Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om jag får spå lite skulle jag tro att Soap&Skin inom kort kommer att bli internationellt erkänd som det första europeiska underbarnet av 90-talets generation.

Det ena grundelementet i hennes musik utgörs av en klassisk skolning i piano och violin sedan sex års ålder, det andra av subtila elektroniska rytmer och ljudatmosfärer. Tio år yngre än Regina Spektor och stilmässigt sett kanske för tätt i hennes fotspår. Men hennes kärlekssånger ackompanjerar ett annat emotionellt landskap. I låten Thanatos har dödsdriftens "cold fission bomb" förbannat oss i historisk glömska: "ages of delirium/ curse of my oblivion". Bilden av kylan och glömskan fördjupas i texten till Extinguish Me:

Vid sidan av Joel Emmanuel Hägglund (alias Joe Hill), finns det en minst lika intressant samling finskamerikanska poeter, musiker och protestsångare, som också dessa tillhörde den kringflackande gemenskapen kring fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW). En av dem var Kylander.

Folksångaren och mandolinspelaren Arthur Arkadius Kylander föddes i Lieto år 1892. Vid tjugotvå års ålder emigrerade han till USA för att där försörja sig som skogshuggare. År 1925 träffade han därefter sin fru, pianisten och dragspelerskan Julia Varila, som han genomförde en landsomfattande turné tillsammans med. De besökte platser som Maine, New York, Pennsylvania, Ohio och Minnesota, där de huvudsakligen uppträdde för finska immigranter som arbetade inom skogs- och gruvindustrin.

Under depressionsåren spelade han också in grammofonskivor på Victor Records och publicerade två sångböcker som fick namnet Comics Songs. Därigenom fick inte bara de 50 000 finskamerikanerna utan också de 3,5 miljoner finländarna i hemlandet möjligheten att lyssna på hans musik.

Det lilla som idag finns att läsa om henne består av idel hyllningar och jubelrop. Dessa spetsas med en förväntan om vad det kan komma att bli av denna nyupptäckta talang från Göteborg. För hon utmålas som en av morgondagens stora, Anna von Hausswolff. Med hennes egen bild har det gångna året varit som en svagt sluttande uppförsbacke, där målet är skivsläppet i mars nästa år. Hon upplever ingen "superhype" än förklarar hon, men mycket talar för att en sådan är på gång.

När vi träffas är Anna i Stockholm för att vara förband åt The Tiny på Södra teatern, ett erbjudande som kom som en önskan från bandet själva. Hon verkar lugn och inte det minsta nervös, dock fokuserad. Hon berättar hur noga hon är med att vårda rösten dagarna före ett gig - det blir varken kaffe eller öl och absolut inga cigaretter.

Efter en vad som kan liknas vid en uppenbarelse när en nära anhörig hade gått bort bestämde sig sångerskan, låtskrivaren och performanceartisten AK von Malmborg att börja sjunga på svenska istället för engelska. Nyligen släppte hon sin svenskspråkiga och självfinansierade debutskiva Vår tids rädsla för AK von Malmborg som tog fyra år att färdigställa.

Du har hunnit med att göra en hel del innan din skiva. Vad har du för bakgrund?

- Jag började som dekormålare på Teater Galeasen när jag var 17 och där träffade jag Linus Tunström, som jag senare jobbade med. Samtidigt sjöng jag på en svartklubb i gamla stan och fick betalt i öl. När jag var 19 var jag med i en pjäs som Orionteatern satte upp där jag spelade en sångdiva. Där träffade jag Rickard Borggård som jag bla har gjort teatermusik tillsammans med på Teater Giljotin. Sedan flyttade jag till London och ägnade mig åt performance.

Carolina Wallin Pérez är sångerskan som skivdebuterar på ett speciellt sätt.
Debuten "Pärlor och svin" är fylld med Kent-covers. Låtarna har skalats av och fått på sig en jazz-kostym.
Carolina berättar att hon fått tummen upp av killarna i Kent.

Vi träffas på ett fik i Enköping. Carolina kommer direkt från Västerås och en intervju på Sveriges Radio. Det börjar hända saker i den unga jazz-tjejens liv. Hon har precis släppt sin första platta - med Kent-covers.  MySpace har, som för de flesta nya artister, fungerat som en reklamskylt. Där har man sedan ett par månader tillbaka kunnat lyssna på hennes avskalade version av "Pärlor", en av många hits från den monumentala framgångsplattan "Vapen & Ammunition". Dessutom har Kents mycket välbesökta hemsida berättat om Carolina. "Pärlor och svin" släpptes 28 oktober och innehåller 13 spår. Det finns låtar hämtade från alla Kents studioalbum. Idén föddes för ett och ett halvt år sedan.

Kid Harpoon började sin karriär som sjövild folksångare med bohemisk stil och konstig frisyr. Nu har han gjort ett radikalt stilbyte, något som fick de gamla fansen att anklaga honom för att sälja sig. Debuten, Once, kom precis ut och han spås att bli nästa stjärnskott.

Men Tom Hull, som han egentligen heter, gjorde inte sitt stilbyte bara för att nå en större publik.

- Det tog lång tid från skivkontrakt till färdig skiva. Under den tiden fick jag nya influenser och jag utvecklades från mina folkmusikrötter, berättar Hull och fortsätter:

- Artister brukar utvecklas snabbare tidigt i sin karriär. Det som inspirerar mig är att upptäcka nya klanger och idéer snarare än att hålla fast vid ett visst sound.

Pluras liv är en ständig resa. Han har rest "tio susen mil" i "tåg och båt och bil". Hur mycket man än reser måste man stanna och äta. Plura stannade upp och skrev en kokbok.

Jag kommer till Klara Hall i Enköping, en gammal lokal för Frälsningsarmén, som gjorts om till restaurang- och konsertlokal för att träffa Plura. Han står han och svettas i köket medan han skär vitlöken till kvällens huvudrätt. Han torkar svetten ur pannan och vi sätter oss för att prata om mellansnack, hålla hand med Jari Haapalainen, varför han ratar tv 8 och att Eldkvarn liknar fläsklägg med rotmos.

Det har varit intensivt för Plura Jonsson de senaste två åren. Förutom sedvanligt många spelningar med Eldkvarn har också hans egen karriär gått av bara farten. Inför albumet "Svart blogg" 2007 tyckte skivbolaget att han skulle blogga inför skivsläppet. Så, under några veckor fick läsarna veta mer om Eldkvarn och Pluras privatliv än under de 30 år som bandet givit ut skivor och gett intervjuer. På ett oerhört naket sätt kunde man läsa om Pluras liv. Det var droger och otrohet. Vi fick också reda på att hans kuk "var nästan lika stor som Empire State Building" under en resa till New York med sin nya kärlek.  

I maj 1914 såg Alban Berg premiären på Georg Büchners drama Woyzeck.  Woyzeck är kalfaktor med tjänst hos en kapten som är stressad av att få så mycket tid över, det vill säga ett tomrum som måste fyllas. (Tiden inte är ingenting annat än minuter, timmar, dagar, månader och år). Woyzeck är noga med att hålla med kaptenen om allt han säger och kaptenen blir irriterad på honom. Woyzeck blir ständigt utsatt för kränkningar och hånad för att han har ett oäkta barn med Marie, men han svarar att "moral bara är till för de rika i samhället". Woyzeck är ute och arbetar tillsammans med sin vän Andres. Dimman, de giftiga svamparna och ljudet från avgrunden som omger dem, får honom att börja hallucinera. Han ser plötsligt hela världen stå i brand. Marie som är svag för uniformer, faller för en tamburmajor och får två örhängen av honom som belöning. Hon försöker gömma örhängena för Woyzeck, men han upptäcker dem, får reda på att hon har varit honom otrogen och efter ett bråk, sticker han kniven i henne. Woyzeck konfronteras med det brott han har begått och försöker kasta kniven i sjön, men dränker sig. Sonen blir nu ensam kvar och utskrattad.

En varm sommarkväll i juli möter mannen från Kosmos det gamla järnbrukssamhället Stjärnsund, vackert beläget vid sjön Grycken. Den plats som Fredrik Swahn tillsammans med sin fru Lisa valt för spelningen är Smedjan. Som namnet antyder är det en gammal smedja som under sommartid gjorts om för bland annat smedjekvällar, konserter och teaterföreställningar. Smedjan är en lokal som passar utmärkt för mindre arrangemang, gärna akustiska framträdanden. Den man som den förväntansfulla publiken kommit för att se och lyssna på är Thomas Di Leva.

Han tar sig fram genom publikhavet och intar scenen iklädd ett regnbågsfärgat lapptäcke. Di Levas öppningsreplik lyder:

- Välkommen till en upplevelse med Sveriges mest förbjudna man.

Förminska inte känslan av det som du inte förstår

Ett kort porträtt om tonsättaren Giacinto Scelsi.

Den originelle och fantastiske tonsättaren, Giacinto Scelsi, som kallade sig "enkel brevbärare som på slitna sulor överlämnar dagerrotypier fyllda med drömmar" tillägnades en helkväll musik och verbal presentation i Istituto Italiano di Cultura i Paris. Varför Paris? Han var ju italienare.

Jo, det egendomliga är att Giacinto Scelsi är mer känd i Frankrike än i Italien. Och skall vi nämna Sverige är han givetvis känd av musiker och musikforskare men i övrigt relativt sällan framförd.

I en av de fina gamla byggnader som Paris är så rik på ligger Istituto Italiano di Cultura. Det är ett underbart palats med en sal som med sina guldbelagda pelare och speglar skapar en stram högtidlighet. Här berättades och framfördes musik i timmar kring  den man som kunde kalla sig greve men aldrig gjorde det.

 Det är en stor skillnad på en musikföredragning i Paris och i Sverige.

I Sverige är det stramt och kortfattat, här i Paris var det översvallande rikt och flödigt. Här gav man sig tid att belysa hans rika men till nu ändå ganska okända liv. Giacinto Scelsi var inte mannen som förde fram sig själv.