Kulturreportage
Verktyg
Typografi
Share/Save/Bookmark

UtställningsvyAlla vet vad glas är för något.
Men vad är glas gjort av? Det är inte lika många som vet.
Grundbeståndsdelen är kvartssand (kiseldioxid) och till detta blandar man in olika ämnen som sand, kalk, sandsten och soda eller pottaska och mönja. Glaset färgas genom tillsatser av olika metalloxider. Fenicierna var bland de allra första som kunde tillverka glas. De var sjöfararfolk från trakterna kring nuvarande Syrien och Libanon. Deras handelsområden kom så småningom sträcka sig över Egypten och vidare runt Medelhavets kuster. Konsten att tillverka glas kan dock ha funnits för mer än 4000 år före vår tideräkning.

I Venedig visades 1988 en utställning om fenicierna på Palazzo Grassi. Chef då var Pontus Hultén. Där fann några föremål av färgat glas. Att Fondazione di Venezia sommaren 2011 i Stockholm ställer ut glasföremål från Venedig ser jag som ett lyckligt sammanträffande. De visas på Hallwylska Museet vid Hamngatan i Stockholm. Detta är ett privatpalats som byggdes av Wilhelmina och Walther von Hallwyl 1893-1898. Redan från början fanns tanken att skapa ett museum. De många rummen speglar olika historiska stilar samt kolossala samlingar av allt från dyrbarheter till knappar. Ett rum minns jag som trivsamt och det var rökrummet - med turkisk anknytning, förstås. Till hjälp i glasutställningen har besökaren en katalog på italienska och svenska. Den är försedd med register över glasbruk, glasbruksmästare och designer samt en fackordlista under redaktion av Rosa Barovier Mentasti. Mycket bra.

Vaso, Napoleone Martinuzzi, Zecchin Martinuzzi Vetri Artistici e Mosaici, 1934 Venedigs storhetsperiod som glastillverkare i Europa sträckte sig från 1200-talet till slutet av 1600-talet. Det finns bevarade venetianska glas från 1400-talet. Formerna var något tyngre då och hade ofta målad dekor med religiösa eller mytologiska motiv. En förändring inträdde omkring år 1500 då man började blåsa pokaler, bägare, skålar, fat och vaser med tunna väggar. Föremålen kunde vara färglösa eller färgade och kunde ha applicerade ornament enligt gamla tekniker. Under 1800-talet fick bortglömda metoder och modeller förnyat intresse. Det finns glasblandningar som ännu inte klarlagts men forskning pågår kontinuerligt. På grund av brandrisken förlades glastillverkningen redan från början till Murano på fem öar i lagunen strax norr om Venedig.

Glaskonstnären Paolo Venini (1895-1959) är berömd för sina arbeten i gammal tradition men även som förnyare. Många formgivare har under årens lopp sökt sig till honom. Bland dessa var svenskan Tyra Lundgren som arbetade hos Venini åren 1934-1940. En 2,5 m hög relief i fajans av henne och i polykrom färg finns att beundra vid ingången till MMF- verkstaden i Båstad. Den föreställer hennes goda vän Märta Måås- Fjetterström och stod färdig 1947.

Ett annat exempel från utställningen på Hallwylska palatset är "Mani artigiani" (Konstfärdiga händer) av Francesco Andolfato från 1948. Det är en del av en skål som gått sönder. Konstnären föddes i Venedig 1924 och började tidigt lära sig gravera hos sin farbror Romeo Ongaro. 1948 avlade han examen efter högskolestudier och samma år deltog han i Venedigbiennalen med just den här skålen. Motivet visar händerna på en spetssömmerska, där hon med nål och tråd broderar en fågel - i sin tur ett exempel på fin venetiansk spets. Sådan kan vara var sydd eller knypplad. Emellertid gick skålen sönder och köparen bad Andolfato att han skulle göra en ny. Kopian är fotograferad i katalogen medan ett stycke av originalskålen finns med på utställningen. Samarbetet mellan Andolfato och hans farbror Ongaro är ett exempel på hur glasfamiljer kunde arbeta tillsammans i flera generationer.

Vaso Voli sul Mare, Vittorio Zecchin, Scuola serale Abate Zanetti (SALIR). Utförande: Marco Varisco, 1942. Toni Zuccheris "Pärlhöna" är en skulptur från 1964. Fågelkroppen är blåst av en antracitgrå glasmassa med insprängda ljusa fläckar som ger intryck av solskimmer över fjäderskruden. Det är en vacker balans mellan den överdrivet långa, smala halsen med huvudet i starkt rött, vitt och svart glas och fötterna i brons. Dessa är utförda i en mycket gammal teknik som vi kallar cire perdue (förlorat vax). Den innebär att man omger en modell av föremålet med vax, packar in alltsammans i en massa som tål hög värme till exempel gips. Därefter upphettar man det hela under hög värme. Vaxet smälter då och rinner ut och i hålrummet som uppstår häller man i smält metall. När allt stelnat slår man sönder formen och kvar finns - i det här fallet - fågelns ben av brons. En stor del av utförandet av den här glasskulpturen har sina rötter i romartiden vars traditioner Paolo Venini tagit upp och vidareutvecklat.

Två hästar från 1984 är 27 cm höga, även de är formgivna av Toni Zuccheri. Den grönaktiga glasmassan har vackra skiftningar och formen på hästarna är märklig. De har två framben men i stället för bakben stöder de sig på sina långa, smäckra svansar. I djurens hållning tycker jag mig se vilken av dem som är hingsten. Han har svart, lockig man av glas och vänder huvudet bakåt mot stoet som har svart, slät man. Kropparna har ett yttre skikt av kristall. Förutom manarna är deras små huvuden (ett tecken på ädel ras) och frambenen i svart glas.

Givetvis finns det många tunnväggiga blåsta glas att glädjas åt. Om allt detta kan man läsa i katalogen.

Birgitta Milits