dessa inslag bidrar till att ge helheten en mer allvarsam karaktär, vilket bidrar till att framställningen trots sin lätthet blir seriös.

”Ankarbarnet ”har ett rättframt budskap som presenteras på ett lättsmält och lättillgängligt sätt sätt.

”Ankarbarnet” närmar sig sin uppgift att gestalta ensamkommande flyktingbarn på ett enkelt och lagom känslosamt sätt.

Ungdomar som ser den här föreställningen har nog inga svårigheter att identifiera sig med personerna på scenen och ta till sig budskapet.

Det märks på många sätt att manus författarna har haft kontakt med den hårda verkligheten, vilket lyser igenom den ibland glättiga ytan som egentligen inte alls är malplacerad.

Ämnet presenteras på ett pedagogiskt sätt och lämpar sig väl för en yngre publik, vilket också är den primära avsikten. Det är utan tvekan en angelägen pjäs för ungdomar.

Föreställningen är ganska kort och följs upp av ett samtal mellan publik och skådespelare.

Tanken är att den här föreställningen visas i skolor i hela Sverige, vilket i sig är ett stort plus. Det är bra att det här angelägna budskapet om ensamkommande flyktingbarn inte stannar i Stockholm.

Jens Wallén

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen