Reportage om scenkonst - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Reportage om scenkonst

Är samhällets sista heliga rum stängt för dagens konst? Har Gud ett konstnärligt tolkningsföreträde? Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Att finna ett rum för sin konst är i dag förenat med vissa svårigheter. De konventionella konstrummen – galleriets vita kub och teaterns svarta box – är våra konstlade konstrum. Hur undgår man som konstnär dessa konventionella rum om man önskar skapa en verklighetens konst? Var finner man rummen som kan möjliggöra en konst som baseras på ett allvar och som drivs av visionen om att kunna nå ut till och förändra världen och människan? Den norska musikern och konstnären Liv Kristin Holmberg har via några scenkonstverk, med musiken som det bärande fundamentet, undersökt vilka gränser kyrkorummet innebär för konsten och vad konsten i sin tur har att erbjuda kyrkan.

Läs mer...

Staden: helhet, delar eller fragment? Foto: Frida SandströmArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Lars Norén har en förmåga att fånga människor och människors livssituation. Det är många överens om. Hösten 2012 var det urpremiär för hans nya pjäs Fragmente, specialskriven för Folkteatern i Göteborg. Produktionen är en den av det konstnärliga samarbetet Cities on Stage, ett femårigt projekt mellan flera europeiska teatrar. På den lokala scenen gestaltas städerna och invånarna får liv på scenen. När föreställningarna turnerar mellan de olika teatrarna hoppas man samtidigt på ett samtal kring hur det är att leva i en europeisk stad.

– Det finns inga olikheter mellan städer, säger två av Fragmentes skådespelare Anna Ackzell och Adam Dahlgren. De är båda yngst i föreställningen och det är första gången som de spelar på en scen stor som Folkteaterns. Adam har just gått ut gymnasiet.

Läs mer...

det gnostiska kosmosFrån 200-talet synas vissa apostlaakter härstamma, till exempel de så kallade “Johannesakterna”.

De hör till den kristna gnosticismen och har särskilt omhuldats av manikéer, priscillianer, med flera. De förekommer som en kultdans, ett mysteriespel som firas på aftonen före Jesus martirium. Innan Jesus greps av judarna, församlade han alla lärjungar och talade till dem (Johannesakterna 3:94). Han uppmanade dem att före hans övervantvardande tillsammans med honom sjunga en lovsång till Fadern. Han befallde dem att bilda en ring, och under det att lärjungarna fattade varandras händer, förblev han själv stående i mitten av ringen. Han sade till dem att svara med “Amen” medan han själv sjöng en hymn för dem. Härmed rörde sig lärjungarna i en krets omkring honom. Hymnen är en lovsång, fylld av mystiska anspelningar:

Prisad vare dig, Logos! Prisad vare dig Nåd! Amen.

Jag vill räddas och jag vill rädda. Amen.

Jag vill lösas och jag vill lösa. Amen.

Nåden dansar i raddans.

Jag vill spela på flöjten. Alla ska dansa. Amen.

Jag vill klaga. Jämnren alla. Amen.

Läs mer...

Planeterna öppnar sigArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Föreläsaren anlände tidigt, vilket vi också gjorde. Vi var en liten skara som hade förstått. Föreläsningssalen var enorm. Kursen hade över två hundra inskrivna men salen skulle, när alla hade anlänt, fortfarande ha platser över. Om bara ryktena hade spridit sig över alla delar av George Square i hjärtat av Edinburghs universitet hade salen svämmat över. Han hade varit med John Cleese och de andra i Footlights i Cambridge, men valt den akademiska banan före Monthy Python. Detta och mycket annat viskades. Sanningshalterna i ryktena varierade, men det fanns en vilja att förklara denna gigant. En historiker som istället för att publicera böcker och klättra i karriären hade valt att hänge sig åt att framföra trollbindande föreläsningar. Han projicerade bilder, diabilder på den tiden även om också denna teknik framstod som modern i de slitna omgivningarna, och utan förvarning kunde plötsligt ett bombastiskt symfonistycke tränga sig genom de dammiga högtalarna. Själv var han oansenlig. Nästan skallig. I manchesterbyxor, den akademiska uniformen. På gatan hade han varit en i mängden. Vid pulpeten ägde han en säregen närvaro.

Läs mer...

Första sidan av 1623 års Folioutgåva av The Tempest.Källa: WikipediaNär min far växte upp i Båstad på 1950-talet var byns centrum traditionellt centrerad kring torget. Här låg, och ligger fortfarande, kyrkan, här finns församlingshemmet och här ligger också det som en gång var skolans gymnastiksal, en liten gul tegelbyggnad som väl smalt in i den övriga tegelmiljön.

Idag är det just denna lilla tegelbyggnad som är ortens biograf, bio Scala, i Båstad. Driven av Ulf Berggren är det honom som Båstad har att tacka för att det även under vintertid, när turisterna glömt bort orten, tennispelarna befinner sig på touren på andra sidan världshaven och den finkulturella eliten lämnat Lilla Filmfestivalen, alls finns något kulturutbud, borträknat de vackra kyrkokonserterna, bygdetraditioner som äppel- och potatisdagar, den årligt återkommande påskrean med tårta och kaffe i Bjäre Bokhandel och den lokalt förankrade nyårsrevyn. Ingenting av detta att förkasta, dock. Snarare att uppmuntra. Men det är samtidigt trevligt med ett komplement till detta kulturella utbud.

Det lilla Båstad på Skånes norra västkust i skuggan av Hallandsås är idag kanske inte känt för mer än Swedish Open och de dyra sommarfesterna. Få vet kanske till exempel att självaste ”V Gurra”, eller Kung Gustaf V var tennisintresserad och varje sommar spelade tennis i Båstad. Få vet kanske att Båstad, på vägen mellan fiskeort och vad den kommit att bli, också var en högt uppskattad kurort.

Vad få kanske vet är att Båstad också har ett visst kulturellt arv att vårda och att modesta men i hög grad kvalitativa initiativ tas på den kulturella punkten. Förutom en bygdekulturell tradition handlar detta om klassisk musik och film. Kammarmusikfestivalen i Båstad arrangeras varje sommar liksom Lilla Filmfestivalen i Båstad, till minne av Bo Widerberg (som också ligger begravd på Båstad kyrkogård). Och de väver fint samman kulturella, kyrkliga och samhällstraditionella miljöer med en finkultur av film och klassisk musik.

Läs mer...

Sandra Prinsloo idagDen bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala pilar, Jeans från nedre vänstra hörnet upp till övre högra, Julies från övre vänstra till nedre högra, med skärningspunkten i det samlag som på Strindbergs tid försiggick utanför scen men nu inte sällan inför publik, nära nog. Alltså överklass mot underklass (ett ord som Strindberg myntade) och kvinna mot man i en social och sexuell strid på kniven fast den i pjäsen är utbytt mot en yxa som Jean använder för att nacka Julies kanariefågel, och som hon sedan kan tänka sig kastrerar honom med.

Alf Sjöbergs filmatisering av pjäsen fick pris i Cannes 1951 och inledde svensk films andra storhetstid, efter Victor Sjöströms, Mauritz Stillers, Selma Lagerlöfs och den unga Greta Garbos stumfilmsepok, och den banade väg för Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Jan Troell. Något i den har åldrats, annat har hållit sig levande. Till det förra hör Dag Wiréns musik som bygger på svensk folkmusik och visserligen vacker på ett Hugo Alfvénskt vis. Men den använder lite för många grälla effekter för att understryka dramatiken på vita duken.

Läs mer...

Arthur AdamovI gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke självutnämnda, grupp överhuvudtaget bör betraktas som en homogen sådan är visserligen diskutabelt. Det var nämligen först under 1960-talet, efter att den absurda teatern haft sina glansdagar, som Martin Esslin för första gången förde samman män som Ionesco, Beckett och Adamov i en teatervetenskaplig kontext. Begreppet absurd teater myntades alltså av Esslin då han i sin bok The Theatre of the Absurd främst framhöll den filosofiska hållning som dessa män delade. Den så kallade absurda teatern var nämligen utan tvekan förankrad i tidens existentiella frågeställningar. Den gemensamma tankegrund som alla dessa män gav uttryck för baserades på en känsla av desorientering i, vad de upplevde som, en meningslös och absurd värld.

I efterkrigstidens Europa växte samtidigt den politiskt medvetna teatern fram, med fokus på dokumentär verklighet och socialt engagemang. Inte sällan riktades kritik från detta håll mot den absurda teatern, som bland annat anklagades för att vara verklighetsfrånvänd och pessimistisk. Precis som Beckett och Ionesco så beskrev Adamov, med sin absurda teater, det omöjliga med mänsklig kommunikation samt individens oförmåga att överhuvudtaget påverka sin plats i universum. Trots denna likhet så kan man dock konstatera att Adamov hade en mindre kompromisslös hållning än de andra. Han menade nämligen att teatern skulle visa såväl de föränderliga som de oföränderliga tillstånden i världen. Tron på att det överhuvudtaget finns föränderliga aspekter av tillvaron tycks minst sagt stå i kollision med uppfattningen om den absurda verkligheten och människans statiska plats i den. Så hur tog sig då dessa, till synes vilt skilda, hållningar uttryck i Adamovs mångfacetterade teaterverksamhet?

Läs mer...

 Niclas Sandström, konstnärlig ledare på Teater Foratt i Malmö. Foto: Jesper KlemedssonPå Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar. I maj 2012 valdes Teater Foratts ”JaLaDa”, skriven av Vanja Hamidi Isacson, ut för att visas på BIBU (Scenkonstbiennal för barn och unga) i Lund. Uppsättningen är ett stycke konst som just undersöker, använder sig av och till och med skapar flerspråkighet på ett sätt som även blir en symbol för hela Teater Foratts arbete. Om detta och mycket mer kom intervjun med Teater Foratts konstnärlige ledare Niclas Sandström att handla. Niclas Sandström driver Teater Foratt tillsammans med Manal Masri.

Kan du berätta lite om teaterns historia?

- Vi startade 2005. Vi är uppe i ungefär 20 uppsättningar och i princip alla uppsättningar vi gjort har innehållit två språk, ofta tre, och mängder med sätt att ta sig förbi språket som barriär. Vi har hållit på med helt vansinniga och spännande, galna översättningsarbeten, t.ex. har vi haft små mottagare i form av pennor som har varit knutna till en ”illegal radiostation” hos oss och så har vi försökt sända översättning live; man kunde ha pennan och en öronsnäcka för att lyssna, om man ville, samtidigt som man hade skådespelarna framför sig.

Vi ser språket som en tillgång, hela tiden. Vi tolkar varje dag. Vi ser hela tiden att våra skådespelare och vår personal sitter inne med extra kompetens och inte med ett problem, som samhället så ofta gör. Och det är svårt. Det är komplicerat, för man blandar teaterestetik med olika utbildningar, med kulturella krockar och försöker hitta nämnare och intressanta punkter som blir större än de hade blivit om vi inte hade gjort det. För det är klart att vi hade kunnat göra mängder av bra uppsättningar enbart med grymt skickliga svensk-skolade skådisar som i princip alla andra teatrar. Men det har vi aldrig varit intresserade av, för vi tycker att vårt sätt i stället fördjupar.

Läs mer...

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

 Ett vägskäl eller vägar som möts? Foto: Anna NymanSkåne, i början av juli. Likt en orm slingrar vår bil sig på smala skånska lansvägar och tränger sig osedd genom högt växande raps och vete. Här har vägarna i det närmaste blivit till osynliga gångar täckta av prunkande växtlighet och markeras på avstånd endast av de pilalléer som blivit så symboliska för de skånska vidderna.

På resande fot längs dessa dolda färdvägar får man nästan en känsla av att otillbörligt tränga sig in i ett landskap som hellre hade lämnats ostört, men dold av odlingslandskapets prunkande vallar blir den potentielle inkräktaren i samma stund också den möjlige upptäcktsresande, för om det inte varit för det ljud den producerar eller den susning den förmår skapa i sädens tätt växande strån skulle bilen vi färdas i ha passerat omärkt förbi för den person som blickat ut över landskapets horisont. Denna känsla, att samtidigt tycka sig vara en inkräktare och en upptäcktsresande på väg att hitta en dold pärla, är den dubbla och eggande känsla som driver oss när vi letar oss fram till Övraby strax söder om Tomelilla för att hitta teteater som drivs av Elena Alexandrova.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen