Tempo Dokumentärfilmsfestival 10-14 mars 2010

Sedan 1998 har Tempo Dokumentärfilmsfestival berikat stockholmarnas liv genom att visa de bästa dokumentärfilmerna från hela världen på den stora duken - ett fönster de flesta dokumentärer aldrig når. I år är huvudtemat Afrika, ett stort och svårgreppbart ämne, men likväl intressant.

I "Mugabe and the White African" ser vi familjen Campbell som slåss för sitt uppehälle och sina liv mot den folkvalda diktatorn Robert Mugabe och hans hejdukar. Efter att Mugabe år 2000 tagit ifrån alla vita rätten att äga mark i Zimbabwe och omfördela landets mark till folket, något som senare visade sig vara nästan uteslutande statstjänstemän eller släktingar, ges de vita som valt att stanna och försvara sitt lagenliga ägande av mark ingen pardon.

La Pinacothèque heter en relativt ny, privatägd, flervåningsutställningslokal, belägen i centrala Paris, bakom Madeleine-kyrkan vid de elegantaste och dyraste matbutikerna.

"Från Rembrant till Vermeer" hade en enorm succé och kön för att komma in ringlade sig runt kvarteret. Utställningen fick förlängas och tiderna likaså. Men Edvard Munch (1863-1944) är enbart känd i Frankrike för tavlan "Skriket", som inte ställs ut. Annars har inte fransmännen visat något intresse för denne, för oss skandinaver, omtalade, originella och uppskattade konstnär. Under mer än tjugo år har Munch lyst med sin frånvaro i denna konstens huvudstad. Jag trodde knappt det skulle vara någon kö alls för att komma in - vilket det inte brukar vara när det visas skandinaviska konstnärer i Paris - men jag hade fel.

Vilka bilder är det vi får av andra kulturer och varför ser de ut som de gör? Med den frågan i botten har tre konststudenter på Konsthögskolan genomfört det konstnärliga utvecklingsprojektet Applied Theories of Expanding Minds. Genom att kombinera verkliga personer och miljöer i Kenya med fiktiva ritualer ifrågasätter de den bild som vi vanligtvis får se av det afrikanska landet.

Jag träffar Lena Bergendahl, Jennifer Rainsford och Rut Karin Zettergren i förrummet till Galleri Mejan på Skeppsholmeni Stockholm. Vinterkylan tränger in och vi sitter med ytterkläder och värmelampor för att hålla värmen. Kenya känns långt borta.

Längre in i lokalen visas åtta parallella filmer som tillsammans bildar projektet Applied Theories of Expanding Minds och är konststudenternas examensutställning från Kungliga Konsthögskolan.

Sedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker och utvecklar denna fråga i en rafflande och förtätad undersökning av förhållandena mellan kropp och ting och språklighet och - inte minst - en mystisk lysande stjärna. Arbetet med Tinget och Stjärnan är dessutom en dialog med det konstnärliga projektet Geist. En gång i månaden har de ett ingående samtal som på ett eller annat sätt sätter avtryck i manuset. Boken publiceras 2011.

Nanoks och Geists samarbete omfattar emellertid inte bara Tinget och Stjärnan. Under 2009 inleddes en brevväxling som till en början gällde publiceringen av ett avsnitt av Grammatica Obscura som inte fanns med i den publicerade boken. Geist levererade en ingående läsning och tanken var att publicera den tillsammans med Nanoks text och hennes påföljande svar i ett nummer av tidskriften Geist som skulle kretsa kring "bildkapacitet", ett begrepp som Geists undersökande institution GOU hade introducerat i sin rapport om konstnärlig praktik och metodologi. Av olika skäl valde dock Geist att lägga ner arbetet med numret och brevväxlingen förlorade tillfälligt sin plats.

60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar på filmgenrernas skilda inriktningar, innehåll och historia, så som Panorama, Forum, Dokumentär och Neue Deutsche Film.

I bakåtblickande sektionen Retrospektive visades 1920-talets tyska mest betydande film Metropolis av Fritz Lang i en sensationell restauration. Inte bara är helhetskvalitén i filmen lyft digitalt utan originalmaterial på hela 30 minuter har också klippts in och gör den slutliga directors cut till en av modern films viktigaste produktioner, som nu alltså vinner i ytterligare estetisk glans och övertygande kraft. Den är en klassiker som tycks vägra dö.

Spelar det egentligen någon roll om det är en framstående konstnär som har målat en tavla eller om någon annan gjort det, om kopian är så väl utförd att man inte kan se vad som skiljer de båda målningarna åt? Det tycks ha funnits en tid då motivet var väl så viktigt som konstnärens namn, till exempel då Michelangelo Merisi da Caravaggio levde (1571-1610) och inte signerade sina verk.

År 2010, fyrahundra år efter konstnärens död, är det annorlunda. Nu är det noga med vem som är den verklige upphovsmannen till ett verk. Nationalmuseum i Stockholm har lyckan att få vara det första museet utanför Italien som får visa två målningar där den ena är ett original och den andra en skickligt utförd kopia. Motivet är den helige Franciskus av Assisi, försjunken i tankar inför ett kranium som han håller i handen.  Ett symposium under namnet "Il misterio dei due San Francesco in meditazione", på engelska "The Mystery of the two St. Francis in Meditation",  hölls på Italienska Kulturinstitutet samt Nationalmuseum den 21 januari 2010. Den 20 januari presenterade professor Rossella Vodret från Rom på italienska med hjälp av tolk de två målningarna och visade på sådant som skiljer kopian från originalet. Hon gjorde det såväl skickligt som pedagogiskt.

I Bastillens bakgränder - där snickare och möbelantverkare evde och verkade - flyttar onstnärerna in. 

I detta anrika möbelkvarte dit parisarna kom för att laga eller beställa ett matbord, en soffa eller farfars fåtölj, bor numera många konstnärer, arkitekter och fotografer i de avlagda verkstäderna. Delvis för att de gamla arbetslokalerna är rymliga och delvis för att hyrespriserna fortfarande är mer eller mindre överkomliga. Kvarteret fick sig
en ansiktslyftning efter Bastille-operans öppnande och har nu blivit elegantare.

Årets myckna snö ger mig anledning att fundera över det lättaste sättet att ta mig fram på oplogade trottoarer och över meterhöga snödrivor. Med hjälp av kälkar, sparkstöttingar och inte minst skidor har vi skandinaver i alla tider överlevt våra vintrar.

I Fiskartorpets tornrum i norra Stockholm fanns en gång i tiden Svenska Skidmuseet, som vann internationellt anseende på 40-talet med skidor från hela världen. Under 1950-talet uppstod problem med lokal och tillsyn. På initiativ av Hans Holmlund i Bastuträsk överlämnades samlingen 1963 till Västerbottens museum. En utställning iordningställdes i källaren på Lars Färgares gård, som strax dessförinnan flyttats till Gammliaområdet från Umeå centrum. Tjugo år senare byggdes Västerbottens museum ut och en permanent skidhistorisk utställning bereddes plats i de nya lokalerna för- Från stenåldern till Stenmark. Världens äldsta bevarade skida är nog Kalvträskskidan.  Två kilometer öster om Kalvträsk i en myr mellan byarna Fäbotjälen och Nybrännet gjordes ett synnerligen märkvärdigt fynd år1924. Vid en dikesutgrävning hittades några långa träföremål, som vid närmare granskning visade sig vara ett par skidor med tillhörande stav. Den ena skidan är i det närmaste intakt medan det av den andra endast återstår fragment. En pollenanalys visade att skidornas ålder uppgick till ungefär 4000 år. Senare undersökningar med C-14-metoden visade att den var 1200 år äldre. Kalvträskskidan är med sina 5200 år är ett halvt millennium äldre än Egyptens pyramider.

"Hon är en märklig sagoförtäljerska denna strävsamma väverska, som hämtar sin inspiration från legender och ängar, från Orienten och Norden, från gammal tro och friska löv, från bibelord och byggnader, från allt det som kommer inbillningen att blomma..." E. Wettergren, 1934

Det är en ovanligt kall och snörik vinter i Båstad detta år 2009-2010. Trots havets ofta förmildrande och värmande inverkan på klimatet, har det i år varken kunnat stoppa det ymniga och virvlande snöfallet eller de anlända minusgraderna. I skrivande stund ligger kustlandskapet täckt av snö med en sakta allt stabilare ishinna på vattnet intill strandkanten och längs Strandpromenaden som följer havet i en längre promenadslinga. Idag gör vinden inget väsen av sig, men i morgon kan det mycket väl hända att den griper tag om orten och vattnet för att låta det salta havet välla in mot sanddynerna och längre bort, närmare Norrvikens Trädgårdar och Kattvik, slå mot de stenigare strandpartierna. Lika snabbt kan snön smälta bort och återigen lämna Båstad i en brun och grå nyans av Skånevinter. Båstad är en plats där de dagliga promenaderna längs havet och på Hallandsåsen ständigt erbjuder nya naturupplevelser.

"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

Med blicken riktad mot ursprungsdanserna, de asiatiska och egyptiska som sedan påverkat de grekiska, utvecklade hon sin personliga och förmodernistiska dansstil. Den grekiska kulturen kom också att bli hennes främsta inspirationskälla, även om hon själv poängterade att det inte var fråga om att härma, utan om att gå tillbaka till naturen. Barfota och iklädd antikt präglade dräkter blir hon den första att på diverse scener dansa till klassisk musik av Bach, Beethoven, Chopin, Mozart, Schubert med flera under 1900-talets början. Hon kom att bli den moderna - och fria - dansens pionjär, och modet att gå mot normer kom att prägla såväl hennes dans som hennes liv.