Dagar i ljus och frihet – Intervju med Nikanor Teratologen - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi

Livet flödar vidare bortom vår kontroll.Det ni nu ska läsa, denna text, sträcker sig tvärs genom Sveas undermåliga brunhål och publiceras i dess fantasmatiska kloak för att tillsynes nå dig i ditt allra mest privata, i ditt läsande. Språkförbittraren – den litteräre kuratorn Räihä – söker upp författaren Nikanor Teratologen för en stunds samtal om odling av bitterhet, sötma och döda och kära gamla hjältar.

Odlar du jordgubbar där uppe bland storsjöarna? Jag har funderat en del på det där med jordgubbar, hur vet vi att det är jordgubbar vi äter – jag odlar en tänkbar rad där ute mot syrenen till, vissa har redan förts in genom läppar och ut genom andra – och hur långt tillbaka kan vi spåra deras rotlinje egentligen? Till den, numera korrumperade, sträckningen från förbibliska dagar, eller är de framställda som biomatiska experiment i det hålverk som är den mänskliga kulturen? Hur borde en sådan stenfrukt egentligen smaka?

- Vi har en del jordgubbsplantor, på tre olika ställen. Har väl än så länge inte funnit den optimala platsen för dem – några står i en pallkrage, andra har flyttats därför att de breder ut sina rankor för mycket där jag vill ha en trädgårdsgång. Jag är dock blint bondskt naivt övertygad om att det är jordgubbar, och inte exempelvis åkerbär eller smultron, som också koloniserar en del framgrävd och 'jordförbättrad' jord som jag ursprungligen tänkte ha till annat.

Nyheterna sipprade igenom om att två jordgubbsförsäljare knivrånats i Göteborg – inte på sina syntetiskt odlade, sannolikt förväxta och blaskiga, jordgubbar, dock, utan på dagskassan.

Den västerbottniska byn Skråmträsk har under decennier inhyst flera hyfsat storskaliga jordgubbsodlare, varav de flesta nu dock tycks ha lagt ner självplockningsprojektet, antagligen av så kallade lönsamhetsskäl. De hade naturvuxna jordgubbar, fasta och inte omåttligt söta, djupmognade av de många obrutna sommarsoltimmarna i norr, odlade på plantor på lägdor som mjukt sträckte sig ned på ömse sidor mot den grunda sjön. Helt nära Ernsts hemman försiggick denna stillsamma verksamhet ostört.

Så även hos dig sprider sig naturen efter egen nyck, blivande en del av kampen kring den geografiska äganderätten. Men hela jag ryster av välbefinnande vid tal om de obrutna solsommartimmarna; jag tänker på barndomens kalhyggen – som fortfarande är kalhyggen – och hemrökt abborre med nyplockad potatis. Är det mycket annat som lagts ned av dessa vinstdrivande intressen? Är det tänkt att urbaniseringen ska fortgå helt ostört? Känner ni hopp om självförsörjande?

Nikanor Teratologen Foto: Gunilla Thorsén Lundkvist- Jag vet ju i princip ingenting om dig, Freke. Var växte du upp? I Kågedalen? Norrland avfolkas väl fortfarande obönhörligt, har glömt siffrorna från en del historisk-statistiska exempel, men minns att de var rätt talande. Och vad gäller självförsörjning är det en ohyggligt lång myrlaggsväg att vandra och min hustru och jag är väl inte riktigt urtypen för entusiastiska nybyggare, inte helt unga heller. Den robusta subarktiska överlevnadsförmåga som gestaltas i Hamsuns ”Markens gröda”, som vi högläste vid morgonkaffet häromåret, har nog tyvärr aldrig besjälat mig fullt ut. För mycket melankoliskt drömmande och svärmande. Ett annat landsbygdsepos jag håller högt är Gionos ”Må min glädje vara”, som jag läste om i våras och kanske ska skriva något om. Där hyllas, kan man väl säga, det bortompraktiskt fördrömda, även om människorna på den sydfranska högplatån förblir fast rotade i sin natur och sitt arbete, i sin splendid isolation. Giono är en storartad författare, jag recenserade hans debutroman ”Kullen” i TK:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/8282-litteratur-jean-giono-kullen

Det mesta i grönsaksväg odlas för färskkonsumtion här, jag äter nu varje dag sallad och rädisor till maten – odlandet har några år skänkt mig ett slags stilla glädje, i synnerhet att handskas med fröerna, jorden, gödseln, vattnet, de späda plantorna, att ge akt på ljuset. Förodling av tomater, chili, paprika, aubergine, squash, i februari, mars, april, kan göra en både glad och, ja, fan i mig riktigt bedrövad och illa till mods: om det inte gror och växer som man förväntar sig, om man missat något med temperatur, ljus, jordmån, vattning, så blir åtminstone jag nedstämd. Men det är genom misstagen man lär sig något i jämmerdalen.

Men potatis och i synnerhet rotfrukter odlas bara i liten skala här. Jag äter mest fullkornsris, bönor, stekta och färska grönsaker. De kinesiska och japanska grönsaksväxterna är tacksamma att odla här, sådant som pak choi, wong bok, tatsoi, mitsuba, mizunakål. Mangold håller i alla väder, föredrar den framför spenat numer.

Men framför allt vill jag nu odla fram stora mängder perenner från frön, bär och frukter – träd, buskar, blommor. Egentligen började jag med det först i höstas, och det ser hyfsat lovande ut, och kommer att fortsättas under detta år i betydligt större omfattning. Och apropå tankar på självförsörjning skulle jag vilja säga att jag i dagsläget endast strävar efter att bli självförsörjande vad gäller frön till nästa odlingssäsong, genom att ta tillvara och ordna frön från alla slags växter som ger ifrån sig frön. När jag nu talar om vardagsliv på landet och mina enkla bestyr kommer jag att tänka på när Thomas Bernhard i ”Gamla mästare” ironiserar över en serie foton av Heidegger:

”Jag har sett en rad fotografier, som en högst talangfull fotograf tagit av Heidegger, som alltid såg ut som en pensionerad välgödd stabsofficer, sade Reger, och som jag ska visa er någon gång; på dessa fotografier stiger Heidegger upp från sin säng, lägger sig Heidegger i sin säng igen, sover Heidegger, vaknar han, tar han på sig sina kalsonger, trär han på sig sina strumpor, tar han sig en klunk fruktvin, går han ut ur sitt blockhus och tittar mot horisonten, täljer han sig en käpp, sätter han på sig sin hätta, tar han av sig sin hätta, håller han hättan i handen, skrevar han med benen, lyfter han huvudet, sänker han huvudet, lägger han sin högra hand i sin hustrus vänstra hand, lägger hans hustru sin vänstra hand i hans högra, går han framför huset, går han bakom huset, går han fram till sitt hus, går han bort till sitt hus, läser han, äter han, slevar han i sig soppa, skär han sig en brödskiva (egenhändigt bakad), slår han upp en bok (egenhändigt skriven), slår han igen en bok (egenhändigt skriven), böjer han sig, sträcker han på sig, och så vidare, sade Reger. Det är så man vill spy.”

Buddha i odlingarna Foto: Gunilla Thorsén LundkvistEn fotoserie från ett hemmahosreportage kan man förvisso ha anledning att ironisera över, men annars är ju alla dessa små oansenliga handlingar, om de sker i ett slags oreflekterad och naturlig självförglömmelse, en del av varje liv som på något vis är kontemplativt, kvietistiskt, drop-out-aktigt. Endast så kan man handskas med starka lidelser som hotar att få saker och ting att gå överstyr.

Ja, visst är det så. Att så, att skörda och njuta söta frukter och beska blad gör den mest balanserade till en hängiven och trogen årstidsmänniska. Det där med att se hur dagarna fortskrider, att naturen agerar klocka istället för någon stämpel enligt annan yttre storhet. Vi odlar mest bär i den gamla sandlådan, jordärtskockor och örter samt olika sorters kål och broccoli. Nyligen hittade min fru och jag en 'hylle' som slagit ut precis bredvid vildkörsbärsträdet. Dessutom bor vi i gamla äppelodlartrakter så där står tre träd med frukt i olika grader av förfall – faktiskt – och dessutom en inympad gren Säfstaholm, vilket var en spännande överraskning när vi flyttade hit, då jag nyss skrivit en ljudboksessä om just detta äpple åt tidningen ”Språka”. Men min fru älskar sina perenner.

Jag har växt upp på en mängd olika platser, men just Västerbotten och mer specifikt trakten runt Bureå, har varit en fast punkt i mitt liv. Dit jag rest hela livet, fast i den senare tiden mestadels i mitt skrivande. Jag återvänder ständigt till det. Tystnaden, kalhygget. Vilsenhetens frihet. Att, som jag gjort, bo i storstäder mestadels av livet har alltid varit främmande. När jag började skriva om alla dessa platser som jag bebott i min snarast kommande bok – ”N O M O S” – så väcktes en del klartecken och anledningen till att jag skrev en hel samling om Lossmen och tiden där på 20-talet fick sin förklaring.

Bortsett ditt författarskap, som jag följt med stort intresse, så känner jag inte heller dig. Jag vet inte var gränserna går. Var du sitter när du skriver till mig. Vad du stirrar mot när ögat behöver en paus. Om har mycket eller lite smör på hällbrödet. Vill du säga något om det? Vad har du på dig?

- Jag sitter i en gammal fåtölj under ett myggnät som hänger från ett stort gammalt äppelträd, upp mot tio meter högt, rikt blommande, som under de senaste dagarna haft armador av pollinerande humlor ivrigt sysselsatta under väldigt många av dygnets timmar. Äppelblombladen strös ymnigt av vinden på gräset, rabarbern, svartvinbärsbuskarna. Jag är klädd i svart, en varm jacka, trädgårdsarbetsbyxor, mössa och halsduk, samt har ett täcke över benen och en kudde att ha en laptop på. Jag tittar mot skogsbrynet bortom lägdan på höger sida, det gamla hemmanet på vänster sida, och rakt fram logen strax hitom skogsdungen. För ett par minuter sedan flög morkullan med sitt underliga och fascinerande läte sin både vad gäller tidpunkt och riktning nästan schemalagda kvällsrunda. Får mig att tänka på den mekaniska men febrilt levande och monomana ankan i Pynchons ”Mason & Dixon”, som jag nyligen läste om. Katten Pizzicato äter några bitar av sitt torrfoder i en liten skål, ett foder hon föredrar framför det mesta utom nyskalade räkor. Jag ser via en extern hårddisk på Guillermo del Toros film ”El espinazo del diablo” och finner den välgjord och stämningsfull. Innan dess såg jag, som en paus från läsning och skrivande, på Sam Peckinpahs ”Straw Dogs”, en stilbildande rulle som jag också gillade.

Aspen Foto: Gunilla Thorsén LundkvistJag läste nyligen din essä – ”Förlorad i det allslukande världsalltet”: http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/12455-foerlorad-i-det-allslukande-vaerldsalltet om Poes ”Eureka”, där du undersöker mottagandet och det innehållsmässiga hos denna nyöversatta volym, vilken kan uppfattas som ett försök att se alla påstådda fragment i en ständigt kollapsande värld som en enda helhet. Men du säger också något annat. Möjligen är dess två begrepp besläktade – i det intuitiva, i den skönlitterära gestaltningen finner vi den enda möjligheten till påtaglig sanning. Du säger: ”den poetiska instinkten visar sanningen därför att den är en instinkt för symmetrisk skönhet” och finner också den främsta företrädelsen för tänkande i de marginella svador som behandlar det praktiska livets – finns det någon egentlig skillnad mellan praktisk och andlig? – lidande vedermödor, gemenskap och utslocknande. Tror du den poetiska, intuitiva, undersökningen av en eller flera aspekter och dess sammanhang är ett rimligare förhållningssätt i relation till den förment vetenskapliga metodiken, vars narrativ ändå alltid är närvarande men ytterst stelnad i sin form.

- För mig finns det egentligen inga genrer, ingen ”poesi”, ”filosofi”, ”dramatik” och så vidare, bara ord och tankar gestaltade på ett mer eller mindre empraktiskt-effektivt, drabbande och potentiellt omvälvande sätt. Orden ska göra något slags verkan, en god, frisk, ljus verkan, hur ”onda” eller ”fula” eller ”farliga” somliga ordvändningar och tankegångar och verklighetsbeskrivningar än må te sig för de förstockat egenkära och skenheligt inbilska. Något är det som gör att Hans Johanssons översättning av Célines ”Från slott till slott” överhuvudtaget inte recenseras av blaskorna i Fjollträsk, och ett tungt vägande skäl för detta indignerade tigande torde vara just den verkan Célines ord kan ha och har:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/12362-minnen-fran-europas-doedslaeger

Céline var ju läkare, hade stor respekt för den vetenskapliga metoden, var en sann upplysningsman. Samtidigt har hans språk ofta en väldig emotionell och lyrisk laddning, och hans perspektiv är djupt subjektivt, jordnära och desillusionerat.

Det naturvetenskapliga sättet att tolka världen är för mig i det stora hela utan tvivel giltigt, de vetenskapliga påståendena går att pröva, teorierna och förklaringsmodellerna befinner sig (när det gäller ämnen som inte paralyserats av den politiska korrekthetens obskurantiska dogmatism) i ständig förändring. Det handlar om gudomligt frigörande landvinningar som gjorts på bekostnad av abrahamitiska ångestvidskepelser som under så många sekel deformerat otaliga människopsyken. För att ha någon verkan för vanliga, tänkande, otåliga, kreativa människor måste dock vetenskapliga rön beskrivas på ett korrekt men begripligt och suggestivt sätt. Helst bör det kanske åskådliggöras, i form av högkvalitativa dokumentärer som tar tittaren till platser dit han eller hon aldrig kommer att befinna sig i kroppen och förklarande visar honom eller henne saker och ting de aldrig annars kommer att se eller kanske inte ens känna till existerar. Jag upptäckte just att SVT Play visar en uppsättning, som ägde rum i Valencia, från 2009, av Wagners ”Rhenguldet”(förhoppningsvis fortsätter de med hela ”Nibelungens ring”); http://www.svt.se/rhenguldet/

valhallaDet allkonstverket, ett utsökt exempel just på den starka verkan som ord, musik, gestaltning utövar, vill jag förstås se. Jag är också svårt frestad att fortsätta titta på den version av Shakespeares ”Henry IV”, del 1 och 2, som BBC producerade 1979 med Anthony Quayle som Falstaff. Det blir nog tid för dessa saker förr eller senare – men väl inne på SVT Play ser jag då att SVT visat två avsnitt om ”Världens största regnskog” (Amazonas), som jag absolut också vill se: http://www.svt.se/varldens-storsta-regnskog/

Och jag påminns om att jag längtar efter de sex BBC-producerade avsnitten i serien ”Earthflight” (Fågelvägar), som SVT sänt under våren, men som jag inte såg en minut av (jag ser sällan på TV): http://www.bbc.co.uk/programmes/b018xsc1

Sådant är högtidsstunder för mig – vetenskaplig dokumentation som förmår hänföra. Och det är väl den medlevande iakttagelsen, de visionärt svepande men väl underbyggda förklaringarna (på exempelvis fåglars beteenden) som jag vill ha av vetenskapen.

Jag iakttar dagligen fåglarna häromkring men har aldrig varit i närheten av att vara en vetenskapligt faktaöversvämmande ornitolog.

Min position har förändrats lite, nu när vi befinner oss vid dagens mitt. Jag sitter strax innanför tröskeln till sommarhuset, med dörrarna öppna. Regnskurar kommer och går. Till höger rönnar, syrener, häggar, sälgar och hemmanet. Till vänster ladugården och en för tre veckor sedan under kraftiga vindstötar stupad gammal sedan länge urgröpt asp, som föll inåt gården. Rakt fram den ännu mycket större gårdsaspen, med tre parallella stammar, där två kullar koltrastar i år fötts upp, en asp som i år oförklarligt övergivits av den säregna spillkråkan men i stället blivit ett ofta frekventerat tillhåll för en större hackspett som gärna äter havregryn.

De fulländade ladusvalorna, ett par häckar i ladugården och ett i logen, sätter sig med vissa mellanrum på TV-antennen och uttrycker sin mening om tillvaron. Storspoven ger fortfarande ifrån sig sitt försommarläte. Tranorna spatserar omkring i närområdet. Korparna kretsar och utstöter frågande ljud.

Du frågar om det finns någon egentlig skillnad mellan det praktiska och det andliga. Nej – det är bara det att det krasst utilitaristiska tillvägagångssättet vanligtvis är fullständigt andefattigt och profitmaniskt, det är den mentalitet som ödelägger jordevärlden. Och det så kallat andliga är oftast något slags ryggradslöst, och även det egosvullet profitgirigt, New Age-flum, med tro på omsvärmade gurus och sådan ömklig Holly-Bollywoodskit. Men om man förstår orden praktisk och andlig på det enklaste och klaraste av sätt så är den praktiska och den andliga vägen nog identiska. Vilhelm Ekelund ger ett praktiskt-andligt perspektiv på naturvetenskapen i stycke 116 i ”Det andra ljuset”:

Gustavi lotum ruralem. – Att tanken och forskandet, i sitt begär att vända sig bort från världens äflan, sin djupa kraftekonomiska instinkt mot bene latere, icke behöfva leda till uppror mot lifvet, det ser man stundom allra skönast hos naturforskningens män.

Därför äro, för lidelsefullt andligt lefvande människor, sådana karaktärer en så djup vederkvickelse: – därför var det så oändligt mycket mera än botanik Goethe lärde hos – Linné!”

Jag sade att naturvetenskapens världsförklaring är giltig och sann. Men för individen är det subjektivt ovetenskapliga perspektivet naturligtvis nödvändigt att vidmakthålla för att överhuvudtaget överleva och finna motivation att företa sig någonting alls. Allt vi sätter värde på i närmiljön och livsgatloppet, allt vi upplever, säkert helt riktigt, som livsnödvändigt för oss, ska inte och kan inte underkastas en kyligt vetenskaplig utvärdering. Blod, ande, vilja, instinkter, ömsinthet, lojalitet ligger bortom de vetenskapliga tesernas räckvidd.

Athena kunskaps gudinnaSå du vill mena att vi skulle kunna behöva de empiriska kunskaperna – om de skulle kunna återskapas utan annat än filantropi – som ett språk för världen? Något som jag ändå finner i den sköna litteraturen, i exempelvis ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” – som ganska nyligen översatts till engelska med efterord av den hädanvikte Sæterbakken – ger mig mer återblickar av det Västerbotten jag känner än någon fotografisk realism tidigare konsumerad. Det kan hända att det är tycke respektive smak.

Andra språk för världen skulle kunna innefatta den sol bland moln som nu skiner när jag lyssnar på Vanessa Place läsande ur sin ”Statement of facts” och vindens andedräkt som rycker i spirean som blommat över och liksom med en blicks precision når mellan fönster och karm in över det gamla köksbordet mot vilken jag lutar min kommunikation och mina handleder.

I allt detta när jag viljefarelsen att, de system vi använder för att läsa världen är en ständig och meningslös process – dock applåderar jag var och ens sökande – då de begränsas av sin uppkomst och de ramar som bildats av kött och samhälle. Endast i den vansinnige tänkarens intuition kan vi nå utanför utan att för den skull trampa samma vredes druvor som i sedan tidernas betydelse bildat vinäger och medikament för att bota sig självt.

Nåväl, mindre om mitt gnäll och mer om ditt; om du söker – vad söker du idag?

- Huvva, inte ska här gnällas inte. Det är intressant att Äldreomsorgen (som blev till ”Assisted Living” i Kerri Pierces översättning och till ”Betrautes Wohnen” i den tyska version som Max Stadler håller på att arbeta fram) upplevdes så av dig. Som en kunskapsförmedlare, en erinringsväckare. Tack vare översättningarna och det faktum att Äldreomsorgen och Förensligandet om några dagar publiceras i en ”lyxutgåva” på Vertigo har jag under det senaste året tvingats läsa om texterna, komma med synpunkter, läsa korrektur. Detta efter att inte ha läst i böckerna på många många år.

Jag tror att det gjort mig nedstämd, men det måste ju göras. Någon gång varje sommar brukar vi åka till Kåge och sedan uppåt dalen, det är lika förunderligt varje gång. Där är ju huset jag levde i tills jag var 15 år, 150 meter från det tegelhus där Margot Wallström växte upp. Älven forsar som den gjorde, häggarna blommar, kvarteren är inte mycket förändrade, inte landsbygden uppåt dalen heller naturligtvis. Allt är förstås mycket mindre än man upplevde det som barn. Jag gör inte ens inom mig själv några försök att intellektualisera eller rationalisera min vision som den kom till uttryck i Kågedalsböckerna. Det var så, det är allt.

I aforism 30 i samma bok jag nämnde tidigare sammanfattar Ekelund våra betingelser:

”Hvad kan så en människa, till sist, utsäga om sig själf? –

Jag var människa – barn och dåre – som en människa.

Äfven sina förmörkelser, sitt oförnuft måste hon under omständigheter acceptera, ja, ingå förbund med. Hur skulle hon kunna annars smälta, hvad hon kallar – sin visdom?”

Jag tror att den vansinnige tänkaren är en upplyst iakttagare, vars sinne är sällsynt öppet för sinnesintryck. Intuitionen är det klara ögats exakta och genomträngande bekräftelse av en oemotsäglig verklighet, som vanligtvis förblir dold i ordavskrädeshögarnas snärjen och vindlingar, i nedärvda grumligheter och av önsketänkande frambesvärjda, ofta posörmoraliska, fantasmer.

Vad söker jag? Inget särskilt förmodligen. När ”stjärnor faller” brukar jag ständigt önska samma sak: att förstå mer. Min kunskapstörst har varit och är stor, ibland har jag väl dignat under ett övermått av information i form av vardagsiakttagelser, samtal, läsning, filmer, musik...och känt stor olust över människovärldens ofta fasansfulla omständigheter. Jag vill nu förstå enklare, djupare, utan att det handlar om någon ”uppenbarelse”. Jag kommer aldrig att tro på något religiöst eller liknande. Vi kan förnimma världen på ett sätt som påminner om Du Fu:

http://www.chinese-poems.com/du.html

Om vi sedan väljer att skriva något om det spelar kanske inte så stor roll. Jag söker godlynt sinnesfrid och hoppas kunna undvika att den metamorferar till isande likgiltighet.

I övrigt söker jag väl bara leva mina dagar tills det är slut, så ljust och fritt som det går. I den nära framtiden ser jag fram mot att besöka den Fjällbotaniska Trädgården i Hemavan; http://www.fjallbotaniska.se/ Loda runt i fjällen lite i sällskap med hustrun, åka över till Nesna och se Atlanten igen.

När vi nu är i Norge är det väl lika bra att säga ett par ord om Stig. Jag mådde inte bra efter hans död, jag skrev ett slags dödsruna om honom:

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11247-qhva-hadde-de-a-snakke-om-na-da-han-var-dodq Och sorgen ja, den får mig att tänka på Becketts ”Ohio Impromptu” med Jeremy Irons i rollen. Ecce homo. Är inte det i synnerhet kanske den skrivandes naturliga slutpunkt?: http://www.youtube.com/watch?v=7HUJGyJF4cI

Men jag minns att även min gamle far, som inte ägnade sig åt skrivande, fann en TV-sänd version av Becketts ”Krapps sista band” med John Hurt i rollen vara en ypperlig sammanfattning av olägenheten att vara född, att ha levt ett liv och se tillbaka på det.

Den text jag skrev i Tidningen Kulturen till stöd för Stigs goda intentioner och yttrandefriheten i oktober 2008, när konformistmobben hetsade mot honom för hans inbjudan av David Irving till Lillehammers litteraturfestival för att diskutera vad sanning är, hade oförklarligt raderats från nätet, vilket också gjorde mig förbannad.

Stigs sista roman, ”Genom natten”, publiceras på Vertigo i höst. Hans översättning av min ”Att hata allt mänskligt liv” kommer på Cappelen i augusti, och Kerri översätter den till engelska.

Även ett ord om Dalkey Archive Press: det rör sig ju om ett förlag med synnerligen intressant icke-kommersiell utgivning från hela världen. Jag bad nyligen min översättare ordna ett dussin mestadels nyutgivna böcker från Dalkey Archive Press så jag kan skriva om dem i TK. Bland dem finns det som blev Tor Ulvens enda roman i Kerris översättning, ”Replacement”, med efterord av Stig Sæterbakken. Det blir även böcker från det närbesläktade Open Letter Books, som endast ger ut till engelska översatta verk.

När jag var yngre, innan jag fick en massa barn, såg jag världen med Li Po's ögon; berusad av tiotusen bägare av vin, stående ensam och saknande i en eka i ett försök att drunkna under tiden jag omfamnade månen. I hans gärning såg jag en spegling av mig i samtalet med skuggan och den ouppnåeliga månskärvan, i dag kan jag se andra intressanta aspekter i detta och dessa arketyper. Men jag diktade om Li Po och Tu Fu häromtiden igen:

*

Freke RäihäVid ett möte med To Fu på en flodfärd.

Tolv år av ditt liv kvar; sedan dröjer det fem år, innan tiden hinner ikapp dig. Det dröjer ett tusen två hundra fyrtio år. Jag dröjer samtidigt. Minns du, jag lät dedicera min poetik: till din bror fyllefågeln. Hur dikten var ögonens grytlock och böckerna smakade träd och hur biblioteken staplade dem, som tegel till en kyrka. Minns du hur myntan växte, i munnen ur solen. Du står hemlös tiggare, ensam på en flodbåt, jag står ande bredvid dig; du agerar flöte i mitt. Jag bor i ett hus med ett riktigt kök. Jag har flytande vatten. Tiden mellan oss, vårt möte, har härdat orden, fyra blev svart mord mot vit mot rött, fortfarande drivs söner, också döttrar, framåt i flockar som flygfän och hundar; i svärdets skugga står hela världen, den är inom räckhåll, som stjärnorna. Alla ting är möjliga. De är möjliga genom förskjutning, likaledes förflyttning. Jag gör det nu. Jag besväras av denna litteraturens pladder, en poet spottas på, poesin är hsiao shuo: en lyrik utan tystnader, förenklad. Det har gått så långt nu, så: Citera gärna, men ange källa. Världen är sprungen ur samma källa. Jag bebor alla världens bibliotek nu Fu, mina tystnader är fylliga av ord och inga månar finns längre i mina drömmar. Det faller dagg och stiger sol, det är bara jag som inte känner mig hemma här och för att stå ut med min vantrivsel diktar jag. Det var allt det jag tänkte, men det enda jag kom på att säga, var detta enda ord:

 [ … ] D e t ä r d e t t r e d j e

h j u l e t s o m m a n a r v a t t n e t

u t u r s n ö n. [ … ]

*

En dikt i sorg möjligen, men sorgen förtär oss alla. Den är livet och kan bara levas bort. Nu kommer min fru med jordgubbar i litet glas och sånger från Ronja Rövardotter ljuder från andra rum; att lära sig, att förstå, är seendet alltså. Att stanna upp. Att någonstans dela andras erfarenheter som sina egna. Jag har länge och också funderat på det här med översättning, du har ju sysslat med en del: Sotos och Nietzsche utgivna på h:ströms, från engelska respektive tyska. Hur har du gått tillväga? Har du sökt originalet eller den svenska utgåvan i ditt värv? Alltså hur mycket av tidsanda och sociogeografiska markörer har du låtit kvarstå och hur mycket är anpassat? Jag äger en kopia av din Zarathustra, men har ännu inte hunnit läsa den för att jämföra med den äldre version jag först läste. Och varför har du valt dessa två volymer som delar av ditt författarskap?

I Kågedalen- Jag gillar den dikten, den nuddar vid något viktigt. Avsmaken inför litteraturens pladder och textövermättnad, kontrasterandet av det moderna köket med To Fus eller Du Fus mer primitivt provisoriska boningar, som kanske passar oss människor bättre. Varför trivs jag så väl i sommarhuset på detta gamla hemman, byggt på 1860-talet? I det finns elektricitet, men inget vatten, ingen uppvärmning. Eller de små kojor och stugor jag vistats i genom åren? I ett mindre hårt klimat skulle man kunna dväljas som ett slags skogseremit...och ändock har man då att kämpa mot det enkla faktum att man är ett lätt bedagat och förklemat barn av sin tid, att man vill se finalen i fotbolls-EM eller de avgörande ögonblicken i London-OS, att man vill lyssna på musik och se filmer. Men just vad gäller texter går det nog, genom att vara mer selektiv och ge sig tid att mumla fram och verkligen rota igenom och ompröva goda texter, att göra en del för att återerövra magin i förnimmelsen av det som upplevdes när böckerna var färre, känsligheten större, nyfikenheten mer vildsint...Få böckerna att smaka träd igen:

”Hur dikten var ögonens grytlock och böckerna smakade träd och hur biblioteken staplade dem, som tegel till en kyrka. Minns du hur myntan växte, i munnen ur solen. Du står hemlös tiggare, ensam på en flodbåt, jag står ande bredvid dig; du agerar flöte i mitt.”

Jag förstår att världssynen radikalt förändras när man blir förälder, det har jag ju iakttagit hos några vänner. Man får ett tungt vägande skäl att vilja leva vidare trots allt. Här är ju inga barn och kommer aldrig att vara några. När vi flyttade hit 2005 hade vi tre hundar att ta hand om, nu är alla döda, den sista av dem var vi tvungna att låta veterinären avliva senaste november, cancern började plåga henne. Men alla tre blev i alla fall elva tolv år och levde bra, lyckliga hundliv. En stor omställning att inte ha några hundar, i nära 40 år har jag varit omgiven av hundar. Jag vet inte om vi ska skaffa hundar i framtiden, inte inom en nära framtid i alla fall. Det är rätt dyrt att köpa hund, vi är med svenska mått tämligen fattiga, man blir väldigt bunden, man blir väldigt sorgsen när de dör. Men visst är det tyst och livlöst utan dem. De brukade springa fritt här, ibland tog de en tur på byn, de var snälla och ställde inte till med något bråk, ingen verkade tycka att det var något problem att de kom lullande.

Vad gäller översättningar arbetar jag nog helt intuitivt. ”Så talade Zarathustra” grundöversatte jag en aprilmånad mest utomhus eller på en balkong i Amalfi och Cefalú. Jag hade översatt lite Nietzscherelaterade texter för Res Publica och några av hans mindre verk för Symposions Nietzscheutgåva, och när den utgivningen stannade av kom Zarathustra att ges ut av h:ström. Om jag inte missminner mig var det den förläggaren som föreslog att jag skulle översätta Sotos genuint obehagliga verk. Jag hade läst ett par Sotosböcker och var väl mer intresserad av Creation Books utgivning och liknande för ett antal år sedan. Jag har också översatt E.M. Ciorans ”Précis de décomposition”, som jag valt att kalla ”Sammanfattning av sönderfallet”. Även det verket ska ges ut av h:ström, det senaste jag hörde var att det skulle ske under hösten. Jag vill bevara originaltextens andemening och egenheter så väl som möjligt, samtidigt som den svenska texten måste låta helt ledig och samtida brukbar när man läser den högt. Jag vill inte förbättra eller försköna, inte släta över, inte göra något lagom lättsmält – om grundtexten är knagglig och skrovlig och abrupt uppstött, som Sotos, så får den svenska versionen bli det också. Och Nietzsches och Ciorans satsbyggnader bör så gott det går i grunden bibehållas när de försvenskas. Nietzsche och Cioran har jag ju läst i många år, de har gett mig mycket omistligt. De har även hindrat mig från att skriva böcker, därför att de likt alla betydande författare mutat in territorier, lagt beslag på teman, redan i vissa avseenden gjort allt som kunde göras.

Jag har också någon fråga om hur ditt recensionsläsande går till och hur du ställer dig till den gestaltande konstnärliga kritiken. Men intressant ter sig också det att en författare kan muta in en viss tematik. Skulle du vilja utveckla den tanken ytterligare?

- Som jag sade tidigare tror jag att genreindelning av det skrivna är något nattståndet. Att skriva om böcker är en del av det naturliga samtalet, det skrivande som är ett och odelat och som kanske lika gärna kan vara ett stort tigande. Jag har nog bara en enkel vägledande tanke när jag recenserar eller skriver essäer om böcker och författare – att göra boken eller böckerna rättvisa, ta fasta på det som är bra i dem. Allt mer sällan recenserar jag något jag anar att jag kommer att tycka är värdelöst, har inte tid med det illa skrivna och det pretentiöst tidsandeanpassade, hur uppburet det än må vara i vissa kretsar. Jag vill få den som läser recensionen eller essän att känna sig lockad att läsa författaren. Få människor läser i dagens läge verkliga böcker, det mesta i Svensk Bokhandels förlagskataloger saknar ju fullständigt betydelse för den läskunnige. Branschens triviala och fördummande kommersialism är naturligtvis ohyggligt motbjudande, men helt i samklang med tidsandan. Vidare vill jag göra den presumtiva läsaren uppmärksam på de mindre förlag som ger ut kvalitetsböcker, vilken omsorg och vilket arbete som läggs ner, endast för att negligeras av avlönade recensenter på något som kallas kulturredaktioner. I princip inga andra än Tidningen Kulturen har recenserat Céline, som sagt, samma sak tycks gälla för Alastor Press i förra månaden utgivna mycket läsvärda volymer, Baudelaires ”Arma Belgien” och Huysmans ”En Route”. Varför är det så?

Pizzicato Pizzicato Foto: Gunilla Thorsén LundkvistAtt en författare mutar in en tematik sker instinktivt, det betingas av skaplynne och livserfarenheter. Först och främst är ju antalet temata för så kallad skönlitteratur klart begränsat, och allt har redan gjorts mångfaldiga gånger. Som jag nämnde hindrar betydande författare en från att skriva böcker, det en Thomas Bernhard eller en Samuel Beckett skrev kräver vidarediktning eller satirisk revolt – det går inte att låtsas som att deras mark inte är bebyggd av dessa till eftertanke stämmande ruiner, bebodd av dessa talträngda vålnader.

Hur ser då den övriga och närmaste tiden ut för dig, för dina egna samtidsförstummande väsen, för odlingen och litteraturens kultiverande?

- Den närmaste tiden är som alltid oviss. Jag fortsätter odla, skriva, läsa. Hoppas kunna publicera en bok, ”Aurag”, till våren. Jag vill kunna se buskpion, rostvin, scharlakanshagtorn, silverlind, humlebok och mängder av andra växter frodas i trädgården. Alla växter jag försöker odla fram ska enligt expertisen ha en rimlig chans att klara klimatet. Och man får väl i andlig bemärkelse likaledes försöka alstra ett gynnsamt mikroklimat i sinnet, att öva sin motståndskraft i dessa mörka tider.

Nu, tillbaka till ogräsrensande. Den här satans naten kan verkligen konsten att breda ut sig. När jag väl får bort den ser jag dock att de olika sorternas bönor, som är roliga att odla, tar sig bra. Det kan duga för stunden. Livet flödar vidare bortom vår kontroll.


Freke Räihä

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen