Narrfesten. Den kyrkliga sakrala dansen - Tidningen Kulturen




Narrfesten av Pieter Van der Heyden, 1559, efter Brueghel. Arkiv Wikimedia

Debatt om scenkonst
Verktyg
Typografi

De religiösa danserna inom kristenheten kan man gruppera i två stora grupper: sakralt kyrkliga och folkligt kyrkliga. Åtskilliga folkligt kyrkliga danser skedde i intimaste anslutning till rent kyrkliga handlingar, både gudstjänst i kyrkan och processioner, under ledning av kyrkliga dignitärer som dansade själva tillsammans eller för kyrkofolket.




En ung man med ett svärd (Bibelns ängel) ställde sig vid åsnans sida. Bileam sporrade åsnan som talade genom någon som gömdes under hans mage: ”Varför sporrar du mig, arme, så hårt?” Ängeln svarade: ” Hör upp att fullfölja konung Balaks befallningar.”
Församlingen uppmanar nu åsnan att profetera, och åsnan: ” Han ska utgå från Jakob.” Så småningom uppträder olika präster utklädda till Samuel, David, Johannes Döparen, Vergilius med flera.
En dramatisk scen utspelas: tre unga män i den brinnande ugnen. Sibyllor börjar förutspå. Ett kaos, en föreställning som ser ut att inte ha någon regissör. Och det är nu som mässan och narrdansen börjar.

Alexamenos graffiti mot Kristus och de kristna. Arkiv Wikimedia

Annons:



Att dessa danser var enbart sakrala kan diskuteras, men det är ett faktum att dessa danser förekom under vissa liturgiska högtider där prästerskapet direkt deltog i danserna.

Jean Beleth (1100-talet), verksam vid universitet i Paris i Summa de ecclesiasticis officiis: Corpus Christianorum Continuatio Mediaevalis skriver:

”Det finns en del kyrkor där det är brukligt att till och med ärkebiskopar och biskopar vid de kyrkliga festerna leker med sina underordnade och ägnar sig åt bollspel. Denna uppsluppenhet benämns Decembrica, efter ett tidigare tillvägagångssätt bland hedningarna, då slavar och slavinnor samt herdar under denna månad fick en viss frihet att tillsammans och på lika villkor som sina herrar fira festligheter efter skördens insamlande. Därifrån bevarades traditionen i form av lek och dans hos vissa kyrkor, som i Reims.” (Övers. från latin, Guido Zeccola)

 
Narrfesten

Beleth nämner också att fyra sorters danser, Tripudia, var i bruk under de olika kyrkofesterna; Det var diakonernas festdans på Sankt Stefanus dag, prästernas på sankt Johannes, korgossarna på Menlösa barns dag och subdiakonerna vid omskärelsefesten eller epifanin. Det skulle främst ha varit denna sista fest som fick namnet Narrfesten.

Beleth dog 1182 eller 1190 och just vid slutet av detta århundrade var dessa fester mycket kända, till exempel vid Notre Dame i Paris.

De kallades Narrfester eller Dårarnas fester eller Åsnefester (Asinaria) och Stavens fester. Staven är den som är bevarad i katedralen i Köln sedan 1178, en framställning av Heliga tre konungars tillbedjan. En inskription på staven säger bland annat:

”Jag är försångarnas ämbetsstav och jag ska bäras i händerna av dem som deltar i Stavens fest.”

Vissa oroligheter uppstod ibland vid dessa fester, i bland av våldsam karaktär. Påven Innocentius III utfärdade redan år 1207 ett dekret till biskopar och ärkebiskopar, huvudsakligen i Polen, där han förbjöd dessa dansfester. Även i Paris började danserna att förbjudas.

Det finns vissa forskare, som Dreves och Walther, som bagatelliserar narrfesterna med påståendet att dessa inte var av blasfemisk karaktär utan bara former av mysteriespel.

Men detta stämmer inte om vi får tro den teologiska fakulteten i Paris. I Copia cujusdam epistolae a venerabili fac. Theol Studio Paris, Ligne Acta Apostolicae Sedis 1855, finns en samling gamla dokument på latin från medeltiden som jag endast i korthet sammanfattar i översättning här.

 

Miniatur från XII-talet Dårarnas dans

 

Den teologiska fakulteten i Paris

”Från hedningarna”, skriver den teologiska fakulteten, ”har detta smutsiga bruk övertagits och hela denna fest utgör ett minne från dem. Historiens skrifter upplyser om hur de olika hedniska länderna, där man inte kände den sanne Guden, blev bedragna genom demonernas ränker, uppeggades av skilda lidelser samt hängav sig åt olika fåfängligheters vidskepelser. Dessa kulturer har bevarat den vidrige Janus skändliga traditioner under månaden januari och inom många kyrkor har dessa traditioner övertagits av präster och prästerskapet på djävulens tillskyndan och under skydd av Herrens födelsefest och de ljuvliga dagar som följer. Och detta förbannelsens föreningsband, som kallas Narrfesten.”

”Dessa präster”, fortsätter fakulteten, ”uppträder under gudstjänsten med masker, vidunderliga ansikten eller i kvinnokläder eller utklädda som kopplare eller skådespelare. De framför ringdanser i koret, sjunger oanständiga sånger, äter grova brödkakor på altaret under själva mässan. De framställer rökelsen medelst den stinkande röken från gamla skosulor. De springer genom hela kyrkan. Därefter förs de genom staden i snuskiga åkdon och vagnar till oanständiga skådespel på teatrarna, under det de själva och på ett skamlöst sätt gör sina kroppar till åtlöje inför de kringstående, utslungande de vidrigaste och mest narraktiga ord.”

Så långt akterna från den teologiska fakulteten. Under 1200-talet skildrar Guillaume Durand (Rationale divinorum officiorum) hur diakonerna dansar i kyrkan och sjunger till sankt Stefanus ära på julaftonsvespern. Det finns ett ”narrofficium” från 1400-talet i Rouen som bevarades i ett kloster enligt Jean-Baptiste Lucotte Du Tillot (i Mémoires pour servir à l'histoire de la Fête des foux). Här beskrivs en procession med en åsna som bär en jungfru med ett barn. Vid ankomsten till kyrkodörrarna intonerades den så kallade Åsnesången. Denna sång var troligen författad av ärkebiskopen av Sens Pierre de Corbeil, död 1222. http://books.google.se/books?id=FwAZAAAAYAAJ&printsec=frontcover&hl=sv&source=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=false

Pierre de Corbeil skrev sången flera år tidigare. Vid en försökt översättning från latin lyder sången enligt följande:

Från Östern kom en åsna
Åsnan var vacker och stark
Ingen last var dig för tung
Hej herr Åsna hej!
Ruben drog till Sichems höjder
red på åsnan skön och stark
Genom Jordans strida vågor
sprang till Betlehem den snabbt
Råbock, mulåsna och get
ingen dansa kan som du
och kamel från Madian
snabbt besegras av din dans
Guld från Arabien
Sabas rökelse och myrra,
allt i kyrkan bäras in
medelst åsnans starka krafter.
Än han flåsar vid sin kärra
släpar lasten tung och svår,
än med starka tänder mal till handlingar
hårda fodret fint och smått
Mager halm och torra agnar
vassa tistlar tuggar han
tröskande på logens golv
ifrån arla stund till natten
Amen säg nu lilla åsna
Mätt du är av allt ditt strö
Amen amen ditt och datt
fly det som har varit
Hej herr Åsna hej!

Efter Åsnesångens slut följde en kortare introitus, vars innehåll var en aning groteskt:
”Detta är den namnkunniga dagen, den namnkunnigaste av alla namnkunniga dagar! Detta är den festliga dagen, den festligaste av alla festliga dagar!”

 

Den heliga föreställningen

Vid festen i Rouen lät man åsnan stanna nere vid kyrkans ingång medan processionen fortsatte in i kyrkans mitt. Här utfördes en ekumenisk växelsång mellan sex judar, sex hedningar och kören. Senare uppträdde Moses och en rad gammaltestamentliga profeter, som förutsade den kommande Messias. Så utropades: ”Bileam kommer!” (Bileam var enligt Bibeln en arameisk profet som kungen av Moab, Balak, sände ut att förbanna de inträngande israeliterna. Gud sände ut en ängel i hans väg (se Herrens ängel) och när han försökte tvinga sin åsna att passera ängeln förebrådde åsnan, i ett mirakel, Bileam för detta. Berättelsen om Bileam, som var son till Beor, återges i Fjärde Mosebokens kapitel 22–24, med referenser i flera andra bibelböcker i såväl Gamla som Nya Testamentet.)

En ung man med ett svärd (Bibelns ängel) ställde sig vid åsnans sida. Bileam sporrade åsnan som talade genom någon som gömdes under hans mage: ”Varför sporrar du mig, arme, så hårt?” Ängeln svarade: ” Hör upp att fullfölja konung Balaks befallningar.”

Församlingen uppmanar nu åsnan att profetera, och åsnan: ” Han ska utgå från Jakob.” Så småningom uppträder olika präster utklädda till Samuel, David, Johannes Döparen, Vergilius med flera.

En dramatisk scen utspelas: tre unga män i den brinnande ugnen. Sibyllor börjar förutspå. Ett kaos, en föreställning som ser ut att inte ha någon regissör. Och det är nu som mässan och narrdansen börjar.

 

Saturnalia

Narrfesterna kan ha sitt ursprung i antikens Saturnalia (se Den gyllene grenen av James George Frazer). Saturnalierna pågick i sju dagar från den 17 december till den 23 december, en högtid i det antika Rom som firades för att ära åkerbrukets gud Saturnus. Saturnus var fader till de stora grekiska och romerska gudarna, mest framstående till Roms viktigaste gud, Jupiter. Saturnus var son till Uranus och Gaia.

Saturnalia innefattade sedvanliga rituella offer: en divan som placerades framför Saturnus tempel samt att man knöt upp repen som resten av året band Saturnus staty. En Saturnalicius princeps utvaldes till ståthållare över festligheternas förfaranden. Utöver de offentliga riterna hölls även ett antal helgdagar och traditioner som firades i det privata. Man tillverkade och skänkte små presenter (saturnalia et sigillarica), skolorna hade lov och en speciell marknad (sigillaria) inrättades under firandet, Saturnus till ära. Spel och dobbel, som annars inte var tillåtet, tilläts till och med för slavarna under högtiden.

Togan bars inte under festligheterna, snarare bar alla färgglada informella "middagskläder" samt en speciell hatt som annars enbart bars av frigivna slavar som symbol för deras frihet. Slavarna undslapp under högtiden bestraffningar och de behandlade sina herrar med (åtminstone sken av) respekt. Slavarna firade med en bankett; före, med eller serverade av sina herrar. Trots detta var den omvända statusordningen högst ytlig; banketten tillreddes oftast av slavarna själva och de brukade även tillreda sitt herrefolks måltider. Det tilläts alltså inom tydliga gränser; den vände upp och ner på den sociala ordningen utan att omstörta den.
Den sedvanliga hälsningen romare emellan under högtiden var "Io, Saturnalia!" - där Io (uttalas e-o) är ett latinskt utropsord liknande hell Helvete, som i "Hell Saturnus!"

Men inte alla är överens om detta. Likheterna är mer formella än reella, enligt till exempel Charles du Cange. Enligt honom har Åsnefesten inom den kristna kyrkan sitt ursprung från egenartade profana festspel hos hedningarna, kallade Cervula (den lilla hjorten, den lilla hinden). De kristna hade bannlyst detta, men likväl fortsatte man på sina håll med liknande utövanden. (Charles du Cange. Glossarium mediae et infimae latinitatis 1887)

 

Dansens död

På 500-talet skriver sankt Caesarius ( Césaire d'Arles ) ”Om ni lärt känna några som utövar den gemena oanständiga riten med Mulåsnan eller Lilla hinden, så straffa dem så att de få ångra att de hemfallit åt denna gudlöshet.” (du Cange) Detta borde vara det mest antika uttalandet om Mulåsnan och festen.

Det finns en gammal legend angående de vidare öden som evangeliernas åsna upplevde. I förtvivlan över Kristi korsdöd flydde åsnan det heliga landet och gav sig av över havet och över öarna Cypern, Rhodos, Kreta, Malta, Sicilien till Aquileia och Verona i Italien. Redan under 1600-talet är denna legend levande, såsom framgår av ett brev från 1687 av författaren Max Misson som skildrar hur efter åsnans död i Verona, kyrkliga dignitärer skyndsamt lät bygga ett relikvarium, föreställande en åsna, i vilket den döda åsnans reliker inlades. Även Voltaire berättar på likartade sätt om åsnan i Verona.

 

 

Framställningen av Jesusbarnets födelse mellan oxen och åsnan kan följas ned till den äldsta kristna kyrkans dagar. Här återges en elfenbensplakat från 400-talet (se bilden Cabrol et Leclercq dictionarire d'archéologie chrétienne). Vi ser barnet ligga i krubban, samtidigt som oxen och åsnan tittar fram från var sin arkad. Den andra hälften av plaketten återger de heliga tre kungarna (De tre vise männen) som frambär sina gåvor till barnet på Marias knä.

År 1595 hölls Narrfesten för sista gången i en kyrka, nämligen i Troyes katedral (berättar Sir Edmund Kerchever Chambers i The Mediaeval Stage). Men man fortsattesamtidigt att fira densamma utanför kyrkorna, just vid kyrkobyggnaderna eller under karnevalen.  

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen