Reportage om scenkonst - Tidningen Kulturen




Reportage om scenkonst

Marcus Lindeen i Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv. Foto: Sandra QvistFram till maj 2012 var jag helt ovetande om ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”, men från Stockholms stadsteater kom inbjudan att intervjua regissören och dramatikern Markus Lindeen, som på Stadsteaterns Lilla satt detta i scen. Texten bygger på ett antal hittills okända och opublicerade texter av Ingmar Bergman, som hittills varit dolda för världens blickar.

När man konfronteras med Markus Lindeens ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”, kan man inte låta bli att tänka på första scenen i ”Fanny och Alexander” där Alexander sitter vid sin dockteater och funderar över vad han ska göra med de dockor han plockat fram just den här speciella dagen och vad han ska ge dem för roller.

På Stockholms stadsteater möter jag Marcus Lindeen som visar in mig i ett av teaterns anonyma mötesrum där vi för ett timslångt samtal. Jag undrar självfallet hur han kommit fram till denna minst sagt originella utgångspunkt för en pjäs.

-Så länge legenden Ingmar Bergman fortfarande fanns i livet sades det att han bränt allt sitt arbetsmaterial. När journalister och forskare hade frågat Ingmar Bergman om han sparade sina manus och utkast, svarade han kategoriskt nej, berättar Markus Lindeen. I själva verket hade han sparat varenda litet utkast alltsedan tonåren.

Läs mer...

Stoppa aldrig en rörelse innan den har tagit det naturliga slutetDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik, stund till våra läsare.

Natten mot den 21 juni tillbringade jag i skogen. Sommarsolståndet är en av årets viktigaste högtider för mig. Jag gick, jag vilade, jag försökte höra fåglarnas tidiga sånger, djurens snabba och försiktiga steg, växternas hemliga tystnader. Jag bad gudar och älvor. Jag var lycklig. Alla bekymmer var borta och istället fanns solståndet, skogen och jag. Känslan jag upplevde beskrev att allting var ett. Att skillnaderna mellan elementen hade förenats i en och samma gränslösa verklighet.

Plötsligt såg jag en man med långt skägg komma mot mig från andra sidan stigen. Han var klädd i svart,  hade tjocka glasögon och den vita  skjortan  hängde utanför byxorna. Sandalerna och de tjocka strumporna var svarta och han hade en ganska liten ryggsäck. Jag stannade och satte mig på en gammal trädstam i väntan på att han skulle gå förbi mig.

Han kunde bara ha gått förbi med en hälsning men han, utan att säga ett ord, satte sig på en sten bredvid mig, tog en näve tobak från en röd påse han hade i ryggsäcken och rullade sig en cigarett.

Han tände cigaretten och log mot mig och sade:

Läs mer...

Teater Sagohusets Max - pjäsen om bollen, bilen och lampan var en av de utvalda uppsättningarna under BIBU 2012. Foto: Kajsa WippLund. Högtryck och försommarvärme. Under pingsthelgen blommade i de prunkande parkerna hägg och syren. Genom Lundagård strömmade ett antal svartklädda personer i höga hattar. Det hade blivit dags för promovering av de disputerade doktoranderna och den traditionella ceremonin i Lunds domkyrka.

Traditionellt sett är detta, perioden då hägg och syren blommar, kunskapens tid; Detta var tiden då skolor och universitet avslutade studieåret med examinationer och offentliggörande av vilka som inhämtat erfordrade kunskaper. Promoveringsceremonin denna helg påminde om den rituella anknytningen mellan vår och kunskap, översatt i en prunkande och färgglad grönska.
Samtidigt som universitetet höll på traditionen, tog den svenska scenkonsten tillfället i akt att söka sprida kunskap om teater, dans och performance samt diskutera situationen för de konstnärliga uttrycken, riktade till barn och unga, i Sverige år 2011-2012. 23 till 26 maj var det dags för den fjärde upplagan av BIBU, Scenkonstbiennal för barn och unga. (Initiativtagare: Teatercentrum, Svenska ASSISTEJ.) I sitt val att förlägga BIBU 2012 i Lund, hänvisade man till ortens historiskt starka roll som mötesplats för människor och för handel, vilket man från BIBUs sida påpekade i stor utsträckning under den danska tiden utspelade sig på domkyrkobacken och i närheten av domkyrkan. Vidare var det med fokus både på likheterna mellan historik och nutid – med lokala, regionala, nationella och internationella utbyten – och det moderna Lunds strävan och vision att vara en kulturstad idag – med flertalet festivaler under året – som man hänvisade till glädjen i samarbetet med just Lund under BIBU 2012.

Det var också i stadskärnan som man i hög grad valde att förlägga många av de seminarier, paneldebatter och workshops som fanns i programbladet, med Lunds stadshall, nära domkyrkan, som en av de centrala mötesplatserna. Här kunde man låta två seminarier löpa parallellt, samtidigt som det i rotundagången i entrén fanns utrymme för en ”tycka-till”-vägg och ett café med uteterrass på andra våningen kunde värma gästerna i vårsolen samt där den uppmärksamme sollaparen se parcoursperformace längs med stadshallens fasad. Arrangemang förlades också till bland annat Stadsbiblioteket, men även till skolor och sporthallar runt om i Lund.

Läs mer...

Gertrud Larsson i Likvaka i Tisteldalen under Strindbergfestivalen på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. Foto: Tuvalisa Rangström”Strindberg är död! Leve Strindberg!” frestas man utbrista – för nog är August Strindberg larger than life så här 100 år efter sin död. Själva jubileet tjuvstartade redan säsongen innan på Stockholmsteatrarna för att kulminera kring dödsdagen den 14 maj. På Strindbergs egen teater, Intima teatern i Stockholm, avlöstes det ena programmet av det andra och betygade den Store sin vördnad, på Stadsteatern hade PO Enquists pjäs ”Tribadernas natt” premiär.

Ingen möda tycks ha lämnats osparad för att detta jubileumsår fullständiga bilden av författaren, filosofen, rabulisten, mystikern, målaren, fotografen, kemisten, journalisten, den ständige resenären – det vill säga den inte så lite kokette och modemedvetne August Strindberg.

Den mest spektakulära yttringen under denna kulmen är utgivningen av Ockulta Dagboken och ”Strindbergs världar” (Max Ström), ett praktverk i ord och bild av Strindbergkännaren Björn Meidal och fotografen Bengt Wanzelius och den utställning som öppnade på Fotografiska museet och som pågår till den 9 september.

Läs mer...

I Gustavo Ciríacos och Andrea Sonnbergers performance Here whilst we walk aktiveras publiken genom en främmandegörande vandring, omringad av ett vitt band. Foto: Gaston Bertin1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus”. Att vandra gatorna fram utan varken mål eller mening var alltså inte bara acceptabelt tidsfördriv under de århundraden som föregår våra egna - det var beundransvärt, romantiskt, en sysselsättning värdig poeter och drömmare. Ett sätt att finna inspiration, tänka igenom filosofiska spörsmål och inte minst upptäcka den ständigt föränderliga stadens skönhet.

Men på senaste tiden har flanerandet långsamt dött ut. Vi verkar inte längre speciellt benägna att vandra runt utan mål och mening utan ser numera gåendet främst som motion eller transport. Det anser åtminstone konstnärerna Gustavo Ciríaco och Andrea Sonnberger som har skapat performancet ”Here whilst we walk” som en motreaktion mot denna utveckling, som ett försök att än en gång få oss att få upp ögonen för flanerandets charm.

Läs mer...

 The Curators’ Piece (A Trial Against Art) är en föreställning där utvalda curatorer medverkar vid sina egna festivaler och teaterhus. Foto: TUPPFör en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om Bertolt Brecht, om Peter Weiss och Joan Littlewood. Deras teater skiljer sig från varandras, men en sak för dem samman: att de på ett eller annat sätt blev politiskt censurerade. Vad deras motståndare förstod var att makten kan ha användning för teater som ett medel att förändra människornas syn på samhälleliga företeelser. Teatern var kort sagt ett hot mot nazistisk, fascistisk och högerpopulistisk ideologi. Jag skriver ”var”, ett tempus som vittnar om det förgångna – och som i viss mån oroar. Har scenkonsten mist sin betydelse som samhällsförändrare?

Den internationella scenkonstfestivalen ”TUPP” på Uppsala stadsteater vägrar att tro det. Under tre dagar samlades här aktörer från Italien, Kroatien, Slovenien, Tyskland och Sverige. Rubriken för festivalen formulerades som en i allra högsta grad angelägen fråga: ”Kan scenkonsten göra skillnad?”. Bakgrunden till årets upplaga är dyster. I media har man kunnat följa en rad olika händelser runt om i Europa där politiker och makthavare ruinerat teaterhus på deras rättigheter. I Ungern är situationen kritisk efter att landets regering begränsat yttrandefriheten och krävt politisk styrning av kulturlivet. Där har man dessutom tillsatt teaterdirektörer som sympatiserar med högerextrema rörelser och bär på främlingsfientliga åsikter. Även Italien har haft liknande problem. I kölvattnet av den ekonomiska krisen ockuperades Roms äldsta ännu aktiva teater, Teatro Valle, efter att stadens förvaltning bestämt att den skulle säljas till privata aktörer. Ockupanterna ville stå upp för konsten, för det fria uttrycket.

Teater, och konstuttryck över huvud taget, kommer alltid ha en avgörande roll i samhället, framför allt där det finns ett missnöje och en vädjan om förändring. Det är alltid besvärligt att försöka utröna vilken uppgift den har, och det finns spridda åsikter om den saken, men konsten hjälper människan i sin strävan mot att bli fri. Man kan naturligtvis tala om höga ideal i all oändlighet, men utan handling förblir de oförverkligade.

Läs mer...

Eugene O’Neill tillsammans med sin andra hustru Agnes Boulton och deras barn Shane O’Neill och Oona O’Neill, som 18 år gammal gifte sig mot sin fars vilja med den 54-årige Charles Chaplin.1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – existerande exemplar av skådespelet.

Det har sagts att det var för att bespara sin far de privata smärtor skådespelet kunde ge upphov till. En bidragande orsak kan ha varit att upplevelsen att se Exorcism levandegjord på scenen blev för mycket för Eugene O’Neill själv. Pjäsen byggde nämligen på ett självmordsförsök O’Neill gjorde vid 24 års ålder.

Relationen till fadern speglas i pjäsen. O’Neill ville uppenbarligen inte att Exorcism skulle ingå i hans samlade dramatik.

Men tji fick han!

I början av 2011 visade det sig att ett exemplar av denna enaktare fanns i kvarlåtenskapen efter skådespelsförfattaren Philip Yordan (1914-2003). O’Neills andra hustru, författarinnan Agnes Boulton (1893-1968) överlämnade efter skilsmässan från O’Neill 1929 ett exemplar av pjäsen till Yordan.

I strid med en överenskommelse i samband med skilsmässan hade Agnes Boulton sparat alla brev och andra papper från deras äktenskap.

Exorcism har redan publicerats i veckotidningen The New Yorker (17 oktober 2011) och ska denna vår komma i bokform från Yale University Press.

Vid den tidpunkt i författarens karriär då Exorcism tillkom och uppfördes, skrev O’Neill en rad av sina enaktare. Det var först längre fram som de mammutartade verken Si iskarlen kommer, Lång dags färd mot natt och Bygg dig allt högre våningar tillkom.

Exorcism är ett starkt skådespel. Det är nu länge sedan jag läste hans tidigare publicerade enaktare, men jag har en känsla av att Exorcism är hans bästa kortpjäs.

 

Läs mer...

Foto: Carola Björk I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena för teater. Se upp för gastkramande skrik och närgången dramatik. Dörrarna stängs.

Förskoleklasserna är samlade vid entrén och på muséet ser allt ut att vara som vanligt. Det råder en slags idyll bland barnprat, saftglas och besökare. Men längre in i lokalen dit ljuset från fönsterna inte förmår att hitta lägger sig mörkret. En spärrkiosk, eller spökkiosk om man tittar närmare på skylten, stå obemannad och en skylt hänvisar till en film om historien om Silverpilen. Ett par björkar fäller ut sina grenar över en övergiven hållplats. En tunnelbana går mellan Hökarängen och Vällingby, en annan mot Akalla och på de upplysta väggarna står hälsningar från förorten. På Spårvägsmuséet i Stockholm blir man snabbt en del av Stockholms lokala historia.

I en av alla de vagnar som står utplacerade råder det full aktivitet. Skådespelarna är i gång med repetitionerna av spökhistorien Silverpilen 21.32. Vagnen är nersläckt och skådespelarna över repliker och känner sig för i vagnen som de själva uttrycker det. Och lägger sceneriet. Fokus i nuläget handlar om att jobba med placeringarna. Man har arbetat med manus en tid, nu är det dags att hitta rätt rörelseschema i den vagn man ska ha premiär inom kort. Vagnen som rekvisita och spelplats tar 36 platser och det begränsade utrymmet blir en utmaning menar regissören och skådespelaren Jonas Larsson.

Läs mer...

Skogen är delvis en vidareutveckling av det nu nedlagda Aktör och Vänner i GöteborgRummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika gärna kan kallas medproducenter, insvepta i ulliga vita filtar. Andäktig väntan. Så öppnas en dörr: en person stiger in. Och i en tystnad som bara störs av ljudet som uppstår då fot möter frigolit börjar hen röra på sig.

Ovan beskrivna scen är en del av det nio set långa dansperformancet ”Loom”, skapat av koreograf och curator Minna Elif Wendin. ”Loom” är det första projektet, eller blocket som man har valt att kalla det, som genomförs av den nystartade scenkonstgruppen Skogen.

Skogen är delvis en vidareutveckling av det nu nedlagda Aktör och Vänner i Göteborg. Skogens konstnärliga ledare Johan Forsman och Johan Rödström började samarbeta i och med Aktör och Vänner-projektet ”Zoo”, var tillsammans med David Sperling och Åsa Gustafsson verksamma som ledare för denna grupp, och det är Aktör och Vänners lokaler på Masthugsterassen som Skogen nu tagit över. Även tematiskt finns kopplingar; ett av Aktör och Vänners sista verk ”Sjömanskyrkan inombords” var ett svindlande vackert performance som sysselsatte sig med tystnadens, gemenskapens och rummets betydelse. Dessa frågor tas upp igen, om än på nya sätt, i ”Loom”, och tycks så centrala även för Skogen.

Samtidigt är Skogen något helt nytt, kanske främst när det kommer till hur det konstnärliga arbetet är upplagt. Skogen arbetar med något man valt att kalla ”tematiska fördjupningsblock”. Varje block leds av en konstnär som får fria händer att skapa program, organisera samarbeten och på olika sätt använda sig av de sceniska rum och resurser som finns tillgängliga. Blocken syftar, som Forsman och Rödström själva hävdar i sin programförklaring, till att ”undersöka hur vi kan skapa former för sammanhang, formatundersökning och fördjupning”.

Ett markerat avståndstagande från så ofta förekommande krav på kommersiell gångbarhet och tidseffektivitet tycks också vara viktiga ingredienser i Skogens koncept; gruppen idkar fri prissättning, publikantalet är ofta begränsat och blocken tillåts pågå under en längre tid. Det nu aktuella blocket ”Loom” är ett gott exempel på detta: förutom att själva performancet är uppdelat i nio delar utspritt på sex dagar så har förarbetet med fikastunder för allmänheten pågått sedan början av februari. ”Loom” tar inte heller slut efter detta första genomförande – blocket är planerat att pågå till 2013. Det är lätt att se många fördelar med att blocken tillåts fortgå under en längre tid. Tankar och idéer hinner utvecklas till fullo, blocken tillåts utvecklas i oanade riktningar. Möjligheterna till samarbeten blir större; även möjligheten att de olika blocken kan berika och korsbefrukta varandra.

Skogens första block är som sagt Minna Elif Wendins ”Loom”. Blocket utgår från dansen, närmare bestämt uttrycket ”The phrase”, som högst schematiskt kan förklaras som en semantiskt sammanhängande rörelsesekvens. Sekvenserna tycks i ”Loom” existera på en dynamisk skala där vardagsrörelser successivt, ibland nästan omärkligt, glider över i det konstnärligt förhöjda. På detta sätt kommer man åt många av vår tids mest intressanta brytpunkter; de mellan verklighet och fiktion, individ och gemenskap, det publika och det privata.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen