Alberto Bevilacqua är en känd författare och filmregissör från Italien.
Han har regisserad flera filmer oftast från sina egna romaner.
En av de mest kända är La Califfa (den kvinnliga kaliffen eller The Queen som filmen heter i den engelska versionen). Men böckerna och filmerna är flera.
Ett exempel är "Questa specie d"amore" (Den här sortens kärlek), som blev översatt till ett tjugotal språk - men inte till svenska. Alberto Bevilacqua är framförallt poet. I samband med utgivningen av poesiboken Tu che mi ascolti Du som lyssnar på mig, översätt av Julian Birbrajer för Tranan bokförlag, har Guido Zeccola har träffat Alberto Bevilacqua.

Porträtt av Azita Ghahreman

Azita Ghahreman, född 1962 i Iran, bor sedan 2006 i Sverige. På persiska har hon gett ut fem diktsamlingar. Hennes poesi har publicerats i svensk översättning i samlingsvolymen "Dikter: 4 diktsamlingar" och novellerna kommer på svenska under 2010, parallellt med att en novellsamling ska tryckas på persiska. Azita säger till mig att hon har som mål i Sverige att skriva en roman. Det är lättare här än i Iran, här finns ingen censur. Men hon har ännu inte funnit en metod. Vi funderar på om romanen kan skrivas genom att jag helt enkelt skickar henne frågor att svara på, enkla frågor:

Varför skriver Du?

"Min första skrift var klotter som jag i fyraårsåldern i smyg gjorde på vardagsrummets väggar med mammas läppstift. För den skull blev jag straffad. Mitt klotter fortsatte på papper och på marken i smyg tills jag började skolan, lärde mig alfabetet och skrev uppsatser. Senare, i 13-14 årsåldern, skrev jag mina första dikter som mest liknade minnesanteckningar som rimmade. Jag blev aldrig uppmuntrad av min familj att skriva. Skrivandet blev mitt livs hemlighet, en hemsk och hemlig kraft som förvandlade mig till mig och inte den de ville att jag skulle vara. Detta poesiskrivande som var klotter i glädje och dessutom en förbjuden gärning, blev så småningom en symbol för befinnandet.

Inför releasen av hennes nya bok "Svårläst" fick jag nöjet att göra en intervju med Åsa Ericsdotter. Då det inte gavs tillfälle att sammanstråla i Stockholm, så fick det bli en intervju via mejl istället, vilken här följer.

Du bor i Boston sedan en tid tillbaka om jag förstått det rätt, vad gör du där och vad fick dig att flytta dit?
-  Min man fick en forskartjänst på Harvard så vi flyttade dit.

Tidigare har du bott periodvis i Paris, varför har du haft dragning dit och vad är det som du tycker om med den staden?
- Jag flyttade till Frankrike för att studera men trivdes så bra att jag stannade i fem extra år... Och jag hade gärna stannat ännu längre! Jag tycker så mycket om språket, kulturen, litteraturen - jag saknar Paris väldigt mycket och åker dit så ofta jag har råd med flygbiljetten... Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna flytta tillbaka så småningom.

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om jag får spå lite skulle jag tro att Soap&Skin inom kort kommer att bli internationellt erkänd som det första europeiska underbarnet av 90-talets generation.

Det ena grundelementet i hennes musik utgörs av en klassisk skolning i piano och violin sedan sex års ålder, det andra av subtila elektroniska rytmer och ljudatmosfärer. Tio år yngre än Regina Spektor och stilmässigt sett kanske för tätt i hennes fotspår. Men hennes kärlekssånger ackompanjerar ett annat emotionellt landskap. I låten Thanatos har dödsdriftens "cold fission bomb" förbannat oss i historisk glömska: "ages of delirium/ curse of my oblivion". Bilden av kylan och glömskan fördjupas i texten till Extinguish Me:

Större än någonsin intar konstmässan Supermarket denna helg Kulturhuset i Stockholm. De konstnärsdrivna galleriernas mässa presenterar utställare från 20 länder och är därmed, som en av initiativtagarna Pontus Raud påpekar, störst i Sverige. Man har i år även tvingats tacka nej till gallerier. Kanske har detta påverkat mässans innehåll som vid första andblicken framstår som ambitiöst och rentav proffsigt utan att för den skull vara välkammat. En viktig fråga ställer arrangörerna själva i presentationen, nämligen huruvida konst som inte går att sälja är bättre konst. Hela spektrat av säljbarhet finns hur som helst representerat med små teckningar och målningar, fotografi som är tillgängligt i print on demand, men även projektkonst, aktivism och ett tungt performanceprogram där affischnamnet är Bill Drummond.