Att inleda en essä med en universell maxim, illustrativ och klatschigt propedeutisk är numera en simpel konvention i de lägen då man rappt och under allmängiltighetens flagg vill snärja in läsaren i en allegorisk berättelse. Det är den litterära essäns ironiska hämnd på reklamsloganen; du kan masa in dina presumtiva läsare genom en korsreferens till en personlig men i sluthanken universell berättelse. Thomas L. Friedman, Pulizer Prize-vinnande stjärnkolumnist och bästsäljande författare inleder regelrätt sin senaste bok Hett, platt och trångt - varför vi behöver en grön revolution (Voltaire förlag) med en ypperlig anekdot där han lyckas stoppa in sin egen fanklubb, terrorism, urban arkitektur och global politik i samma korta historia. Genom anekdoten "Dit fåglar inte flyger" berättar han om ett spontant möte i London som leder vidare till en gammal Friedman-krönika om amerikanska konsulatet i Istanbul som efter elfte september omlokaliserats och omkonstruerats för att bli ointagligt för terrorister. Men, i absurdistans tidevarv, är varken främmande föremål eller små godlynta fåglar välkomna i eller ovan luftrummet på konsulatet, vilket lämnar läsaren suckande. Fågeltricket får man reda på från en av de ansvariga terroristerna för dådet i Istanbul 2003, då ett 30-tal människor dog, vilket enligt denna person hade varit tillräckligt skäl för att de ansvariga skulle välja ett annat och mer tillgängligt mål i staden.

I internationella relationer finns sedan Thomas Hobbes tid uppfattningen om att stater, nationer och andra internationella enheter är fångade i ett ständigt krig där alla mot alla är den naturliga utgångspunkten. Och i en värld där imperier avlöst varandra, demokratier knappt ens existerat mer än en bråkdel av historien och det juridiska systemet varken varit rättvist eller balanserat, har nog universalisterna och kosmopolitanerna mer att bevisa än deras skeptiker. Och här illustrerar Friedmans fågel-anekdot två saker på ett solkklart maner: Först och främst, det hänger över internationell politik som ett åskmoln sedan september 2001 att den upptrissade kampen mellan en liberal, vit, medelklasspolitik och en asiatisk, icke-demokratisk utveckling skall ses som ett hot och behöver avstyras innan åskmolnet briserar. I Friedmans värld är detta i fokus - hur vi - läs: Amerikas Förenta Stater - ska (åter)ta kontrollen över världens politiska riktning och genom ekonomiska incitament och smarta politiska beslut göra världen hållbar för nästkommande generationer.

För det andra hur kommer individens perspektiv, denna den så självcentrerade homo kapitalismus att kunna ändra strategi från att söka snabbast möjliga vinstmaximering till att agera klimatsmart, hänsynstagande ansvarstagande och inte minst moraliskt ansvarsfullt. I Fågel-anekdoten är detta representerat av det faktum att den hårda (fysiska och mentala) fasad och extrema bevakning på det nya konsulatet uppbyggt som en reaktion efter elfte september i Istanbul trots allt skyddat amerikanska intressen genom att avskräcka sin angripare därifrån (som istället bombat två andra mål - banken HSBC och det brittiska konsulatet).

Dessa två utmaningar - världens enande i kosmopolitisk kraft ställt mot individens vinstmaximerande självcentrering är utgångspunkten i Hett, platt och trångt. Boken börjar med en diagnos av världens mekanismer i termer av "var är vi" och "hur hamnade vi här" och Friedman inleder då sin prisvinnande retorik genom sina nyckelbegrepp Hett, Platt och Trångt. I sin tidigare bok The World is Flat, 2005 (inte ännu översatt till svenska) myntade Friedman begreppet flat eller platt som ett mångtydigt begrepp som tar sin början i den för-Columbiska världen där jorden ansågs vara platt som en pankaka och som i dagens globalisering har kommit att betyda ett nytt ekonomiskt spelrum där medelklassen växer globalt, och färre territoriella murar hindrar oss att arbeta i enlighet med den nya plattheten. Att världen är het är ju en nidbild av den flyende uppvärmningen av jordens klimat som Friedman argumenterar är enkom människans skuld. Att världen smutsas ned och värms upp är ju ingen nyhet, men Friedman argumenterar för en ekonomi där detta också är fullständigt ohållbart, dåligt ör affärerna. Trångt refererar till överpopulationen och den ständigt växande massan som kombinerat tar mer plats och resurser i vår begränsade värld i anspråk.

Dessa tre förenklingar representerar trubbigt nog den Stora Utmaningen i dagens värld; nedbrutet i Friedmanska resonemang måste världen anpassas efter den obekväma prognosen att världens befolkning av "average Joes" - medelsvenssons - utvidgas och kommer att omfatta även en och en halv miljard kineser och ytterligare en miljard indier. Denna definition av globalisering brukar också gå under namnet västifiering och övertydliga exempel på detta kan exempelvis studeras i OS-sammanhang som i exemplet med Beijing OS 2008. Detta spektakel som enligt vissa källor kostade dryga 40 miljarder dollar var en fanfar av kinesisk ekonomisk och idrottslig framgång, men lämnade det internationella samfundet med en klump i halsen eftersom yttrandefriheten och övergrepp på politiska minoriteter knappast tyckte upphöra i dess kölvatten som alla hoppats.

Ekonomin kommer i alla sammanhang springa om mer djuplodande moraliska och sociala förändringar och därför känns konsumtionshetsens tid där fler och fler vill ha hus, kylskåp, bil och air conditioner som vi övriga (i nordväst) som en både rättvis och orättvis utveckling på samma gång. Och problemen hopar sig, för enligt alla ekonomiska utvecklingsprognoser kommer de två asiatiska giganterna Indien och Kina växa förbi och springa förbi samtliga västekonomier och kräva en liknande livsstil, både i termer av respekt på den internationella politiska och finansiella arenan och individuella konsumtionsnivåer. Vi bör vara rädda för denna utveckling sammanfattar Friedman, men inte handlingsförlamande rädda.

Hett, platt och trångt var när den kom för ett år sedan en businessklass-bästsäljare och sågs i kafferum hos de flesta ekonomiska förståsigpåare med någorlunda läshuvud. Det är en skrift som när jag sida upp och sida ner matas med alla dessa ekonomiska incitament för bättre klimat- och globaliseringspassning nästan undrar om den istället kanske borde ingått i en rapport från globaliseringsrådet snarare än att vara en allmän essä om tillståndet i världen. Här kan bara noteras att The World is Flat, Friedmans förra bok hade den anspråksfulla undertiteln A Brief History of the Twenty-First Century, vilket sammanfattar väl vad Friedman väljer att sätta inom citationstecken i sitt skrivande - allt och alla. Det är både djupt befriande och samtidigt besvärande att Friedman ger oss en ekonomisk grundkurs i företagande, introduktion till klimatproblemet samt det samtida terrorhotets tentakler. Det ger läsaren ingångar i både dolda politiska rum samtidigt som vi får följa den lägsta ekonomiska klassernas klimat- och befolkningsproblem.

Men denna kolumnifiering, detta, för att parafrasera Friedman själv "platta" resonerande om fabulöst stora och det klena minimala där också blandningen av kunskapsbaser som geografi, ekonomi, politik, sociologi och psykologi inte enbart är av godo. I ett nyhetsflöde där vi hålls ansvariga för klimat, ekonomi, social misär och mycket annat i samtliga delar av världen kan vi i ärlighetens namn inte heller på allvar längre sätta oss in i varje enskild fråga särskilt bra, vi söker då istället svepande sammanfattningar och i förlängningen en återgång till modernismens grandiosa narrativer om hur Det verkligen Ligger Till. Friedman catrar här vår känsla av snabb nyfiken-hets väl, med sina hundratals resonemang och samtal med företagare, forskare och vanliga människor på gatan.

Men boken följs också av en stor suck eftersom Friedman otvetydigt vänder sig till en amerikansk publik i allmänhet och amerikanska ledare i synnerhet när han inleder sina resonemang med beskrivningar om hur USA förlorat fokus i världsekonomin och behöver återigen "ta ledningen". Om man anlägger ett biopolitisk och marxistiskt perspektiv á la Michael Hardt och Antonio Negri är det historiska "imperiet" eller den globala ledaren inte längre en enskild stat eller organisation. Det globala imperiet har transcenderat alla sådana gränser och förflyktigat begreppen. Imperiet är snarare en stor ekonomisk väldig massa som interagerar i världen. Friedmans imperium bygger på mycket mer optimistiska resonemang om hur vi kan resa oss ur våra soffor och faktisk reagera på utvecklingen genom at klimatanpassa världen, vilket vi kan göra säger Fridman, eftersom det med all säkerhet kommer visa sig vara det mest ekonomisk lönsamma de närmaste åren. I den ekonomiska krisens spår så kan han mycket väl ha rätt.

Robert Stasinski