"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och låta poesin rinna över alla kanter och begränsningar.

Sedan 1932 har mycket hänt inom poesin och nya tekniker har gjort det möjliga att expandera det poetiska bildrummet i alla möjliga riktningar som ljudpoesi, hypertext poesi och även dataspelspoesi. Dataspelsutvecklarna har i vissa fall vänt sig till gamla diktverk för inspiration som t ex i fallet "Dantes Inferno" från 2010, utvecklat av Visceral Games. Den italienska diktaren Dante Alighieri, som skrev det episka diktverk "Den gudomliga komedin" från början av 1300-talet, lär dock inte känna igen sig i den interaktiva versionen.

Många av Alphonse Daudets böcker är numera ganska bortglömda utanför Frankrikes gränser. I Sverige är det väl i stort sett bara Brev från min kvarn och möjligen Tartarin från Tarascon som fortfarande läses. Men i slutet av 1800-talet var han en av Europas mest framgångsrika författare. Hans romaner översattes till många språk och gick ut i - för den tiden - gigantiska upplagor. Han nämndes i samma andetag som Zola, Flaubert och Dickens.

I Frankrike är man alltjämt ytterst mån om att vårda minnet av sina stora författare. När man färdas genom landet stöter man ideligen på små litterära museer, och jag känner till åtminstone två vars verksamhet kretsar kring Alphonse Daudet.

Det ena är inrymt i en väderkvarn som ligger strax utanför den lilla staden Fontvieille, norr om Arles. Det var här, vill man helst inbilla folk, som Daudet skrev sin charmfulla prosabok Brev från min kvarn. Han ville själv gärna att folk skulle tro det. I ett företal till boken citerar han ett köpebrev, där det påstås att "herr Alphonse Daudet, diktare, bosatt i Paris" har köpt "en väderkvarn, belägen i Rhônedalen, i hjärtat av Provence, på en kulle bevuxen med tall och järnek".

I själva verket förhöll det sig inte alls så. Daudet varken bodde i eller ägde kvarnen. Han hade fått syn på den under ett besök våren 1866 hos goda vänner på slottet Montauban i Fontvieille, och den hade satt hans fantasi i rörelse. När han sedan, i en våning i Paris, skrev sina berättelser om Provence och dess befolkning tyckte han väl att det var lämpligare att låtsas som om de hade nedtecknats i en gammal sydfransk väderkvarn.

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade Fire spelade här". Skämt åsido så märks det ändå vilken den huvudsakliga målgruppen är för Flow-festivalen, som arrangeras för sjunde året i rad. De internationella toppnamnen är ungefär desamma som på Way Out West i Göteborg och Øyafestivalen i Oslo som alla hålls samma helg. Flow, liksom dem, lockar en stor publik av urbana, populärkulturellt medvetna besökare. Det är 18-årsgräns så tonåringarna håller sig borta., och skulle jag gissa medelåldern hamnar den nog närmare 30 än 20.

Festivalområdet ligger i resterna av ett gammalt gasverk, vilket ger en ganska frän industriell känsla, med skorstenar och tankers som fyller upp kvällshimmelen. Det är också ett relativt litet område där man lätt kan röra sig från ena till andra sidan på några minuter. Tillgången till mat är riktigt hygglig med thai, sushi och mycket annat, även om det är ganska dyrt och köerna ganska långa. Samlare plockar raskt upp bortkastade flaskor och burkar. När jag senare får det förklarat för mig att man inne på området får 1€ i pant för varje sådan förstår jag varför.

Festivalen Way Out West är inne på sitt tredje år och jag har haft nöjet att vara med hela vägen. Även i år är jag imponerad av arrangemanget på den lilla ytan i vackra Slottsskogen som ordnas av Luger, det lilla men lysande bokningsbolaget. Trots den gröna vackra Slottsskogen tänker jag mycket på att Way Out West utspelar sig i en stad och inte har en camping.

Ingen är drängfull, alla har fina kläder och det är helt klart lugnare än ute på Kulturkalaset som är gratis och pågår samtidigt. Kanske är det också priset. Way Out West är en dyr festival, med relativt få akter eftersom parken stänger vid midnatt och långt ifrån alla besökare får plats på de efterföljande klubbarna som ingår i programmet. Jag lyckades med nöd och näppe få plats på Henriksberg på torsdagkvällen för att se göteborgsbandet Graveyard som med största allvar befinner sig i den melodiösa hårdrockens 70-tal.

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ända sedan hon var liten, men det var först när hon gick en starta eget-kurs som funderingarna på att öppna ett galleri började spira och ta form.

- Tanken var att skapa ett nytt forum för konst, något som inte funnits i Sundsvall tidigare. Hade vi varit en idrottsförening hade nog varit lättare. Allt är lättare med sport, säger hon helt utan bitterhet.

Vox drivs av den ideella föreningen och ateljégruppen LÄGDA från Sundsvall, med ett nära samarbete med ABF. Galleriet ska verka som plattform och scen för ung konst men också andra kulturella uttryck. På loftet i det tvåvåningshöga gårdshuset finns plats för verksamhet i form av kurser och arrangemang, något de vill satsa mer på. Premiärutställningen som ägde rum vid Lucia förra året visade ett brett spektrum av allt ifrån måleri och fotokonst till skulptur och grafik av elva konstnärer från norr till söder.

I Östersund står regnet som spön i backen när beskedet kommer att N.E.R.D, Storsjöyrans headlineakt har ställt in. Pharell Williams har tydligen drabbats av halsfluss. Storsjöyran har alltid varit en lite märklig sommarfestival i det avseendet att man egentligen legat närmare mer lokala stadsfestivaler i fråga om skala och tonläge, men samtidigt ändå med aspirationerna att konkurrera med de stora aktörerna som (numera nerlagda) Hultsfred. Något man till viss del lyckats med genom att ofta kunna presentera något lite oväntat toppnamn som inte går att se någon annanstans.

Ifjol sommar hade man vältajmat nog lyckats boka in Lady Gaga precis lagom till det att hon fullständigt exploderade. I jämförelse med det kändes N.E.R.D. som
en betydligt underligare val. Visst är de globala giganter och ska snart släppa en ny skiva, men glappet mellan kommersiella framgångar och relevans känns inte som att det skulle kunna vara större. Inte för att de spelar någon roll längre eftersom bandet ändå inte kunde uppträda.

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder och hela vägen ner i Finland i nordöst och i öster finsk- och rysktalande stammar, alla jägare och fiskare. Olika makters strävanden att behärska områdena i norr kan på sitt sätt sägas pågå än, men en viss stabilisering skedde på 1600-talet.

Då fanns sedan ett par hundra år utmed Nordnorges kust och utmed den svensk-finska Botten fullt utbildade socknar för icke-samer med kyrkor och övrig administration knuten till centralmakten.

För nuvarande Sveriges del gällde sedan 1300-talet en lappmarksgräns avgränsande ungefär nuvarande Lappland, en gräns bekräftad av Gustav Vasa och även senare. Där innanför skulle inte kustbönderna nyttja markerna utan det var samernas land!

Johannes Flink (JF), Guido Zeccola (GZ), Carl-Michael Edenborg (CME), träffades för några veckor sedan för att tala om Gud men sedan pratade de om mystiken. Tidningen Kulturen lovar en fortsättning på detta samtal.

JF: Vi kan börja med Gud. Det finns mycket som hänger och häftar vid begreppet Gud. Vi kan nog vara överens om att begreppet Gud oftare används konventionellt än progressivt. Men om man vill befria begreppet Gud från det reaktionära arvet, från all den sociala och ideologiska bråten som omger det, finns det då någon väg vid sidan om religionerna, organisationerna, dvs. vid sidan av allt det som redan har stelnat i en viss form?

CME: Jag tror inte att jag förstår frågan. För mig är bara Gud ett språkligt fenomen. Det är en svordom bland andra svordomar. Det är den enda gången jag använder ordet. Jag kan säga fan, djävlar eller herre gud. Det är ett förstärkande ord, en interjektion. Ordet används på tusentals olika sätt, jag använder det så. Andra använder det på andra sätt. Man stöter på det i gamla texter, eller i nutida texter. Jag inser att ordet används på en mångfald olika sätt. Men att själva ordet skulle befrias? Befrias från vad? Det är oerhört fritt redan. Det här ordet Gud är redan befriat. Det används av alla. Det finns ingen som inte använder det

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen genom tiderna.
Årets tema var Frihet, vilket märktes i det fullspäckade festivalprogrammet, som förutom de sedvanliga konserterna innehöll debatter, föreläsningar och framträdanden av bl.a. Bob Hansson, Jan Eliasson, Jello Biafra, Jonas Hassen Khemiri, Mark Levengood, Marcus Birro och Nour El-Refai. Och årets festival väckte mina emellanåt slumrande sinnen till liv. Låt mig förtydliga - Peace & Love...

Kändes som...

Förvirring. Det ordet förklarar nog bäst mina första timmar på festivalen, när jag och mina medresenärer upptäckte att vi alla skulle till olika armbandsutlämningsställen beroende på våra olika slags biljetter. Eftersom ingen av oss varit i Borlänge förut tog det ett bra tag innan vi fått våra armband. Efter ett förvirrat letande bland bostadshus, i parker, på parkeringar och hotell kunde vi dock ta våra första steg på festivalområdet.

Om jag måste använda ett ord för att beskriva Roskilde Festivalen så skulle det vara "underbar", och inte ens det skulle räcka till. Allt ifrån "desert blues/rock" bandet Bassekou Kouyate & Ngoni Ba, till de akustiska sångerna framförda av Jack Johnson, eller en del av den mest intressanta och interaktiva konsten jag sett; det fanns något för alla. Det här är första gången jag rest till Europa, och faktiskt första gången jag rest utanför USA. Jag kan inte tänka mig en bättre introduktion till Skandinavien, än just Roskilde Festivalen. Det finns  mycket att säga om festivalen, och jag tvivlar på att jag förmår kunna få in allt i en artikel.  Att beskriva allt jag hört och upplevt skulle vara som  att skriva en encyklopedi.

En av de mest intressanta sakerna med denna festival, var dess fokus på miljöengagemang. Vart man än tittade fanns det "Green Footsteps" (Gröna Fotsteg), affischer som informerade om vikten av en ren miljö, med roliga fakta, som t.ex. att rökare är 70% mer benägna att skräpa ner på marken, istället för att använda en soptunna. Hur sant detta  är, vet jag dock inte, men det var underhållande och fick mig att läsa. I mitten av festivalområdet, inte långt ifrån festivalens största och enda utomhusscen, Orangea Scenen, hade Tuborg, som den officiella öl-sponsorn, bidragit med en ekozon som alla kunde besöka. Detta fungerade på så sätt, att varje besökare fick bidra själv med en energikvot, genom att cykla på en cykel vilken genererade energi för att värma duscharna, och poolen till en behaglig temperatur.