Järnvägarna skär genom landet. Rallarna sliter hårt. Syll läggs till syll. Stambanorna byggs i modernitetens och profitens helgade namn och förbinder snart Gävle med Ånge, Stockholm med såväl Malmö som Göteborg. Hela landets karta ritas om i huvudstaden, och kungen åker land och rike runt och klipper invigningsband för brödrafolkens väl. Nya städer byggs, äldre små samhällen växer. Sverige förändras och förändras snabbt. Västra och Östra stambanorna möts i Katrineholm, knappt en fluglort på kartan, men sväller nu genom sin nyvunna status som knutpunkt.

En stad föds av en tillfällighet genom några streck vid ett ritbord. Ett modernt samhälle växer under vånda och värk fram ur en närmast feodal bondby. Industrialismen bryter med enorm kraft in och förändrar i grunden allt. Det är det stora navet i Kerstin Ekmans romankvartett "Kvinnorna och staden". Hur en stad växer fram, förändras och hur människorna formas och lever omväxlande i omdaningens skugga och i dess skapande mitt.

"Häxringar", den första romanen i serien, kom 1974, alltså för över trettiofem år sedan. Därefter följde "Springkällan", "Änglahuset" och den avslutande och i särklass mest omfattande "En stad av ljus" utkom 1983. Nu ger förlaget ut "Kvinnorna och staden" i nytryck. Romansviten blev Kerstin Ekmans stora litterära genombrott. Fram till dess hade hon huvudsakligen skrivit deckare, och var sin tids "Deckardrottning" enligt pressen.

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned i den småländska odlingsmarken och bondekulturen. Som om hans episka själ var hopfogad av alla småländska bönders döda andar och att deras slit och släp hade avsatt sig i hans karaktär, kropp och anlete. Att det slutgiltiga ekonomiska tvånget att emigrera för de hårt slitande småländska bönderna avtecknat sig i hans anletes grova fåror och djupa veck från buskvegetationen till ögonbryn via ögonhålornas djupa inramning in till den oböjliga blicken. Att det i den etablerade bilden av den väldige epikern fanns en tung sorg i uttrycket inför den ogina existensen också motsägelsefullt gestaltad och besjungen som vital upprorsenergi som enligt myten påvisade motstridig vildhet och påstridig envishet. Att det i ansiktets stadiga uttryck spirade en dackefejd i varje fåra, ett upproriskt bondeting i varje rynka, överhuvudtaget en obstinat bondefrihet i harnesk mot staten i hela uttrycket av antagonism mot osunda pålagor mot fria bönder. Detta enligt gängse mytisk föreställning

Den 5 augusti är det 100 år sedan Erik Lindegren (1910-1968) föddes. Han kan sägas inkarnera den lyriska modernismen i Sverige framför allt genom diktsamlingen mannen utan väg, en modern klassiker. Men vem läser Lindegren idag? Det är ovanligt tyst om hans författarskap, även om Lyrikvännen gjorde ett plikttroget men oengagerat temanummer om honom tidigare i år. Ett tecken på en författares popularitet är om det skrivs avhandlingar om författarskapet. Senast en avhandling publicerades om Lindegren var på 1980-talet. Gunnar Ekelöf, ett annat av modernismens stora namn, läses och diskuteras ännu på 2010-talet. Hans diktning känns mycket levande och samtida, men inte Lindegrens. Varför är det så? Kanske är han mer samtida än vi tror.

Orsaken till att Lindegren har glömts bort är nog att han var en orfisk poet. Likt alla orfiska poeter ville han förvandla tillvaron genom sången eller lyriken och likt de flesta orfiska poeter brände han ut sig tidigt. Hans produktiva period varade bara i cirka 15 år sedan tystnade han. Den diktsamling som han sa sig arbeta på i intervjuer under 1960-talet var nog inte mer än ett önsketänkande. Ekelöf däremot fick en lång karriär som poet eftersom han fortsatte att producera sig i över 35 år. Han var en jordnära språkarbetare med skit under naglarna medan Lindegren seglade i lyriska rymder likt en Ikarosfigur. Överspända lyriska utflykter i det blå har länge varit passé men visst behöver vi orfiska poeter och därför är det dags nu att återupptäcka Erik Lindegren. Kulturpersonligheten och diktarfursten har trätt in i glömskan liksom den modernistiske polemikern och ledamoten i Svenska Akademien. Kvar är poesin och det är något av en befrielse. Lindegren står inte längre i vägen för sitt eget verk.

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden. Här går döden kloss i kloss med varje tonåring. Vardagslivet drivs framåt på billigt starköl och svarta depressioner, religiös och bigott intolerans och det eviga och kalla regnet som sugs upp av själarnas allra minsta kapillärer.

Resten är livets trista slaggprodukter, det är orealiserade drömmar, glömda eller svikna löften och övertrasserade bankkonton och understödet från det allmänna som aldrig kommer när det ska eller verkligen behövs. Tröttskörda, utslitna och ensamstående mammor med begagnade barnvagnar och skrikiga ungar och med en blick som dött för längesedan trots att de själva alldeles nyss var tonåringar.

Tunga droger och tomma dagar, prostitution och familjerelationer grundligt impregnerade i sprit. Män som snabbt, från en vecka till en annan, blir till tungmagade gubbar som super ner sig på kvarterspuben i hörnet. Äldre kvinnor som bittra och besvikna vakar över den lilla rest av värdighet de äger i form av en nergången lägenhet, ett ingrott kök och en tunga vass som en nyslipad stilett som obarmhärtigt skär själslig sår i resten av familjen så fort de vågar visa sig på hennes domäner.

Det är en verklighet utan nåd.
Det är en värld utan hopp.

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting betydligt större än ett enkelt kulturellt engagemang.

Bertil Falk är inte så känd för den stora publiken trots att Bertil (född 1933) sedan 1950-talet producerat böcker, tidskrifter, översatt flera viktiga författare, och grundat bokförlag.

Jag träffade Bertil Falk för en intervju.

Jag  beundrar dig mycket Bertil, du är en hjälte. Du är rastlös med dina kulturella  insatser, dina resor, framförallt till Indien. För att parafrasera titeln till en av dina böcker, vill du berätta för våra läsare när började din "Litterära odyssé" ?

- Hjälte? Ordet har visserligen förändrats med åren, men jag är ingen hjälte. För mig är en hjälte en person som orädd tar itu med saker och ting. Övermakt etc. En hjälte är inte feg. Jag blir rädd i hotfulla lägen. Inte alls någon hjälte.

Beundra? Ska man verkliga ägna sig åt att beundra? Och rastlöshet är väl inte beundransvärd.  Du gör själv en mycket större insats som redaktör för Tidningen Kulturen än vad jag gör.

Kristianstad hyllar inte minnet av sin en gång framgångsrike son. Det är som om Fredrik Böök aldrig har funnits. Aldrig fötts här, aldrig gått i skolan, aldrig varit en hängiven son som alltid framställde staden som ett föredöme.

Fredrik Böök är bortplockad, raderad, kanske rentav glömd. Det finns ingen staty i parken, där står ingen byst, det finns ingen minnesplatta uppsatt på husen där han en gång bott. På turistbyrån vet damen knappt vem han är. Men efter en stund hämtar hon en äldre kollega. Hon vet litet mer, i alla fall vem Fredrik Böök var. Till slut får vi till och med köpa en liten broschyr utgiven av Kristianstadbladet som heter "Fredrik Böök och Kristianstad". I samma tidning skrev Böök i sin ungdom. Där föddes också hans livslånga motvilja, ja hat till Hjalmar Söderberg. Ty även Söderberg hade i sin ungdom arbetat på Kristianstadbladet och skrev då:

"Denna stad är en ganska sorglig företeelse: en liten dum och smutsig rektangel med kyrkan i ena änden och läroverket i den andra."

Fredrik Böök förlät aldrig Hjalmar Söderberg hans hånfulla ord om Kristianstad. Hans motvilja är exceptionell i både ihärdighet och intensitet. Den kom sedan länge att bestämma den bildade borgerlighetens nedvärderande syn på Hjalmar Söderbergs författarskap och moraliska vandel.

Varför skrämmer J. M. Coetzees bok Onåd till mardrömmar? Är det bara författarens oöverträffliga språkliga skicklighet att lakoniskt iaktta och nedteckna ett porträtt av forskaren David Lurie som intill förvirring är autentiskt med vissa män som dyker upp på vilket café som helst, var som helst i världen? Eller är det så obehagligt att få sanningen serverad på ett silverfat, blixtrande ren och saklig, att man hellre tuggar i sig oidentifierad kattmat till frukost för att slippa få veta?

David Lurie är trött på livet, han arbetar som forskare på Kapstadens tekniska universitet,är frånskild och har en vuxen dotter, Lucy. Dottern har valt att leva lantbrukarliv tillsammans med sin tjej på höglandet i Östra Kapprovinsen, långt från sin far. Varje torsdag går David vanemässigt till den prostituerade Soraya. Som penisförlängare köper han inte en flott bil, utan slänger sig istället med litterära citat och påstår sig vara passionerat intresserad av litteratur. Detta är hans enda passion, eller hans enda väg till livets innersta mening.

Det är sommar. Jag är fjorton och sitter och läser. Rummen ligger öde. Det är knäpptyst. Ute dallrar hettan över kullerstensgården. Här inne är det kvavt. Det är instängt. En spyfluga surrar envist dunkande mot fönsterrutan. Inte en människa avbryter läsandet, ibland kan det gå över en vecka mellan besöken. Jag sitter och vaktar Viktor Rydbergmuseet i Jönköping. Året är 1974. Förutom avbrott för några rastlösa vandringar runt i detta gamla hus - stadens äldsta - med knarrande gistna brädgolv, ägnar jag mig uteslutande åt att läsa Viktor Rydberg under de timmar jag sitter här. Det beslutet fattade jag direkt när jag tackade ja till att vara gårdvar i dessa åt Viktors Rydbergs minne helgade rum.

Jag hinner med många volymer under sommaren. Förvisso inte alla i Viktor Rydbergs imponerande och omfattande författarskap, tjugofyra band i Samlade Skrifter, breven oräknade. En del är dessutom skrivet ovanför min ungdomliga horisont. På samma sätt är det med hans dikter. Där trängs alltför mycket mytologi, svårförstådda liknelser med hans enorma bildning som ekokammare, för att jag entydigt ska kunna avkoda dem.

Sommarvärmen får husets gamla murkna virke att knäppa och vrida sig när det sväller. Det är fullt av konstiga och svårplacerade ljud i de ödsliga korridorerna och rummen. Ibland kan jag nästan få för mig att det är skalden själv som stegar omkring däruppe på övervåningen. Som vandrar han fram och tillbaka och tittar på sina manuskript och gulnade brev i de pietetsfullt uppställda montrarna.

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige, för att ge ny kunskap. Han skall introducera föregångaren Max Blecher, nu när översättningen av Blechers "Händelser ur den omedelbara overkligheten" utkommer.

Cartarescu inledde sitt författarskap under det kommunistiska styret och fick se sina verk censurerade. Nu har hans böcker slagit igenom även i väst, och har själv börjat att omtalas i nobelprissammanhang. Efter förebilder som Franz Kafka och Marcel Proust brukar hans romaner och essäer, precis som Müller, hänföras till den otympliga termen postmodernism. Kanske kan nyckeln till den rumänska litteraturen finnas någonstans i dess mindre kända historia?

Att skriva noveller var knappast den viktigaste delen av den alltför tidigt bortgångne fyrbarnspappan Kjell Rynefors liv. Kjell Rynefors (1948-1986) omkom när han förgäves försökte rädda sina två minsta barn då familjens hus i Trollhättan härjades av brand nyårsnatten 1986-1987.

Hans professionellt publicerade produktion var sparsmakad redan under hans livstid. Allt som allt fyra noveller publicerade i två kulturtidskrifter och en novell publicerad i en antologi. Därutöver en novell som publicerades posthumt 1987.

Det finns dessutom en hel del svåråtkomliga texter i form av noveller, dikter och essäer i stencilerade sf-fanzines. Han var en drivande kraft i Club Cosmos i Göteborg och ofta redaktör för föreningens fanzine, Cosmos Bulletin. Den litterära kvarlåtenskapen innehåller också opublicerade manuskript. Han skrev vetenskapliga artiklar samt en del material författat i samarbete med andra.

Kjell Rynefors doktorerade 1977 med avhandlingen "Computer Simulations of Chemical reactions. Trajectory and unimolecular theory studies on alkali-alkali halide systems". Han fick docentkompetens 1983. Till allt detta kommer att han var amatörastronom med tonvikt på solforskning samt ledare för The Scandinavian Union of Amateur Astronomers, SUAA.