Avhandling om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik - Tidningen Kulturen




Debatt om scenkonst
Verktyg
Typografi

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Lars Norén har kallats ”skådespelarnas dramatiker”, en Norénreplik ligger alltid väl i munnen. Men Barbro Westling visar att han också kan kallas ”regissörernas” eller ”dramaturgernas” dramatiker. Alla iscensättningar har under årens lopp varit intensiva samarbeten med regissörer som Gunnel Lindblom, Göran Graffman, Christian Tomner och Göran Stangertz och dramaturger som Ulla Åberg och Henrik Bramsjö. Processen är unik, Lars Norén lämnar ibland ifrån sig ett oredigerat material om tusentals sidor, ibland utan paginering. Under förberedelsearbetet och repetitionerna omarbetas pjäserna tillsammans med regissör och skådespelare, den slutgiltiga pjäsen föreligger inte förrän i sufflörernas manus. Ibland finns ingen titel, ibland flera titlar på samma pjäs, ett materialläge som skulle driva vilken forskare som helst till vansinne.

Ändå är ett Noréndrama omisskännligt. Även om han ansluter sig till den gamla naturalistiska maximen att ”ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament” och att flera av hans pjäser är sedda genom andra dramatikers, som läromästaren O’Neill, August Strindberg eller Anton Tjechov, finns alltid en speciell norénsk nerv och en närvaro i samtiden. Ändå genomlöper hans dramatik olika faser, genombrottsdramatiken som toppas med den självbiografiska hotellsviten Natten är dagens mor, Kaos är granne med gud och Stillheten. Den avlöstes av de borgerliga kvartetterna som Bobby Fischer bor i Pasadena för att slutligen landa i den ”politiska” fasen, med nattsvarta undergångsdramer som Ett sorts Hades om hemlösa, narkomaner och mentalsjuka, där Lars Norén anknyter till sitt eget 60-tal.

Vad är Lars Noréns speciella signatur som dramatiker? Paradoxen mellan det teatrala och det till synes spontana i dialogen, svärtan och det ibland galghumoristiska och dokumentära draget, ofta en hög igenkänningsfaktor utmärker det norénska ”varumärket”, menar Barbro Westling. Noréns dialoger är lyhört avlyssnade, som sprungna ur en väl iakttagen samtid och alltid ytterst spelbara. Ett av skälen är att dramerna nästan alltid är tillkomna i närvaron av teaterns praktik, i samarbete med en rad tongivande regissörer. Att Lars Norén själv tog klivet över och började regissera sina egna och andra författares pjäser har också det haft betydelse för hans utveckling som dramatiker.

Det finns alltså ett otvetydigt beroendeförhållande mellan Lars Norén och teatern, genombrottsdramerna kom i en tid när teatern gick på tomgång efter 70-talets tendensdramatik och medverkade till att teatern började kännas angelägen för en större publik igen. Även om Lars Norén började som en samhällets outsider att ”Épater la bourgeoisie”, dvs. med att sparka borgerligheten i ändalykten,har han hamnat i en litterär och dramatisk kanon, en övertagare av traditionen från naturalismens stora och utifrån urdramer som Orestes en uttolkare av det djupast mänskliga och arketypiska.

Barbro Westling gör halt vid Sju Tre, men klargör att Lars Norén är en obestridlig mästare, en durkdriven dramatiker med en suverän känsla för teaterns realiteter, ett resultat av svensk dramatiks allra mest lyckade symbioser. Att han dessutom närmast blivit ett begrepp och till på köpet närmast folkkär är en remarkabel bedrift, trots alla skandaler under resans gång. Med andra ord, Lars Norén har allt som utmärker en klassiker och en levande paradox, ett stycke svensk teaterhistoria utan motstycke som väcker starka känslor, både hos beundrare och belackare.

Lena S. Karlsson

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen