Teater: Avatarvaro. Av Ebba Petrén, Tova Gerge, Gabriel Widing - Tidningen Kulturen




Kritik om scenkonst
Verktyg
Typografi

Avatavaro utgår från Judith Butlers teorier om sårbarhet och ansvar. Foto: Albin WerleMeditation över den gemensamma sårbarheten

Avatarvaro
Av Ebba Petrén, Tova Gerge, Gabriel Widing
Produktion: Klara Backman, Moa Backman, Ebba Petrén
Interaktörer: Asta August, Nora Bredefeldt, Ivan Wahrén
Scenografisk idé: Albin Werle
Röst: Ebba Petrén
Ljud: Elize Arvefjord,
Program: Tove Gerge
Producerat i samarbete med UngaTur och Interacting Arts
Inkonst, Malmö

Enligt hinduisk tradition är en avatar en gudom inkarnerad i en människokropp. Kroppen som styrs av en utomstående kraft är vidare utforskad i samtida science fiction, virtuella världar och dataspel.

Med föreställningen Avatarvaro har UngaTur flyttat avataren vidare till teaterscenen. På många sätt känns teatern som en given plats, då skådespelaren som följer manus kanske någonstans kan liknas vid en avatar, förutom vad gäller detta med ovissheten.

Att vara avatar kännetecknas just av att inte veta vad som kommer hända eller vad man kommer göra härnäst – egna impulser eller medvetna handlingar är inte tillåtna. I en timme följer vi 18 deltagare istället de detaljerade instruktionerna i våra hörlurar. Ibland uppmanas vi till interaktion med andra avatarer och föremål i vår omgivning och ibland till att sluta ögonen och tänka på vår egen kropp.

Något annat som skiljer skådespelaren från en avatar är förstås att de senare knappast ägnar sig åt någon konstnärlig gestaltning, åtminstone inte i UngaTurs version. Det finns helt enkelt inga möten, eller känslor att representera, eftersom föreställningen ytligt sett inte handlar om något annat än om just det som utspelar sig där och då. Det är med andra ord svårt att beskriva vad Avatarvaro ”handlar om”, eftersom den snarast utspelar sig inom var och en, i mötet mellan instruktion och lydnad, mellan känslor av trygghet och osäkerhet. Det är en spännande upplevelse att på samma gång upphöra att agera på eget initiativ, samtidigt som jag också i någon mening kan betrakta min och de andras lydande kroppar utifrån. De aktiva och tolkande åskådarna är i den meningen tack och lov inte försvunna ur sammanhanget, vilket är viktigt att påtala. Även om vi deltar i en väldigt styrd process finns utrymme att på samma gång försiktigt iaktta och reflektera över skeendena, vilket både är behagligt och, vill jag hävda, en förutsättning för att projektet ska vara riktigt meningsfullt. Samtidigt är jagets utsuddade konturer en viktig del av upplevelsen. Upplevelsen ger en lugn känsla av närvaro då jag, som om det vore en meditationssession, försöker släppa mina egna impulser och istället hänge min kropp åt den delade existensen.

När jag så lyder order och stundtals reflekterar på samma gång, tänker jag på vilken form av gemenskap som uppstår när vi upphör att vara individer tillsammans och när jag vet att jag har en roll att spela i interaktionen med de andra. Det blir både intimt och opersonligt på samma gång när min position står i direkt relation till de andras. I programmet reflekterar gruppen kring avatarernas liv med hjälp av Judith Butlers teorier om sårbarhet och ansvar. Enligt Butler grundar sig det etiska subjektet och dess handlingsförmåga inte på individens autonomi, utan just på denna gemensamma sårbarhet och ovisshet, och på delvis förutbestämda skeenden. En sådan förståelse av agens och beroende ställer utmanande frågor om hur vi kan förhålla oss etiskt och politiskt till de externa faktorer som varje dag styr, eller åtminstone påverkar, våra liv.

Även om Avatarvaro ytligt sett alltså inte gestaltar en berättelse, så skapar föreställningen ett rum och ett sätt att förhålla sig till världen, som i sig kräver en hel del tankeverksamhet för att göras full rättvisa. Det är dock en fascinerande upplevelse i sig att för en kort stund sluta upprätthålla bilden av sig själv som en självständig individ. Lite platt uttryckt tänker jag att föreställningen mitt i sin teoretiska komplexitet blir en sorts gemensam mindfulness-övning, som också låter avatarerna vila från självförverkligandets krav på prestation.

Hanna Bäckström

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen