Scenkonstbiennalen i Norrköping 23-28 maj 2017 - Tidningen Kulturen




Foto Märta Thisner

Essäer om scenkonst
Verktyg
Typografi

Det som  överskrider en genre växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen därför att vi har ett sort behov av det som är nytt. Men framförallt  därför att vi lever i en tid där normerna förlorar värde mycket snabbare än tidigare. Roller som aldrig tidigare synts vågar träda fram och  roller som står för hat och våld  träder fram. Det politiska samtalet brutaliseras, självklarheter ifrågasätts, empati åsidosätts, våldet intar en tydligare plats.

 




Föreställningen Everything Remains är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp, och beskriver d en sårbart och utelämnande. Publiken blir snudd på voyeurer. Det framkallar känslor av genans. Vill vi egentligen se skådespelaren redovisa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något slags gestaltande icke gestaltning. Eller, lurar jag mig själv? Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.
Juli Apponen  i Everything Remains Foto Märta Thisner

Juli Apponen i Everything Remains Foto Märta Thisner

Annons:



Teatern i sin tur söker förklaringar, försöker rätta till det som blivit fel. Åtminstone ser det så ut från mitt eget perspektiv efter att jag besökt ett urval av de sceniska verk och ett seminarium  på scenkonstfestivalen i Norrköping mellan 23-28 maj 2017.   

En av de starkaste pjäser jag sett är “Det levda baklänges”. I den berättar Marwan Arkawi från Syrien om sin väg till Sverige. Här hamnar vi bortom medias schablonbilder, de invandrarfientligas slagord och möter en ung man som skulle ha kunnat vuxit upp   i Falköping. Här framställs en människa som med stor ångest tvingas lämna den plats där vänner och familj finns. Föreställningen bygger på ett personligt möte med människan  Marwan Arkawi som berättar sin historia. Publiken leds in i en identifikation med Marwan, genom virtuella glasögon, så att man som publik tappar orienteringen i rummet. I andra delen av pjäsen hamnar vi i Marwans vardagsrum. Han bjuder på kaffe. Det blir ett mycket starkt personligt möte, med en människa som har liknande värderingar som sin publik. Här fungerar teatern som en mötesplats, som en gestaltning av det abstrakta nyhetsflödet. Publiken träder för ett ögonblick in i en relation med skådespelaren.

Ett annat missförhållande gestaltas i Missionären. Här kastas publiken rakt in i ett stycke historia som sällan eller aldrig berättades. Mot en fond av frikyrkorörelse blomstanden dagar i början av 1900-talet låter regissören två kvinnor berätta om flera lesbiska kvinnors historia. Och dessa historia finns där på möten, studiecirklar och i kaffe stunder, i bibeltexter, predikningar självklart närvarande men osynlig. I predikans extas finner vi  en närhet nästan erotiska. Aldrig har jag sett så sinnliga scener, två kvinnor i full sekelskiftes mundering, med varsin bibel i handen i en koreograferat samlag.  Plötsligt blir allt detta så självklart närvarande och dessa kvinnor, de finns i bibeltexter om kärlek, så självklart att också de är inbegripna och åsyftas. Och det frikyrkligt käcka får en kropp som den kanske alltid haft men som inte synts. Mot slutet bjuds publiken på hallongrottor av de två skådespelarna och smaken av en hembakt kaka uppstår i publikens munnar. De är en djupt traditionell smakupplevelse som framkallar minnen av det som tidigare varit osynligt . Missionären ger till  publiken en nyckel . som  synliggör, utan att förtappa sig i den eller den andra  politiska agendan, en djup kärlek till det verkliga livet.  

 

 

Föreställningen Everything Remains är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp,i sin sårbarhet och ensamhet.  
Publiken förvandlar sig till voyeurer. Vill vi egentligen se skådespelaren visa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något gestaltande en icke gestaltning. Eller, lurar jag mig själv?  Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.   

Det levda baklänges och Everything Remains innehåller alltså ett slags berättande av den egna berättelsen. Det ger skådespelaren en legitimitet att stå på scenen. Syftet här blir tydligt undervisande, det är något som vi som publik ska lära oss. Skådespelarna redovisar en del av sin egen berättelse, en som publiken känner till i allmänhet men kanske inte förstår närmare. Mot detta finns den utbildade skådespelarens yrkesskicklighet i att gestalta roller. Om denna erfarenhet diskuterades det i ett samtal kallat “Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”.

Vad händer t ex om man väljer en skådespelare från Nordafrika, i rollen som Medea i en uppsättning i Sverige om rasifierings problem diskuteras i ett samtal mellan skådespelarna, Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann,lett av Farnaz Arbabi.  I ett snävt rollsättningsperspektiv, finns inget utrymmeför  att avvika från normen. Och de som tilldelats roller som tidigare bara spelas av blonda svenskar får ofta höra kritiker och publik söka en förklaring till varför rollen utseendemässigt avvek från normen. I uppsättningar får dessa skådespelare ofta göra invandrarna i pjäsen, ofta substanslösa roller. Och frågan blir komplex om man möter en regissör som vill låta rapparen rappa på östermalmsdialek istället för att bryta. Är rapparen då osynliggjord frågar sig någon i panelen. Och just osynliggörande är något som dessa skådespelare upplever varje dag. Inte minst i varianten, när de får en roll, eller utmärkelse påpekar människor i deras närhet att det är bra rent kvoteringsmässigt. Sällan värderas deras yrkesskicklighet.

Sammanfattningsvis så visar dessa tre pjäser ett dokumentärt material, om än på mycket skilda sätt. “Missionären” med sin fina ironi, sina kontraster och demaskering. “Everything remains” med sin sårbara gestaltnings minimalism, sin brutala nakenhet och “Det levda baklänges” med sitt allvar och erbjudande till att kliva in i relation till människan bakom rollen.

Ytterligare en pjäs, sätter fingret på flyktingproblematik. Den mycket fina “Återkomsten” med sin fiffiga scenografi. Ett stycke nästan helt språklöst, och när det väl kommer ord är det oförståeliga. Också den låter publiken att kliva in i identifikation med huvudpersonens vilsenhet i ett nytt land.

Och undervisningen blommar  fullt ut i pjäsen “Den avvikande meningen”.  Föreställningen är uppbyggd som en föreläsning. De två skådespelarna klargör vad fascismen är. Och förklarar vad Sverigedemokraterna har för beröringspunkter med denhär  ideologin. Pjäsen spelades för högstadieskolor i Västra Götaland under 2015. 

    

 

FAKTA

Missionären

Idé, manus, koreografi och regi: Malin Hellkvist Sellén

Skådespelare: Meliz Karlge och Louise Löwenberg

 

Det levda baklänges

Dramaten& och Osynliga Teatern

Medverkande: Marwan Arkawi

samt Joanna Dahlgren, Nasreen Aljanabi Larsson, Jo Rideout

Manus: Marwan Arkawi, Tomas Rajnai, Jens Nielsen

Regi: Tomas Rajnai, Jens Nielsen

 

Den avvikande meningen

Regionteater Väst

Regi: Jens Peter Karlsson

Medverkande: Jan Coster och Michael Engberg

 

Everything Remains

Koncept, koreografi, rum och ljus: Jon R. Skulberg och Juli Apponen

Medverkande: Juli Apponen

 

Ankomsten

Teater

Baserad på en bok av: Shaun Tan

Regi: Thaddeus Phillips

Medverkande: Christian Arin, Nanny Nilsson, Martyna Lisowska och Sam Rigi

 

Seminarium

Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen

Samtalsledare: Farnaz Arbabi

Medverkande: Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann (alla skådespelare till yrket)

 


 

Magnus Dahlerus

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen