Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio.

Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett hypnotiskt sug som gör att lyssnaren handlöst kastas in i ett mellanregister av knaster, ljudmattor och elektricitet i rå ljudform. Inga röster, inga melodier, ingenting som tar ledningen och för framåt. Varje stycke är en tung kropp som rör sig under fem-sex minuter i mörka själadanser. Det är den enkla beskrivningen.

Den svåra beskrivningen kommer då man ska försöka förstå hur och varför detta rytmiska tungsinne lyckas gripa tag i en så kraftigt varje gång man lyssnar. Musiken släpper liksom inte taget. Det låter rått men samtidigt raffinerat, ibland snudd på elegant. Blyinklädda mollrum som utgör en renande, helig plats som innehåller en oerhörd konstruktiv potential. Ibland blir det smärtsamt högt (i alla fall under konserterna!) men man vill aldrig därifrån.

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet.

Teoretiker av en integral serialism och framför allt, grundaren av ett nytt musikaliskt begrepp om komposition, är Anton Webern inte bara fadern till strukturalismen i Darmstadt skolan, utan också stamfar till flera generationer kompositörer som ifrågasatte själva sättet att lyssna på musiken.

När andra världskriget var slut, i september 1945, sköts Webern av en amerikansk soldat under den allierade ockupationen, då han trotsade utegångsförbudet genom att röka en cigarr på trappan till sin svärsons hus.
När Pierre Boulez projekterade den första kompletta inspelningen av Weberns verk, inklusive kompositionerna som inte fanns i katalogen, krävde det inte mer än sex CD-skivor.

Anton Weberns musikverk tar därför alltså mindre plats än t ex Beethovens nio symfonier. Beethoven, som inte heller var en så produktiv tonsättare.

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite med Aki.

Aki Onda ger ett mycket ungdomligare uttryck än sin egentliga ålder på 43 år skulle föreslå, när han kliver upp framför publiken och ställer sig stilla med en walkman i handen. Han har håret uppknutet i en tofs, har på sig en vit skjorta, blanka loafers, en brun och vitrutig scarfs och ljusbruna khakibyxor. Med en trotsig uppsyn och helt tyst fortsätter han att stå kvar på platsen och sätter småningom på första kassetten med något som liknar mexikansk karnevalsliknande musik, någonting som vi senare får veta kommer från hans nästa album i hans serie av Cassette Memories, under titeln South of the Border. All senare musik under kvällen följer som ett slags tema av drömska stämningar och efteråt erkänner Aki att en av hans stora influenser som ung tonåring kan härstamma från chilenska Alessandro Jodorowskys absurda film El Topo, som också kopplas ihop med hans intresse för landsbygden och musiken i Mexiko.

Innan solospelning och konsert med Thåström på Siesta-festivalen, träffar Tidningen Kulturens Rasmus Thedin, Pelle Ossler på hans hotell i Hässleholm, där det diskuteras inspiration, monotoni och avlidna musikskribenters förmåga att överdriva i det skrivna ordet.

"Det enda man kan vara säker på är att man en dag kommer att dö ensam."

Citerat Pelle Ossler, när han blev intervjuad av Lennart Persson för två år sedan. Man blir knappast förvånad över att dessa ord kommer ur hans mun. Ossler gör mörk musik, där monotoni är en dygd och texterna romantiserar industrialismen. Men när jag plockar fram det citatet skrattar Ossler och visar en sida han ofta plockar fram på scenen; han är en glad påg från Skåne som aldrig har långt till skrattet:

Stuart Staples, sångare och låtskrivare i det engelska bandet Tindersticks, möter mig med ett stort leende och ett fast handslag. Han är enkelt och elegant klädd i kavaj, skjorta, mörka jeans och har en scarf runt halsen. Det enda som bryter av är de ljusbruna skorna, som verkar ha valts mer efter fotriktighet än stil.

Bandets musik brukar beskrivas som dramatisk, romantisk och melankolisk men den innehåller även mycket groove och humor, som den senaste skivan, Falling Down A Mountain, har många exempel på. Originaluppsättningen av Tindersticks splittrades för några år sedan och de tre medlemmarna som lämnade bandet har ersatts av nya musiker.

Ni bor på olika ställen i Europa (i Tyskland, Tjeckien och Frankrike osv.). Hur fungerar det då att jobba tillsammans?

- Vi försöker utnyttja tiden så mycket vi kan när vi träffas. Vi testar olika idéer och går in i studio i några dagar och sedan går jag igenom och ser vad som kan användas. Men det är inte lätt att hitta tid. Fast när alla bodde i London, där vi hade en egen replokal och studio, gjorde vi allt annat än att spela musik. Det fanns all tid i världen men den slösades bort. När vi nu bara har några dagar på oss har vi större disciplin.

Ett samtal med Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Text & foto av Carl Abrahamsson

Norska kompositören och musikern Maja Ratkje idoliserar Pippi Långstrump och tycks ha lika mycket energi och fantasi som det rödhåriga, anarkistiska yrvädret. Det finns dock en väsentlig skillnad: Maja är mer högljudd än Pippi.

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om jag får spå lite skulle jag tro att Soap&Skin inom kort kommer att bli internationellt erkänd som det första europeiska underbarnet av 90-talets generation.

Det ena grundelementet i hennes musik utgörs av en klassisk skolning i piano och violin sedan sex års ålder, det andra av subtila elektroniska rytmer och ljudatmosfärer. Tio år yngre än Regina Spektor och stilmässigt sett kanske för tätt i hennes fotspår. Men hennes kärlekssånger ackompanjerar ett annat emotionellt landskap. I låten Thanatos har dödsdriftens "cold fission bomb" förbannat oss i historisk glömska: "ages of delirium/ curse of my oblivion". Bilden av kylan och glömskan fördjupas i texten till Extinguish Me:

Vid sidan av Joel Emmanuel Hägglund (alias Joe Hill), finns det en minst lika intressant samling finskamerikanska poeter, musiker och protestsångare, som också dessa tillhörde den kringflackande gemenskapen kring fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW). En av dem var Kylander.

Folksångaren och mandolinspelaren Arthur Arkadius Kylander föddes i Lieto år 1892. Vid tjugotvå års ålder emigrerade han till USA för att där försörja sig som skogshuggare. År 1925 träffade han därefter sin fru, pianisten och dragspelerskan Julia Varila, som han genomförde en landsomfattande turné tillsammans med. De besökte platser som Maine, New York, Pennsylvania, Ohio och Minnesota, där de huvudsakligen uppträdde för finska immigranter som arbetade inom skogs- och gruvindustrin.

Under depressionsåren spelade han också in grammofonskivor på Victor Records och publicerade två sångböcker som fick namnet Comics Songs. Därigenom fick inte bara de 50 000 finskamerikanerna utan också de 3,5 miljoner finländarna i hemlandet möjligheten att lyssna på hans musik.

Det lilla som idag finns att läsa om henne består av idel hyllningar och jubelrop. Dessa spetsas med en förväntan om vad det kan komma att bli av denna nyupptäckta talang från Göteborg. För hon utmålas som en av morgondagens stora, Anna von Hausswolff. Med hennes egen bild har det gångna året varit som en svagt sluttande uppförsbacke, där målet är skivsläppet i mars nästa år. Hon upplever ingen "superhype" än förklarar hon, men mycket talar för att en sådan är på gång.

När vi träffas är Anna i Stockholm för att vara förband åt The Tiny på Södra teatern, ett erbjudande som kom som en önskan från bandet själva. Hon verkar lugn och inte det minsta nervös, dock fokuserad. Hon berättar hur noga hon är med att vårda rösten dagarna före ett gig - det blir varken kaffe eller öl och absolut inga cigaretter.

Efter en vad som kan liknas vid en uppenbarelse när en nära anhörig hade gått bort bestämde sig sångerskan, låtskrivaren och performanceartisten AK von Malmborg att börja sjunga på svenska istället för engelska. Nyligen släppte hon sin svenskspråkiga och självfinansierade debutskiva Vår tids rädsla för AK von Malmborg som tog fyra år att färdigställa.

Du har hunnit med att göra en hel del innan din skiva. Vad har du för bakgrund?

- Jag började som dekormålare på Teater Galeasen när jag var 17 och där träffade jag Linus Tunström, som jag senare jobbade med. Samtidigt sjöng jag på en svartklubb i gamla stan och fick betalt i öl. När jag var 19 var jag med i en pjäs som Orionteatern satte upp där jag spelade en sångdiva. Där träffade jag Rickard Borggård som jag bla har gjort teatermusik tillsammans med på Teater Giljotin. Sedan flyttade jag till London och ägnade mig åt performance.