Den ungerska kulturpolitiken befinner sig vid ett vägskäl - Tidningen Kulturen




Debatt om scenkonst
Verktyg
Typografi

Kanske kan hjälteplatsen i Budapest bli en ledande stjärna för Ungerns kulturpolitik ? Foto: Anna MezeyI ett snöigt Budapest tog jag spårvagnen från Móricz Zsigmond körtér för att åka till Mom Kulturális Központ och se Kievbalettens uppsättning av Nötknäpparen. Baletten bygger på E.T.A. Hoffmanns saga En nötknäppares öden, med musik komponerad av Pjotr Tjajkovskij. Sagan berättar om Clara som under julaftons kväll får en nötknäppare av sin gudfader Drosselmeyer. Nötknäpparen, och de andra leksakerna, blir under natten levande och förvandlas till en prins som tar med Clara till sötsakernas kungarike.

Sedan urpremiären i Sankt Petersburg på Mariinsky-teatern i december 1892 (då den inte alls blev någon succé), har baletten satts upp i otaliga versioner med mer eller mindre moderna koreografier. För många operahus är Nötknäpparen numera en årlig tradition och ett sätt att underhålla relationer med såväl publiken som med dansare, vilka de ofta får säsongsanställa. Musiken är säkerligen en av de mest kända för balett idag och ett av Tjajkovskijs mest uppskattade verk.

Kievbalettens världsberömda rykte hade orsakat rusning efter biljetterna och alla föreställningar blev snabbt slutsålda. I kulturhusets foajé väntade en mycket åldersblandad publik med gamla och unga och många barnfamiljer. Ungrarna har för vana att vara uppklädda när de går på teater eller opera, så var även fallet för de flesta den här lördagen. Till och med några folkdräkter skymtade förbi, som en illustration av att det är något högtidligt med balett.

Nötknäpparen består av två akter. I Kievbalettens uppsättning gav den första akten dessvärre ett något rörigt intryck. Med sitt tjugotal dansare på scen som rörde sig fram och tillbaka i virvlande färgglada långklänningar, kom dansen, i stället för att spegla harmoni, mest att spegla stela påklistrade leenden som svängde runt utan precision. När gudfader Drosselmeyer uppenbarar sig och överlämnar nötknäpparen till Clara började föreställningen dock ta form. Claras förtjusning över nötknäpparens förvandling kändes trovärdig och dansarna och deras steg intog en ny dimension. Dock lämnade de malplacerade ”exotiska” dansarna med tydligt ditmålad svart färg i ansiktet plats för funderingar om vilken tidsepok vi befann oss i.

När ridån gick ner applåderades det friskt. Publiken skyndade snabbt ut i foajén för förfriskningar. Många ställde sig i den långa kön till baren, medan andra åt medhavd matsäck, typiskt för ungrare. Kanske för att pengarna har lagts på att köpa biljetter. En plats för runt 7000 forint (ungefär 200 svenska kronor) blir en stor utgift för en barnfamilj då medelinkomsten ligger på ungefär 280 000 forint per hushåll.

Andra akten blev en fantastisk upplevelse med imponerande solonummer. Som om första akten bara hade varit en uppvärmning. Tyllen och trikåerna kom fram, de muskulösa men samtidigt ibland späda kropparna fick publiken, genom förtjusta tillrop, att bli förbluffad av människans anatomi. Det var oerhört mäktigt att se nästintill trettio dansare göra exakt samma hopp på scenen. När Clara och Prinsen befann sig i sötsakernas kungarike bjöds vi på briljanta uppvisningar av färgsprakande danser från hela världen. Även om delar av scenografin fortfarande kändes som om den kom från ett annat århundrade vann kropparnas lätta rörelser över scenografin. Den behagliga musiken under Sockerféns dans framkallade värme i hela salen, trots att den bara kom från högtalare. Och dansen var slående. Pas de deux, som är en av den klassiska balettens höjdpunkter, var magnifik och trollband publiken.

En stund av perfektion. En stund av absolut närvaro.

Det märktes dock att vi var på ett kulturcenter och inte på operan. Scenen är relativt liten och salen är inte sådär härligt stor och pompös som på en opera. Kievbaletten turnerar runt i Ungern med Nötknäpparen och kanske har de olika kulturella institutionerna kämpat för att de ska komma till just dem, men den här salen motsvarade tyvärr inte rätt atmosfär för en balettföreställning. Men lika mycket som salen inte klarade av en balettföreställning så hade publiken också svårt för att verkligen vara närvarande emellanåt. När ridån gick ner fick ensemblen fick bara en enda applåd som ganska snabbt dog ut då folk började resa på sig och lämna salen. Varför hade publiken så bråttom?

Kanske att publikens raska utgång någonstans också speglar vad Ungern är idag, ett land där befolkningen ännu inte har hittat tillbaka till sitt kulturella kapital i skuggan av det post-sovjetiska samhället. Kultur är en essentiell del av mänskligheten och en nations identitet grundar sig såväl i kulturella värderingar som i traditioner. Den ungerska kulturpolitiken befinner sig idag vid ett vägskäl som kräver flera riktningar på samma gång. Grunden finns att hämta i den gamla högkulturen från Österrike-Ungerntiden där poeter, författare, kompositörer och det intellektuella samtalet hade en naturlig plats i samhället. Till stor del handlar det om att återuppbygga ett kulturarv som tryckts ned under den sovjetiska regimen.

Ungerns moderna historia är till stor del präglat av stalinism och kommunism och dess smärtsamma arv måste bearbetas och inte minimeras som ibland tycks vara fallet idag. Det är tveksamt om det räcker att byta namn på gator och torg, men är i alla fall möjligtvis en början på ett mödosamt arbete. Parallellt med detta måste den samtida konsten få en plats med möjlighet att komplettera den ungerska identiteten. Det är förvisso lättare sagt än gjort så länge Ungern befinner sig i en ekonomisk och politisk uppförsbacke. Landet måste också se till att kultur inte reserveras en (nyrik) elit.

Publiken denna kväll verkade befinna sig precis i detta vägskäl. Viljan att återta och underhålla sitt kulturella kapital och samtidigt inte vara tillgängliga för reflektion över det eller för att riktigt ta det till sig. Det krävs tid och eftertanke vilket är en raritet i den konsumtionsdiktatur Europa har vaggat in sina nationer i. Och mitt i detta består den vardagliga verkligheten för många ungrare av att bekymra sig hur de ska amortera huslån eller betala gasräkningar, oron över stigande matpriser eller varför bygget av den nya tunnelbanelinjen har stannat upp sedan en lång tid tillbaka, och kanske mindre av kulturella evenemang. Däremot händer det mycket i Budapest och potentialen för ett dynamiskt och kreativt kulturliv är hög i huvudstaden. Tomma förfallna byggnader tjänar som efemära barer, nytänkande konstcentra kämpar för att integreras i den ungerska mentaliteten, operakvarteret renoveras, muséet för internationell modern konst, Ludwig Mùzeum, lockar med familjerabatter, samtidigt som man värnar om traditioner.

Budapest och Ungern är ett sceneri och precis som på de flesta andra ställen finns det både en baksida och en framsida. Det lilla landet med anrika traditioner visar att det har en hel del att hämta i kulisserna när det kommer till konst och kultur och det gäller att hitta en harmonisk balans mellan då och nu, mellan Europa och Ungern, mellan ”vi och dem”. Det är svårt att alltid följa med vad som händer på och bakom scenen, varje land har sin egen utgångspunkt att förhålla sig till. Förhoppningsvis kommer vi att få se mer innovativa lösningar hur kultur når ut i samhället och som därmed bidrar till att skapa en plattform för reflektion. Alla må ännu inte ha hittat sin plats i det ungerska samhället men det går framåt.

Anna Mezey

 

 

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen