Kritik om scenkonst
Verktyg
Typografi
Share/Save/Bookmark

Förutsägbar blinkning till finanskris i pjäs som ändå upprör

Johan Kylén och Michele Collins i Kung Ubu i uppsättning av Cinnober Teater och Tajphoon Tivoli. Foto: Christina Lindgren 

Kung Ubu
Fritt efter Alfred Jarry
Regi: Svante Aulis Löwenborg
Musik: Jonny oc Henrik Wartell
Scenografi och kostym: Christina Lindgren
Medverkande: Michele Collins, Johan Kylén, Karin Flodhammar, Svante Aulis Löwenborg m.fl
Cinnober Teater och Tajphoon Tivoli, Göteborg

När Alfred Jarrys Kung Ubu 1896 framfördes i Paris för första gången hann man bara till öppningsrepliken ”Merde” innan tumult bröt ut. Innan föreställningen var över hade tumultet urartat i regelrätta kravaller, varvid pjäsen snabbt bannlystes. Denna satiriskt spetsiga fars, smärtsamt surrealistisk och fragmenterad, var helt enkelt mer än sekelskiftespubliken kunde svälja även i det progressiva Paris. Ända sedan detta första mytomspunna framförande har Kung Ubu varit ett förabsurdistiskt kultverk. Med sitt totala förkastande av klassisk dramaturgi, med sin obegripliga dialog och sina groteskt farsartade arketyper till karaktärer har pjäsen varit intensivt omdebatterad, och lika ofta älskad som hatad.

Men kan verkligen Kung Ubu kännas relevant idag, för en teaterpublik så indoktrinerad av humorprogram och Youtube att den villigt accepterar vilken meningslös rappakalja som helst, så länge skratten kommer? Det är detta Cinnober Teater och Tajphoon Tivoli försöker ta reda på då de med en arsenal av frijazz, animationer, sång, step och livlig publikinteraktion angriper texten. Föreställningen inleds med en charmig monolog om att flyga små flygplan av balsaträ, om hobbyer och om det som tycks vara hela framställningens tema: leken. Sedan äntrar Ubu och hans hustru, Mor Ubu, scenen och ett färgsprakande helvete bryter lös.

Cinnobers Kung Ubu (Johan Kylén) är en lika vulgär som barnslig stolle som vinglar genom världen och engageras i en mängd olika skeenden utan reflektion eller eftertanke. I en scen som uppenbart parodierar Macbeth uppmanas han av Mor Ubu (Michele Collins) att döda kungen och ta makten över det Polen dit handlingen är förlagd. Men till skillnad från Macbeth innebär kungamordet för Ubu ingen ångest, det enda han bryr sig om är vem i publiken som ska förvalta hans statskassa och vem som ska betala skatt till honom om han halshugger alla sina undersåtar. Rollen gestaltas mycket väl av Kylén, som med hjälp av klassiska gubb-manér och göteborgsk dialekt lyckas med konststycket att göra den otrevlige Ubu till en ganska gemytlig karaktär.

Denna version av Kung Ubu är om möjligt än mer absurd och surrealistisk än originaltexten. I de första akterna tycks föreställningen främst sikta på att frambringa skratt då en lång rad hysteriskt roliga sketchliknande scener efterföljer varandra. Kung Ubu och hans fantastiskt överdrivna amerikanare-arketyp till hustru äter låtsasägg, halshugger potatisar, delar ut förgyllda bakformar och leker med pruttkuddar. Det är väldigt roligt, men ibland kanske det blir lite väl farsartat och en del skämt gränsar till aningen förutsägbar slapstick. Själva handlingen, Kung Ubus maktövertagande i Polen och efterföljande krig, gestaltas och förklaras till stor del genom ett polskt monopolspel och skrivna post it-lappar som projiceras på väggen. Monopolspelet likställer det krig Ubu utkämpar med en sorts modernt finanskrig, och tillsammans med ett antal referenser till finansmarknaden tycks detta vara ett försök att knyta an pjäsen till samtiden. En bra ambition förvisso, men att valet föll på just finansmarknaden känns förutsebart. Kort sagt är det kul och snyggt, men inte speciellt utmanande för en teatervan publik.

Men några akter in i pjäsen händer det något. Karin Flodhammars animationer som projiceras på bakre scenväggen visar mat, kött, skisser från sekelskiftets skolböcker och döda djur om vartannat, och detta i kombination med en ständigt föränderlig och skavande ljudvägg kommande från musikerna Jonny och Henrik Wartell skapar en osäkert drömsk stämning och gör att alla sinnen konstant är på helspänn. Att ljudvolymen på skådespelarnas mikrofoner skruvas upp och ned lite då och då, vilket gör att dialogen ibland reduceras till ett otydligt mummel, förstärker ytterligare denna känsla. Scenerna urartar mer och mer, berättelsen blir mer och mer fragmenterad och pjäsens meningslöshet slår till sist över från oskyldigt skojig till något oroande, obehagligt. Och även om vi i publiken stannar kvar ända till slutet och applåderar lydigt istället för att som originalpubliken argt protestera lyckas ensemblen till syvende och sist med det som gör den absurda teatern, och kanske all teater, fortsatt intressant och relevant. Röra upp motstridiga, svårförståeliga och djupa känslor.

 

 Matilda Amundsen Bergström