Jag började året med löftet att ta hand om mig själv: till hjälp hade jag svenska Kia, modefotograf och yogalärarinna i Paris som introducerade mig till sin speciella yogateknik. För att sedan damma av det förgångna årets prövningar - och fortsätta i Asiens spår -  fortsatte jag att förlusta mig på Villa Thais spa.

I mellandagarnas regniga och kalla Paris, gav jag mig iväg en morgon för att prova ett tredagars workshop med Kia, Ashtanga Yoga lärarinna i Paris:  http://yogaparis.wordpress.com/ . Sillen och julskinkan låg som ett band runt magen, näsan rann och jag undrade hur det hela skulle gå till egentligen. Det var knögfullt i den lilla salen och Magnus, Kias man, hjälpte till med att flytta ihop mattorna vi skulle ligga på så tätt som möjligt. Längst fram satte sig Kia, tände rökelser vid den indiska statyn, och log försiktigt. Långsamt började hon förklara meningen med yoga för kropp och själ. Under det två timmars långa yogapasset, ledde hon oss varsamt men bestämt genom några basövningar i både andning och rörelser.

"Det är ett land likt himmelriket, det rymmer allt sant och gott och fritt, det är ett land för verksamhet, ett land där arbetaren får såväl vetebrödskaka som regenten"

År 1846 utvandrade jansoniterna till Bishop Hill i Amerika. Jansoniterna var en religiös sekt ledd av den karismatiske ledaren Erik Jansson. Bishop Hill är svenskbygden som grundlades av jansoniterna. En religiös rörelse som under sin ledare Erik Jansson lämnade Sverige efter att ha blivit jagade av det svenska prästerskapet för sina brott mot konventikelplakatet. Vi ska gå cirka 150 år tillbaks i tiden i det dåtida Sverige för att se hur det hela en gång började.

"Anklagad, Erik Jansson, av vanlig mans växt, väl klädd i blå klädesrock, hade kortklippt hår, magert bleklagt ansikte, med utstående kindkotor, insjunkna kinder, spetsig rak näsa, rund haka, blå läppar, ovanligt breda tänder i övre delen av munnen, samt röjde i hela sitt utseende icke något ovanlig eller vidrigt. Erik Jansson, som är tretttiofem år gammal, mager, av god kroppsbyggnad, begåvad med livlig föreställningsförmåga och intagen av religiös rörelse, lider av ett extaserat tillstånd gränsande till partiell sinnesrubbning under i övrigt bibehållna själskrafter och utan tecken av något kroppsligt lidande. Dess i minnet upfattade verbala samling av bibelspråk, deras kombinationer, tillämpningar, och förklaringar, efter egna som synes orubbliga åsikter, utvisa mer än valig fattningsförmåga hos en i övrigt rå och obildad människa.

Omskärelseritualen som förut stärkt folkgruppen xhosa har kommit att försvaga dem. Pojkarna blir inte alltid män. Alkoholpåverkade och självutnämnda kirurger gör att några måste gå könsorganslösa, andra begravas. Den här månaden är det dags.

- Bakom buskarna där borta bor människor, säger Thembekile Mantakana och pekar.

Platsen användes i juni för initiering. Orangea metalltrådar ligger på bränt gräs, svarta plastpåsar rycker i vinden och aska från de nedbrunna hyddorna är kvar i cirklar. Det är inte långt till kommunens naturreservat där medicinmän har sitt skafferi, inte heller till ölflaskor, kartonger, skosulor, påsar i grenar och plastbitar under blomblad - en sopterräng hundra meter från betonghusen Thembekile Mantakana syftar på.

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar på någon. Alla väntar på någon och alla saknar något. Fattigdomen sänker sig ner över Hurghadas bakgator, i skuggan av de feta hotellkomplexen, Hilton och Marriott, som skjuter upp i himlen. På bakgatorna av Hurghada är det kattens lag som gäller, katter som jamar som barn, som skriker som barn, som envist och genomträngande suktar efter mat, och ett bättre liv, i ett land, som vänder sig till väst och längtar efter mer.

Egypten, det äldst civiliserade landet i mellanöstern och med en av de högsta utbildningsnivåerna i regionen, är också ett av de fattigaste. Landets långa historia, kantad av ockupationsmakter vilka styrt landet har också på något sätt minskat identiteten. Den utbredda fattigdomen sprider sig, där fyrtiofem procent av landets befolkning, lever på under två USD per dag. Egypten strävar mot en ekonomi som gynnar fri konkurrens men i nuläget kontrollerar de statliga företagen alla centrala sektorer inom ekonomin.

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern som nyss hade släppts ut ur fängelset och inom kort skulle bli president. Hon samtalade även med unga studenter i ledningen för den folkliga resning som efter bara några veckors massdemonstrationer skulle kasta hela den kommunistiska regimen överända.

Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros

Men det här är Serbien

Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en av de små rökiga kupéerna. "I Sverige är det förbjudet att röka på tåget", viska­r jag till min serbiske medresenär. "Det är det här också",skrattar han och ser ut över medpassagerarn­a som alla tänt varsin cigarett. "Men det här är Serbien",förklarar han.

"Men det här är Serbien" - det uttrycket kommer jag få höra ofta under mitt besök här. Min reskamrat berättar om valet i januari och att man under flera månader inte lyckades bilda regering. Staten fungerade ändå, utan politikerna. "Det här är Serbien". Det är nu fullt i alla kupéer och folk står ute i gången. Alla pratar, röker och skrattar. När det blir för rökigt öppnar de fönstren och stänger dem igen när det blir kallt. Sedan röker de lite till.

Rue de Paris. Parisgatan i Le Havre. Ett stenkast från en av Europas största hamnar. Hotellets interiör påminner en om havets frost. Fotografier av sjömän med allvarliga, djupsinniga anleten täcker tapeterna. På ett av fotografierna blickar en frusen man rakt in i betraktaren - tittar man noga kan man se hur kaffekoppen sakta börjar tina upp fiskarens stelfrusna kropp.

Nånstans i fjärran hör man havet vagga i novemberblåsten. Men det är kanske lika mycket en inre ljudbild som spelar upp sina märkliga symfonier, än havets egentliga dån. I närheten av hav har jag en förmåga att slussas in i ett säreget tempo. En rytm i vilken jag själv inte bemästrar motoriken, utan där vägen tycks färdigutstakad framför mina fötter. Och alla stigar leder till havet - i alla fall är det så den romantiskt lagda poeten inom mig önskar, i verkligheten är stegen troligen följden av kortsiktigt tänkande.

Det sägs att om tio personer ser en olycka uppfattar sällan det stora flertalet olyckan på samma sätt. Att detaljer försvinner och förvrängs är mer regel än undantag samtidigt som helheten förskjuts något för varje vittne. Många är de teoretiker som försökt att förklara hur det kommer sig att fullt friska människors uppfattning av en händelsekedja kan skilja sig så radikalt. Tidigare erfarenheter, personliga åsikter, rädsla, emotionella spärrar? Jag och min flickvän åkte ner till Israel och Västbanken av olika anledningar. Här nedan ha  jag valt att kortfattat sammanfatta vår resa i åtta stycken. Mina ögon, mina öron. Min fantasi?

 Hebron 1.1

Den unga palestinska skolflickan lutar sig mot gårdens ena vägg. Hon studerar de lekande pojkarna som poserar framför min kamera. Med sin skoluniform, prydligt uppsatta hår och rosa ryggsäck ser hon sina skolkamrater utan namn förvandlas till linsens objekt. Hennes ögon är vackra. Vackra och trötta. Det finns något i hennes blick som berättar en historia långt mer intressant än de mest målande beskrivningar som jag läst och hört. I samma stund som hennes blick möter min tas ett kort av hennes gestalt. Vi tittar på varandra, för första gången. Våra blickar kommer att mötas många gånger i detta fullständiga fotografi av objektet, flickan. Bilden ska berätta mer än tusenord men trotts det aldrig nå ens så långt som till inledningen i vad dessa ögon förmedlat just i denna stund.

Frankrike är ett omfattande land i flera avseenden inte minst genom de multipla upptäcktsfärder man kan göra. Loiredalen är ett av de kulturellt sett rikaste områden. Det påminner om Sörmlands mjuka, böljande landskap med flera slott och herresäten samt vingårdar och tidstypiska byar.

Beauregard
Jag sökte mig denna gång till ett mindre och relativt okänt slott, Beauregard, eller "Den vackra blicken", byggt i början av femtonhundratalet (http://www.beauregard-loire.com/). Det var kung François I som köpte marken utmed Chambordskogen och lät uppföra detta jaktslott som sedan dess har byggts ut. För oss svenskar är det dess 26 meter långa porträttgalleri från första hälften av sextonhundratalet som är mest intressant av helt nationalistiska skäl: bland de 327 porträtt finns det nämligen två avmålade svenska storhetskonungar:

Två ansiktsuttryck
från en och samme frälsare

      En bild på Manoppello. Foto: Santuario

När Jesus, sargad av törnekronan, släpade sitt kors mot Golgata ska enligt legenden en kvinna, kallad Veronica, ha trängt sig fram till honom. Med en slöja torkade hon svett och blod från hans ansikte, varvid anletsdragen på ett mirakulöst sätt fastnade på tyget. Det finns en hel del som talar för att det är Veronicas svetteduk som förvaras i klosterkyrkan i Manoppello. Följ Johan Werkmästar på en mytisk resa.