Resereportage - Tidningen Kulturen
×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Resereportage

Pragborgen, Karlsbron och floden MoldauSom månen suger åt sig havet och släpper, så inverkar det astronomiska uret på Prags besökare. Staré město; Gamla Staden. Anorna från den här platsen går mer än två tusen år tillbaka i tiden. Fåglar trängs och folk. Särskilt på Karlsbron på väg upp mot Pragborgen. Alla vill ha en egen pinne att sitta på. Helst i solen. Under kylslagna höstdagar duger en kopp tjeckiskt kaffe utmärkt till att värma sig på, men inte mer än så. Prags kaffekultur är inte annat än genomgående blaskig. Ett undantag utgörs möjligen av ett par av konstmuséernas kaféer som serverar härlig espresso. Det är en av de första dagarna i november. Himlen är klar och ett djupt solsken gör luften krispig. Kameror på armar sticker upp ur ett folkhav. Massorna har samlats utanför rådhuset på Gamla stadens torg för att iaktta den astronomiska klockan och dess mekaniska dockföreställning. Heltimme randas och det har blivit dags för dockorna att träda fram. Först ut är Döden som lyfter sitt timglas och vänder det igen. Sedan ser vi Lustan, Fåfängan och Girigheten och de tolv apostlarna. Klockan slår. Spelet klingar ut och klumpen av folk löses upp och diffunderar iväg. Sekunder och minuter fortsätter att flöda ur klockan som om inget hade hänt.

Granne med det astronomiska uret står ett brunfärgat hus som kallas Minutahuset. I det här huset bodde Franz Kafka som liten. Han föddes bara ett stenkast härifrån och tillbringade stora delar av sitt liv invid Gamla stadens torg. Jag ser upp mot husväggen och blir stående en stund. I Prag är det nästan alltid spännande att titta uppåt. Husfasader, portar, burspråk och fönster överraskar med allsköns konst från olika epoker. Romanskt, gotiskt, renässans och barock. Väldigt lite av stadens arkitektur förstördes under andra världskrigets bombningar. Minutahusets fasader är rikt dekorerade i renässansstil. Sgrafittomålningarna föreställer några av det Habsburgska rikets härskare, en påminnelse om att Prag var under Habsburgarnas välde ända fram till första världskrigets slut. Från torgets mitt flödar jazz ur en äldre man med saxofon. Han gungar lite fram och tillbaka, liksom värmer sig på musiken. Jag följer ett stråk bort mot Obecní dúm; Folkets hus. Härinne finns ett fint kafé inrett i typisk jugendstil. Jag går in och värmer mig. Det var i den här byggnaden som man utropade den nya självständiga staten Tjeckoslovakien hösten 1918.

Läs mer...

Inishbofin Inishbofin är inte världens ände. Det bara känns så. Eller kanske snarare som om man hamnat utanför verklighetens gränser på en plats där vardagsbekymmer och stress flytt hädan.

Färjan stävar fram genom Atlantens kylslagna vatten mot dimhöljda kullar. Inishbofin – en förvrängning av iriskans Inis Bó Finne vilket betyder Den vita kons ö – ligger nästan så långt västerut man kan komma i Irland, en halvtimmes båtfärd från samhället Cleggan i grevskapet Galway.

Den sju kilometer långa och fyra kilometer breda ön har idag knappt 200 invånare men en gång i tiden – i början på 1840-talet innan Irland drabbades av hungersnöd och massemigration – levde 1 600 människor här. Inishbofin har varit befolkad i minst 6 000 år. På 600-talet kom en skara munkar hit och byggde ett kloster. 900 år senare var ön ett starkt fäste för legendariska sjörövare, bland annat den mytomspunna Gráinne O’Malley, ”Irlands piratdrottning”. Handelsfartyg lockades in i den naturliga och väl skyddade hamnen, där de överfölls och plundrades.

Läs mer...

FlorensAtt skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor.

Ryanair är fantastiskt men alla de stegen som ska tas innan målet är nått kräver både precision och klarhet i huvudet. Efter en natt utan sömn kan man ifrågasätta de båda. Således håller min tankeverksamhet på att gå ur funktion när jag väntar på mitt bagage i Rom. Vore min resväska inte röd skulle jag definitivt ha missat den. På flygplanet har jag lärt känna ett italienskt par från Neapel, fått deras adress med underskrift: "Ti aspettiamo." Vi väntar på dig. Det är bra med kontakter. Kommunikation med bruten engelska och ordbok är charmigt och ärligt. Man är redo för mycket för att få sitt budskap fram. Vi pussar varandra på kinden och säger farväl. De ska söderut.

Rom är varmt även fast det är oktober.

Läs mer...

Poetiska detaljer från DubrovnikJuli, 1990. Bländande starkt solljus över Dubrovnik. Jag blickar ut över husen med de tegeltäckta taken, tornen och den sandgråa muren runt den åldriga innerstan, ser hur allt suger åt sig det generösa ljuset från himlen och får det att glimra som en levande arkitektonisk enhet. Allt tycks rent, glänsande!

Starkt berörd av denna absorption av ljus låter jag mig trollbindas av Dubrovnik… Jag söker mig till den på 1400-talet uppförda Onofriobrunnen. Där formar jag händerna till skålar och sörplar i mig av det friskt porlande vattnet. Sedan sjunker jag trött men nöjd ned i den lena skuggan av brunnen.

Jag sitter där och betraktar de solbrända glassätande turisterna på den marmorerade huvudgatan, den som heter Stradun. I byggnaden mittemot hålls vernissage. ”Tomic presents poetic realism: Mirko Horvat”, läser jag på en affisch.

Sommarfestivalen pågår nu i Dubrovnik. Överallt på gatorna och i husen rör sig skapande människor. Dubrovnik glänser och pulserar av liv. Ja, man kan känna den i luften, nästan ta på den, denna förtätade och samtidigt fria och livsbejakande atmosfär.

Och jag tänker: här finns ingen rädsla, här finns ingenting som nu skulle kunna låta sig skrämmas av främlingar med onda avsikter och hotfulla röster. Denna stads invånare som så många gånger har tvingats genomlida katastrofer, denna stad som överlevt århundraden av invasioner, jordbävningar och bränder. Vad skulle den frukta?

Kyrkorna och klostren strålar milt av det slags osynliga ljus, som jag anar (eller inbillar mig…?) omger dessa byggnadsverk.

Läs mer...

 Balatonsjön  med klosterkyrkan i Tihany i bakgrunden. På stationen Déli i Budapest äntrar jag tåget som ska föra mig till Balatonfüred, en färd på tretton mil som tar drygt två timmar. Fort går det inte. Men resan kostar bara 80 kronor. Och jag vill färdas bland folk och fä i makligt tempo. Som jag gjorde i tonåren under den första tågluffarsommaren 1972. För att fira att Internationella Järnvägsunionen fyllde 50 år såldes en speciell interrailbiljett till ungdomar. För 350 kronor kunde man under en månad åka med de flesta tåg i Europa. Det var tänkt som en engångsföreteelse men blev en succé som permanentades.

Vagnarna tycks ha trafikerat Ungerns järnvägsnät sen dess. De är charmiga men tämligen slitna. Man får inte gå på toa när tåget står på stationerna eftersom allt går rakt ut genom ett rör ner på spåret. Luftkonditionering finns givetvis inte men alla fönstren är nerdragna och det fläktar friskt i kupén.

Till sist blir Balatonsjöns mjölkvita yta synlig mellan träden. Människor ligger ner och badar. Vissa står upp men även när de befinner sig en bra bit från stranden når vattnet dem inte mer än till låren. Plattensee, som den heter på tyska, är Centraleuropas största sjö – mindre än Mälaren men större än Hjälmaren – och mycket långgrund. Medeldjupet är drygt tre meter och som mest är den tolv meter djup. Just därför värms vattnet upp snabbt; badsäsongen börjar i maj och varar in i oktober.

Läs mer...

Valobservatörerna prof. Hebba F El-Shazli (Egypten), Vladimir Oravsky och prof. Thomas Parker The George Washington University, USA  Jag var en av ett stort antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi dock inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE). Mig veterligen var vi bara två, den andre, eller snarare den förste, var Jaroslav Suk, författare, journalist, politiker, en av undertecknarna av Charta 77 och VD för den välrenommerade och därmed flitigt anlitade översättningsbyrån East-West Service.

Jag gladdes åt detta uppdrag och nu när jag återigen är på svensk mark, kan jag konstatera att denna erfarenhet vida överträffar alla mina förväntningar.

Innan resan visste jag inte mycket om Georgien, trots att jag på sätt och vis kom i kontakt med landet redan som nioåring. Det var när jag såg en av världens mest spelade tyska teaterpjäser, Bertolt Brechts Der kaukasische Kreidekreis / Den kaukasiska kritcirkeln från fredsåret 1945. Den kaukasiska kritcirkeln kan tolkas på många, många olika sätt och faktum är att den även kan interpreteras som pjäs om parlamentsvalet mellan presidenten Micheil Saakasjvilis parti Nationella Rörelsen, och oppositionen, koalitionen Georgiens dröm ledd av den ekonomiskt välförsedde Bidzina Ivanisjvili.

Läs mer...

Kuba önskar Happy HolidayVi går länge, det har hunnit bli mörkt. Tar till vänster där vi skulle gått till höger. Vänder om. Trots att klockan börjar närma sig nio är det varmt. Svett rinner längs ryggraden och vi är hungriga. Ingenstans syns något som liknar en restaurang. Vi stannar till. För att undvika gräl är vi tysta, någon av oss vänder på kartan och vi ser att vi gått på fel håll. En liten bit till, vi hör människor och det lyser, det sägs något om att vi kanske kunde gå in där istället, men förslaget får inget gensvar. Vi är så nära nu. Upp längs en mörk väg. Jag plockar fram min telefon, letar fram ficklampsappen, trottoarkanten blir synlig, jag lyckas undvika en hundskit. Det är uppförsbacke. Mina jesussandaler skaver i värmen, jag kan känna var blåsorna börjar ta form på mina svullna fötter. Så ser vi äntligen skylten med namnet som vi letat efter. Framme. Som många restauranger på Kuba är detta en matservering i ett privathem. Det känns ofta som att kliva in i någons vardagsrum. Lite påträngande. På ett ställe såg jag till och med en bäddad dubbelsäng bland dukade bord, men där vi nu kliver in finns ett främre rum med en bardisk. Luftkonditioneringen har gått sönder. Vi trängs med tunga, mörka trämöbler och vita spetsgardiner. ”Tyvärr vi har inget bord.” Besvikelsen och utmattningen efter den långa promenaden, vi orkar inte ens bli upprörda. Vill vi ha något att dricka i baren? Den unga kvinnan säger något mer, hon talar snabbt, det krävs ett par omtagningar och så förstår vi att vi kan få äta i det här rummet. Vi är hungriga, men det är för varmt, det går inte. Hon fortsätter, det är svårt att förstå. Vi kan beställa mat i baren. Men vi vill ju inte äta här, det är för varmt, försöker jag förklara igen. Nej, beställa och vänta, dricka något och snart kommer ett bord att vara ledigt i det inre rummet, där finns luftkonditionering. Vi måste bara vänta lite. Äntligen förstår vi varandra.

Läs mer...

Ur Shelagh och Jonathan Rouths bok Note di cucina di Leonardo. Menyn är ritad av Botticelli och skriven av Leonardo da Vinci. restaurangen hette Le tre rane (de tre grodorna)År 1475, i den trånga och farlig storstadskärnan i Florens, öppnade två kumpaner vid namn Leonardo och Sandro en restaurang. Det var inte ett värdshus eller gatukök utan en restaurang. Hit kom man för äta och dricka, umgås och lyssna på musik. Resturangen var belägen nära den del av domkyrkan som kallades ”battistero” och öppnades egentligen för de byggnadsarbetare som var inblandade i ombyggnationen av den stora domkyrkan.

Dock var den öppen för alla, så teoretiskt sett kunde vem som helst ha haft möjlighet att sitta sida vid sida av en blond skönhet från Genua, som Simonetta Vespucci som skulle komma att bli förevigad av Sandro Botticelli i hans målning ”Venus födelse”, numera bevarad i konstgalleriet ”Gli Uffizi” eller intill en mörkhårig ung dam Lucrezia del Caccia, som några år senare skulle få en vacker dotter mycket lik henne själv. Dottern döptes till Lisa, kom sedermera att gifta in sig i den avdankade familjen Gherardini och blev modell för en av Leonardo da Vincis berömda målningar.

Som du kanske förstår, käre läsare, håller jag på att fabulera lite grand, men under min italienska sommarvistelse fick jag tag på en liten bok skriven av min numera avlidna professor vid Genuas universitet, Giovanni Rebora, La cucina di Leonardo e di Sandro (Leonardos och Sandros kök) som tillägnades ett experiment som Leonardo da Vinci och Sandro Botticelli genomförde på olika adresser i Florens just 1475 i syfte att skapa en ”modern” restaurang och servera nyskapade maträtter.

Tidens huvudskaliga föda var kött, bröd och mycket lite grönsaker. Även om Italien var rikt på olivträd och man åt oliverna, användes oljan mest som bränsle åt lamporna. De övre samhällsklasserna åt mest kött som var kokt i smör, något som mer påminner oss svenskar om vanlig fet svensk husmankonst än om det italienska köket.

Läs mer...

Den fridlysta fjällbrudenVi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom Padjelanta Nationalpark. Vi är på väg från Kvikkjokk till Ritsem, en tur som beräknas ta nio dagar. Skogen sluter sig omkring oss och skogsstjärnor lyser från gröna golv. Invid stigen växer Linnea. Vi tar paus vid en bäck och dinglar med bena. Året var 1732 och Carl von Linné var knappt 25 år när han red till häst från Uppsalaoch norrut på sin fem månader långa expedition mot de lappländska fjälltrakterna. Han passerade Kvikkjokk och vandrade till fots in genom fjällen och över mot Norge. Vi ser magra granar och krumma björkar. Längst bort i korridoren finns en dörr till ett kärr. Vi öppnar den och det sviktar och studsar på spängerna. Polarullen vinkar till oss från det våta. Eriophorum scheuchzeri. Det är vintern som har rest sina vita vimplar som en påminnelse om att sommaren är kortvarig här.

Ögonen sugs till moln som trasslat in sig i fjälltoppar och platåer. Det här är havsbotten. För 700 miljoner år sedan fanns en djuphavsgrav utanför Skandinavien. Till djupgraven förde floderna med sig vittringsrester från landområdena. Sedimentlagret på havsbottnen växte, packades och pressades nedåt mot jordens innandöme. Sedimenten omvandlades då till nya bergarter. När jordskorpans plattor rörde sig och det dåtida Europa kolliderade med Amerika veckades havsbotten och trycktes uppåt. Ur havet steg en bergskedja som pressades in över den gamla kontinenten, en process som tog ungefär hundra miljoner år och ägde rum för 300-400 miljoner år sedan. Därefter började bergskedjan successivt att nötas ned varefter bergskedjan jämnades ut. Det skulle dröja ytterligare en tid innan nya bergskedjor bildades igen vid Norges västkust.

Läs mer...

Bild: Bo VieslandAllt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och skugga. I floden finns sothönans vita bläs, ungarna tigger fortfarande med sina ömkliga kvidanden och där finns rörhönans röda huvudplätt. Rörhönan rör sig försiktigt runt sitt korgformade bo med tak, men om andra fåglar gör sig alltför närgångna ärenden, gör den korta, upprepade anfall över vattnet, liksom halvspringande. Från bergen kommer fåraherden Giotto för att låta fåren och getterna dricka, han kommer vid samma tid, varje morgon. Utan klocka äger han den precisa tiden, idag kommer han med en del av hjorden till floden, resten är kvar i bergen med greken, Theo. De två vita hundarna blir oroliga, de skäller inte, men de vankar av och an längs mellan inhägnadens galler och betongpålar med rostiga järnpiggar. Innanför finns rester av det gamla, med stag och taggtråd. Den lilla unghunden är mera pigg på att träffa andra, den gamle blir mest irriterad över att bli störd, igen. Bambupinnar ligger i oreda längs med dikeskanten, nyponblommorna är både svagt rosa och vita. Rangliga bönplantor visar sig, ungödlor pilar över vägen och det halvhöga gräset slås av djävulspåhittet, trimmern. Det går inte att uppfinna ett värre oljud. Vägens underhåll är eftersatt och bilarna kryssar mellan djupa hålor, underlaget påminner starkt om asfalt. Det är mest kolonifolk och motionärer som rör sig på vägen.

Floden finns där varje morgon, den är stor och imponerande, det blir nästan att ta till ordet ståtlighet. Den är sig lik på ett sätt, fåra och riktning med omgivningar av träd och buskar. Men mycket skiftar med väder, vind och årstid, ytan är rörlig och föränderlig, vattenväxterna intar olika platser och på botten går det att se växlingarna i växtlivet, beroende på hur ljuset faller.

Läs mer...

Barn på Aida Refugee Camp.Redan innan resan till Mellanöstern visste jag att jag inte ville skriva en berättelse om politik. Jag ville inte skriva om mitt otvivelaktiga hat till orättvisa makthavare, jag ville inte skriva en berättelse inlindat i svåra synonymer, jag ville inte skriva en politisk kampskrift utefter enögd propaganda. Jag är knappt 18 år, vem är jag att skildra en av samtidshistoriens mest svårbearbetade politiska dimensioner som pågått under stridigheter sedan 1948?

Jag ville skriva om människor. Deras öden. Offerskapet. Dehumaniseringen. Såren som blödde i deras ögon när de berättade sina hjärtslitande historier för mig. Jag ville skriva om 13-årige Mohammed O Shawriah som blev skjuten – från bröstet genom ryggraden – på vägen hem från skolan i Bethlehem och jag ville skriva om maken till den gravida palestinska kvinnan som avled på sitt eget tak i Hebron efter två kulor i bröstet. Jag ville skriva om de palestinska kvinnor som tvingas föda sina barn intill en separationsbarriär eller på en checkpoint för att vägen till sjukhusen är ockuperade och jag ville skriva om de harmlösa barfotabarn som leker innanför taggtrådarna av Aida Refugee Camp. Jag ville skriva om ett hemlöst folk som inte har en erkänd plats på jorden, eftersom att framväxten av den palestinska identiteten fortfarande förhindras av ockupationsmakten. Det enda som kvarstår av Palestina är bara en oantastlig längtan efter att återvända, ett sökande efter en nyckel till alla låsta, insparkade och övergivna dörrar – en plats att kalla hem.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen