Montage: Guido Zeccola

Inom framför allt Helgelseförbundet, Örebromissionen och senare Pingströrelsen finns en lång tradition av kvinnliga ledare. Sedan 1800-talet hade kvinnor sänts ut - ofta två och två - som förkunnare och församlingsledare. De kallades evangelister. Även om kvinnor inte blev evangelister kunde de tack vare frikyrkornas organisation som demokratiska folkrörelser få betydande inflytande. Ulla Bardh talar om den kritiska lojalitet som fortfarande präglar många av dessa frikyrklighetens sammanhållande länkar.

Ulla Bardh bor i Uppsala och är en välkänd profil i staden. Hennes doktorsavhandling heter Församlingen som sakrament. På omslaget är en underbar bild från Alnö gamla kyrka i Härnösands stift. Det är en leende Kristus vars kropp är sammanflätad med omgivningen. Kristusbilden är huggen i trä på den dopfunt där människor döpts i snart tusen år.

De som har intervjuats hör hemma i de tre gamla frikyrkorna i Sverige: Svenska Missionsförbundet (som numera heter Svenska Missionskyrkan), Metodistkyrkan och Svenska baptistsamfundet. Svenska Alliansmissionen, Fribaptistsamfundet och Helgelseförbundet finns också med i undersökningen. Det är dessa tre som har gått samman till det som nu heter Evangeliska Frikyrkan.

Vad Bardh framför allt visar är själva församlingens betydelse för dem hon intervjuat. Trots teologiska åsiktsskillnader i kärnfrågor som relationen mellan barndop och vuxendop kan frikyrkans människor gå samman i församlingar över åsiktsgränserna. Det blir alltmer vanligt  med ekumenik på lokalsplanet trots att samfundsledningarna påvisar meningsskiljaktligheter. Förklaringen anger Ulla Bardh redan i titeln: Församlingen är ett sakrament för hennes informanter, även om de aldrig skulle uttrycka sig så. För den som väljer att fördjupa sin relation till Kristus genom att engagera sig i en frikyrkoförsamling, erbjuds gemenskapen som själva evangeliet. Barn- och ungdomsverksamheten, musiken, det gemensamma ansvaret för lokaler och ekonomi, gestaltandet av gudstjänsterna blir uttryck för Guds handlande med församlingen.

Sakramenten är de redskap som används i kommunikationen mellan det mänskliga och det gudomliga. Det var därför den tyska teologen Karl Rahner kallade Kristus för ursakramentet. Det som har uppfattats som en del äldre minns som hårdnackat  moraliserande från frikyrkorna var ofta ett värnande om församlingens helighet. Man ville göra församlingen vad man uppfattade som syndfri och "ren". Ulla visar att bland dem som hon har intervjuat tror ingen sig om att tillhöra "den rena församlingen". De vet att de lever i livets alla gråzoner. Teologiskt uttryckt är medvetenheten hög om att de tillhör Corpus permixtum, den blandade  församlingen.

Att man lokalt går samman och samarbetar alldeles utmärkt, trots att kyrkoledningarna skiljer sig åt, är inte bara typiskt för frikyrkligheten De många samarbetskyrkorna i Tyskland vittnar om samma starka betoning på gemenskapen. Fast där är det ofta lutheraner och katoliker som samlas i samma kyrkobyggnad till gemensamma gudstjänster. Avhandlingen skulle ha fördjupats av en internationell utblick. Den tyska erfarenheten visar att församlingen tycks uppfattas som sakrament även utanför traditionell frikyrklighet. Det hade gärna Bardh fått utveckla.

I ett samhälle som blir alltmer pluralistiskt bär de gamla frikyrkorna på viktiga kvaliteter. Deras medlemmar tränade tidigt på att bryta av mot den kult av likhetens principer som ofta präglade industrisamhället. Frikyrkofolket stack ut hemma i småstaden, bondbyn och bruksorten. Deras samlingar i bönhusen trotsade tidigt jantelagen. Att kvinnor tog plats som ledare är bara ett exempel på hur frikyrkofolket vågade göra skillnad. Träningen att avvika har annars få av svennarna. Modet att stå för kontraster krävs i regnbågsnationen Sverige där ingen längre kan vara "som folk är mest". Ulla Bardhs viktiga forskning visar att det modet finns bland medlemmar i Frikyrkosverige.  Måtte framtiden ta dem i anspråk!

Mikael Mogren