Godai – How to be invisible spränger dansföreställningens gränser - Tidningen Kulturen




Debatt om scenkonst
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

"Godai – How to be invisible" spränger både gränserna för vad en dansföreställning kan förväntas vara – och för var den kan äga rum. Under fyra kvällar föddes och – återföddes den på Hey; it’s Enrico Pallazzo!, i det gamla sockerbruket vid Röda Sten.

GODAI- How to be invisible på Hey, It’s Enrico Pallazzo! Foto: Agneta Thorsén

Butoh är samlingsnamnet för en mängd koreografiska uttryck, subversivt utvecklade mot statlig auktoritet och mot den samtida dansscenen i efterkrigstidens Japan. Den Göteborgsbaserade dansaren och Koreografen Caroline Lundblad har länge utforskat dansformen, och i gestalten Frauke har hon setts uppträda på både galleriscener och på större institutioner för scenkonst. Hennes föreställningar produceras sedan en tid av produktionsbolaget GolDdigger Productions, startat av Cecilia Suhaid Gustafsson (Atalante, Göteborg) och Sarah Schmidt (Galleri Box, Göteborg).


Ett steg längre

Med utgångspunkt i såväl japansk mytologi, som i den faktiska plats där Godai nu presenteras, har föreställningen delats upp i fyra skilda partier. Vardera avsnitt utgår från ett av ursprungslandets mytologiska element och har även betitlats därefter: Rubescent eld, Iridescent luft, Achromatic vatten och Nigrescent jord.

– Det femte elementet ”void” går att finna inom och mellan de fyra andra, förklarar Cecilia Suhaid Gustafsson och hennes ord tar genast fysisk form i lokalens väggar.

– Att spela på en ”icke-scen” gav möjligheten att inte följa de konventionella strukturer utifrån vilka scenkonst presenteras, säger Cecilia Suhaid Gustafsson och förklarar att hon ser det som en befrielse att inte framföra samma verk i en viss upplaga med ett ekonomiserande syfte bakom.

– Det var också därför som jag och Sarah Schmidt valde att starta GoldDigger Productions, säger hon och förklarar hur de båda hade en stark längtan efter att röra sig utanför de förutsatta vita eller svarta boxarna som de vanligtvis arbetar inom.

– Caroline talar inte när hon är Frauke.

Det är dagen innan premiär, och Cecilia Suhai Gustafsson förklarar för mig hur jag inte kan intervjua Lundbladh när hon av kostymören Gerd Karlsson har förvandlats till Frauke. Efter föreställningarna förstår jag varför. I Godai är Frauke eld, luft, vatten och jord, ingen människa. Även när hon tackar för sig är hon en kropp med hud som rör sig i ett rum. En varelse. Det går väldigt långsamt, sån är ju butohn. Det flyter i rummet som vore den sirap.

"Som om vi inte redan drunknade i de sociala korrelaten", skriver en vän, skeptisk mot Gunnar D Hanssons reflektioner om konstnärens i hans mening önskvärda strävan efter just detta. "Som om vi inte redan drunknar i dem". Kanske är det svaret som jag söker efter hos Frauke, när jag ser henne röra sig i mitten av en grupp människor som i tystnad betraktar hennes muskelrörelser som vore de utomjordiska. Frauke både berör, rör sig i och är just de sociala korrelat som vi andra drunknar i. Kanske är det därför som vi har samlats i det gamla sockerbruket – för att gemensamt kunna simma vidare i stället för att sjunka i ensamhet? Jag funderar på det motstånd ur vilket butohdansen föddes. Gör Frauke motstånd idag? Nog gör hon. Hon är, ihärdigt och varande. Tillförlitligt. På en plats bortom vita och svarta boxar tar hon plats som de element som mänskligheten, inklusive oss åskådare beror på. Där sitter vi, i luften, med våra kroppar som till sjuttio procent består av vatten, med fötterna på marks, ja, på jorden. Av eld lyses rummet upp och av eld tänds de efterföljande cigaretterna.

Kroppen en skulptur att titta på?

Fraukes hud är liksom de flesta butohdansares bemålad med ett vitt skikt som skiljer dansaren fån dansen, hennes kroppsliga rum från det gemensamma.

– Det kändes naturligt att låta ett element fylla en föreställning, säger Cecilia Suhaid Gustavsson när hon förklarade varför Godai bara visades fyra gånger, olika varje gång.

– Det här kommer liksom aldrig att hända igen, säger Rasmus Persson som tillsammans med Josefin Runsten står för ljudverk och liveframträdande på det audivisuella planet. Under föreställningen inser jag så att det jag hör bara kommer att höras nu och glömmer stundtals att ens titta på Frauke till förmån för ljudbilden.

Varken Persson eller Runsten syns särskilt bra, där de står gömda bakom den översta gradängen. Ändå får de det utrymme som de förtjänar. Tillsammans med Frauke fyller de rummet.

Efter premiären – om det nu går att säga så om en föreställning som ständigt återföder sig själv – berättar Rasmus Persson om det kommande elementet; luft.

– Jag monterade en lina mellan två träd, som med hjälp av en kontaktmikrofon fick samla upp en natts vind och väder. Nästa dag lyssnar jag extra mycket på de brummande vibrationerna. Anar att de stundtals skrällande smällarna är vattendroppar. Med sin frasigt isblå luftkostym blir Frakue ett med det ljudet. Hon både drabbas och drabbar, en korrelation som jag kommer att återkomma till texten igenom. Fraukes dubbelhet.

Så, hur är det att betrakta detta? Tvetydigt även det, förstås – med Fraukes både skrämmande och följsamma dans. Och dubbelheten exploderar då vi under Fraukes föreställningstetralogi påminns om hur elementen är mer än vår direkta bild av dem. Jag utvecklar: Länge tänkte jag mig vatten (den tredje föreställningen) som vad jag finner under havs- och sjönytor. Men inför Fraukes rörelser påminns jag såväl om de vätskor som blandas mellan och inom våra kroppar, som det vatten som kontinuerligt pumpas ut och in genom alla levande organismers cellmembran. Med stora bokstäver skriver jag "OSMOS" i mitt anteckningsblock, som plötsligt försvinner i det avtagande ljuset. Under lördagens vatten är det första gången som det vassa, vita ljuset signerat Peter Götzlinger, sakta formligen rinner bort, i stället för att hastigt släckas som i de två föregående kvällarna. Kanske finner vi förklaringen i elementen själva? Både eld och luft kan expandera och implodera nästintill panikartat, men det kan inte vattnet på samma vis. Möjligtvis i frusen form, iskristaller som spricker. Frauke flyter, skrev jag tidigare. Men hon smälter och förångas likaså.

Jag tänker på maneten, som vid vågen från en till synes harmlös rörelse i vatten fullständigt okontrollerat kan fladdra bort i ett nästan självförstörande virrvarr. Jag påminns om elden som sprätter likt vilda kattungar, för att sedan plötsligt tystna, somna och tyna bort. Frauke gör just så. Hon är destruktionens virvel och hon sprätter, äter och äts. Blickarna i rummen är uppmärksamma – också de äter. Men om det är Fraukes koreografi eller det utrymme som den skapar, som de äter, är frågan. Jag funderar på vad som händer när man kastar salt i en låga. Det slår gnistor, vill jag minnas. Saltet. Under torsdagskvällen möts vi av en orörlig kropp i ett orört ton salt. Elden rörde strax upp det kontrollerade vita till något okontrollerat, under utveckling. under dansens gång slet sig Fraukes kropp fri från kostymens fodral, kastade av sig skal efter skal. Spåren finns kvar i saltet.

De första butohdansarna var nästan uteslutande klädda i sina egna skinn. Det är inte Frauke, vars attribut snarare påminner om ett kostymernas babeltorn. Musslor slår emot varandra i rörelsen och hennes kropp är lika mycket den vind som spelar med musslorna, som den vind som tycks höras inuti musslorna. Hennes händer försöker att greppa den, luften. Eller, är det snarare hon som i egenskap av just luft, söker greppa någonting fast. I fredagens Luft är Frauke nämligen helt utan fäste, hon cirkulerar ständigt. Detta cirkulära rörelsemönster är också någonting som för samman luften med de tre andra element. Ingenting sitter inte fast, ingenting förblir – vare sig till nästa föreställningskväll eller för stunden. Inte bara på grund av det poröst luftiga saltlagret, tycks Fraukes fötter sällan möta och än mindre ta avstamp i marken. Antingen så är de en golvet, eller så svävar de ovanför. Kanske är det Void som jag nu försöker att beskriva? Det femte elementet, som förklaras som förutsättningen både för att kunna sända ut en rörelse, och för att få den att återvända. En cykel avmellanrum, med andra ord. Mellan elementen, mellan rörelser, mellan och inom kroppar.

– Jag skulle så gärna vilja ta på henne, men ändå inte, säger mitt sällskap efter en av föreställningarna. Vi talar om hennes blick, som genom att säga minst i ett stillastående ansikte, just därför säger mest. Void.

GODAI- How to be invisible på Hey, It’s Enrico Pallazzo! Foto: Agneta ThorsénLåter vi människoross gestaltas genom våra attribut? Eld, luft, vatten, jord. Jämfört med den internt drabbande eldens uppenbara stingslighet är luften snarare lömsk: ett odefinierbart sökande upp, upp. Att lyfta, fylla – ett icke-strävande sökande efter ett uppfyllande, i ordets rätta bemärkelse. Luften både omsluter och utesluter sig själv. En kväll hänger en ensam lös tråd ned från hennes kostym, och jag inser att det är det enda som kan påminna mig om att hon är människa. Tråden blir det enda tysta elementet. För oavsett ljudnivå så är Godai en interaktiv ljudskulptur. Frauke andas, blåser upp munnen med bastonen och gnider sig mot fiolens strängar. Det ligger en spänning i luften, tänker jag och ser på hennes skulderblad. Det närmsta som vi människor kommer vingar, tänker jag.

En gång hörde jag att vår hud tillsammans väger flera kilo och därför är ett av våra tyngsta organ. Kanske är det även vårt tystaste? Att det är det mest interaktiva organet råder det i alla fall inget tvivel om. Fraukes hud andas det sociala rummet, och det sociala rummet andas Fraukes hud, som står still. Den viskar, väser, smeker. Slår, välter och låter sig vältas. Orienteringen i rummet elimineras med blicken som avtar någonstans efter nästippen.

Hjärtslag. Tystnad.När Frauke öppnar munnen bryter kaoset ut, och Jag undrar var luften tar vägen. Äts den av pandoras ask? Likt en vindflöjel söker läppar både greppa och fylla ut. Åskådarna öppnar också sina munnar. Det är kvävande. Luften, som vi delar, som vi kväver och låter kväva. Till det: ljudet av en tickande klocka som snart övergår i ett dån. Vibrationerna studsar i icke-lokalens faktiska väggar, ut och in genom Fraukes blick som både är spänd, sökande och flackar. "Typiskt syrefattigt", läser jag i mitt anteckningsblock från fredagskvällen. "Eller – uppfyllnad av syre", har jag lagt till på nästa rad. Kanske det. Ovanifrån hörs en sakral sång att sedan beblandas med gnistor, elektricitet. Luft kan också frambringa sådant, tänker jag och ser framför mig hur ett åskmoln fyller den kub som den omgärdande publikskaran utgör. Frauke själv, hon både återkommer, eller kvarstår - i lugnet efter stormen.

I vattnet åkerFrauke stilla framåt. När hennes huvud faller bakåt, så lyfter jag mitt. Sträcker på nacken, men det är hon som flyter uppåt. Jag sitter kvar på min bänkrad. Liksom de föregående kvällarna avslutas även vattnet med ett påtagligt sökande. Frauke rör sig runt, runt. In i saker. In i människor. Tappar sig själv och faller ihop. Irrar utåt. Hennes tidigare så orörliga min gestaltar nu en ofrånkomlig yrsel, eller ett illamående och efter en halvtimme med övervägande uttryckslösa läppar och ansikte blir det förvrängda förvånansvärt radikalt. Kaos och galenskap. Hennes mun fylls åter av luft, som sedan går ur. Ben viks, minen är återställd till sitt icke-varande. En lättnad fyller rummet och jag får utrymme att tänka på hur många av de ord som jag försöker att använda har med just eld, vatten, luft och jord att göra. Så slår det mig att alla element kan vara våldsamma, även luft; såväl i sitt icke-varande, som i sitt varande.

I Vatten är Fraukes ben sammanbundna. Är hon frusen, funderar jag, men inser sedan att detta är den första gången som hon rörlig redan innan föreställningen riktigt har tagit fart. Innan alla har hunnit sätta sig till rätta, pulserar hon redan runt i rummet. Ljuset är neutralt, dunkelt. Frauke blinkar, och hennes kropp påminner om sin yta, om iskristaller. Nu ser hennes också ögon ut att ha stelnat.

Med ljudet avdroppar som virvlar visualiseras reflektioner i vattenmassor, optiska effekter som dansar. Frauke har en stor sjöborre runt halsen, nyfödda koraller är spridda över hennes kropp och små rosa spröten påminner om den odefinierade tångfragment som ständigt slickar våra kroppar eller beblandas med vårt hår. Jag funderar över attributens rosa ton som jag till en början upplever vara alltför skarp, artificiell, men ändrar mig sedan när jag inser att det ju faktiskt är så som färger ser ut under vatten. De strålar, nästan skär i sin overkliga framtoning. De tycks över- (kanske vore prefixet "under-" bättre i detta fall) och därför fullständigt naturliga. När jag så låter tankarna vandra (Ja, Godai möjliggör många mentala stigar) inser jag att även gårdagens hölje av luft med sin just skarpa isblå ton påminde om någonting naturligt – i all sin onaturlighet.

Banden runt Fraukes ben stramar när hon smälter ner till sittande. Jag funderar på om det inte gör ont, med salt och skavande remmar, men glömmer snabbt bort mitt bry för att helt upptas av det i min mening mest spännande hittills. Frauke rör sig föga, sitter nästan stilla och blickar tomt framför sig. Hon bara är, liksom massan hon gestaltar också är det. Liksom vattnet. Det går otroligt långsamt. Precis som vatten. Med små handrörelser låter hon rummet flyta runt, beblandas och lära känna. På samma vis lär Frauke själv känna rummet med denna icke-kommunikation med den omgärdande volymen. Jag påminns om vad Cecilia Suhaid Gustafsson sa om arbetet på den svårdefinierade plattformen Hey, It's Enrico Pallazzo. Hon talade om möjligheterna till att arbeta med utrymmet, med rummet. nu förstår jag, att det är vad Frauke gör. Hon fyller utrymmet med de fyra elementen, ständigt med det femte, void, Det växer på Frauke. Frauke växer. Rummet och publiken växer.

Hon är vatten och hon sjunker. Blicken har förändrats till att utstråla ett passivt, men ändå strävande uttryck. Hon blir ett med saltet liksom sanden i en sjö, eller som vilken markyta som helst. Josefons Runstens sång låter som om den just hördes genom vatten; avlägsen och nära, samtidigt. Gäll och lite brusten. Vacker, "men även denna gång en aning för sakral", har jag antecknat. Kanske är det så att Runsten med sin röst stundtals påminner alltför mycket om en mänsklighet? Någonting som ju annars är föga framträdande i rummet av element. Att det är i påminnelsen om det mänskliga som jag detekterar det sakrala, en gudsfruktan – ett mänskligt beteende.

Nu står Fraukepå tå, hon lyfter, faller – ingen skillnad finns att tyda däremellan. Hon sjunker ner i saltet – begränsas till ett "är". Så plötsligt springer, spricker hon som kräftan ut ur sjötulpanen, som vattenstrålen ut ur berget, som blodet ur pulsådern. Det är en offensiv och självklart blir jag rädd. Men, det går strax över i ett nytt sökande utan mål till galenskapens ljud speglat i hennes min. Rummet förvrängs på nytt och Frauke sträcker på sig. Hon är länkarna, ytspänningen, oändligheten. Rörelserna blir stundom erotiska, vilket ju är fullkomligt logiskt i och med vattnets skapade av liv, förmedlande av liv mellan och inom oss själva. Vatten är om något ett livets element, skriver jag och frågar tyst varför Jesus delade ut bröd, men bara gick på vattnet. Ur vatten kom livet, det vet alla – någonting som just understryks med Josefine Runstens stadiga, mänskliga röst. Frauke själv står stilla i sin rörelse, blicken är hypnotisk. Människorna omkring henne ser förbryllat på. Någon blundar, kanske somnar. Resten följer henne liksom en ström av många, ideligen påverkade av varandra. Ett flöde som inkorporerar hela rummet. Jag gillar det ordet; inkorporera. Att ta in i kroppen, att bli kropp. För, jag tror nämligen att det är just vad som sker här. Rummet blir kropp. Eller, är det kroppen som blir rummet?

Ibland överflödar(överfaller) Frauke publiken. (Jag väljer här att anpassa mina ord lite efter sammanhanget, att skapa nya efter de element som förekommer.) Sedan backar hon igen, återgår. Strömmen vänder och fullmånen blir ny. Nu blundar hon igen. Växer upp, stelnar eller dunstar. Luft är ju också vatten, tänker jag. Är Frauke kanske själv det moln som jag tidigare såg framför mig? Hon tar på saker, människor. Smetar, smeker, suger. Vågor eller flöden. Någon blir generad över att hon berör och sopar salt över dennes skor – en annan betraktar interaktionen som det mest naturliga. Jag inser att vi alltid omringar henne, vi som är där. Varför? Så plötsligt, vänder sig Frauke upp- och ned. Försöker, återgår till rättvänt läge, sitter kvar osäker, spottar salt. Jag tänker på hennes ögon och på salthalter i olika vätskor. Påminns åter om den vätska som finns i våra egna kroppar – hur vi själva är 70 % vatten.

Rummet mörknar, långsamt och i det sista dunklet har jag skrivit: "Det är hennes sökande blick som gör det här möjligt." Vad menar jag med det? Kanske att Frauke just förflyttar sig med blicken. I ett icke-betraktande är det alltid hennes pupiller som står i första led, oavsett vilken riktning de dominerande delarna av kroppen rör sig i. Eller, dominerande… är inte ögonen just det. Jag har länge tänkt på ögats glaskropp, detta på grund av minne som kvarstår sedan en biologilektion i högstadiet, då vi fick skära itu ett koöga. Förbryllat såg vi hinnan dela sig, och det som hade trott var en massiv form, visade sig vara en flytande vätska, sammanhållen av en transparent yta. Vid minsta hål flöt ögat ut över skolbänken. Doften var kväljande och jag kände magsyran stiga upp i halsen. Så, vad har detta koöga med Frauke att göra? Jo, för att det just hennes ögon, tillsammans med hennes hud som får mig att fortsätta betrakta hennes dans. De är de två organ som oavsett rörelse står still inför oss som betraktar. Detta är vad som omänskliggör Caroline Lundblad, vad som gör henne till Frauke. Det är i denna absens som hon förenas med rummet och således också med oss som tittar på. Alla får vara omänskliga för en liten stund, alla får återgå till livets första stadium av eld, vatten, luft och jord. Till en början kunde jag inte undgå att fundera över hur mycket Frauke alls hade behövt göra för att fängsla sina åskådare med denna ovanliga dans där exotiseringen ligger nära till hands. Nu vet jag att så inte är fallet. Frauke inte bara är sina element, hon låter även oss andra vara dem. Godai är en kollektiv resa och alla medverkande är void, på en gemensam simtur genom fyra element av sociala relationer – oss själva.

 

Frida Sandström

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen