Intervju med den katolska biskopen Anders Arborelius - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

den katolska biskopen Anders ArboreliusPå Götgatan i Stockholm i en gammal byggnad nära den katolska domkyrkan ligger den katolska biskopens ämbete, kontor och bostad.
Att tala om katolicism väcker fortfarande uppseende i Sverige. Men i ett land där frikyrkorna blir allt fler och den svenska lutherska kyrkan får allt färre besökare borde det inte vara så märkligt med den katolska kyrkan, som ju trots allt är moderkyrkan för alla kristna sedan många sekler tillbaka. De många katolska kyrkobesökarna kommer från ett flertal länder: polacker, latinamerikaner, européer men också svenskar, konverterade eller inte.
Jag träffar lundateologen och – sedan 1998 – biskopen Anders Arborelius under en varm eftermiddag i september.

Du är den första svenska biskopen sedan reformationen. Varför tog det så lång tid innan katolikerna i Sverige fick en svensk som biskop?

- Det berodde på att det inte fanns så många katoliker och de svenska prästerna var ännu färre. Dessutom var det inte så lätt att vara katolik en gång i tiden. Så sent som 1951 öppnades katolska kloster igen i Sverige. Men det har blivit bättre allteftersom fler och fler utländska katoliker invandrat. Vi kan väl säga att det är en följd av den historiska utvecklingen att den katolska kyrkan har börjat rota sig mer och mer i den svenska kulturen och samhället, så det är inte så konstigt att det finns fler svenska katoliker än förr.

Det har dock alltid funnits svenska katoliker i Sverige men nu ökar de i antal.

- Det gör de. Efter några generationer blir ju många försvenskade, men vi märker ändå att den katolska kyrkan fortfarande betraktas som ett främmande inslag, som något osvenskt. Det är kanske det svåraste hindret vi har för att övervinna ungdomarna, svenskar eller inte, angående detta ”främmande inslag”. Ungdomarna vill bli så mycket svenskar som möjligt.

Du föddes inte som katolik.

- O ja det stämmer. Jag är visserligen född i ett katolskt land i Ticino i Schweiz men mina föräldrar var lutheraner. Jag döptes protestantiskt. Jag blev katolik vid tjugoårsålder under mina studier vid universitetet i Lund. Jag tog studenten 1968 men jag blev katolik 1969, i Malmö. 

En ungdomlig revolt om vi tänker på de där åren…

- Ja, just det. Men jag var aldrig så engagerad i den lutherska kyrkan, redan som barn hade jag kontakt med katolska präster. Det var en process som tog sin tid, minst ett och ett halvt år av undvikande innan jag tog steget och konverterades.

 Sedan blev du präst och inte en vanlig präst. Du blev munk, du blev karmelit. Ett stort steg.

- Ja det var det. Och det är inte så vanligt att människor som konverterar också blir präster. Men det blev så för mig och jag blev postulant (från latin postulo "begära", "önska" och postulant kallas den person som genomgår en prövotid på ett kloster) och sedan blev jag karmelitpräst och kom in i klostret i Tågarp i Skåne.

Det är lite svårt att tänka sig att en karmelit blev biskop. Om vi tänker på det kontemplativa livet, på mystiken av Teresa från Avila eller Johannes av korset…

- Det stämmer att karmeliterna, speciellt kvinnorna, har en stängd klausur, alltså inte går ut, men även bröderna lever ett avskilt liv. Men det finns tjugo karmeliter som är biskopar, speciellt i de länder där det finns brist på präster som i Mellanöstern och Latinamerika.

Brist på präster säger du. Men det är inte bara ett fenomen vi finner i Latinamerika eller i Sverige. Den handlar om ett ganska brett fenomen. Varför sker det? Varför attraheras fler av frikyrkorna?

- Vi kan säga att framgången för de så kallade karismatiska kyrkorna sker i länder där det har varit brist på katolska präster och katolsk utbildning om tro. Så människorna har funnit mer spontana erfarenhetsbetonade kyrkor som till exempel Pingströrelsen. Men även i den katolska kyrkan finns karismatiska rörelser, men de nya grupperna har slagit igenom i tredje världen. Många invandrare från Latinamerika eller Afrika tycker också att det är lite för stelt med den katolska kyrkan. De frågar om lovsånger som är mer livfulla och spontana.

Vi ser som sagt att även i den katolska kyrkan hur man främjat karismatiska rörelser. Till exempel i Sydindien i Kerala är det många katoliker som firar gudstjänst på det sättet.

I Sverige är man mer högtidlig. Men vi har ändå fått en ny dialog med frikyrkorna och speciellt då Pingstkyrkan.

Under den senare delen av 1980-talet existerade en tät dialog mellan katoliker och lutheraner i Sverige. Detta tack vare Påven Johannes Paulus den andre men också ärkebiskopen Bertil Werkström som avled förra året. Han spelade en viktig roll i detta ekumeniska samröre mellan katoliker och lutheraner. Denna strävan har minskat lite på senare tid. Detta beror kanske på den stora öppenheten för till exempel kvinnoprästerskapet, homosexuella, och så vidare som den svenska kyrkan har visat. Samma sak med laiciteten i de spanska och franska staterna.
Kan det vara på grund av detta som svenskarna inte riktigt förstår den katolska läran?

- Ja det är klart att vissa saker som den katolska kyrkan står för som till exempel abortfrågan kan se väldigt främmande ut här. Men många av dessa frågor har kommit upp till ytan även hos andra kristna samfund. Så vi har en ny dialog med andra kyrkor som den ortodoxa kyrkan, pingströrelsen, kyrkor som tidigare var mycket negativa mot oss. Nu har de blivit mer öppna. Det är en mångfacetterad värld, öppen för dialog inom en rad frågor. Inte minst flyktingfrågan, ett mer rättvist samhälle och de mänskliga rättigheterna, där vi är helt överens även med den svenska kyrkan till exempel. Så bilden är mycket komplicerad men vi gör framgångar.

Den religiösa eller den sakrala dimensionen är något som tar olika gestalter vilket blir alltmer uppenbart i samhället. Den latinska liturgin (men även den ortodoxa) attraherar vissa människor ty den är vacker. Kan det inte vara farligt? Jag menar att man blir tagen av riten som exteriört fenomen mer än av lärans substans.

- Det är sant. Det finns de som blir fascinerade av den estetiska sfären. Men vi försöker visa en helhetssyn. Man kan inte bli katolik bara för att man gillar vissa högmässor på latin, det finns många flera liturgier som inte är på latin där man inte sjunger gregorianska sånger. Man kan inte heller bli katolik bara för att man tycker om vissa delar av etiken. Alla dessa är aspekter av en enhet. Det gäller att hitta en jämvikt mellan tradition och förnyelse.

Idag lever vi i ett samhälle som tycks ha ersatt Gud med vetenskap och teknik. Attraktionen för ett allt mer hedonistiskt och ”postmodernt” samhälle finns även bland dem som går i kyrkan på söndagen. Vad kan en religiös människa göra mot allt detta?

- Vi tror att religionen återspeglar något evigt i människans struktur och att hon, som skapades av Gud, alltid har en aspekt, en plats där hon kan finna ro i Honom. Oavsett hur mycket man är rotad i det materialistiska livet eller i vetenskapen eller vad du vill kalla det, finns det någonting som inte enbart kan tillfredställas av den jordiska verkligheten. Även de som är helt irreligiösa kan finna en sorts religion i annat, som rättfärdigheten, balansen etc. Just i ett postmodernt samhälle kan människan finna vissa värderingar för att stå emot. En öppning mot det religiösa. Däremot kan det vara svårt att finna en tro, eftersom man gärna väljer en egen individualistisk tro eller livsåskådning. Men det är alltid möjligt att denna människa lämnar sin individualism och finner en enhet och en tro.

I Sverige har vi levt med sekulariseringen under en lång tid. Det är därför som någonting har börjat hända. Fascinationen för den ”gömda” verkligheten har släppts fri. Vi finner det i konsten, i litteraturen. En öppenhet som man kanske fortfarande har svårt att placera någonstans. Man är liksom trött på det hedonistiska och materiella livet men man går fortfarande vilse och man vet inte vart man hör hemma.

Det finns en hemlängtan men det går inte att hitta hem.

 

Intervjuare Guido Zeccola

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen