Debatt om scenkonst - Tidningen Kulturen




Debatt om scenkonst

 Upp till Camping, där alla köar, iklädda matchande träningsoveraller och där campingföreståndaren kräver likfärgade tandborstar, är en rolig drift med den svenska campingvurmen. Det finns saker som fascinerar med den svenska sommaren: att det aldrig syns några mygg i turistbroschyrerna. (Norrland kryllar ju av dem.) Att så många flyttar ut i stugor, tält och husvagnar och går med på en kraftigt sänkt levnadsstandard som de aldrig skulle trivas med annars, men ”nu är det ju semester”. Att det finns så många friluftsteatrar, som behöver sin publik för att överleva, men satsar på utomhusunderhållning i ett land där sommaren är kort och det mesta kan regna bort.

 Att drömma om Helsingborg

Den finaste, äldsta, mest kända friluftsteatern är förmodligen Fredriksdal utanför Helsingborg. För att SVT filmar där varje år. För att deras pjäser visas under jullovet varje år. För att de sprids på DVD. För att de satsar på en internationell humor – gångbar i hela Sverige.

Jag har varit på utomhusteater, buskis, folklustspel, bygdespel, revy, där det inte gick att förstå någonting. Jag slår vad om att de inte pratade svenska eller något annat känt språk. Och alla skämt handlade om lokala saker och kändisar och politiker som man som besökare inte kan känna till. Sådan humor blir väldigt lokal och åldras väldigt snabbt.

 Tysk humor – som säljer!

Eva Rydberg tog över efter Nils Poppe och ”klassikerna” bland folklustspelen är faktiskt tyska, från början av 1900-talet. Bland annat förlagan till den jazziga succén Hon jazzade en sommar. (Jag vet, man kopplar inte direkt ihop Tyskland med säljande humor, men från Hansans dagar och fram till andra världskrigets dagar var det tyska inflytande i Sverige uppenbart - från handel till komedi.) De gamla folklustspelen fungerar fortfarande även om de uppdateras med nya skämt, nya sånger och givetvis nya skådespelare.

Läs mer...

Ordet kultur härstammar från latinets cultura, och betyder bearbetning, odling eller bildning. Med andra ord någonting som – liksom sjuttonhundratalets upplysning – är ämnat alla; skriver artikelförfattaren Frida SandströmJag ringer mina bröder i försöket att berätta vad som händer. Jag ringer mina systrar för att kanske själv kunna förstå. Vi byter skinn, tillsammans. Ingenstans än här kan vi byta, sinsemellan. Vi försöker att byta rum, men det går inte. Dörrarna måste öppnas.

Jag går på en större dansföreställning i staden. Skärpan i videoprojektionerna korresponderar väl med den yta på vilken föreställningen äger rum – en av stadens större, med möjligheter till en scenografi som kan ta flera arbetsdagar att konstruera. Strax därefter går jag på en mindre föreställning i samma stad. Denna på en liten, fri scen. Det är en så kallad performativ föreläsning, men som lika väl skulle kunna ses som både dans och som teater. Två aktörer rör sig mellan besökarnas stolar, ibland sätter de sig själva däribland dem. Med hjälp av rep tunna rep förflyttar de en lampa som hänger i taket, och belyser person efter person i rummet. Besökarna blir en del av verket, liksom aktörernas egna roller tonas ut. I stället för en scenkantens skiljelinje bjuds alla att delta i samma rum.

På samma sätt för föreställningen ”Jag ringer mina bröder” in en fråga i ett rum där aktör och betraktare möts. Detta genom att Khemiri sätter ord på den berättelse som han själv upplevde i samband med att han ansågs likna den man som sprängde sig själv den där Stockholmsdagen 2010. Likväl som denne nu framlidne mans skinn åter träds i genom föreställningen, föreslår Khemiri strax därefter Sveriges justitieminister att byta sitt skinn med honom själv; en person vars ansikte likställdes med ett som redan hade sålts till blickar och rubriker. Det är just dessa blickar som bjuds in till föreställningen ”Jag ringer mina bröder”. Ett rum där ansikte och hud kan förflyttas från människa till människa, men där historian ändå förblir skriven genom konsten.


Läs mer...

Kanske kan hjälteplatsen i Budapest bli en ledande stjärna för Ungerns kulturpolitik ? Foto: Anna MezeyI ett snöigt Budapest tog jag spårvagnen från Móricz Zsigmond körtér för att åka till Mom Kulturális Központ och se Kievbalettens uppsättning av Nötknäpparen. Baletten bygger på E.T.A. Hoffmanns saga En nötknäppares öden, med musik komponerad av Pjotr Tjajkovskij. Sagan berättar om Clara som under julaftons kväll får en nötknäppare av sin gudfader Drosselmeyer. Nötknäpparen, och de andra leksakerna, blir under natten levande och förvandlas till en prins som tar med Clara till sötsakernas kungarike.

Sedan urpremiären i Sankt Petersburg på Mariinsky-teatern i december 1892 (då den inte alls blev någon succé), har baletten satts upp i otaliga versioner med mer eller mindre moderna koreografier. För många operahus är Nötknäpparen numera en årlig tradition och ett sätt att underhålla relationer med såväl publiken som med dansare, vilka de ofta får säsongsanställa. Musiken är säkerligen en av de mest kända för balett idag och ett av Tjajkovskijs mest uppskattade verk.

Kievbalettens världsberömda rykte hade orsakat rusning efter biljetterna och alla föreställningar blev snabbt slutsålda. I kulturhusets foajé väntade en mycket åldersblandad publik med gamla och unga och många barnfamiljer. Ungrarna har för vana att vara uppklädda när de går på teater eller opera, så var även fallet för de flesta den här lördagen. Till och med några folkdräkter skymtade förbi, som en illustration av att det är något högtidligt med balett.

Läs mer...

Teater är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Här teatern i Epidauros i Grekland. Foto: Morn/WikipediaTeater, som är mitt egentliga yrkesområde, är historiskt någonting som bara utvecklats i Civilisationen. Alla de andra konstformerna; hantverk, musik och dans, viljan att komponera vackra meningar med speciell och mystisk innebörd…, alla är de lika gamla som människan själv, men den förhöjda konstformen teater är någonting som hör bofasthet, en jordbruksbaserad ekonomi och arbetsdelning till.

Visst har schamaner och andra ställt till med olika sorters uppträden långt innan vi slog oss ner och började odla frön, men det vore fel att simpelt etikettera schamaner som någon typ av skådespelare – och alla skådisar är definitivt inte schamaner. Men det är sant att teater till sin natur är en delvis religiös företeelse. Prästen i kyrkan och jag, när jag står på scenen, delar på sätt och vis funktion. Och på dessa spår kan man naturligtvis leta sig bakåt i historien till schamanen. Människor vänder sig till oss, lyssnar och tittar, när de vill uppleva något större, ”något andligt”. Det civiliserade livet erbjuder medborgaren få chanser att själva söka den djupare erfarenheten – andligheten – här i livet, och därför har sådana roller som prästens och skådespelarens uppstått. Genom dessa kan individen genomgå katastrofer och kriser, skaffa sig erfarenheter och ”bli vis”. Att ”spela apa” har i Civilisationen kommit att bli en viktig samhällsfunktion.

Läs mer...

Ågust på Nya Zeelands Nord- och SydöPå Tidningen Kulturen har en nyuppsättning av Fröken Julie fått ampla lovord, nu visad på Dramaten, tidigare i Tyskland. Det förvånar inte, på tyskspråkiga teatrar finns en lång och livskraftig Strindbergs-tradition (man hade tidigt Scherings många översättningar att tillgå). Max Reinhardts iscensättningar blev snabbt tongivande och expressionisterna kände igen sig i kammarspelen, och så vidare. Jag minns inte om den flitige Fassbinder (från Österrike) under sin alltför korta levnad hann med Strindberg, i varje fall var han fenomenal på Ibsen. Hans Dockhemmet med en kallhamrat pengafixerad Nora glömmer man inte. 

Lika livskraftiga har Ågusts pjäser aldrig varit i engelsktalande länder, trots Eugene O´Neills intresse – det är lätt att följa linjen från Strindberg via honom till Lars Norén - och Stella Adler i New York. Däremot vimlar det av kunniga Strindbergkännare vid amerikanska och engelska universitet, bland många andra Michael Robinson vid University of East Anglia i Norwich. Sparsamt sätts Strindberg också upp i Antipodien. Ted Nye, pensionerad kardiolog vid University of Otago i Dunedin på Nya Zeelands Sydö och stor Sverigevän, har nyligen kommit med sin utmärkta nyöversättning av Fröken Julie, och i Auckland kunde man i mitten av september se A Dream Play.

Det gjorde vi, och det var en sällsam upplevelse. Musgrove Studio (så kallad efter en professor i engelska) vid The University of Auckland är en liten scen som passar utmärkt till experimentell teater, men med klara begränsningar när det gäller mera omfattande produktioner. Ett drömspel är ett teaterstycke som ställer stora krav på en avancerad scenteknik. Strindberg visste att han var före sin tid också på det området, och det var väl först med Gordon Craig som man på teaterhåll började hinna ifatt Strindbergs visioner. I Caryl Churchills version, som man använde sig av här nere, är originalet drastiskt förkortat och ändrat, och om man ska döma av denna uppsättning dessutom gravt förvanskat. 

Läs mer...

Fler artiklar...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts