Scenkonst - Tidningen Kulturen




De senaste artiklarna om scenkonst


Antonin Artaud

 

"Former för en avgörande förtvivlan,
Mötesplats för åtskiljanden,
Mötesplats för förnimmelse av mitt kött,
Övergiven av min kropp,
Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan.
Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket man
Befinner sig, när man uppslukas av en feberyrsel under en svår sjukdom."

Acta alchemica

Vårt sätt att använda ordet metafysik är blint och opoetiskt, vi ser i det den religiösa, till och med den nyplatonska aspekten men vi glömmer den ursprungliga. Ingen kunde bättre än Antonin Artaud avslöja lögnen som detta ord gömmer när det används av dekadenta och kulturellt hjärntvättade européer. Ordet metafysik är vanligt hos Antonin Artaud, inte bara från Le théâtre et son double utan redan från 1920-talet. För Artaud är metafysiken platsen där ”sanningen” om kroppens (eller snarare köttets) verkliga natur avslöjas.

Det handlar inte om en kamp mellan andlighet och kroppslighet utan om en alkemisk smältdegel där dessa två verkligheter befrias och förenas i ett och samma ting. Om kroppen och själen inte är två separata enheter, var ligger då skillnaden mellan materia och andlighet? Om kroppen inte är någonting själlöst som tyngdkraften korsfäster på jordens brant, finns en gnista av gudomligheten även i blodets pulserande?

Den unge Artaud, och ett exempel är hans lilla bok om Paolo Uccello – Uccello, le poil, Uccello av håret – attraheras av mystik och asketism men åtrår samtidigt köttet. Köttet är inte, enligt Artaud, motsatsen till anden, köttet är inte heller den plats där ”koagulering” och ”förstening” (för att nyttja alkemiska termer) blir möjliga, köttet är den livskraft som ger själen en lycklig och instinktiv styrka. Den unge Artaud förnekar den orörliga kroppen, den mumifierade kroppen full av automatismer och en kropp omedveten om sina ursprungliga sakrala källor.

Kroppen är rörelse just därför att den är också ande. Men kroppen är fängslad av de begränsningar som samhälle och verklighet utgör. Spontanitet och kreativitet är möjliga bara om kroppen är medveten om sina begränsningar.

Ändå finns det en utväg. Antonin Artaud börjar bana väg för det som kommer att utvecklas många år senare i Grymhetens teater och i Le Théâtre et son double. Den franske traditionalisten René Guénon påverkade, speciellt med sin bok La Crise du monde moderne (1927), Antonin Artaud. Även andra böcker, Orient et Occident och Les États multiples de l'Être, kom att spela en viktig roll i den franska poetens liv och verk. Men när Artaud 1931 besökte den internationella utställningen i Paris och såg den balinesiska teatern publicerade han i La Nouvelle Revue Française (NRF) en lång artikel: ”La mise en scène et la métaphysique” (Det metafysiska scenrummet) tar han upp många teorier som vi också finner hos Guénon. Artikeln kom 1938 att bli del av Le Théâtre et son double.

Artaud skiljer sig dock från Guénon. Han markerar skillnaden mellan Jaget och Självet, mellan separation (individualitet) och oföränderlighet (den andliga principen) och, i motsats till Guénon, ser Artaud i Jaget en form av narcissism.

Det som blir centralt i Artaud förblir periferiskt i Guénon, det vill säga meditationen över Köttet. Eller bättre, den materiella kärnpunkten som stödjer anden. Utan det kan tanke och ande inte existera. Enligt Artaud och hans metafysiska förebild är det nödvändigt att återställa förbindelserna mellan Ande och Materia genom Själen som, för honom, med hjälp av känslofullhet och vitalitet kan återfånga den ursprungliga Kraften.

Analogierna med Guénon är som sagt många under denna period, men det är skillnaderna som kommer att bli avgörande för den sena Artaud. Guénon förnekar varje mänsklig rörelse, naturen som materia och folkmassan och förkastar dem som negativa krafter som lägger grunden på det moderna avskaffandet av de oändliga spirituella principerna, Artaud ser i de ktoniska krafterna (av grekiskans: χθονιος, ”som hör till jorden”, ”jordisk” eller ”det som hör till underjorden”), någonting fruktansvärt men som samtidigt kan frälsa.
För att kunna nå Albedo – inom alkemi är albedo den vita fasen som föder dualitet och en ökad självinsikt; och sedan Rubedon (fullbordan), är det för Artaud nödvändigt med ett nedstigande i Nigredo (den svarta fasen, kaos, krig, dekadens), den plats där det gudomliga är förlust, korsfästning, psykiskt skrik, kaos utan namn, platsen där de sakrala krafterna är blinda, monstruösa och otämjda.

Avgrunden måste få näring från Albedoljuset och bli rent.

Även, i mitten av 1920-talet, kan vi iaktta de teoretiska grundprinciperna som vi kommer att finna i Grymhetens teater: Den verkliga platsen där denna alkemiska möjlighet kan förverkligas är teatern.

I den nya visionen, det som skiljer Artaud från den gudomliga Kraften är inte länge en Deus Absconditus (den dölda guden, guden som inte visas sig) utan det västerländska samhället som, rädd för det gudomliga (det vill säga Energin i sin fortlöpande skandering), har slutit sig i formernas perimeter, har dyrkat simulakrerna, föreställningarna, skrifterna, för att bygga en illusorisk fullkomlighet på själens ruiner.

Hans dröm börjar förtydligas: för att kunna åkalla Kraften måste occidenten och teatern renas och eliminera de former av föreställningar som är anknutna till litteratur och till underhållning. 
Den nya teatern måste emigrera till Orienten och finna sin näring i gudarna och ritualerna.

L'Art et la mort, 1929

"Former för en avgörande förtvivlan,
Mötesplats för åtskiljanden,
Mötesplats för förnimmelse av mitt kött,
Övergiven av min kropp,
Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan.
Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket man
Befinner sig, när man uppslukas av en feberyrsel under en svår sjukdom."

L’art et la mort (Konsten och döden) är en samling korta essäer som Artaud skrev 1926-1928. Boken innehåller fragment och aforismer om svårigheterna som Artaud möter när han börjar skriva. ”Det är denna motsägelse mellan min djupaste förmåga och min yttre svårighet som skapar den plåga som jag dör av.” Men boken innehåller också andra korta essäer, bland annat den om Paolo Uccello: Paolo av håret som citerades ovan.

”Så kommer det sig Uccello, helt insvept i ditt skägg, att jag kan se att du i förväg har förstått och definierat mig. Lycklig må du vara, du som har haft en klippartad och jordisk hängivenhet för djupet. Du levde i denna idé som i ett besjälat gift. Och i cirklarna hos idén roterar du för evigt och jag följer efter dig famlande med ljuset från denna tunga, vilken kallar mig från botten av en mirakulös mun, som min enda ledtråd […]. Trodde du verkligen på mitt nedstigande i denna låga värld med öppen mun och ständigt förbluffat sinne. Föreställde du dig dessa skrik i världens ochtungans alla riktningar, som från en häftigt avhasplad tråd.”

Denna svårighet är dock inte en sjukdom, som i de brev Artaud skickade till Jacques Rivière på NRF, utan konsekvensen av repressionen som pågår i västlandet mot allt det som inte rationalitet kan inrama.

Intryckens förändring

Artauds självporträttAntonin Artaud uppskattade Strindberg, speciellt hans sätt att yttra det undermedvetna. Påverkad av surrealismen hade den franska poeten en särskild idé om vad undermedvetandet betydde. 1930 skriver han en iscensättning av Spöksonaten där, i en avgörande punkt av skriften, han distanserar sig från Strindberg:

”Studenten och den unga flickan (fröken) befinner sig ansikte mot ansikte. Med alla livets förtretligheter, alla hushållets små bördor, framför allt i fråga om mat och dryck, ja hela den tyngande stofthyddan, tingens press, stötarna från det hårda, dragningskraften i det tunga, materiens allmänna gravitation, skiljer dem åter från varandra. I grund och botten finns ingen förlossning annat än den som döden kan ge. Pjäsen slutar med denna buddhistiska tanke som för övrigt är en av dess brister. Men det är också detta som kan klargöra den för den del av publiken som skulle skrämmas av det rena omedvetna. Dessutom kan iscensättningen skyla över den religiösa betydelsen av pjäsens slutsats genom att markera tätheten och det framträdande i det övriga.”

Här kan vi lägga märke till hur dessa skrifter skiljer sig från dem han skrev 1925 (Adresse au Dalaï Lama och Lettre aux Les Ecoles de Bouddha). Han ser det religiösa som någonting negativt om det förnekar livskraften och den sakralitet som bebor naturen. Om Artaud uppskattar jagets spegelspel i Strindberg, om han i Spöksonaten skådar en hallucinatorisk styrka, vägrar han att acceptera budskapet som Strindberg ärver från Schopenhauer om Noluntas (icke vilja).

Artaud förkastar askes och förnekandet av livsviljan.
Hans gnosis är heroisk, han ser alltid människan som en kung eller en krigare som kämpar mot det han kallar Nödvändighet och Öde. Det nattliga, månaktiga intrycket av livet som kännetecknade den unge Artaud ger nu plats till ett solärt drama. 

Grymhetens teater

Enligt Artaud måste teatern återta sin sakrala dimension och kasta åskådaren i en sorts tranceArtaud beskriver det själsliga i fysiska termer och anser att alla uttryck är fysiska. Han anser att dramats uppgift är att genom rörelse och gester gestalta det osägbara och irrationella som ligger fördolt i medvetandet. Teatern blir då fältet där kaos och sakralitet kan komma till ytan, det är där som det rena omedvetna kan vakna ur den narkotiska drömmen som samhälle och religion tvingar in det i och detta är den precisa motsatsen till förnekelsen av livskraften.
Världarnas verkliga matris, begärets ständiga förnyelse, denna sakrala dimension befriar oss från våra automatismer och förväntningar och ger oss styrkan att kämpa mot ödet.
Människan mot ödet, detta är grymhetens teaters verkliga väsen.

Det handlar inte bara om en ritual genom vilken Kraften uppenbarar sig, utan om ett sätt att tämja dessa kaotiska krafter, den åkallade ktoniska energin.

Grymheten har för Artaud flera betydelser.
Grymhet som metafor av mänsklighet, nihilistisk à la Nietzsche. Grymhet som den stränga disciplin som måste användas inom teatern. Trots Artauds önskan om att ”förkasta form och initiera kaos” förespråkar han också skarp disciplin och stränghet i utförandets tekniker. För det tredje är Grymhetens teater ämnad att kasta åskådarna in i händelsernas centrum, tvinga dem att gripa in i ”föreställningen” på en instinktiv nivå. För Artaud var denna grymhet en nödvändig akt skapad för att chocka åskådarna ut ur deras självbelåtenhet. Sist men inte minst var Grymheten för Artaud  fantasin i sin renaste form; fantasi som en verklighet verkligare än all rationalitet, han förkastar idén att själen är separerad från kroppen, han förkastar sexualitet som fortplantning och ser i orgien, kannibalism, incest, analsex, någonting renare ty det är icke-västerländskt.
Civilisationen var så skadlig att Europa hade dragit den koloniserade världen ned in i dekadens och död.
Det oundvikliga slutet var självdestruktion och mentalt slaveri.

Le théâtre et son double

”Det finns pest,
kolera,
och svarta smittkoppor
endast därför att dansen
och följaktligen teatern
ännu inte har börjat existera.”

Nigredo,Albedo,RubedoArtaud ser i buddhismen en dödsreligion, eller en filosofi som förnekar livet och kroppen. Det kan bero på en inte alltför djup kunskap om själva buddhismen som han erhållit mestadels filtrerad genom texter av Schopenhauer, Nietzsche, Spengler och Guénon, men det är ett faktum.
Han föredrar den dansade Shiva och den kaotiska glädjen hos Veda och Upanishad, han finner där en Maya (illusionen) som inte längre är begränsning utan är klädd i gudarnas kläder.
Maya är magins brud och kraft, hon är Shakti, den eviga kvinnliga visdomen, en feminin ande, det evigt feminina, en vision som han dock kommer att ifrågasätta när han möter stammen Tarahumara i Mexiko, med deras animism och förbindelser med magi och rituella droger.

Artaud följer aldrig någon annans logik, han är ständigt inkonsekvent. Genom att studera, experimentera med alla dessa religioner och kulturer söker han en enda sak: den rörelse, den magi som är i stånd att befria livets urvrål.

Kraften som jorden döljer, kraften som sover i jordens mage och som är inskrivna i Mexikos hieroglyfer, är mycket nära den mörka feminina, det feminina som härskar över helvetet och som från Helvetet inte kan befria sig (se hans Heliogabalus eller den krönta anarkisten). Bilden av Kvinnan är alltid ambivalent hos Artaud. Prakriti, Shakti och Maya ser mest ut som ett förlorat kärleksobjekt. Detta sker när Artaud eller gestalterna i hans böcker ser den älskade kvinnan i dagsljus, alltså under det mysteriösa vakenhetens stadium när gudarna, enligt Artaud, inte visar sig och är frånvarande, då kastas kvinnan i verklighetens famn, fastkedjad vid fenomenens tillblivelse.

Men så fort den oniriska lågan tänds, en låga som liknar initiationens ljus, finner Kvinnan som hade ett Icke-jag-ansikte ett nytt ansikte just i sin dubbla eller i sin tvåfaldiga bild, Kvinnan blir den stora modern, den underjordiska kraften som kan alstra och skapa. Här finner elementen sitt ursprung, polärt mer än dualistiskt och ”kvinnan kommer tillbaka till mannen”.

Unio Mystica av Hebriana AlainentaloEtt utdrag ur Varats nya uppenbarelser (Les Nouvelles révelations de l’être):
Artaud läser tarot-korten. ( Versalerna finns i den ursprungliga boken)

” … i en värld som är prisgiven åt kvinnans sexualitet, och som är kvinna, kommer mannens Ande att återta sina rättigheter. Det betyder slutligen att allt det som utgör människan har lämnat oss eftersom vi har förrått människan…

FYRFALD

HIMLEN HAR ANROPAT DET KVINNLIGA SOM GLÖMTS AV KVINNAN. DEN HAR BETJÄNAT SIG AV EN KRAFT SOM KVINNAN HADE FÖRSUMMAT.

DEN HAR TVINGAT NATUREN ATT DRÖMMA OM OPERATIONER SOM KVINNAN INTE LÄNGRE KAN DRÖMMA OM. DEN HAR TVINGAT NATUREN ATT VÄNDA SIG OM I KVINNANS STÄLLE FÖR ATT FÖRVERKLIGA EN OPERATION SOM DET MANLIGA HADE FÖRBERETT.

(……)

Vad betyder detta? Det betyder att på bottnen av det närvarande Ödet finns ett kvinnligt förräderi. Inte av kvinnan mot en enda man, utan av kvinnan mot alla män. Och att Kvinnan kommer att återgå till Mannen.

Vad betyder detta? Det betyder att världen kommer att göras enhetlig av det Högra. Och att det Vänstra återigen kommer att falla under det Högras Överhöghet. Inte här eller annorstädes, utan överallt.

Därför att en Världscykel som varit under kvinnans överhöghet: ”Vänster, republik och Demokrati, är avslutad.”

Denna text kan skrämma den som väljer att läsa den bokstavligt. Men i varje människa finns det kvinnliga och det manliga, Artaud ser hur dessa aspekter, eller fraktioner, som åtskilda varandra, som fragmenterade. Därför måste de enas igen. Undanröjas skall dock inte att Artaud  1943, sex år efter att detta hade författats, dedicerade boken till Hitler.

Percival skriver i en not som följer översättningen:

”När Artaud år 1937 lade ut tarotlekens kort och i dem läste den närmaste framtiden såg han hela Europas, ja, hela världens ödesdrama […]. Han såg spelet mellan de manliga och de kvinnliga krafterna i mänsklighetens medvetande och hur massorna på nytt skulle komma under oket […]. Det rör sig här om ett helhetstänkande i stora perspektiv, och det är viktigt att man läser Varats nya uppenbarelser med öppet sinne och inte misstolkar dess syn på t.ex. manligt och kvinnligt.” (Antonin Artaud texter i urval översatta av Percival, 1981)

L'homme et sa douleurGrundtanken i Antonin Artaud är återkommandet av de motståndarpolariteter som fanns i skapelsens begynnelse.
Ingen livskraft är möjlig så länge vi är avskilda, instängda i våra egna namn och kön.
Att nämna är att koagulera energin, att förnimma det som redan är sagt, det som redan är gjort, en mekanisk upprepning utan liv.
Det är därför som rörelsen som för oss tillbaka till ursprunget, liksom en Genesis i motsatt riktning, är möjlig bara genom dissociativa spasmer, genom en frenesi som går upp i varv, så att det som är förstenat kan lösas, det som är fast kan finna en dansrörelse för att, utan belastning av för mycket materia, komma tillbaka till sitt ursprung.
Utan kraften av det som i kvinnan är rent, utan ett nytt, totalt äktenskap med mannen, utan deras energi blir inget verkligt liv möjligt, enligt Artaud.

“Jag har sannerligen identifierat mig med detta Vara, detta Vara som har upphört att existera. Och detta Vara har uppenbarat allt för mig. Jag visste det, men kunde inte säga det, och om jag kan börja säga det, är det därför att jag har lämnat verkligheten. Det är en verkligt förtvivlad som talar till er och som inte känt lyckan av att vara i världen förrän nu när han har lämnat denna värld, och som är absolut avskild från den. Som Döda är de andra inte avskilda. De rör sig fortfarande runt sina lik. Jag är inte död, men jag är avskild.”

Le Théâtre et son double är scenen ett rum att fylla i, ett sökande efter koder i ett konkret språk (inte abstrakt), en tomhet som bara är öppen och väntar på att bli ifylld, precis som i taoismen.
Eftersom teatern och dansrörelsen inte är annat än en Skapelse som går i motsatt riktning, kan denna rörelse inte vara annat än en transit från det tomma till det fulla och tvärtom. Scenen måste bli ett myllrande av tecken, det vill säga – av former som rör sig i rummet som levandehieroglyfer i stånd att destillera materian och förvandla den till någonting rent.

Artaud rörde inte vid något som hade med Gud att göra, ty det är inte genom ett fysiskt experiment som man når fram till det gudomliga, utan han hade förstått en av de väsentliga lagarna genom vilka dessa Krafter klargör det högsta väsendets ordalydelse och blir dess ordalydelse i renhet.
Vad Gud beträffar, hela den obevekliga högheten som ingen i världen kan slita bort, så det är inte i det overkliga utan i det Verkliga som man finner Gud, om det är utanför det sedvanliga medvetandet som hans Verklighet uppehåller sig.

Enandet av kropp och själ är en Unio mystica, nedstigandet till avgrunden är sett som en återtagning av ljuset som mörkret häktar.
Teatern blir en verklig ritual och visar att Antonin Artaud aldrig lämnade den hermetiska och alkemiska läran, den enda vägen för att nå de sakrala geografierna.
Någonstans finns en ”Altérité”, en annanhet där metafysiken inte länge blir något för präster och filosofer, inte något för kyska kyrkoflickor eller udda klostermunkar, utan grunden till det vardagliga livet i Verklighet och Sanning.

Antonin Artaud 1947  Författaren till Le Théâtre et son double söker i de icke-västerländska kulturerna en bekräftelse för det han tänker.
Det handlar om en kulturell synkretism – han trodde att all esoterism hade samma ursprung och betydelse. Gång på gång valde han det som passade bäst i det han ville medla, det var resultatet av hans forma mentis (sinnesstämning).
Äventyret i det metafysiska, och nedstigandet i det underjordiska, var ett sätt att skönja livets gåta.
Esoteriken var för Artaud en vägvisare för att kunna ta sig igenom det Via dolorosa som ständigt plågade honom.
I Gnosis kristall uppenbarar sig det som annars är osynligt – tingens gömda sida.
Ödet slutar då att  vara blint. Och det omöjliga blir möjligt.

Teatern, som är en magisk akt enligt Artaud, kan genom träning och disciplin skapa en ny kropp, aktörens kropp, aktören som inte länge är ”skådespelare”
– alltså ὑποκριτής (hypokrites), vilket bokstavligen betyder ”en som tolkar en dramatisk karaktär" – utan en förverkligare eller ett helgon som thaumaturgiskt kan bota åskådaren (människan) från alla sina sjukdomar.

När Artaud talar om teater i Le Théâtre et son double tänker han aldrig på någonting litterärt eller skriftligt, utan på en inskrift, liksom en skärning i aktörens kropp.
Litteraturen, de stela, orden är en kod för att kunna yttra koncept och tankar, kraftlösa avbilder (simulaker) som saknar djup.

Dikten är däremot någonting annat för honom, liksom dikten och ordet i filmen, ett svavelord som Artaud kallar det, men detta innan att det blir ”tryckt” på pappret eller på filmrullen.
Scenspråket är istället någonting som inte behöver koder, tolkningar eller symboler; det lever inte av det apolloniska stillna ljuset utan det är levande poesi i rörelse… Liv i sin vildaste och mest absoluta form.
 

Guido Zeccola

Alla texter av Antonin Artaud är översatta av Percival 

 

Teatermasker hos Ingela

Scenkonstens porträtt

Ingela Karlsson tycks vara en av dessa urbegåvningar som ingenting rår på – utom viljan, inspirationen, tanken. Hon driver ”Teaterbägaren” sedan 20 år, skapar föreställningar, skriver, regisserar, komponerar. Hennes arbetsfält är hela jorden.

Gunilla Nordlund

Scenkonstens porträtt

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för att nå sina mål. Bland dessa mål finns ett som alla önskar nå men som få kämpar för: fred och samförstånd mellan människorna.

Produktionsgruppen Ramaj. fr.v. Markus Granqvist, Nils Poletti, Lena Lindgren

Scenkonstens porträtt

"Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" är en roman av Nikanor Teratologen som väckte och fortsätter väcka stor kalabalik bland förläggare och läsare. Det är kanske en av de mest radikala böcker som någonsin skrivits. Teratologen skonar ingen och ingenting i sin kritik av moderniteten. Nu har romanen blivit en föreställning. Pjäsen bär samma namn som romanen och spelas av Turteatern verksam i Kärrtorp utanför en Stockholm. Jag ställde några frågor till regissören Nils Poletti.

Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Scenkonstens porträtt

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för att därefter bli en av förgrundsgestalterna inom den frambrytande modernistiska litteraturen i allmänhet och inom dess dramatik i synnerhet. Versdramerna Brand och Peer Gynt är enastående exponenter till detta. I denna artikel II om Ibsen, kommer vi in i slutet på Peer Gynt.

Att tala om Ibsens dramer och dikter är samtidigt att tala om Ibsen själv. Wikipedia

Scenkonstens porträtt

Henrik Ibsen (1828-1906) är en av det moderna dramats fäder och absoluta mästare. Hela hans täta produktion är tidlös och kan förstås som en närmast universell analys av mellanmänskliga relationer. Det är som med de klassiska antika dramerna, som med Shakespeare, som med Strindberg, som med all dramatik av världsklass. Men att tala om Ibsens dramer (och dikter) är samtidigt att tala om Ibsen själv. Om hans personliga liv.

Jaquline Ronneklew, artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis. Pressfoto.

Scenkonstens porträtt

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i Stockholm. Jaquline har tidigare släppt en EP och slog 2013 igenom med singeln "Wild At Heart". Nu är hon aktuell i allkonstverket "Välkommen till prekariatet" på Stockholms stadsteater.

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och sedan Teater Schahrazad och Tyst Teater; han har också arbetet med Riksteatern och flera andra teatrar, institutioner och grupper både i Sverige och utomlands. Vi känner varandra sedan många år tillbaka, så jag tyckte det var dags att träffa honom och ställa honom några frågor.

I en industrilokal i Stockholm skapar Mosaikteatern ett nytt kulturcentrum för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Hit flyttade man i februari i år och även om större delen av de 1200 kvm ännu står tomma andas lokalerna av kreativa aktiviteter och förväntningar. 

Edward Albee

Essäer om scenkonst

Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska Filminstitutet och för Nordiska Ministerrådet) som organiserade teaterresor för en grupp studenter som fick ett lämpligt namn, Kvarsittarna.

Från Harmonia Mundis cd

Essäer om scenkonst

;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal

Dansscen från Kårspexet 2010 Shangri-la - eller när lösningen till problemet är källan. Foto Wiki

Essäer om scenkonst

Studentspexet - en förlegad konstart eller något för den moderna studenttiden? Kajsa Ljusegren diskuterar här Lundaskolans spextraditioner.

Foto: Anna Rasmussen

Essäer om scenkonst

På Nationalteatern i Prag framförs just nu "Trollkarlens lärling", en balettuppsättning vars berättelse springer ur det trettioåriga kriget. Medan man i Västeuropa och USA kanske bäst känner till berättelsen genom den ljusa Musse Pigg-iscensättningen i "Fantasia", är berättelsen fortfarande beskrivningen av ett mörkt kapitel i Centraleuropas historieuppfattning.

När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett mångfacetterat skådespel som pågick i det disiga morgonljuset. Sjöns vattenformationer belystes av den uppgående solen och skapade en regnbågsliknande färglyster där en lätt vind gjorde att spännvidden i speglingarna och vågornas mönster blev till ett imponerande upptåg. De virvelskiftande småvågor som deltog i den ytliga vattenleken var hämtade från underströmmarna och omformades till dansande figurer som i det glittrande solskenet korsades med vindens krusningar och skapade ytterligt komplicerade strukturer på den ljusblåa vattenytan. Pånyttfödelsen tog också form av uppvaknandet i den kringliggande naturen som denna morgon gjorde outplånliga intryck på Igor. Som de purpurblå frukter som startat sin begynnande existens i fruktträden som små knoppar av svällande löften om kommande liv och trädens lövknoppningar som var apterade bomber av potentiellt uppvaknande som hängts ut i grenarna för en framtida explosion.

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Reportage om scenkonst

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn i år valt ut 18 föreställningar bland 328 nominerade som skulle illustrera det bästa och mest representativa för den inhemska scenkonsten just nu.

Tove Salmgren är danskonstnären som huvudsakligen uttrycker sig med kroppens rörelser. Hon har nyligen haft en föreställning på Moderna Dansteatern i Stockholm och kommer att ha ett residens i början av december. Detta residens ingår i en festival på Moderna Dansteatern.

Vill du berätta lite om dig själv och hur du bestämde dig för att bli dansare? Kan du utveckla lite om dina produktioner och uppsättningar. Det vore även intressant att få veta lite om din verksamhet som konstnär.

– Jag kommer från Umeå, där jag började dansa balett, jazzdans och modern dans i unga tonåren. Det är en stad med en stark danstradition, så dansträningen var strukturerad och följde en slags professionell modell. Lärarna förmedlade kunskapen om att dansen kunde vara en framtidsmöjlighet, alltså ett yrke, och det var något helt nytt för mig. Jag tror att jag vågade satsa på dans initialt för att diverse danslärare uppmuntrade mig att satsa på en professionell bana. Det är intressant hur tillfälligheter, som lite uppmuntran från någon kan generera en livsbana. Visst var jag väldigt intresserad av dans, men utan denna uppmuntran så är jag inte helt säker på att det hade blivit så. Sammanlagt utbildade jag mig under sex år på dansskolor; Balettakademien i Göteborg och Stockholm och sen också Danshögskolan där jag examinerades 2002.

Följande reportage skrevs som dokumentation av ett spännande scenkonstprojekt under våren 2014. Projektet skulle visa sig bli långlivat. Under sommaren spelades föreställningen All the time I was making this I was thinking of you i samband med Backafestivalen på Österlen och i Kärrtorp vid Unga Turs teaterfestival Paradiso 7. I Malmö och vid Internationella festen i Fisksätra. Sista helgen i september spelade ensemblen vid Umeå Pride och om ett par veckor är det dags igen, nu för barnvagnspublik på Teater Bristol i Sundbyberg. Det tidsmässiga språnget till trots står reportaget i presens: tiden är april 2014, rummet och handlingen fortgår.

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

 Den skulpturala installationen Jhax ingick i Janina Nilssons kandidatexamen i keramik och glas på Konstfack i Stockholm 2013. Här arten Surruz. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

I Odenplans tunnelbana i Stockholm har den vakna resenären kunnat skåda något uppseendeväckande. Under våren var konstmontern mitt på perrongen varit hemvist åt ett antal varelser i olika skepnader. Några av dem liknade muterade jätteinsekter, en påminde om ett mumintroll med lasersyn och i ett av monterns hörn fanns en futuristisk miniatyrstad som såg ut att ha använts som kuliss i någon fantasieggande sci fi-film. Den skulpturala installationen heter Jhax och ingick i Janina Nilssons kandidatexamen i keramik och glas på Konstfack i Stockholm 2013. Janina är en av få utvalda konsthögskolestudenter som fått chansen att ställa ut sina verk i Stockholms T-bana. ”Rumsligt passade den i montern. SL vill gärna ha tredimensionella verk och så gillade de mina fantasifigurer”, förklarar Janina när vi ses över en fika på Kafé Blåbär vid Odenplan.


Janinas akademiska bakgrund är gedigen och med en konstnärlig mamma föll det sig naturligt att följa i samma kreativa fotspår. Efter Nackagymnasiets bild- och formprogram lockade Birkagårdens konstkurs, följt av keramisk och tredimensionell form på Nyckelviksskolan, fördjupning i estetik på Södertörns högskola och slutligen kandidatexamen på Konstfack. På Konstfack föddes idén med fantasivärldar. Det som började med en glasvärld ledde till stop motion-filmer, större installationer och utställningar. Jhax, som var Janinas tredje glas och keramik-värld, kom ur tanken att bryta distansen mellan inramat konstverk och förbipasserande lokaltrafikresenärer. En ambition att låta åskådaren skapa sin egen bild av en pågående historia, snarare än att se verket som en statisk avbild. ”Fantasi och fantasivärldar är något som ofta förknippas med barn, medan orden har bytts ut för vuxna; “fantasi” mot science fiction, “saga” mot fantasy och “lek” mot aktivitet, säger Janina och menar att det finns ett spännande förhållande mellan vuxnas och barns respektive fantasiforum som förtjänar att utforskas.


Den skulpturala konstinstallation Den vidrige, en uppenbart fabulerad skapelse som med sina omänskligt mänskliga handöronvarelser annekterat Odenplans T-bana. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Den uppseendeväckande konstinstallationen Den vidrige som i höstas visades i Odenplans T-bana i Stockholm, väckte mitt intresse så pass att jag hörde av mig till konstnären i fråga, John Jakobsson. John är från Gotland men bor numera i Stockholm, examinerad från Konstfack 2012 med Den vidrige som avslutande kandidatarbete.

Vårt samtal äger rum i Johns ateljé, en källarlokal belägen i centrala Stockholm. Den, stora före detta lagerlokalen utgör en kreativ smältdegel för likasinnade, ett gäng konstnärer som av både ekonomiska och sociala skäl valt att dela utrymme. På frågan vad som driver John och vilka referensramar som ligger till grund för hans skapande, berättar han att han i den gestaltande processen ofta utgår från en intuitiv känsla. Verkets sanna innebörd, dess mening, upptäcks efterhand, ”man vet aldrig hur man landar […] skulle aldrig palla veta alla svaren innan”. I sin konst låter han sig inspireras av pseudovetenskaper som bygger på hörsägen och folklore, till exempel kryptozoologi, ”vetenskapen om djur vars existens är omtvistad”. ”Det finns en stark tro på att [varelsen] existerar och därför kan man anse att den per definition är verklig, även om dess existens inte går att bevisa”, förklarar han och exemplifierar med Loch Ness-odjuret och Storsjöodjuret i Jämtland, populära men ej vetenskapligt accepterade (o)djur.

Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

Anthea Lewis, Anna Bjelkerud, Nina Jeppsson, Caroline Söderström i Att begära tre systrar på Göterborgs stadsteater. Foto: Ola KjelbyeUnder hösten presenterades två föreställningar av två välkända dramatiker och likaledes män; Anton Tjechov och Samuel Beckett. Den förstnämnde har konstruerat ett samhälles miniatyr – innanför välfärdsmurarna. Mellan middag och melankoli rusar bekantskapskretsar i det förra sekelskiftets Ryssland. I bjärt kontrast står det drama av Beckett som på gränsen till en monolog påvisar allt utom gemenskap. Krasst; ett par som väntar ut livet. Eller en äldre kvinna som aldrig ger upp hoppet. Bredvid den dansant fortskridande Tjechov, flyter Becketts skeenden trögare än stearin – som håller på att torka.

Beckett namngav sin pjäs Tre systrar som just handlar om tre systrarsom söker liv; ett liv i staden.

Deras strävan är innerlig, fastän de har det bättre än så många andra i det tidiga nittonhundratalets Ryssland – utifrån sett. Inifrån deras eget perspektiv är de instängda och begränsade, ja, redan döda.

I författandet av Tre systrar lät Tjechov detta som vi idag skulle kalla ett i-landsproblem vara just det; en absurditet. I regi av Mellika Melouani Melani fick dramat en ytterligare botten, och en dubbelt så lång titel.

Atalantes uppsättning Sånglösa är en nyopera för barn. Foto AtalanteEn gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp av skådespelare, sångare eller musiker som vanligtvis inte arbetar med opera – utan med andra musikaliska och teatrala uttrycksformer. 

Sånglösa heter hon, flickan, som sjunger opera. Men, vänta nu, var det inte så att hon just inte kunde sjunga?

– Jo, hon sjunger när hon ska prata. Det är när hon just ska sjunga som det tar stopp, berättar Niklas Rydén, konstnärlig ledare på Atalante. Det är han som har skrivit både manus och musik till föreställningen. Att den behandlar svåra ämnen såsom ensamhet och död samtidigt som den riktar sig till just barn ser han inte som ett problem. Tvärtom.

Narrfesten av Pieter Van der Heyden, 1559, efter Brueghel. Arkiv Wikimedia

Debatt om scenkonst

De religiösa danserna inom kristenheten kan man gruppera i två stora grupper: sakralt kyrkliga och folkligt kyrkliga. Åtskilliga folkligt kyrkliga danser skedde i intimaste anslutning till rent kyrkliga handlingar, både gudstjänst i kyrkan och processioner, under ledning av kyrkliga dignitärer som dansade själva tillsammans eller för kyrkofolket.

Anything goes

Debatt om scenkonst

Svenska Akademien har vidgat litteraturbegreppet genom sitt val av årets Nobelpristagare. Mottagaren själv har initialt inte visat sig vara omedelbart entusiastisk. Det kan man förstå. Hans artistiska roll är ju musikerns. De ord han tillför musiken är i sig själva stumma. Evert Taubes storartade produktion kan man inte läsa sig till, den måste man lyssna sig till. Inte enda versrad håller jämna steg med musiken som är gjord av ett geni.

Kaurismäki Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

Debatt om scenkonst

”Att skaffa sig en personlig moral som respekterar naturen och människan och att sedan följa den.” Aki Kaurismäkis svar på frågan om meningen med livet.

En svensk reklammakare med sinne för allitteration knäckte en slogan för ett cigarettmärke som kanske inte längre existerar: ”Känt folk röker Kent”. Det gällde för kändisar att föregå med gott exempel den gången, och man fick en hel rad välbekanta ansikten som bolmade på. Idén kom som så mycket annat från USA där en cowboy med en cigarett i handen satt uppklättrad på ett staket intill boskapsfållan och reklamerade för Camel, år ut och år in (han dog av cancer, men det höll man tyst om).

"Den sårade ängeln" av Hugo Simberg.

Debatt om scenkonst

Vad innebär det för en dansare att bli skadad och inte längre kunna dansa utan att känna smärta? Personen i fråga kanske inte vill erkänna detta för chefer och kolleger då det kan leda till att hon inte får vissa dansroller, för att chefen blir oroliga att hon inte kommer att kunna dansa fullt ut när det väl gäller.

Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern, utgiven på bokförlaget Arena 2014, fyller ett tomrum då den behandlar förutsättningarna för Lars Noréns dramatik, menar skribenten

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.

Det är fredag kväll den 9 maj. Från Röda Stens Konsthall i Göteborg hörs glada skratt och inbjudande musik. Därinne pågår nämligen Scenkonstguidens releasefest. På träverandan påpekar musikalartisten Anna Fallström att Oskar Hanska just har uppträtt med Spoken words. ”Det var riktigt häftigt”, säger hon. ”Det handlade om rap fast utan musik. Den har du missat!”

I entrén kryper märkliga gestalter i tunna röda lakan runt på golvet och vid ett uppfällt bord, längre in i lokalen, bedrivs merchandise. Det handlar inte bara tygpåsar med Scenkonstguidens logotype. Det finns också festligare handelsvaror som gnuggisar och ansiktsglitter.

Strax därefter berättar Matilda Johansson som är projektledare för Scenkonstguiden, att de kommer att lansera en hemsida i juni. Hon beskriver hur de strävar efter att samla all scenkonst i hela Västra Götaland. Projektet, som har vuxit fram ur Teater Nu, kommer även att presentera en App som tillsammans med hemsidan strävar efter att skapa mötesplatser i det verkliga livet.

Senare på kvällen beskriver hon hur Scenkonstguiden vill finna nya målgrupper och få dem som aldrig har gått på scenkonst att få en ny upplevelse. Scenkonst, eller performance, kan beskrivas som en konstform där konstnären själv låter sitt verk växa fram inför publiken. Det kan handla om allt från måleri och skulptur till musik och dans men också foto, film och poesi.

När jag skall hänga in kavajen i garderoben träffar jag en kille med keps i tjugoårsåldern. Det är Hip Hop-artisten Medhi Fontas som spelar upp sin senaste låt ”James Delcastillo” på sin Smart-phone och påpekar att den kommer att läggas ut på YouTube nästa vecka.

"Godai – How to be invisible" spränger både gränserna för vad en dansföreställning kan förväntas vara – och för var den kan äga rum. Under fyra kvällar föddes och – återföddes den på Hey; it’s Enrico Pallazzo!, i det gamla sockerbruket vid Röda Sten.

Nanlouguxiang Performing Arts Festival, uppkallad efter området där Teater Penghao finns, ett centrum för den nya kinesiska dramatiken.Teater Penghao har alltsedan grundandet varit en arena för ny kinesisk dramatik, experiment och inte minst anordnare av den viktiga (håll i hatten!) Nanlouguxiang Performing Arts Festival, uppkallad efter området där Teater Penghao finns. Många av de utländska gästspelen kommer från länder som Sverige och Frankrike, bland annat deltog Dramaten detta år med Hamid Khemiris C och Anna Pettersson med sin minst sagt egensinniga tolkning av Strindbergs Fröken Julie. Teaterns grundare och konstnärliga ledare Wang Xiang har under några dagar gästat Sverige och Dramaten tillsammans med Chen Xiaoling och Gui Lei. Dramaten & uppmärksammade detta genom att på Målarsalen hålla ett samtal under ledning av chefsdramaturg Magnus Florin. Kvällens mest spännande inslag var en reading av utdrag ur de båda dramatikernas texter: ”På spaning efter dramatikern” och ”Ont om tid”, framförda av Basia Frydman och Thomas Hanzon.

Teater Penghaos uppgift är att vara ett centrum för den nya kinesiska dramatiken, samtidigt som man håller dörrarna öppna mot omvärlden. Kina har en sträng teatercensur, men numera är det tillåtet att till exempel kritisera kulturrevolutionen. I andra avseenden gäller högspänningsledningar – varje sexuell anspelning, aldrig så oskyldig – brukar få censurmyndigheten att sätta ner foten. Samtidigt vill teatern vara ett centrum för samtal kring kultur och teater, en kraftkälla att hämta andlig näring ur och en replipunkt i det hastigt växande Beijing. Den ökande kommersialiseringen och materialismen har marginaliserat teatern, menar här Wang, därför han Teater Penghao en viktig uppgift att fylla.

Mycket har hänt sedan kulturrevolutionen och den reformerade Pekingoperan, då endast åtta mönsteroperor/baletter fick spelas: bland dem ”Erövra tigerberget med list” och ”Röda kvinnokompaniet” – alla med avsikten att föra ut partiets politik och att mana till kamp mot revisionister och andra revolutionens svurna fiender. Pekingoperan var ett allkonstverk där musik, akrobatik, koreografi och dialog utgjorde formen. Den nya dramatiken hämtar sitt stoff ur vardagen, handlar om vanliga människor och anknyter till den västerländska traditionen.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Den senaste kritiken

The Nexter foto Markus Gårder

Kritik om scenkonst

Hemsöborna Bild Sören Vilks

Kritik om scenkonst

Bernardas hus Foto Sören Vilks

Kritik om scenkonst

Hamlet foto Mats Bäcker

Kritik om scenkonst

Aleksa Lundberg Foto Elisabeth Ohlson Wallin

Kritik om scenkonst

Isabel Reboia, Albin Grenholm Foto Bengt Alm

Kritik om scenkonst

Ingela Olsson. Foto Markus Gårder.

Kritik om scenkonst

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen