Alberto Bevilacqua är en känd författare och filmregissör från Italien.
Han har regisserad flera filmer oftast från sina egna romaner.
En av de mest kända är La Califfa (den kvinnliga kaliffen eller The Queen som filmen heter i den engelska versionen). Men böckerna och filmerna är flera.
Ett exempel är "Questa specie d"amore" (Den här sortens kärlek), som blev översatt till ett tjugotal språk - men inte till svenska. Alberto Bevilacqua är framförallt poet. I samband med utgivningen av poesiboken Tu che mi ascolti Du som lyssnar på mig, översätt av Julian Birbrajer för Tranan bokförlag, har Guido Zeccola har träffat Alberto Bevilacqua.

Porträtt av Azita Ghahreman

Azita Ghahreman, född 1962 i Iran, bor sedan 2006 i Sverige. På persiska har hon gett ut fem diktsamlingar. Hennes poesi har publicerats i svensk översättning i samlingsvolymen "Dikter: 4 diktsamlingar" och novellerna kommer på svenska under 2010, parallellt med att en novellsamling ska tryckas på persiska. Azita säger till mig att hon har som mål i Sverige att skriva en roman. Det är lättare här än i Iran, här finns ingen censur. Men hon har ännu inte funnit en metod. Vi funderar på om romanen kan skrivas genom att jag helt enkelt skickar henne frågor att svara på, enkla frågor:

Varför skriver Du?

"Min första skrift var klotter som jag i fyraårsåldern i smyg gjorde på vardagsrummets väggar med mammas läppstift. För den skull blev jag straffad. Mitt klotter fortsatte på papper och på marken i smyg tills jag började skolan, lärde mig alfabetet och skrev uppsatser. Senare, i 13-14 årsåldern, skrev jag mina första dikter som mest liknade minnesanteckningar som rimmade. Jag blev aldrig uppmuntrad av min familj att skriva. Skrivandet blev mitt livs hemlighet, en hemsk och hemlig kraft som förvandlade mig till mig och inte den de ville att jag skulle vara. Detta poesiskrivande som var klotter i glädje och dessutom en förbjuden gärning, blev så småningom en symbol för befinnandet.

Inför releasen av hennes nya bok "Svårläst" fick jag nöjet att göra en intervju med Åsa Ericsdotter. Då det inte gavs tillfälle att sammanstråla i Stockholm, så fick det bli en intervju via mejl istället, vilken här följer.

Du bor i Boston sedan en tid tillbaka om jag förstått det rätt, vad gör du där och vad fick dig att flytta dit?
-  Min man fick en forskartjänst på Harvard så vi flyttade dit.

Tidigare har du bott periodvis i Paris, varför har du haft dragning dit och vad är det som du tycker om med den staden?
- Jag flyttade till Frankrike för att studera men trivdes så bra att jag stannade i fem extra år... Och jag hade gärna stannat ännu längre! Jag tycker så mycket om språket, kulturen, litteraturen - jag saknar Paris väldigt mycket och åker dit så ofta jag har råd med flygbiljetten... Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna flytta tillbaka så småningom.

Med anledning av att Kjell Espmark fyller åttio år - den 18 februari - publicerar vi denna intervju, gjord för en del år sedan i ett somrigt Gamla Stan.

Dagen är såsom fylld av oinfriade löften. Den ligger ännu orörd och väntar lätt dold i ett svävande dis. Gatorna är tomma sånär som på en och annan enstaka flanör som i sin avskilda ensamhet antagligen är på jakt efter en stund av stillhet och frid.

Lugnet är dock djupt förrädiskt; blott en hägrande illusion att drapera sina plågsamma minnen i. Vår tid är brusets, informationsöverflödets, de smattrande telegrammens och helvetesrapporternas tidevarv. Vi har fastnat i en ohämmad fors av ondska och korruption, ond bråd död och stelnade makthierarkier som mäktiga reser sig ur jorden, oöverkomliga och alltmer lika orubbliga fästen. I deras skugga tvingas vi söka den lilla flämtande lycka och tillfredsställelse som vi var och en är förmögna till i denna den växande vanmaktens tid.

Beat-erans författare lockar alltjämt läsare. Men känner vi till fler än Burroughs, Ginsberg och Kerouac? Världens mest omfångsrika antologi av kvinnliga poeter med utgångspunkt i denna banbrytande period utgavs i höstas. På svenska. Tidningen Kulturen har träffat Kristian Carlsson, författare, översättare och förläggare i ett samtal om drivkraft och poesi. 

En dag vit av snö mitt i Malmö. På ett café som påminner om mormors gamla vardagsrum träffar jag Kristian Carlsson. Han är en ung författare men är sedan länge väl etablerad på Sydsveriges kulturella scener. Under hösten hörde jag Kristian på en poesiuppläsning arrangerad av tidningen Ordkonst i Lund. Han läste då ur sin nyutkomna antologi Kvinnas beat - 9 poeter från beatnikeran. En antologi som breddar perspektiven bort från den mytomspunna, manligt dominerade beat-kretsen.

Kristian har gett ut flera diktsamlingar, skriver barnböcker, översätter böcker och driver tre förlag.  Med mera. Hans första bok gavs ut vid 18 års ålder, om Alunbruket i Andrarum på skånska Österlen. 
 

Det är få författare förunnat att bli både kult och myt under sin egen livstid. Jerome David Salinger var i det avseendet ett exceptionellt undantag. Det är frågan värt om han inte - stundtals och i mångas ögon - var mer intressant som myt än författare.

Det är sextio år sedan J D Salinger skrev den bok som skulle rendera honom hans kultstatus och ge honom en orubblig position som den rebelliska ungdomens författare. År 1951 utkom "Cather in the Rye" som blev en omedelbar succé och dessutom väckte skandal - en del länder och amerikanska delstater till och med förbjöd den. På svenska boklådsdiskar låg den redan två år senare med titeln "Räddaren i nöden" och har senare nyöversatts av Klas Östergren.

Yoga är ett verktyg för att själen ska vistas i en väl grundad kropp - ungefär som vi vill vistas i ett väl grundat hus.

När Eva Lewenhaupt talar om yoga finns det ingen plats för "flum" eller för österländsk vidskepelse - utan det är en väg till ett rikare och lyckligare liv - en väg där varje steg är njutbart. Hennes bok Yogaliv, åtta steg till ett liv i lätthet (Prisma 2009) är inte ytterligare en bok om enbart yogaövningar. Det är även en instruktiv bok att ha liggande på salongsbordet för alla att bläddra i, njuta av de vackra bilderna, inspireras av de personer hon har intervjuat, eller lära sig några uttryck för ett rikare liv. Kapitlet om "dharana", koncentration på en enda sak, är ett av mina favoriter. Alla som skriver, målar, eller håller på med någon konstnärlig utövning har någon gång upplevt "dharana" eller "flytet" som jag tolkar det: när jag är helt koncentrerad på mitt skrivande till exempel kan jag känna hur texten lyfts fram utan mitt inflytande, nästan av sig självt, i egen kraft. Gud, änglarna, tomten, musan, älvan... jag brukar tala om min egen Tingeling som inspirerar mig (när hon är på humör vill säga!). Men detta tillstånd kan var och en uppnå i våra dagliga sysslor - det har med total fokusering att göra. Istället låter vi alltför ofta vårt huvud upptas av allehanda tankar som upprepas likt en rispig gammal skiva. Eva lär oss - genom yogan - att befria oss (i alla fall stundvis) från vårt malande och finna lugn och ro i vår själ - ungefär som när vi städar hemma och gör oss av med dammråttor och onödigt skräp. Förutom fasta grupper anordnar Eva helgkurser i vacker kulturmiljö i Södermanland. Kurserna är öppna för nybörjare som för dig som har en regelbunden yogaträning.

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case Perdute, Altre educazioni, Istmi e chiuse, Principio del giorno, Memoria del chiuso mondo. Ronda dei conversi. Men hans opus samlades i en enda bok Poesie 1976-2007 som kom ut 2009 på Garzanti förlag. Saken är absolut ovanlig i Italien, speciellt för en poet som fortfarande lever. Detta betyder att De Signoribus betraktas som en av Italien mest betydande poeter.

Det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm har nu publicerat det andra numret av den tvåspråkiga tidskriften Cartaditalia  med Poesi som tema (se recensionen här:

( http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/tidskrifter-mainmenu-161/5498-tidskrift-cartadiitalia-nr-2-2009-poesi  )

Hjärtat slår några oregelbundna slag medan jag stirrar på bilden av en blond kvinna och läser recensionen av Anders Thunbergs bok Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari. Karin Lannby, var min avlidne man, författaren Tore Zetterholms första kärlek. Han kallade henne "min Beatrice genom de röda himlasfärerna."

Det är först nu som berättelsen om henne blir verklig. Jag ser Karin Lannby stå vid flygeln i salongen på Lusthusbacken i Ålsten; det hade  börjat ljusna ute när hon, omgiven av ett auditorium av "berusade borgarbrackor" deklamerade Diktonius "Röd-Eemeli" på finlandssvenska:

"Röd-Eemeli föddes
I torpets bastu:
Smuts och gråt."

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Den syrisk-libanesiska poeten Adonis (Ali Ahmad Sa´id) har brutit väg för den arabiska moderniteten i lyriken. Han är fullständigt bevandrad i den västerländska litteraturen och samtidigt en lärd utforskare av den arabiska litterära traditionen. Tre irakiska poeter i Bagdad tog efter andra världskriget det befriande första steget till friare versmått och rytmer och öppnade den arabiska poesin mot världen. Stafetten gick vidare 1951 till Beirut i det västtillvända Libanon där Adonis och Yusuf al-Khal startade det litterära magasinet Shi'r (Poesi) som fram till 1967 blev ett forum för modernistisk arabisk poesi.
Adonis växte upp i Syriens berg, nära en flod som enligt legenden färgats röd av den feniciske guden Adonis blod, nära Ras Shamra, där urgamla kananeiska texter har utgrävts, och nära sin far som var en fattig bonde som kunde klassisk och mystisk poesi utantill. Av en lycklig slump fick han gå i skola i en närbelägen stad och fick studera vid Damaskus universitet. Nationalistiskt medveten om den urgamla förislamiska syriska kulturen öppnade han sig för västerlandets poetiska modernism. Baudelaire och Rimbaud drabbade honom, Heidegger och Nietzsche, Freud.