Reportage om scenkonst - Tidningen Kulturen




Reportage om scenkonst

altFörst var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen, även om ett B-lag där mycket väl kan jämföras med ett A-lag på de flesta andra operascener. Men det stannade inte med detta. I "Eugene Onegin" var det stora namnet Rolando Villazón som Lenski. Men något var fel, han var inte alls sig själv. Han sjöng med reducerad röststyrka. Av min bänkgranne fick jag i pausen höra att han genomgått en halsoperation för tre månader sedan eftersom han haft problem med rösten under en längre tid. Daniel Barenboim, som dirigent och ansvarig för Festtage, måste ha ställts inför ett svårt konstnärligt problem - att ersätta världsstjärnan eller låta honom sjunga, vilket han själv lär ha insisterat på, allt enligt min bänkgranne som verkade vara mycket väl insatt. Det påminner mig om vad som hände i Paris för några år sedan, då Ramón Vargas, också en stor tenor från Mexico, hade problem med att nå över rampen på Bastille-operan i en föreställning av Verdis "Luisa Miller". Förmodligen överansträngning, för mycket sjungande. Hur som helst, operasångare är också människor, eller för att uttrycka det lite brutalt, shit happens.

Läs mer...

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

Läs mer...

Glitter, glamour och krossade drömmar i publikmagneten Playme i Helsingfors Sverige och Finland var länge samma land. För 200 år sedan genomfördes en fredlig separation, en händelse som uppmärksammats på allehanda vis under det snart gångna Märkesåret 1809. För en kulturälskare med rötter i svenskspråkiga Österbotten, på Finlands västkust, finns det skäl att begrunda vad som gick förlorat den gången. Folklig och genuin kärlek till kulturyttringar, inte minst till teatern, finner man lättare i Helsingfors än i Stockholm, konstaterar Nancy Westman efter ett besök i den finländska huvudstaden.

Läs mer...

Intervju med regissören Christiane Christiane Véricel är den franska teatergruppen Image Aiguës regissör.Véricel och producenten Nicolas Bertrand från Image Aiguë.

För en kort tid sedan gästade den franska teatergruppen Image Aiguë (Lyon) Sverige och Stockholm där den deltog i workshops och framförde två föreställningar för svensk publik. Gruppens senaste projekt, "Ici là-bas", är ett europeiskt samarbete mellan teateraktörer i olika länder, där bland andra Sverige ingår. Medverkade i Sverige gjorde bland annat elever från Cirkus Cirkör.

I sitt internationella arbete bygger teatergruppen i hög grad sitt arbete på kropps- och rörelseuttryck, liksom den arbetar med musik som ett av sina verktyg. Samtidigt tillåter Image Aiguës regissör, , kortare repliker på skådespelarnas respektive modersmål, vilka i sitt rätta sammanhang blir möjliga att förstå, oavsett de andra skådespelarnas och publikens modersmål.

Läs mer...

Vingspets av Mölledals kvarnAh! Möllan, eller Möllevången, som den egentligen heter, den levande stadsdelen i centrala Malmö. Varje gång jag kommer hit fascineras jag lika mycket över den levande marknadskulturen som i tanken tar mig till Frankrikes torghandel. Det är som en karneval med sina tält och färgglada grönsaker, en dynamisk plats med försäljare, kunder och med barn som leker tafatt mellan marknadsstånden. Det är ett torg där arbete kombineras med glädje och umgänge.

Någon mölla, eller väderkvarn som det skulle heta på rikssvenska, ser man dock inte till. Även om jag är bördig från Skåne - därav benämningen "mölla" - där dessa konstruktioner står som naturliga inslag i den platta landskapsbilden, var det först i vuxen ålder som jag började tänka på hur de på ett både talande och tyst sätt vittnade om historien. För mig hade de alltid stått de där, naturliga, men från en svunnen tid då man fick sitt mjöl från väderkvarnen.

Läs mer...

En scen från Rossinis Zelmira i Pesaro.  Foto : studio Amati  BacciardiI år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen, vilket knappast känns betungande. Det är en makalös festival, på alla sätt och vis.

Pesaro är Rossinis födelsestad, så det är naturligt att man hedrar sin store son med en festival, även om han hade ett synnerligen kluvet förhållande till staden. Efter en smått skandalomsusad föreställning av "Silkesstegen" år 1813, då en betald klack obstruerade högljutt, blev Rossini så purken att han beslöt sig för att aldrig mer sätta sin fot i staden, vilket han inte heller gjorde. Operahusen på den tiden var ofta tumultartade platser för stridande klackar och andra upptåg, inte helt avlägsna dagens hockeyarenor. Trots detta testamenterade han en stor del av sin förmögenhet till staden, vilken utgör en ekonomisk grund för festivalen, förutom att den bekostade ett musikkonservatorium som bär hans namn. Hans förnämliga konstsamling kan ses på stadens konstmuseum. Hatkärlek är väl rätt ord i sammanhanget.

Läs mer...

Den drunknade samlaren i Nordiska paviljongens bassäng. Foto: Nancy WestmanKonstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer och flera hundra konstnärer om man räknar in också alla dem som ställer ut samtidigt runt om i staden. Systemet med nationella paviljonger bryts upp alltmer, istället möts all världens konstaktörer i nya sammanhang. Men än verkar varje land ändå måna mest om de sina. Sverige skräller till rejält i denna 53:e upplaga av biennalen som också kallats VM i konst.

Fare Mondi, Att skapa världar, är titeln på årets stora huvudutställning, skapad av svenske kuratorn och konstskolerektorn Daniel Birnbaum och för den har han överlag rosats. Tre av de över hundra konstnärer som deltar i hans utställning är svenska och en av dem, Nathalie Djurberg, belönades med Silverlejonet för mest lovande unga konstnär. Att se henne kasta sig om halsen på den synnerligen högdragne italienska presidenten vid prisceremonin, var obetalbart. Två mycket olika världar möttes, åtminstone rent fysiskt.

Läs mer...

 

Valfångststationen av Markus Copper Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått 200 år sedan Sverige och Finland gick skilda vägar, finns goda skäl att söka sig till samtidsmuseet Kiasma i Helsingfors. Där invigdes nyligen Horror Vacui, som kretsar kring skräcken för det tomma rummet. Man besöker utställningen på egen risk: den är delvis ett rent skräckkabinett. Men det som väcker rädsla är inte tomrummet utan konstnärligt gestaltade minnen och upplevelser, i trä, stål och gummi och med en hel del tekniska finesser. Det doftar tjära, det rasslar och larmar i det trånga rum där Valfångststationen är installerad. Som ett mellanting mellan natur och kultur, mellan ett gigantiskt vattenlevande djur och människobyggd båt är den nästan beskedlig i viloläge. Men när hela maskineriet dras igång blir denna skulptur skrämmande - och imponerande.

Läs mer...

I Berlin avslutades nyligen den årligt återkommande festivalen Theatertreffen, som nu är inne på sitt 46:e år. Under DDR-tiden fungerade festivalen som den enda möjligheten för öst- och västtysk teater att mötas. Numera är den främst en kritikerangelägenhet. Den betalande publiken begränsas till att få köpa fem biljetter per person, detta trots att festivalen innehåller tio pjäser. Publiktrycket är så stort att de som vill få tag i en biljett tvingas köa i timmar och betala dyra pengar.

Men så är också de tio pjäserna utvalda av en oberoende kritikerjury bland cirka 400 tyskspråkiga föresEine Kirche der Angst vor dem Fremden in Mir Foto:David Baltzertällningar från föregående år. Sju kritiker delar på uppgiften att sammanställa de tio pjäserna till Theatertreffen och enligt dem själva gör det att en enskild kritikers smak inte räcker för att få genomslag. Urvalet kan således beskrivas som kritkerfavoriter, men trots detta finns alltså ett stort publikt intresse för festivalen.

 

Under ett publiksamtal får juryn upprepade gånger svara på argsinta frågor om varför vissa pjäser inte tagits med. Återkommande är frågan om varför Elfriede Jelineks senaste pjäs Rechnitz inte finns med i urvalet. Juryn försvarar sig med att pjäsen är en alltför privat uppgörelse mellan Jelinek och Österrike och därför inte tillräckligt intressant för den större tyskspråkiga publiken. Jelinek har onekligen förmågan att röra upp känslor, och jag kan inte undgå att notera att samtliga som efterlyser hennes verk är kvinnor, medan den sjuhövdade juryn består av sex män och en kvinna.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen