Reportage om scenkonst - Tidningen Kulturen




Reportage om scenkonst

 Lilith Performance Studio. Installation view. 24 Spaces – A Cacophony, Malmö Konsthall. Foto: Helene Toresdotter

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw material – en sex veckor lång vistelse i en spartanskt inredd glasvitrin, samt kinesiskan Yingmei Duans greniga dunkla skogsglänta vilken utgör centrum för verket Happy Yingmei. Verken är i sig både lika och olika. Båda är inkluderande i det att publiken ges möjlighet att vara en del i produkten. In i Yingmei Duans glänta kan vem som gå in när som och det finns plats för flera besökare samtidigt, men för att äntra Donna Huancas genomlysta miniatyrvärld i glasvitrinen måste man knacka på dörren och villkoret för att bli insläppt är att man vistas tio minuter där inne med henne. Till den senare finns en lucka i väggen var diverse saker kan doneras som Huanca sedan använder i verket på olika sätt.

 

Jag ställer mig framför Raw material först, glasvitrinen som tornar upp sig på ett podium kritvit och brutalt upplyst, stor som en enrumslägenhet och de skarpa lysrören som inte lämnar en centimeter ifred. Konstnären själv befinner sig inuti vitrinen i helvita kläder och har en yogamatta på golvet. Hon kan inte se ut från rummet alls. Vi på andra sidan kan däremot se henne nästan oavsett var vi står. Iaktta varje gest hon eller en besökare gör. Hur de pratar, kliar sig, rör si, äter. Huanca har skapat ett slags panoptikon likt det djur på zoo befinner sig i varje dag och den som någon gång varit på Zoologisher Garten Berlin, eller annat zoo för den delen, vet precis vad jag menar. Vad en sådan miljö representerar - förtryck, fångenskap, lidande. Passivisering. Dessa attribut är också utgångspunkten för Huancas performance, men den har definitivt större spännvidd än så. På en klädställning i rummet hänger en uppsättning vita plagg. För konstnären att byta till vid behov antar jag, eftersom hon ska vara instängd i vitrinen fram till den 16 juni. En kaffebryggare och en vattendunk i ett hörn, en krukväxt på en piedestal, frukter utplacerade här och var. På golvet: pastellkritor, ett collegeblock, en smartphone, en energidryck. Utspridda småsaker. En del har lagts i luckan till henne, en del har hon själv tagit med sig in. 

Läs mer...

Laplante i laboratoriet.Foto Tomas GilliamWhat happens if you put a cat in the microwave?”

Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer om du stoppar en katt i en microvågsugn, ställer in tiden på tio minuter, lämnar rummet och stänger dörren? Med största sannolikhet: katten kokas inifrån. Dör. Men händer detta även om du inte bevittnar det eller ser resultatet när ugnen slutat surra?

Konstnären Myriam Laplante ställer många frågor till oss under The Nightwatch på Lilith performance studio i Malmö. När vi väl blir insläppta i hennes laboratorievärld, vill säga. I sin hittills största installationsperformance utgår denna Italienbaserade konstnär ifrån tankeexperimentet Schrödingers katt och verket är enligt henne själv ”en paradoxal illustration av kvanttillstånd”. Begreppet Schrödingers katt springer ur den teoretiska fysikern Erwin Schrödingers experiment från 1935, som i detta ville peka på bristerna i teorin om kvantmekaniken - när denna tillämpas på ett makroskopiskt plan. I praktiken innebar det att placera en katt i en stålkammare tillsammans med ett radioaktivt ämne, som med 50 % sannolikhet kommer falla sönder inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras och katten skulle i sådant fall dö. Efter en timme är sannolikheten för liv och död lika stor; utifrån den kvantmekaniska vyn lever nu katten och är död samtidigt. Frågan Schrödinger for efter är: när övergår ett system från en blandning av tillstånd, till antingen eller?

Läs mer...

Fra Oppstandelsesrituale i Kulturkirken Jakob påsken 2012, regi Liv Kristin Holmberg. Bild Itonje Söimer GuttormsenArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Jeg bærer i meg den gamle drømmen. Om at livet kan forvandles gjennom kunsten. Men er det rom for slike drømmer i vår postutopiske samtid? Og da, i tilfelle hvor?

I siste artikkel om sceniske rom skrev jeg om kirkerommet som et mulig sted, til tross for de dilemmaer- politiske, teologiske, kunstneriske - det innebærer. I denne artikkelen ønsker jeg å gå nærmere inn på forholdet mellom kunst og religion, tankegods som ligger til grunn for mitt pågående scenekunstprosjekt, “Kunstliturgien”. Scenekunstprosjektet har dramaturgisk fundament i de kristne riter. Jeg forsøker i artikkelen å argumentere for hvorfor vi idag ikke behøver å avvise kristendommen konsekvent, selv for ikke-troende slik som meg selv. Slik sett kan det åpnes opp muligheten for å tenke kirken som et kunstrom.

Tabuet om å ta de store ord i sin munn

For Nietzsche var kunsten den siste mulige metafysikk i en nihilistisk vestlig verden. Denne oppfattelse kan være vanskelig å spore i det samfunnet vi lever i idag. Å snakke i store ordlag om kunsten eller idealisere en kunstnerisk metafysikk kjennes som noe nærmest ulovlig. Filosofen Jacques Rancière forklarer dette i forhold til hvor viktig spill- og lekbegrepet har blitt i samtidskunsten og legitimeringen av samtidskunsten. Der symboliserer spillet den avstanden man har tatt fra den modernistiske troen på kunstens radikalitet og dens evne til å forvandle verden. Det gamle alvoret har gått tapt. Og i et politisk klima som finnes i Skandinavia, så er det heller ikke så rart at de store visjoner på kunstens vegne har liten plass. I forslaget til det nye partiprogrammet for Arbeiderpartiet, partiet som sitter i regjeringsposisjon i Norge, skisserer de opp sine visjoner for fremtidens kulturpolitikk: “En aktiv kulturpolitikk bidrar til å styrke næringsutvikling og kreativitet. Den skaper arbeidsplasser og er god distriktspolitikk. Kultur er også næring. Arbeiderpartiet vil satse på norsk kunst og design i større grad enn det gjøres i dag. Særlig med tanke på et internasjonalt marked hvor det i dag er en betydelig interesse for norsk kunst og design er dette viktig.” Dette instrumentelle synet på kunsten er estetikkens endelikt. I dette fornuftsdrevne, nytteorienterte samfunn hvor den bekvemme, velsmurte demokratiske ufrihet rår, trengs en kunst som er avsondret fra den offentlige form, mening og adferd. 

Läs mer...

Scenens lust och magi – två skådespelare i samtal med Lena S. Karlsson. På omslaget Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Omslag: Birgitta Adolfsson.Hon kom som ett yrväder en dag på 70-talet och hade en kamera i en rem om halsen. Lena skulle bli fotograf och hade via vänner hört att det fanns möjligheter att få komma in och fotografera på Dramaten. Någon fotograf blev Lena dock inte, även om hon, som på ett bananskal, slank in på teatern. Efter en sekreterarutbildning och ett jobb som sekreterare, viket hon inte fann särdeles inspirerande, fick hon jobb som kvällsextra på attributen på Dramaten. Senare fick Lena jobb i redaktionen för Dramatens programtidning. Under hela denna period fortsatte hon att nära följa föreställningarna i huset. Hon var, som hon själv skriver i förordet till boken, bergtagen av detta hus där ” de storahistrionerna sitter kvar i väggar och korridorer som vördade skuggor; som minnen och anekdoter”, skriver hon.

Idén att göra en bok, byggd på intervjuer med två av husets mest erfarna och långlivade skådespelare, Marie Göranzon och Jan Malmsjö, väcktes flera år efter det att hon först satte sin fot på Dramaten. Efter att under flera års tid följt de två skådespelarna, inte minst Marie Göranzon, vars skådespeleri och insatser hade fascinerat Lena ända sedan det första tidiga mötet med denna skådespelares insats i Vitt äktenskap (regi Ernst Günther, 1976), bestämde sig Lena för att börja intervjua Göranzon och Malmsjö. Arbetet tog tre år. Resultatet blev en intervjubok som i ett antal tematiska kapitel lägger fokus på skådespelarens arbete och det kollektiva arbete som pågår innanför Dramatens väggar.

- En av ambitionerna med boken har varit att skildra teatern inifrån. Det jag ville visa upp och berätta om var vilken fantastiskt fin, kollektiv process teater är. På Dramaten backar alla upp alla föreställningar, från de personer som sitter i receptionen till olika hantverkargrupper, från scenpersonal till den konstnärliga personalen som regissörer, scenografer och skådespelare. Men det är inte unikt för Dramaten, så ser det ut på alla teatrar.

Läs mer...

Ett övergångsställe kan göra stor skillnad för de boende. Förändringsarbetet i Vårbys offentliga rum pågår för fullt. Foto: Erika ChotaiArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

 Den stad där jag sett mest liv på gatorna och där jag också bott i drygt ett halvår är Amsterdam. Där gick jag på en liten cirkusskola i några månader och lärde känna flera av de gatuartister som försörjde sig genom olika performanceverk på gatorna. De var huvudsakligen också travellers. Vi bodde, de allra flesta av oss, i ockuperade i hus. Eller snarare: flyttade runt från hus till hus allt eftersom vi blev utkastade. Allt det materiella; kläder, möbler, byggmaterial och annat, kom från gatan. Det fanns många marknader och när de stängdes för dagen lämnades en hel del kvar. På så sätt, genom att ta vara på detta, var vi väldigt klimatsmarta. Det blev också ofta veganmat till självkostnadspris. Här kom också postindustrikulturen in. Det hus som jag under största delen av tiden bodde i var en fyra våningar hög gammal diamantfabrik. Vi målade på väggarna och snickrade hur vi ville. Vi ansvarade själva för att hålla det snyggt i vår omgivning.

Läs mer...

 Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke. Foto: Karin JonsonEn nedsvärtning, ett brus: Hon dansar. Eller dör hon? Kropp, vetenskap, rum. Efter föreställningen träder hon med en i krassa ordalag vanlig människas steg fram till en av Atalantes personal, meddelar att tre lampor hittills har gått sönder under föreställningen. En dag återstår av Enlightenment.

”Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke.” Så beskrev konstnären Peter Eccer sitt första intryck av koreografen Caroline Lundbladh/Frauke. Tillsammans möts de nu i den tvärkonstnärliga Butohföreställningen Enlightenment, vars utgångspunkt vilar i Peter Eccers tidigare projekt kring oförklarligt nedsvärtade lägenheter. Eccers lika sinnligt som specifika undersökning och bilder översätts av Lundbladhs oformliga butohdans. Själv beskriver hon föreställningens sammansättning liksom de två motpoler som tillsammans skapar en kompass: ”Någonstans mellan vetenskap och kropp”.
Under hösten 2012 bjöd projektledarna, Cecilia Suhaid Gustafsson och Sarah Schmidt, in ett antal professionella koreografer och konstnärer för att under en månad inom ramen för Under My Feet 2.0 undersöka gränserna och metoderna i deras konstnärskap. Hur Fraukes och Eccers samarbete skulle utkristalliseras visste ingen förrän strax innan premiären:

– Vi släppte helheten för att vara i det som sker, berättar Eccer.

Läs mer...

Utan titel av och med Ardalan Esmaili spelas i Sveriges Riksdag den 12 mars 2013. Foto: Jonas JörnebergTill en början provocerar publikens skratt, men det visar sig vara hans medel. Ardalans Esmaili låter sin och sina klasskamraters förutsedda roll som minröjare skära sig likt olivolja med vatten när våra hastiga skratt stannar upp i samma stund som insikten om skämtets faktum når oss; det är inget skämt, det är sanning.

Det är onsdag kväll på Stora Teatern och Ardalans Esmailis föreställning Utan titel gästar Göteborg tillsammans med den fria scengruppen Unga Klara.

Föreställningen, som likt Unga Klaras övriga repertoar vandrar över landets scener och skolor, kommer imorgon, onsdag (12 mars 2013), att besöka Sveriges Riksdag. Det är resultatet av en inbjudan från Gunilla Carlsson (s), ordförande i Kulturutskottet.

Scenen är tom och förblir också så, det är Ardalans Esmaili själv som det handlar om. Eller är det det? I en mans gestalt ryms mer än ett liv. Hans relationer och hans uppväxt, bilderna. Kärleken. Det gestaltats, allting i en kropp.

”Närmar sig scenkonsten det dokumentära”, frågar samtalsledaren under eftersamtalet i Göteborg. Hon menar att gränserna suddas ut mellan film och scenkost, dokumentär och fiktion. Ardalans Esmaili berättar i stället varför hans föreställning är självbiografisk.

Utan titel.

Det började strax innan examensföreställningen på Stockholm Dramatiska högskola, han skulle presentera den nyskrivna föreställningen The assasination of Jimmie Åkesson. Två veckor innan premiären meddelas att skolan måste censurera de fyra ord som han ville låta manifestera i teatersverige. Under de få återstående dagarna skrev han så en helt ny föreställning.

– Den censur som skolan använde sig av är en av de anledningar som tvingade min familj att lämna Iran. Jag kunde bara inte acceptera det.

Läs mer...

I ett kapitalistiskt system objektifieras våra äldre. Här är vårdtagarna kunder istället för människor. Copyright Jan BernhardtzArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Gabriel Garcia Marquez, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1982, har drabbats av senildemens. Han är alltjämt vid god vigör meddelade brodern i somras, trots minskad minnesförmåga. Från och med nu kommer det ändå med all säkerhet att gå utför. I sinom tid är försämringen allvarlig, kanhända talar han i tungor, har grind på sängen och dricker blåbärssoppa ur pipmugg. Det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario. Eller ännu värre: att omvårdnadspersonalen sätter på honom de nerkissade byxorna som torkat under natten, för att inga andra finns.

Larmen om vanvården på Caremas ålderdomshem har tystnat. I Dagens Nyheters granskning från hösten 2011 och våren 2012 rapporterades det om undernärda vårdtagare, dödsfall som kunde ha undvikits och att chefer uppmanat personal att inte byta de äldres blöjor förrän de var ordentligt fulla. Nästa vända handlade också om etik, på ledningsnivå. Det var dolda agendor, giriga riskkapitalister med konton i Luxemburg som vägrade beskatta intäkter i Sverige. Carema Koppargården svarade genom att säga upp sin DN-prenumeration. Shit happens, jovisst.

Reaktionerna från folket lät inte vänta på sig. Mobben hade funnit sin syndabock och skottsalvorna var inte nådiga. Drevet fick omfattande konsekvenser, då de anställda fick utstå hot och råa anklagelser. Men dessa missförhållanden är bara toppen av ett isberg, där Carema är långt ifrån ensamma om att objektifiera sina vårdtagare.

Exemplen ovan illustrerar ett reellt tillstånd. En blöja som ännu inte är full med kiss kommer inte bytas förrän den är full med kiss, om situationen är sådan att det är besvärligt att ersätta den med en ny. Det är så det fungerar. Eller snarare, det är så det ser ut lite varstans på våra äldreboenden runt om i Sverige. Det är ett många gånger slitsamt arbete som vårdpersonalen utför, och är förenat med skuld och dåligt samvete när saker och ting inte hinns med. Dessa otillräcklighetskänslor härrör från en förödande obalans där motsvarande resurser för arbetets svåra sidor inte ställs till vårdgivarens förfogande. Så hur botar man en gammal kvinna från att åldras? Hur hjälper man en människa som bara vill ha mer och mer hjälp ju mer hjälp hon får? Många arbetssysslor består i ett sorts omöjliggöra, där arbetarens ansats – att bota den gamle från det gamla – inte harmonierar med de äldres förmågor eller utsikter. Enligt principerna som rådde under vårdskandalen på Carema skulle dödshot vara skåpmat för i princip alla vårdbiträden och undersköterskor i vårt land. Ska vi skratta eller ska vi gråta?

Läs mer...

The God of Carnage. Foto Giusi Barbiani

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera år tillbaka. Just nu och fram till på måndag (25 februari 2013) spelar de på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, en pjäs skriven av Yasmina Reza; ”The God of Carnage”.  

Jag träffade Ingela Lundh och Samuele Caldognetto för en kort intervju.

SEST, en teatergrupp som endast spelar på engelska. Varför?

- SEST uppstod då vår regissör Samuele Caldognetto och skådespelaren Kristina Leon av en slump stötte på varandra på Teaterhögskolan i Stockholm 2009. Samuele hade precis flyttat till Sverige från Italien och letade efter någon att skapa teater med, antingen på italienska eller på engelska. Kristina hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter tio år i London där hon utbildat sig och varit verksam som skådespelare. De bestämde sig för att sätta upp Sarah Kanes drama 4.48 Psychosis och behövde en inspelad engelsk röst. Genom en gemensam bekant fick de tag på Ingela Lundh, också hon skådespelare och utbildad i London.

Efter 4.48 Psychosis ville vår trio fortsätta att arbeta tillsammans, eftersom vi trivdes så otroligt bra ihop på alla plan. Dessutom såg vi att det inte fanns någon permanent engelsk teatergrupp i Stockholm längre sedan den gamla Reginateatern lades ner. Eftersom både Kristina och Ingela var mer bekväma med att spela på engelska, så föll det sig naturligt och vi såg det också som ett sätt att berika Stockholms teaterliv. Vi kände att det fanns en lucka att fylla, eftersom Stockholm har så många engelsktalande invånare och besökare. Dessutom finns ett hav av fantastisk brittisk, amerikansk, irländsk och australisk dramatik att välja mellan.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen