Experimenterande iscensättningar med mötet i fokus- Intervju med Tove Salmgren - Tidningen Kulturen




Reportage om scenkonst
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tove Salmgren är danskonstnären som huvudsakligen uttrycker sig med kroppens rörelser. Hon har nyligen haft en föreställning på Moderna Dansteatern i Stockholm och kommer att ha ett residens i början av december. Detta residens ingår i en festival på Moderna Dansteatern.

Vill du berätta lite om dig själv och hur du bestämde dig för att bli dansare? Kan du utveckla lite om dina produktioner och uppsättningar. Det vore även intressant att få veta lite om din verksamhet som konstnär.

– Jag kommer från Umeå, där jag började dansa balett, jazzdans och modern dans i unga tonåren. Det är en stad med en stark danstradition, så dansträningen var strukturerad och följde en slags professionell modell. Lärarna förmedlade kunskapen om att dansen kunde vara en framtidsmöjlighet, alltså ett yrke, och det var något helt nytt för mig. Jag tror att jag vågade satsa på dans initialt för att diverse danslärare uppmuntrade mig att satsa på en professionell bana. Det är intressant hur tillfälligheter, som lite uppmuntran från någon kan generera en livsbana. Visst var jag väldigt intresserad av dans, men utan denna uppmuntran så är jag inte helt säker på att det hade blivit så. Sammanlagt utbildade jag mig under sex år på dansskolor; Balettakademien i Göteborg och Stockholm och sen också Danshögskolan där jag examinerades 2002.

I pretend that you speak, Foto Danjel Andersson

Sedan examen har jag arbetat i en mängd olika sammanhang som främst dansare i andra konstnärers/koreografers produktioner (inom samtidsdansen, eller den moderna dansen) där jag också verkat som dramaturg och koreografassistent, och de senare åren även som koreograf. Men jag föredrar att inte använda yrkeskategorier, jag ser det snarare som att min erfarenhet som dansare (alltså inom en nordeuropeisk eller europeisk tradition) vilket är den bas som jag upplever att jag står på, är en erfarenhetsbas som jag kan använda i diverse sammanhang. Även om dessa sammanhang handlar om annat än att röra kroppen på ett dansgolv. Exempelvis så har jag i olika projekt arbetat med att redigera rörliga bilder och ljud, men utgått från min erfarenhet som dansare i det arbetet. Som jag nämnde så har jag sedan några år tillbaka, börjat utforska en egen konstnärlig praktik (alltså mer som en koreograf, beskrivet i mer traditionella termer), som ofta handlar om iscensättningar av olika slag. Något som kanske skulle klassificeras som något mellan performance och dans.

Den första egna koreografin jag gjorde var på Norrlandsoperan (2008) och det var ett samarbete med två musiker från deras symfoniorkester. Där jobbade jag utifrån ett koncept där våra respektive arbetssätt och praktiker belystes, min ”kritik” mötte deras förhållningssätt (som handlade mer om hantverk och harmoni), i en situation som snarare ville undersöka dissensus som potentiellt ”material”. Jag var intresserad av detta att låta saker skava, mot varandra på scenen men också mot publiken då jag gav verket titeln ”Jazzdans”, men använde igenkänning gentemot det konceptet endast sporadiskt, så att publiken gavs möjlighet att kastas mellan tydligt/otydligt i sin förståelse av vad som hände. 2011 började jag samarbeta med MDT som sedan dess har upplåtit residens till min praktik, och jag visar också mina residensarbeten med jämna mellanrum där. Det är en otroligt lyxig tillvaro såhär i ett ganska tidigt skede av mitt mer autonoma konstnärskap. Jag slipper pressen att producera färdigt material, eller slipper press överhuvudtaget (förutom min egen då) vilket har varit väldigt givande och öppnat upp för en hel del experimenterande.

Om jag skulle sammanfatta min konstnärliga praktik i dagsläget så handlar det om iscensättningar där mötet är det centrala. Ibland tänker jag att det är ”möten som handlar om möten”, där den aktiva reflektionen kring situationen utgör navet (för alla inblandade - publik som performers). Jag tänker inte att ”verket” händer på scenen utan det är alltid i relation till hela situationen så som publiken, institutionen, den sociala kontexten, traditioner, konventioner etc. Exempelvis i den föreställning som jag gör på MDT (tidigare Moderna dansteatern) nu i början av december (I pretend that you speak) så iscensätter jag ett slags problematiserande av situationens maktförhållanden. Men jag är inte så intresserad av att upprätthålla moraliska idéer eller budskap. Jag tycker att det är intressant att tänka kring hur ickehierarkiska rum kan uppstå och i mina iscensättningar försöker jag nog alltid erfara ett sådant rum, där alla inblandade får lov att röra sig fritt i tanken, och inte påtvingas ett förbestämt rätt eller fel. På så sätt går det också att se mina iscensättningar som ett slags ”labb”, eller experiment, där publiken tilldelas rollen som medforskare snarare än forskningsobjekt. Och ”resultatet” av ”labbet” får alla bära med sig själv. Så det handlar inte om en strävan efter konsensus heller (men inte heller en anti-konsensus).

Varför valde du just modern dans som ditt sätt att uttrycka dig? Hur vill du själv beskriva dina upplevelser och möjligheter inom denna konstart?

-Till en början var det nog för att det var det jag behärskade bäst. Men det är ju inte heller ovanligt att man behärskar något som man förstår sig på, och det är väl så det alltid har känts. Jag tror det har att göra med att den samtida dansen varit tillräckligt öppen för att jag ska kunna anpassa situationen till mig själv och inte det omvända, som ofta gäller när det handlar om andra dansinriktningar. Sen är det ju dans som fri konstform (inte som teknisk träningsform) som intresserat och intresserar mig, och då är det bara samtidsdansen som rört sig åt det hållet.

I arbetet med egna koreografier utgår jag väldigt mycket från den kontext jag befinner mig i, som jag nämnt, och skulle nog göra detsamma om jag nu valde att placera mitt arbete i en ny kontext. Men på något sätt blir det självklart att använda den ”scen” jag kan allra bäst, som jag nästan förstår intuitivt.

Men självklart finns det också andra parametrar som gör det hela mer intressant än andra konstnärliga sammanhang, exempelvis så upplever jag att det idag finns ett klimat av experimenterande som är vibrerande för alla inblandade, såväl utövare som publik. Jag gillar också att den samtida dansen inte heller förutsätter färdigt formulerade frågor och svar, eller att en viss kunskap eller budskap ska förmedlas. Det finns rum att erfara och att ge erfarenheten mening i sig, till skillnad från att bedöma efter snäva uppfattningar om bra eller dåligt. På många sätt upplever jag att samtidsdansen ligger nära den fria konsten idag, men jag uppfattar dansens specifika tillvägagångssätt som väldigt passande för en kritik av vår samtid (av nyliberalism, individualism, kommersialism) med en självklar fokus på kroppen, kollektivism och gemensam koncentration och närvaro. Att det får lov att ta sin tid, och att publiken faktiskt stannar den tiden tycker jag är helt avgörande, för jag tror att vårt produktionsinriktade samhälle behöver den typen av tid, en tid som inte är en självklar vinst. Men absolut en tid som vi på nyliberalt språk ”investerar” i. Det är en chansning för alla inblandade, och den bygger på att man litar på konsten trots att den inte lämnar några garantier.

Jag upplever också att samtidsdansen förstår och accepterar en konstnärlig praktik som förhåller sig flytande till idéer om färdigt och ofärdigt material, vilket också har att göra med hur man ser på process och produkt. För mig är det viktigt att idéer om så kallat ”färdigt” och ”ofärdigt” får samexistera och att slippa normativa uppfattningar om linjära arbetsprocesser och resultat.

Hur ser du i allmänhet på kroppen och dess rörelser som uttrycksform? Vilka möjligheter känner du att du har tillgång till, i jämförelse men en verbal uttrycksform, som exempelvis teater?

-Jag tror jag har en ganska knapp förståelse av var teatern egentligen står idag, men om jag skulle utgå från mina fördomar tänker jag att dansen också skulle kunna göra det som teatern håller på med. Publiken skulle vara öppen för det, men att det inte lika lätt skulle gå att genomföra det omvända. På så sätt ser jag dansen som mycket mer gränsöverskridande (generellt) och utmanande av traditionella uppfattningar om dikotomier såsom åskådare/aktör, objekt/subjekt, scen/åskådarplats etc. Exempelvis så talas det ju väldigt mycket på dansscenerna idag, men det talade används kanske mer som ett sätt ”att göra” än ”att säga”, vilket jag tycker skapar ett mycket större rum för mångfald, dvs. att det talade kan få upplevas mer förbehållsfritt. Det finns inte ett sätt att läsa. Jag håller med den nytillsatta chefen på Norrlandsoperan Birgit Berndt om att ”det smala är det nya breda”, där hon menar att det abstrakta (som ofta beskrivs som smalt) tvärtemot har möjlighet att nå en väldigt bred publik då det står öppet för var och ens tolkning. (från NO hemsida).

Generellt är jag intresserad av allt möjligt kroppsspråk som uppstår i ett scenrum, och jag förhåller mig ofta till en ”stil” som ligger nära publikens förväntade rörelsestil, dvs. ett vardagligt sätt att röra sig på. Även när det gäller sådant som avläses som ”dansrörelser” så har det ofta en vardagsstil över sig, i en slags mix av dans som vardag och vardag som dans. Det är lite som att dansa mig själv, vilket också skapar en ambivalent och intressant situation för mig själv iallafall. Men det handlar inte om improvisation, ofta använder jag en väl uttänkt struktur som jag förhåller mig till, dvs. ett slags ”röreslescore”, till vilket jag är ganska autonom och kan förhandla mig ”improvisatoriskt” igenom. Faktiskt ligger mitt sätt att förhålla mig till detta score, nära vad publiken också har att förhålla sig till. För de har ju också ett slags röreslescore (instruktioner) om man tänker på en vanlig förväntan som finns på publikens rörelser, dvs. de kommer dit, de får sitta eller stå, de förväntas samarbeta med vad som händer, de förväntas ge uppmärksamhet, kanske vara tysta, kanske applådera på slutet, eventuellt prata med varandra och sedan gå hem. Detta är ju också en mall som de förhåller sig till, om än oskriven, men de har ju en viss frihet inom denna också.

Det finns en tendens att de vattentäta skotten mellan konstarterna försvinner. Man kombinerar exempelvis ordet med rörelser. Har du haft tankar kring detta i din verksamhet och har du kombinerat din konst med andra sätt att uttrycka sig?

-Under den senaste tiden har jag intresserat mig för talet eller språket som brukar omgärda den samtidsdans jag befinner mig inom (på MDT exempelvis, men också i en utökad internationell kontext). Alltså det språk som föregår verket, vilket kan handla om en beskrivning av arbetet och det som kommer efter vilket ibland kallas ”artisttalk” eller eftersnack med konstnären (t.ex. efter en föreställning). Den typen av språk, ofta ett explicit sätt att prata om sin praktik, tycker jag är intressant att inkludera i materialet, eller i föreställningssituationen.Just nu håller jag på att undersöka en praktik som jag kallar ”Objects and speech”, och i det arbetet driver själva talet på praktiken, så att det sagda blir motorn som mer eller mindre bestämmer vad som ska göras.

Att tala handlar i det här fallet mer om att göra, än att förmedla något specifikt. Men jag vet ju att jag också har möjligheten att förmedla mer konkreta saker genom talet, vilket jag tycker är roligt att jobba med. Det är något med att arbeta med extrem övertydlighet, det tydligt kommunicerbara språket, men att samtidigt lämna det totalt öppet för tolkning, det är intressant tycker jag! Det gör händelsen mångbottnad, då det går att säga en sak och göra något annat. Mina idéer utgår ofta från något till synes banalt, näst intill naivt, som jag försöker testa genom flera strukturer eller lager, så att det enkla vecklas ut till flera samverkande händelser. Det handlar om att se det komplexa i det enkla men också att se det enkla i det komplexa. Låter lite klichéartat men just så är det!

Vad är karaktäristiskt för just dina uppsättningar? Är det något eller några speciella teman som du speciellt vill illustrera och ta fram med din konst? Jag förstår att du genom kroppsspråket vill undersöka eller ge uttryck för någonting?

-Om jag skulle se en slags röd tråd under de tolv till tretton år som jag har frilansat inom dansfältet, så kan jag se att det ofta handlat om (mer eller mindre medvetet) en slags kritisk praktik. Med kritisk praktik menar jag en självreflekterande/reflekterande praktik som vill belysa och synliggöra, inte att ”kritisera” i negativ bemärkelse. Och jag kan se att kontexten jag befinner mig i har utgjort något slags nav i mitt arbete, vilket handlat om att jag intresserat mig för att förstå min egen rörelsefrihet i olika sammanhang men också andras runt omkring mig. Lite mer konkret uttryckt har det här intresset för sammanhanget (socialt, politiskt, historisk) ofta betytt att jag intresserat mig för frågor rörande förtryckande praktiker t.ex. hur normativitet skapas och upprätthålls, vilket då på ett självklart sätt har kommit att handla om normer och konventioner inom själva danskonsten. Men det handlar förstås samtidigt om ett större politiskt intresse, i bemärkelsen politisk därför att den (dansen) befinner sig i en kontext där det med lätthet går att problematisera frågor rörande genus, kropp, makt, språk m.fl. Altså frågor som jag verkligen tycker har en potential att rucka på stela uppfattningar om konceptet ”människa”, vad en människa kan göra och vara, men också i förhållande till sin omgivning.

Om jag istället skulle prata om mitt arbete som ett visst ”material”, så är det mötet som jag nämnt tidigare som är intressant, och just därför att det har en potential att låta erfara och synliggöra diverse relationer. Som jag nämnt tidigare så är det ju inte bara det som sker på scenen som intresserar mig, utan också (och kanske främst) i det som scenen står i relation till tex. publiken och rummet. Det gör mig alltså helt beroende av en publik som är intresserade av att experimentera med sin tid tillsammans med mig, utan en publik så kan det inte ”bli något”. Det kan vara en situation av förberedelse eller av planering men jag har insett att så som jag jobbar, så kan föreställningen eller den situation jag söker, bara uppstå när det händer med en publik.

Hur ser du på den moderna dansen till skillnad från klassisk balett? De som arbetar med modern dans anser att möjligheterna till uttryck är större inom den moderna dansen än inom den klassiska. Hur ser du på det?

-Som jag nämnde tidigare så tänker jag att det är en fråga som handlar om ett brott i grundläggande syn på vad dans som konstform kan vara, och att samtidsdansen i vissa delar (där jag befinner mig iallafall) har brutit med ett hantverksideal som hierarkiserar hantverk för idé. Jag skulle ändå inte säga att det inte är hantverk jag jobbar med, det är ju erfarenheten som dansare som jag kommer ifrån och använder i min praktik, fast kanske på ett alternativt sätt då.

För mig hänger kritiken av vårt ekonomistiska samhälle (som premierar produktionen och försäljningen av varor för en ständig tillväxt, vilket vi alla vet är oerhört utarmande av vår jord på många vis) ihop med en kritik av t.ex. baletten, eftersom att den rör sig så tydligt inom en diskurs som rör frågor om bra och dåligt, kvalitet och icke-kvalitet. Jag tänker att balett blir balett först då den ingår i en diskurs rörande ”bra eller dåligt hantverk”, och kan därför (i sin nuvarande uttrycksform) bara handla om och uppehålla sig kring ett affirmerande av status quo när det gäller vårt samhälles uppbyggnad. Den samtida dansen kan intressera sig för annat än att bedöma sig själv utifrån dessa normativa kriterier och kan istället fokusera på själva görandet. Frågan blir då istället ”vad gör dansen?” (inte om den är tillräckligt bra förstås av marknaden), vilket öppnar upp för ett större samhällsperspektiv.

Jag tänker också att det är svårt att undvika balettens alla kringgärdande praktiker och effekter som detta hantverk lever på (eller kanske uppstår ur?) såsom t.ex. förtryckande kropp- och funktionsideal, vilka kräver ganska masochistiska beteenden av utövarna och dessutom vidmakthåller förlegade ideal inte minst i relation till frågor om kropp och genus. Exempelvis att balettdansarens dans endast existerar pga. en åldersförtryckande kultur. Det kan ses väldigt problematiskt tycker jag (t.ex. så måste man ju börja dansa relativt professionellt redan som barn, vilket inte barn kan anses vara mogna att ta ett beslut om). Det låter som om jag är emot balett, och så är det väl egentligen inte, jag förstår ju att många njuter av att dansa balett etc. men jag tror trots allt att om man ställer frågan ”Vad gör baletten?” (utöver att producera väldigt skickliga balettdansare och underhållning för en publik på diverse balettscener) så går det att hitta många tveksamma praktiker, speciellt ur ett maktperspektiv. Men jag pratar egentligen inte om baletten som kroppsspråk eller system, det finns ju många som använder sig av balettspråket på andra scener än balettens egna, och då blir det ju plötsligt en kommentar till allt detta som jag nämnt.

Vad gäller hantverket i min egen praktik, har jag ju snarare ett hantverk som ”modern dansare” i grunden vilket jag tycker att jag använder på olika sätt. Kanske är det mest som referenser till dessa i och för sig. Det kan handla om tidslighet, rumslighet, dansteknisk/historiska referenser etc. Uttrycket ”reskilling” passar nog rätt bra in på min syn på hantverk, jag strävar snarare efter nya kunskaper eller erfarenheter än att fördjupa och etablera de som redan anses etablerade. Eller snarare: det handlar om att få syn på de kunskaper och ”hantverk” som vi alla besitter men som vanligtvis är osynliggjorda, och att uppmärksamma dem.

Du kommer att ha ett residens på Moderna dansteatern i början av december. Vill du berätta lite om denna?

-Kanske tänker du på mitt senaste residens på MDT, vilket avslutades med en visning i början av november, då jag presenterade materialet ”Objekts and Speech”. Om du tänker på festivalen ”Another fine selection” som MDT arrangerar i början på december (3-6 dec) så kommer jag att medverka där och visa performance-akten ”I pretend that you speak”. Den föreställningen kom till under ett residens jag hade för ett år sedan på MDT. Jag ville undersöka och testa min relation till maktförhållanden som jag uppfattar ”kommer inpå” oavsett vad jag gör för val i min praktik som dansare, dvs. i kontexten jag befinner mig i. En utgångspunkt var lyssnandet och att uppmärksamma dessa maktförhållanden istället för att försöka ta bort eller förändra dem. Jag utgår i verket från en fiktiv ”debattsituation”, där jag är moderatorn och publiken tilldelas rollen som debattörer, en situation som t.ex. känns igen från tv-programmet ”Debatt”. Men till skillnad från interaktiva föreställningar där publiken ”är med” i föreställningen, så möter jag istället upp publiken där de är; dvs. i betraktandet och i det tysta, men förändrar händelseförloppet med hjälp av fiktionen (som också blir högst reellt upplever jag). Det blir en slags lek med publikens delaktighet, eftersom att de ur en aspekt inte alls är mer delaktiga i verket än vad som ”normalt” sett brukar ske. Men samtidigt är denna ”ickedelaktighet” vad som konstituerar själva föreställningen vilket skapar en ambivalent situation av verklighet och icke-verklighet. Jag tycker att det blir som mest intressant när situationen står och vippar mellan konst och inte konst eller dans och inte dans.

Vill du berätta lite om dina kommande planer eller projekt?

-För tillfället går jag det sista och avslutande året på en masterutbildningen ”Nya performativa praktiker” som är en masterutbildning med huvudämnet koreografi på DOCH (tidigare Danshögskolan). Parallellt under de här två åren på DOCH har jag, som jag nämnt, en serie residens på MDT (tidigare Moderna dansteatern) och det kommer fortsätta under våren. Förmodligen kommer jag arbeta vidare med ”Objects and Speech” och presentera det som mitt examensarbete i maj 2015, var är inte bestämt ännu. Vårens residens på MDT är inte bestämt men det känns för närvarande intressant att fortsätta med det ena av två arbeten som jag initierat under 2013 och 2014 på MDT. Det ena är något som kallades ”Circulate the material”, vilket handlar om att undersöka kollektiva processer, med utgångspunkt i något som den politiska filosofen Chantal Mouffe kallar ”agonism”. Enkelt förklarat handlar det om en relation som bygger på ett vänskapligt fiendeskap, alltså i detta fall att undvika medelvägar och utslätande kompromisser för att istället aktivt utöva sitt specifika konstnärskap men tillsammans med andra.

Det andra är en fortsättning på ”I pretend that you speak”, där jag är intresserad av att möta nya grupper/publiker. För närvarande är det av kontextuella skäl människor med ofta högt så kallat kulturellt kapital som har utgjort publiken, så tanken är att eventuellt gå vidare med att också pröva nya sammanhang. Jag är t.ex. nyfiken på att möta grupper med andra erfarenheter av makt och förtryck än vad jag har erfarit själv. Det känns viktigt men också svårt att nå nya grupper, och att inte vara rädd för andras erfarenheter. Hitintills har maktrelationer i förhållande till kön varit centralt i det här arbetet, vilket också är det som jag själv har mest erfarenhet av, men eftersom att det inte handlar för mig om en specifik form av förtryck, utan endast om att problematisera och synliggöra makt som sådant, så tänker jag att det egentligen har potential att ”diskutera” andra typer av maktförhållande också.

Jens Wallén

 

http://vimeo.com/37802812

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen