Om verklighetens eventuella övertag över dikten – ett retrospektivt reportage om ett politiskt scenkonstprojekt med Rodjuret Scenkonst - Tidningen Kulturen




Reportage om scenkonst
Verktyg
Typografi

Följande reportage skrevs som dokumentation av ett spännande scenkonstprojekt under våren 2014. Projektet skulle visa sig bli långlivat. Under sommaren spelades föreställningen All the time I was making this I was thinking of you i samband med Backafestivalen på Österlen och i Kärrtorp vid Unga Turs teaterfestival Paradiso 7. I Malmö och vid Internationella festen i Fisksätra. Sista helgen i september spelade ensemblen vid Umeå Pride och om ett par veckor är det dags igen, nu för barnvagnspublik på Teater Bristol i Sundbyberg. Det tidsmässiga språnget till trots står reportaget i presens: tiden är april 2014, rummet och handlingen fortgår.

 Ensemblen vill nå bortom schabloner. Uppsättningens affischbild. Layout: Marie Olskims Lusth

 

Är det ett tecken på solidaritet att teaterscenen skildrar människors autentiska berättelser? Eller har en tidsenlig jagcentrering låtit den personliga upplevelsen ersätta dikten? Med en föreställning om svaghet vill fem unga skådespelare inspirera till ett mer tolerant samhälle. Stoffet har de tidsenligt hämtat ur verkligheten.

Kliver in på Teater Tribunalen och noterar: gränsen mellan teaterns svarta foajé – verktygslåda för konst – och Hornsgatans disiga ljus – verkligheten – dras av en glasdörr. Transparent, men låst. Tänker en klyscha: verkligheten så nära, ändå så långt bort…

 

Vid ett bord alldeles vid dörren sitter ensemblen i nybildade Rodjuret Scenkonst. Jag slår mig ned, går rakt på sak och upprepar frågan som jag inte blir klok på:

Varför väver teatrarna just nu in autentiska berättelser ur verkligheten i handlingen?

Skådespelarstudenten Tora Botwid är den första som svarar.

– Det kan bli brännande, när en vet att det här är verkliga historier som händer just nu. Då säger teatern någonting om vårt samhälle: att så här mår vi just nu. Det skapar en aktualitet som känns viktig.

Jag förstår att hennes uppfattning delas av resten: tillsammans med Moa Hjärtström, Julia Wedberg, Eddie Mio Larson och Oskar Samson Gudmundsson tillhör Tora den första kullen som våren 2014 examineras från Teater Tribunalens nystartade utbildning i politisk scenkonst. I maj är det premiär för deras examensföreställning, All the time I was making this I was thinking of you. Med den vill de bereda utrymme för det mjuka, snälla och ineffektiva, ”i en tid som belönar styrka, framgång och uthållighet”.

Texten till föreställningen baserar studenterna både på självupplevda erfarenheter av svaghet och sådana de läst om i böcker, som till exempel Nina Björks konsumtionskritiska Lyckliga i alla sina dagar och Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet. Även andras berättelser är med. Genom intervjuer med kvinnor som går en högskoleförberedande utbildning i Botkyrka, riksdagsledamöter, personer på ett ålderdomshem och högstadieungdomar i Danderyd har de samlat enkätsvar. Tilltaget att använda verkliga röster på scen diagnostiserar Julia Wedberg som ett svar på en tidstypisk längtan efter sanning. Hos såväl sig själv som hos publiken:

– Man letar efter något slags äkthet. Det har ju alla gjort i alla tider, fast vi kanske gör det ännu mer nu. Det är så mycket stress nu som gör att vi längtar ännu mer efter det. Vi känner: kan vi inte få se någonting nu, som betyder något, som är äkta, vad det nu är. Jag tror att det finns en sådan hunger.

Vad tänker du att den hungern bottnar i?

– Allt det artificiella. Kanske låter det klyschigt, men det är så mycket yta nu. Man visar sig själv utåt på Facebook, polerat och kontrollerat. Genom att berätta om oss själva på riktigt kan vi ge en verkligare bild på scenen. Det tror jag publiken längtar efter att se.

 Rodjuret. Foto: Jens HultgrenOskar Samson Gudmundsson föreslår att verklighetstendensen är en reaktion mot ett gammalt sätt att spela teater. Som skådespelare vill han inte förkroppsliga bara sin egen världsbild. Han vill påverkas av andras tankar och viljor. Att själv skapa materialet innebär att ge röst åt berättelser som inte tidigare hörts. Det blir ett sätt att luckra upp schabloner. Och kanske, säger han, gör det konsten mindre elitistisk.

Moa Hjärtström berättar om hur de på utbildningen arbetar med så kallad devising. Det går ut på att frångå gamla arbetsmetoder. Istället för att, som vedertaget, jobba utifrån ett färdigt manus arbetar man fram föreställningen tillsammans. Utjämningen av hierarkier är det centrala; ingen har mer makt i processen än någon annan. Regissören och dramatikern får nya funktioner. Moa menar att ett sådant solidariskt sätt att skapa teater leder fram till mer solidariska föreställningar.

– Historien har berättats på samma sätt länge nu, vi måste ge utrymme åt andra berättelser och andra personer, säger hon.

Egentligen är det inget nytt grepp att ta in verkligheten på scenen. På sjuttiotalet var realism och igenkänning viktiga inslag inom scenkonst. Det är välkänt hur Suzanne Osten på sin teater Unga Klara anpassade gamla grekiska tragedier till nutid: Euripides Medea blev i hennes tolkning en berättelse om barnets upplevelse av skilsmässa. Men samhället såg annorlunda ut då. Man var i någon mån medborgare, och inte entreprenör. Kanske hade sociala medier inte fungerat – helt enkelt inte behövts. Utgångspunkterna mellan då och nu är olika, därmed kanske också syftena med att laborera med verkligheten på scen?

Att rada upp föreställningar som nu använder autentiska berättelser som utgångspunkt blir långdraget, så jag nöjer mig med några typfall. Matteuspassionen – berättelser ur våra liv på Folkoperan, där Bachs 1700-talsstycke varvas med filmer där sångarna som privatpersoner återger episoder, ofta traumatiska, ur sina egna liv. Uppsala Stadsteaters Fallet Kapten Klänning som gör teater av målet med den dömde poliskommissarien Göran Lindberg. Radioteaterns produktion Världshistorien som flyttade inspelningsplatsen från den ljudisolerade studion till den ljudliga, autentiska verkligheten. Och så manuset till The Mental States of Swedensom gavs på Dramaten hösten 2013, där fick människor på gatan fick berätta om en specifik händelse i sitt liv som de ville se gestaltad på Sveriges nationalscen.

Tendensen har diskuterats av bland andra Ylva Lagercrantz Spindler, teaterkritiker i Svenska Dagbladet och grundare av teatersajten Nummer. Hon konstaterade i SvD 5/12-13 att verkligheten haft övertag över fiktionen under hela 2000-talet. Det visar sig på teatern, i filmen som är ”based on a true story” – tänk Anna Odells Återträffen – och genom ett uppsving för självbiografiska böcker. I krönikan slog Lagercrantz Spindler fast: ”Dikten – Verkligheten 2013: 0-1”.

De politiska scenkonststudenterna på Tribunalen nickar när jag läser upp citatet.

– Ja, den trenden är vi ju verkligen inspirerade av, säger Julia. Det håller inte att spela samma pjäser om och om igen, menar hon. Vi säger att Shakespeare handlar om de ständigt aktuella frågorna, men gör hans pjäser verkligen det?

Å andra sidan, invänder Oskar, är gränsen mellan dikt och verklighet alltid slirande. Även de som skriver helt fiktivt baserar ju sitt skrivande på verkligheten, menar han. Skillnaden är om sanningsanspråket är uttalat eller inte. Och att många uttalar det just nu, funderar Oskar, ligger kanske i att scenkonsten vill ge publiken mer komplicerade människobilder. Den autentiska människan på scenen blir en motreaktion mot den artificiella människa man möts av i reklamen eller på Facebook.

Studenternas examensprojekt tycks reagera både mot omvärlden och mot traditionell teaterkonst.

Ylva Lagercrantz Spindler skrev den ovan nämnda krönikan utifrån iakttagelsen att det episka – de stora och övergripande berättelserna – allt oftare får träda åt sidan till förmån för berättelser som utgår från jaget och därmed också verkligheten. Krönikans rubrik löd ”Den abdikerande fiktionen”. Jag åker ut till Ylva i Saltsjöbaden för att få veta mer.

– Jag tyckte att det är en fattigdom, att man inte kan skapa någonting eget, utan hämtar allting från verkligheten. Men om det görs bra kan berättelser byggda på verkligheten bli väldigt intressant teater. Som Mattias Anderssons The Mental States of Sweden vilken hämtar rösterna från gatan och gör det till scenkonst, säger Ylva.

För att arbeta fram Rodjuret arbetar ensemblen med devising. Foto: Moa HjärtströmProblemet är att dramatiken blir daterad – och att man genom att sätta upp pjäser som utgår från den aktuella verkligheten kanske gör dramatiken en otjänst.

– Det här är dramatik som kan få ett bäst-före-datum. Som Oscar Wilde sa: bara det moderna kan bli omodernt.

Med det menar Ylva inte att man bara ska spela Shakespeare eller Ibsen. Hon saknar istället nyskriven dramatik som är mer övergripande i sitt ämnesval och som är tidsmässigt längre. Det är förstås svårt att veta idag vad som är morgondagens klassiker, och Ylva kan bara konstatera att få nyskrivna pjäser just ni är helaftonsdramer. Om sådana nu är något att eftertrakta. Det låter hon stå osagt.

Föreställningarnas uttalade sanningsanspråk tror hon delvis handlar om teatrarnas låga ekonomiska anslag. För att få höga publiksiffror producerar man föreställningar som svarar på populärkulturens dokutrend. Ylva drar paralleller till 2000-talets dokusåpor och ser samma fenomen inom litteraturen: Lars Noréns dagböcker och Karl Ove Knausgårds Min kamp, så kallad autofiktion. På scenen är Stockholm Stadsteaters uppsättning av Felicia försvann, som byggde på boken om Anna Wahlgrens dotters barndom, ett exempel på vad Ylva kallar för löpsedelsdramatik.

Jag kommer att tänka på idéhistorikern Karin Johannisson, som i boken Melankoliska rum skriver att det går inflation i det personliga valet. Johannisson menar att det skapar ett allt större behov av bekräftelse. Det personliga valet uttrycker människors identitet och autenticitet: ”Den djärvaste individualismen manar: använd friheten, överskrid gränser, underordna dig inte andras regler, var den du är, gör det du vill.”

Orden sitter kvar som glasögon när jag läser om ännu en kommande föreställning som opererar med verkligheten. Vi känner ingen smärta – en dokumentärteater, på Uppsala Stadsteater. Ämnet verkar viktigt: verkliga ungdomar berättar om sin verklighet, på sitt sätt. Med Johannissons ord i bakhuvudet funderar jag: hänger det självutlämnande berättandet ihop med längtan efter bekräftelse? Är det en effekt av att vi är vana vid att vår existens blir meningsfull i den stund vi får respons genom omvärldens gillande? Och gäller det i så fall scenkonstnärerna, såväl som åskådarna?

Ylva Lagercrantz Spindler drar en parallell mellan sociala mediers bekräftande funktion och en strid ström av utlämnande monologer, som accelererat de senaste åren.

– Jag låter som en gammal traditionalist när jag säger det här – och det är jag inte – men jag tror att stoffet riskerar att tar slut, om man bara utgår från sig själv. Man måste bredda sitt register för att kunna gå vidare, säger Ylva och efterlyser politisk teater som fokuserar på samhället från andra utgångspunkter än det egna jaget:

– Det finns så stora politiska frågor att ta sig an nu, som miljöfrågan, eller tanken att ett nytt tredje världskrig kanske kommer. Förvånansvärt lite av sådana, större politiska ämnen gestaltas på scenerna. Det blir kanske också ett sätt att fly från det, att fokusera på jagets berättelse istället.

Tillbaka till studenterna på Tribunalen och repetition, några veckor senare. Premiären närmar sig. Tora Botwid instruerar sina medspelare på scenen: skriv om en gång då du velat gråta, men känt att omgivningen inte tillåtit det. Sju minuter. Och texten ska sluta med orden ”det är då det brister”.

Jag ser genomdraget, berörs av berättelserna. Skådespelarna turas om att sitta på en ensam stol mitt på scengolvet och läser sina texter med en mikrofon nära munnen. Det är närgånget och naket. Jag känner förstås igen mig en hel del. Är det därför det är så inne nu, med personliga berättelser? För att vi gillar att känna igen oss? Efter repet frågar jag Tora.

Varför är ni egentligen personliga på scenen?

– Att vara personlig på scenen kan man ju lika gärna säga är väldigt självupptaget eller egocentriskt, säger Tora. På ett sätt finns det ju just nu väldigt mycket utrymme att berätta om sig själv, på till exempel Facebook. Samtidigt håller vi inne med våra svaga sidor på sådana platser. Det finns en polerad yta och en opolerad yta.

Som skådespelare får man fråga sig själv, föreslår Tora: vill jag berätta det här för att stärka och bekräfta en bild av mig själv eller för att visa på hur min berättelse är ett uttryck för något större, som har med samhället att göra?

– Då kan det finnas en osjälvisk poäng med att berätta om sig själv, där det personliga på teaterscenen visar på det större sammanhanget. Det måste finnas en balansgång mellan att våga gestalta det som är kletigt och totalrealistiskt, och att bjuda på något som kan likna magi.

 

Hedvig Ljungar

Rodjuret Scenkonst spelarAll the time I was making this I was thinking of you den 21 oktober klockan 10.30 på Teater Bristol i Sundbyberg

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen