Friheten och makten Upplevelser och tankar i gudarnas land. Indien. - Tidningen Kulturen

Kulturreportage
Verktyg
Typografi

Savitri och Indira i New DelhiHur kom jag dit?
-Nej nej. Stig upp! Gör inte så!
En välklädd ung man har just kommit fram till kvinnan som sitter bredvid mig. Hon har kort, mörkt hår, klädd i vit bomullsari och har fötterna instuckna i enkla kulisandaler. De unge mannen har fallit på knä och rört vid marken framför hennes fötter.

Mannen säger något på hindi, som jag inte förstår. Hon svarar, också på hindi. Han stiger upp, slår samman händerna framför hjärtat, bugar och försvinner i folkhavet.
Vi sitter på en järnvägsstation någonstans i nordliga Indien. Kvinnan bredvid mig heter Indira Gandhi, och jag har blivit inbjuden att följa med på hennes valkampanj.

Jag vet inte var i Indien vi befinner oss, vem den unge mannen är, eller varifrån han kommit.
Liknande episoder inträffar flera gånger. Under en flygtur kommer stewarten fram till henne och vill prata, bland annat om hennes son, Rajiv, som är pilot.
-Han jobbar jämt, klagar hon. Han kommer hem, äter lite och så sticker han iväg. Jag oroar mig för hans hälsa.
Indira Gandhi kallades på den tiden för "Världens mäktigaste kvinna." Hon var Indiens tredje premiärminister och världens andra kvinna på den posten. Sri Lankas var först, med Sirimavo Bandaranaike.

Makten - kan den bli annat än problematisk? Vad skall vi med den till?  Egentligen?
-Jag tycker inte att jag har någon speciell makt. Att jag har en viss position betyder inte att jag har makt. Men jag har en inre makt - något många misstar för en yttre makt.
Så hörde jag henne säga.  Och jag tänker: det är ju den inre makten som är det riktigt knepiga. Då handlar det om en personlig oemotståndlighet. Dragningskraft. Det vi inte kan värja oss mot. Också, i hennes fall, uthållighet och motståndskraft. Den ansågs otrolig, också av hennes motståndare.

Indira Gandhi hör till legenden kring Indiens frigörelse från det brittiska kolonialstyret. Hennes farfar, Motilal Nehru, spelade en avgörande roll därvidlag och lär ha spenderat en ansenlig del av sin förmögenhet på den politiska kampen.  Hennes far, Jawaharlal Nehru, blev det fria Indiens första premiärminister. På nätet finner jag en information om en bok , "Indira", skriven av en amerikansk journalist, Katherine Frank. Den kom ut 2001, alltså många år efter mordet på Indira, som skedde 1984. Jag läste om innehållet med allt rundare ögon. Den påstås nämligen avslöja den unga Indiras äventyr inom romantikens område. Bland annat lär hon ha blivit utkastad från Shanti Niketan, ett  indiskt internat med stor prestige,  på grund av något amoröst.

Nåja. Sånt är väl livet, eller borde åtminstone vara. Jag menar kärlek, ungdomsförälskelse, små romantiska snedsprång, kanske inte bara en gång utan flera. Om det nu inte handlade om det mått vi mätas med. Om det nu inte handlade om att män mätas på ett annat sätt än kvinnor. Inte minst då, inte minst i Indien. Indira Nehru föddes 1917, dotter och enda barnet i en brahminsk familj.  
"Den enda indiska politiker som inte är galen och ful." Det var omdömet hon då fick från en av Indiens mest välkända gurus. "Alla politiker är onda, men hon är den minst onda." Samma guru kallade Indierna för ett "slavfolk", och påpekade att de lyder order sedan årtusenden tillbaka. Hur skall demokrati kunna fungera i ett sådant land?

 Indira Gandhi utanför sitt tillfälliga hem på Willingdon Crescent. Pojken i förgrunden är min son. Sex är livskraft - prana något vi alla uttrycker oss genom, oavsett hur vi lever.
Enligt en text på nätet var hon "Den svarta änkan som lockade männen i fördärvet". Knepen hade hon lärt sig, påstås det, genom att studera Kamala Sutra, de indiska texterna i kärlekens konst.
I politiken kunde hon spela ut män mot varandra, för att sedan välja ut den som hon hade givit minst uppmuntran och ge den, som ditintills trott sig vara utvald, kalla handen till avsked.  
Bland mina minnen från den tiden har jag ett suddigt foto. En trött, äldre kvinna sitter i en flygplansfåtölj och sover. Hon har lagt upp benen och håller ena handen framför ögonen. Indidra Gandhi på valturné.

När jag första gången reste till Indien, hade jag ett avtalat möte med henne. Det var undantagstillstånd, utegångsförbud, censur, och hon hade låtit fängsla vissa politiska motståndare. Jag varnades av svenska vänner. "Du kan till och med bli fängslad!"
Så blev det inte. Som en fri människa kunde jag, så småningom, komma med på hennes resor, sitta bredvid henne i bilarnas baksäten, äta tillsammans med hennes familj i deras hem.
Som en fri människa kunde jag, från baksätet av en parkerad bil, som genom ett titthål bli varse något av maktens villkor. Det var sen kväll, det var mörkt, det var någonstans i Indien, och hundratusentals människor hade samlats för att lyssna på henne. Jag hade blivit tillsagd att vänta och inte lämna bilen.
Det var kanske där jag såg henne gå upp för den höga, breda trappan till podiet, där hon skulle tala. Hon gick ensam. Ingen stöttade henne, ingen hjälpte henne upp. Jag såg hur hon vacklade till och tog tag i ett av trappstegen framför sig med båda händerna, så hon kom att klättra upp för trappan på alla fyra. I bilen hade hon klagat över att hon hade ont i ryggen.

Hur kom jag dit?
-Hur kom du med på det sättet? frågade mig en svensk journalist.
Ja, hur?

Indiraji. Till dig.
Den här texten går ohjälpligt  in bakom mina egna revben. Samtidigt skall den handla om dig, politiken och makten. Den skall handla om tvångssterilisering av fattiga indiska män, undantagstillstånd, utegångsförbud och censur. Den är också nödvändig att skriva just därför. Den skall in bakom mina egna revben. Vem var jag den gången? Varför sökte jag dig, och "hur kom jag med på det sättet"?
Här, i Sverige, hade en del skribenter blivit rasande på mig, för att jag, bokstavligt talat, höll dig i handen.

Indiraji - lilla gumman. Nej, men så kan jag väl inte skriva. De kallade dig världens mäktigaste kvinna. Hur mäktig då?  En mäktig kvinna och ett folk av slavar - vad blir det av en sådan makt? Hur tänkte du? till exempel när du kröp till kojs om kvällarna i rummet, som nu är utställt som museum för allas blickar. Där var jag aldrig. Men jag satt och samtalade med dig i ditt rum på Willingdon Crescent under de år du inte var premiärminister.

Jag var skribent, men inte journalist. Jag kom inte dit med penna och block för att ställa skarpa frågor.  Men jag skrev om våra möten, och det kom i bladet. Bladen. Jag var mycket emotionell, men också  fascinerad av ditt land, det där stora landet Indien. Bharat, på hindi. Det där fattiga stora landet, där så många människor förslavats av dogmatisk religiositet, kastsystem och ett förrädiskt virrvarr av sociala orättvisor. Men det var ju det du såg och ville avhjälpa? Maktlös i makten. Blev det avhjälpt?
Jag tyckte om dig. Precis som Krishna, den där fattiga kvinnan i Delhis slum. "It is in my spirit," svarade hon på min fråga varför hon tyckte om dig. Ett indiskt svar. Inte säger vi så här, i Sverige. Om, till exempel, någon gillar vår nuvarande stadsminister, Fredrik Reinfeldt. "Det är i min ande." Hrrrm.  För att inte tala om Göran Persson!

Sverige och Indien - ligger länderna på samma planet?
Andra jag talade med insåg dina misstag, men älskade dig i alla fall. Det var i deras ande. Eller det var bara så. Nu, när jag till exempel läste på nätet om hur du, rasande o barfota, körde ut din svärdotter, den snygga och skärpta Maneka, för att du trodde hon konspirerade mot dig, skrattar jag och älskar dig inte mindre för det. Men det var ju inget vidare lustigt, varken för henne eller för dig. Faktiskt var det ett led i allt det som slutligen ledde till din död. Inte lustigt alls.

Durgapuja i Wazir Pur Indien
Det handlar om världen och dess problem. Manifesterat, liksom, i det stora landet Indien. En av världens stora kulturhjältar levde och lärde i det landet - nämligen Gautama Buddha, prinsen som blev munk,  då han sökte svaret på livsgåtan.
Jag ville alltid tro, att Indien hade potentialen. Varför? Detta fattiga land vars befolkning ofta levde i dynghögar, som till och med Mohindas Gandhi uttryckte det. Han, som sedan kom att kallas Mahatma, Nationens Fader. Lite underligt detta. Maha betyder stor. Ma betyder mor.
Den stora visdomens, livsinsiktens land. Den gudomligt mänskliga kulturen. Det var först i Indien som begreppet "kultur" blev levande för mig. Inte tack vare Indiens kulturella och andliga fullkomlighet och blomstring, men trots dess ofullkomlighet och brist.

Att betrakta Indien. Ett land som inte går att beskriva, sägs det ibland, och varför skulle det gå? Indien är där, och människor reser dit. Numera har det blivit ett turistland, med resenärer som promenerar näst intill helt nakna längs stränderna, medan väl påklädda indiska familjer iakttar denna oblyghet med stora men generade ögon.    
Det finns oändligheter att läsa om Indien, det obeskrivbara landet. Från svenska marxister på 70-talet, till halvskvallriga biografier på engelska om klanen Nehru-Gandhi och deras förmodade amorösa eskapader. Dessa skifter är ofta ambitiösa, fulla av årtal, exakta datum för olika händelser, vare sig det handlar om bröllop eller militära operationer, redogörelser för landets historia och relationer till omvärlden i dramatiska politiska skeenden.

Och så finns det hippies. Eller fanns. En obestämd skara sökande västerlänningar, som vagabonderade från Himalaya i norr till Kerala i söder. Och så fanns det andliga romantiker, som fann sin guru, vars ashram blev deras nya hem. De lärde sig yoga och att meditera. Nu flyter dessa metoder in i den västerländska kulturen till någras förargelse, andras glädje.
Det fåtal svenska skribenter som for i landet på den tiden gav oss sin bild av Indien. De kunde ju inte ge oss själva landet. Många uttryckte också sitt förakt för sökarna och ashramfararna. Dessa "fick" inte resa i Indien på sina villkor och enligt sina önskemål. I dag reser människor på ett annat sätt och behöver inte längre tåla smäll på fingrarna för sina personliga val.

Så ger till exempel Jan Myrdal i boken "Indien Väntar" på 80-talet, en kavalkad av Indiens alla oförrätter i såväl historisk som modern tid. Men perspektivet blir misslyckat. Han tycks till exempel mena att Indira Gandhi skulle ha ridit på vågen av dessa oförrätter för att bevara sin makt, och visar därigenom att han är helt ointresserad av såväl en djupare analys som bredare perspektiv. Eller, som en av hans kritiker, Indien-kännaren David Ståhl skriver: "Jan Myrdal lockas av våld". Därav, menar Ståhl, Myrdals intresse för de indiska naxaliterna, Indiens "röda stjärna." (Nyhetsbrev INDIEN nr 2 2010)
.
När jag första gången mötte Indira Gandhi var jag buddhist. Kan alltså sortera under de andligt romantiska. Jag satt mittemot henne i hennes väl tilltagna och smakfullt inredda kontor i regeringsbyggnaden, den som britterna lämnat efter sig. Bredvid mig satt, förutom mina båda barn, min buddhistiska mentor med rakat huvud i sin bomullsmantel. Vi kom från det som kallas den rika världen till ett av världens fattigaste länder. Vi kom från ett glest befolkat land med korta somrar och kalla vintrar, till ett tättbefolkat område med alltför mycket sol och, stundtals, alltför mycket regn. Vi kom till ett land där den sociala (o)ordningen tillåter att de som inget har å det grövsta utnyttjas av dem som har. Men vi kom också till ett land som har tusenåriga traditioner av respekt för det mänskliga i det andliga sökandet. Från det sekulariserade/kristna Sverige. Så ser jag det fortfarande. Så såg jag det då. Det är inget enkelt sätt att se på Indien, på Sverige, eller på världen över huvud taget.
Naturligtvis var det inte heller enkelt för henne, för Indira Gandhi. Hur skulle det kunna vara det?

Sanyaj Gandhi minnesceremoni "Barfota och anklagad för allting i världen."
Så har jag ibland tänkt på henne.
Hon hade fötterna instuckna i snygga, sofistikerade kuli-sandalder. Det hade jag också. Av en sort som skulle kosta en verklig kuli många dagsinkomster. Enkel bomullssari, vackert draperad. Det var hon som lärde mig drapera en sari, det var hon som lärde mig äta på indiskt vis. Ja, tom på kinesiskt vis, med pinnar.

Några unga män i Calcutta mördades, och hon gjordes ansvarig.
-She is cruel, sa en indisk man till mig på tal om den händelsen. En kvinna skall inte vara grym!
När jag frågade henne om detta, svarade hon, att det inte var sant.
-Varför anklagas du för det? sa jag. Vi befann oss på baksidan av hennes bungalow i New Delhi.
-För att jag anklagas för allting i världen, svarade hon, medan hon klippte några rosor från en buske.
Då kom jag att tänka på min mamma. När min pappa grälade på henne om nån bagatell brukade hon irriterad svara:
-Allting är mitt fel!

När Indira Gandhi uttryckte sig på liknande sätt, var det mer eller mindre bokstavligt sant.
Hon anklagades, om inte för allting i världen, så dock över hela världen. Mina föräldrars kontroverser kom sällan längre än till vardagsrummet.
Hur kom jag dit? Jag skrev till henne om mitt intresse för Indiens kultur och att jag antagit buddhismen. Min buddhistiska mentor hade också tvivlat på att alla de anklagelser som riktades mot henne kunde vara sanna. Hon bjöd in mig att möta henne under de morgontimmar, då hon tog emot människor från alla håll i världen. När jag, så småningom, i New Delhi kom till hennes surmulna sekreterare för att få denna inbjudan bekräftad, frågade jag honom om mina barn och en god vän också kunde följa med. Då lyste stenansiktet framför mig upp i ett skimrande varggrin:
-I så fall kan ni få träffa henne privat.

Var det makten som grep henne, eller var det hon som grep makten? Är det alls viktigt att veta? Jag lever i ett land där vi har anledning att högt värdera vår individuella frihet, även om den ibland kan te sig tämligen relativ och vintrarna kan vara obarmhärtigt kalla.
En person i Indien kan lika gärna vara fem som femton eller rentav tjugo. Om nån säger: Jag kommer i morgon, kan den personen mycket väl dyka upp med halva sin släkt. Om nån säger: följ med i bilen, vi skall ändå dit, så kanske man får sitta i knät på nån som redan sitter i knät på någon. En församling på några hundra tusen i Indien kan vara ett misslyckande för arrangörerna. Här kan det betyda en oväntad succé.

Många kvinnor i Indien kallas Amma som en hederstitel. Indira Gandhi var en av dem.
Det finns en kvinnlig guru i Kerala, "kram-gurun", hon som kan sitta i timmar på sitt podium  medan folk står i kö framför henne för att få sin kram. Dessa kramar har byggt hennes ashram och en stor social verksamhet. Hon är ogift, svart, kommer från låg kast och har hur mycket prestige och good-will som helst, såväl i Indien som runtom i världen. Detta i ett land med rent fysisk beröringsskräck, där det alltså finns "oberörbara." Hon bygger tempel på sitt landområde och utnämner kvinnliga präster att sköta om dem. Naturligtvis protesterar ortodoxa hinduer, men de lyckas inte stoppa hennes verksamhet. Hon kallas också Amma.
En kvinna från England, som jag träffade för några år sedan, berättade för mig att hon gärna reste ensam i Indien. Hon hade aldrig känt sig rädd, sa hon. "I go by the tempel". Jag reser mellan templen. Hon kände sig beskyddad.

Men Indien är också landet där änkor hyllas med religiös extas om de går med på att brännas på mannens likbål tillsammans med hans tillhörigheter, och det är landet där brudar bränns för att deras hemgift varit för låg. Indira Gandhi var änka, liksom den svärdotter hon så bryskt körde ut från sin bostad. Sonja Gandhi, nuvarande ordförande för regeringspartiet, är änka efter Indiras äldste son, Rajiv. Alltså är Indien landet där dess tredje premiärminister var änka.
När vi reste genom Himalaya på natten i en obekväm bil, satt jag bredvid henne i baksätet.

Hon klagade över trötthet, och tyckte att mr Kapoor,som stod för logistiken, själv borde pröva på att färdas i en obekväm bil på dåliga vägar. När hon slutligen somnade föll hennes huvud mot min axel. Några mil och skarpa kurvor senare vaknade hon till för att  gripa tag i en skraltig megafon. Genom den talade hon till de "Indiens barn" som i stora skaror mött upp vid branterna och ropade hennes namn.
Hon basade i landet där Buddha lärde om befrielsen från lidandet.

Bilden av henne som kablats ut över världen är inte hon. Eller är den hon? Jag såg en barfota kvinna i enkel sari som klippte rosor  och oroade sig för sina barns och landets framtid. Bilden av henne är bilden av Indiens järn-lady, skoningslös och besatt av makten. Till slut mycket ensam och paranoid. Var det i den ensamheten jag nådde in till henne under en tid?  Hon kallade mig "insiktsfull och förstående", och hennes medarbetare berättade hur hon talade väl om mig. "Du är alltid välkommen hos mig" inbjöd en av hennes ministrar mig.
Bland mina anteckningar finns en reflexion kring Indira som fånge på taket, bevakad av fångvaktarna nedanför henne.

Durga Slummen och juvelen
Men också jag blev, till slut, föremål för hennes misstro. Det skedde, ironiskt nog, genom de kontakter jag fått genom henne. Var det en händelse eller var det en tanke? Jag blev inbjuden att bo hos en familj i Delhis slum, och  tackade ja. Det visade sig att dottern var engagerad i motståndet mot Indira och övertygad naxalit. Nu blev jag varnad av Indiras  medarbetare. Där kunde jag inte bo! Inte i slummen. Inte hos fattiga. Var jag fattig själv? Jag blev också upplyst om att mina steg bevakades.

Det var slumpen som fört mig in i huset. Eller? Tillsammans med min dotter och hennes väninna hade jag besökt ett center för fattiga pojkar och illiterata kvinnor. Min tanke var att  intressera några vänner i Sverige för projektet.
Centret hade Indira Gandhis beskydd. Kvinnorna lärde sig skriva, läsa, räkna och att använda  stickmaskiner och symaskiner. Pojkarna lärde sig diverse hantverk. Efter en fest i centret till  gudinnan Durgas ära, promenerade vi genom området. Folk ropade efter oss och bad oss  komma in i deras hus. Varför tackade vi ja just i det huset?

Är indier mer religiös än andra? Det är förvisso gudarnas land, med lika många
gudomligheter som mänskliga invånare, kan det tyckas ibland. I huset där vi kom att leva  några veckor hängde en stor affisch på  den blå väggen. Den föreställde en man med långt skägg och sikh-turban.
-Han är vår guru, sa Savitri, den unga naxaliten. Vi går till hans ashram varje söndag. Där kan vi sitta och meditera  i timmar.  Om någon då går förbi och nyper oss, känner vi det inte.
-Jag känner igen honom, sa jag. Han heter Takhar Singh.
-Du kan följa med oss dit om du vill.
För oss, från Sverige, kan det kännas främmande och överraskande att en ung, politiskt engagerad människa sätter sig att meditera under ledning av en religiös guru. Hos oss blev religion tabu under 60-talaet och rågångar skapades mellan politik och religion.

Takhar Singh är sikh. Dvs han tillhör samma religiösa sekt som den livvakt, som några år senare kommer att mörda henne vars liv han var satt att vakta, alltså Indira Gandhi.
Konflikten mellan sikher och hinduer är av gammalt datum. Sikherna är, från början, en rebbellrörelse, som protesterat mot kastsystmet och mot kvinnornas lägre status.Indira Gandhis familj var hinduer.
Sedan hon nekat sikherna självstyre i Punjab, den indiska delstat som hennes svärdotter, Maneka, kom från, misstänkte hon att de konspirerade mot henne och att de använde templet som vapengömma. Hon lät storma templet, något som blev inledning till en blodig massaker och något som sikherna aldrig kunde förlåta.  Slutligen kostade det henne livet.

Jag tror att förhållanden i Indien är så komplicerade, att det nästan inte ankommer på oss från  det lilla landet Sverige att ens försöka reda ut det. Men indierna kan ju inte heller reda ut det?
Indien skulle bli "juvelen i kronan" i britternas kolonialvälde.
Jag tror att det är denna juvel som fortfarande lyser oss i ögonen. Visst tror jag att det funnits anledning att ingripa utifrån i Indiens problem. Kristna har försökt bekämpa både änke-bränningen och kastsystemet. Politiska grupper har förordat socialism, något som varken  Nehru eller hans dotter, dessutom, stod främmande inför. Har det hjälpt?
I dag råder marknadsekonomi, ashram/guru-kultur och en mer eller mindre djup religiositet.

Kram-gurun Amma håller bejublade tal om kvinnors styrka, som är moderskapet, säger hon. En av Indiens mest populära manliga gurus hungerstrejkar mot korruption bland politiker.
Somliga av dessa politiker, minsann, närmar sig honom i vördnad med ärebetygelser och blomsterkransar.

En annan populär guru menade ju under 70-talet att alla politiker är dåliga, men
Indira Gandhi skulle vara den minst dåliga. Själv var hon trött på alla utlänningar som  grälade för att korna gick på gatorna och för att där fanns heliga män.
Hon var också trött på kristna, som grälade  på "oss för att vi mediterar."
Hon sa sig arbeta för Indien, och att västerlänningar sällan visste i vilken av alla sina lådor de  skulle placera henne.
"Inte ens indier förstår mig alltid. Somliga gör det, intuitivt."
Vi fascineras av makten och hon var, absolut, en autokrat. Eller blev. I bilen under Himalaya- resan sov hon mot min axel, men när det blev dags var det hon som talade till folket från  samma bil. Hon klättrade i den branta trappan till podiet utan stöd och tappade sånär balansen, men folket stod där i hundratusental och jublade när hon väl steg fram.

Jag tror att Indien bär på ett rikt, religiöst/andligt arv. Trots skarpa konflikter, blodbad och  våld. Ahimsa, icke-våld, är också ett indiskt begrepp.
Indiens andliga arv angår i dag människor över hela världen. Vi har lärt oss använda deras sanskritbegrepp i våra egna språk. Karma, Dharma, Mudra, Shakti, Prana, för att ta några av  de vanligaste.Jag har, personligen, inte bara stor respekt för detta, jag hämtar dagligen  inspiration därifrån. Den yoga, de meditationstekniker som i dag praktiseras och lärs ut  överallt i västvärlden, kommer ursprungligen från Indien. Människor hämtar styrka och lugn  ur detta.

Min egen filosofi och mina tankar rör sig mycket kring begreppen Karma och Dharma.
Men det är också denna personliga erfarenhet som gör att jag ifrågasätter. Till och med detta ifrågasättande har indisk koppling, eftersom Gautama Buddha varnade för blind tro.

Annakarin Svedberg, text och bilder








Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen