Resereportage - Tidningen Kulturen

Resereportage

Vi startar från Palermo tidigt på eftermiddagen- Men har du en lämplig klänning? frågar min kusin misstänksamt.

Mina sicilianska kusiner, har blivit bjudna till ett bröllop och vänligt nog har de bestämt sig för att ta mig med, deras svenska kusin, som just anlänt från de djupa skogarna i norr. Att gå till ett bröllop i Italien utan “de rätta” kläderna, “de rätta” skorna och “den rätta” väskan är en dödssynd. Gästerna på bröllop är alltid klädda oklanderligt. De är sublima i sin perfektion, det närmaste man kan komma gudomligheten.

Det är inte bara kläder och accessoarer det handlar om, det är mer än så. De är alla så polerade, släta och väldoftande. Med samma friskhet som en tidig vårmorgon. De är så vackra och förtrollande att man kan bara dö. Detta gäller män, kvinnor, gamlingar och barn. Åldern spelar inte den minsta roll. Lyckligtvis har jag med mig en sidenklänning med små svarta och vita blommor.

Den väger inte mer än två gram, perfekt för att resa med Ryanair, där varje gram räknas. De förlovade är från Palermo och bor i samma hus som mina kusiner. Bröllopsparet bor på översta våningen och min kusin och hennes man på den första.

Läs mer...

ElefantbuddhaResan från Ban Phe i Rayong till Bangkok genomförde vi med buss. Vi hade ju nog av helvetesfärder och ville njuta av de förbipasserande landskapsintrycken, vilket också lyckades. I Bangkok hade vi reserverat ett prisvärt hotell nära busstationen Ekamai och med de erfarenheter av boende som vi bar på, var vi beredda på det värsta. Döm om vår förvåning när Bourbon Street Boutique Hotel i hörnet av världens längsta gata, Sukhumvit Road, var mycket rent och fint.

På gatan utanför vårt hotell blir vi stående. En för oss ny taxiverksamhet pågår framför våra ögon. Unga kvinnor och män står i kö för att ”lifta” till jobbet med unga pojkar på motorcyklar, som den ena efter den andra kör upp på trottoaren, ställer sig på led och inom några sekunder har en passagerare sittande på ena skinkan på bönpallen utan hjälm och med handväskan i knäet. Jag frågar en av de köande om detta transportsystem är bättre än att vänta på bussen och hon svarar att det inte går att komma i tid till jobbet om man inte slingrar sig igenom trafikstockningarna på tvåhjulingar.

Jag hade varit i Bangkok för exakt fyrtio år sedan och nu var jag nyfiken på hur staden hade förändrats. Och det hade den! Trafiksystemet är välorganiserat och byggt i tre nivåer. För att förbättra trafikmiljön har man byggt BTS, Bangkok Masstransit System. Närmast himlen svävar ”Skytrain”, vars räls vilar på kraftiga betongfundament. Skytrain minskar restiderna väsentligt och är mycket lätt att komma underfund med. Billigt och bra är det dessutom, men det visar sig vara oerhört trångt i vagnarna. Och kallt, eftersom utetemperaturen vanligtvis ligger på över trettio grader och AC-systemet blåser in tjugogradig luft. Vi köper dagsbiljetter och kan därefter resa runt i hela systemet efter behag. Förunderligt att resenärerna består av ungdomar, mest unga flickor. Var håller den äldre befolkningen hus? Tåget tar sig fram högt över stad och folk i svindlande fart. Långt där nere på gatorna mellan de olika skyskraporna skymtar rucklen, där de fattiga bor. För övrigt verkar Bangkok vara en välmående världsstad. Det finns flera köpcenter i trakterna kring Siam Square till exempel MBK Center. Varuhuset är åtta våningar högt med flera tusen butiker.

Förutom kopior av svindyra märkesvaror finns det inte mycket som skiljer varuhuset från vilket annat inköpscenter som helst, inte heller i de mer exklusiva butikerna vid Charoen Krung Road.

Läs mer...

Visumkontrol vid l kambodianska gränsenI flygande fläng landar vi i Bangkok med det fullbokade Boeing 777-planet från Wien. I förhållande till vädret i Sverige hade det under någon vecka varit vårlikt i Wien, men nu slår Bangkoks hetta emot oss, innan dörrarna till den väntande taxin stängs och vi i helvetesfart styr mot en ort några kilometer utanför Ban Phe, där vi har bokat in oss på ett hotell. Efter tre timmars slalomfärd genom trafiken och med nerverna på högspänn anländer vi till sagda hotell. Vid incheckningen frågar vi om det finns en safe att tillgå, men ägaren, en holländare, skakar på huvudet och förklarar att något sådant ingen gäst förut efterfrågat. När vi besiktigar rummet blir besvikelsen stor: stenhårda sängar, inga lakan, rinnande kranar i badrummet, översvämmat toalettgolv, inget toalettpapper…

”Har ni inte varit i Thailand förut?”, undrar hotellvärden besvärat. Nästa dag går vi ut och köper en golvskrapa och låter hotellvärden veta att han måste reparera de droppande kranarna, om vi ska kunna stanna. Det bästa tipset vi får av honom är att hålla AC’n på 27 grader och sova utan täckande sängkläder.

Läs mer...

Lübeck i vinterskrudNordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna, och började smida planer för hur han skulle ta makten i Sverige och befria fosterlandet från danskt inflytande. Han lär ha lidit svårt av tandvärk och sökte lindra plågorna genom att inmundiga stora mängder lübeckskt öl.

493 år senare är jag själv på väg till samma stad. En kväll beger jag mig till Tysklandsterminalen i Göteborg och stiger på Stena Lines färja till Kiel. Jag äter julbord i restaurangen och drar mig sedan tillbaka till hytten, lägger mig och läser Thomas Manns storslagna släktkrönika Buddenbrooks som nästan helt och hållet utspelar sig i Lübeck. Från 1835 och bortåt ett halvsekel framåt får läsaren följa en välrenommerad köpmansfamiljs öden och äventyr, framgångar och förfall, under fyra generationer.

Själva staden har en huvudroll i berättelsen och under läsningen försöker jag föreställa mig hur det ser ut i dess medeltida kärna – kring Rådhustorget och Marienkirche, längs Breite Strasse, Fischergrube och Mengstrasse. Jag har aldrig varit i Lübeck förut, men nu är jag på väg.

Läs mer...

Före stormen-nerstängd Fifth AvenueFredagen den 26 oktober är en ledig dag för oss alla på kontoret i New York på grund av FN-helgdagen Eid al-adha, så jag befinner mig på en minisemester långt ut på Long Islands kust. Det är en strålande dag. Krispig luft och den klara solen står högt. De långa sandstränderna är inbjudande för promenader. Jag har sett på nyhetssajter på nätet att en orkan ställt till med stora skador i Karibien och är på väg mot det amerikanska fastlandet. Men än så länge gör den nyheten inget större avtryck i min egen närvärld. Senare samma dag får jag en e-post från min arbetsplats där det förklaras att en orkan är på väg och att det finns skäl att noga bevaka utvecklingen.

Jag läser under dagen också att borgmästare Bloomberg säger till pressen att det för närvarande inte finns anledning att stänga vare sig stadens kommunikationssystem eller skolor. Jag bor på östra Manhattan vid 65:e gatan, ett läge som brukar räknas till övre Manhattan, och inte nära vattnet, så jag känner mig hur som helst inte speciellt orolig.

Jag kommer tillbaka hem till Manhattan sent på lördagskvällen den 27 oktober. Rapporterna i media om orkanen Sandys framfart har börjat låta mer och mer illavarslande, så jag börjar förstå att det handlar om något utöver det vanliga.

Läs mer...

Pragborgen, Karlsbron och floden MoldauSom månen suger åt sig havet och släpper, så inverkar det astronomiska uret på Prags besökare. Staré město; Gamla Staden. Anorna från den här platsen går mer än två tusen år tillbaka i tiden. Fåglar trängs och folk. Särskilt på Karlsbron på väg upp mot Pragborgen. Alla vill ha en egen pinne att sitta på. Helst i solen. Under kylslagna höstdagar duger en kopp tjeckiskt kaffe utmärkt till att värma sig på, men inte mer än så. Prags kaffekultur är inte annat än genomgående blaskig. Ett undantag utgörs möjligen av ett par av konstmuséernas kaféer som serverar härlig espresso. Det är en av de första dagarna i november. Himlen är klar och ett djupt solsken gör luften krispig. Kameror på armar sticker upp ur ett folkhav. Massorna har samlats utanför rådhuset på Gamla stadens torg för att iaktta den astronomiska klockan och dess mekaniska dockföreställning. Heltimme randas och det har blivit dags för dockorna att träda fram. Först ut är Döden som lyfter sitt timglas och vänder det igen. Sedan ser vi Lustan, Fåfängan och Girigheten och de tolv apostlarna. Klockan slår. Spelet klingar ut och klumpen av folk löses upp och diffunderar iväg. Sekunder och minuter fortsätter att flöda ur klockan som om inget hade hänt.

Granne med det astronomiska uret står ett brunfärgat hus som kallas Minutahuset. I det här huset bodde Franz Kafka som liten. Han föddes bara ett stenkast härifrån och tillbringade stora delar av sitt liv invid Gamla stadens torg. Jag ser upp mot husväggen och blir stående en stund. I Prag är det nästan alltid spännande att titta uppåt. Husfasader, portar, burspråk och fönster överraskar med allsköns konst från olika epoker. Romanskt, gotiskt, renässans och barock. Väldigt lite av stadens arkitektur förstördes under andra världskrigets bombningar. Minutahusets fasader är rikt dekorerade i renässansstil. Sgrafittomålningarna föreställer några av det Habsburgska rikets härskare, en påminnelse om att Prag var under Habsburgarnas välde ända fram till första världskrigets slut. Från torgets mitt flödar jazz ur en äldre man med saxofon. Han gungar lite fram och tillbaka, liksom värmer sig på musiken. Jag följer ett stråk bort mot Obecní dúm; Folkets hus. Härinne finns ett fint kafé inrett i typisk jugendstil. Jag går in och värmer mig. Det var i den här byggnaden som man utropade den nya självständiga staten Tjeckoslovakien hösten 1918.

Läs mer...

Inishbofin Inishbofin är inte världens ände. Det bara känns så. Eller kanske snarare som om man hamnat utanför verklighetens gränser på en plats där vardagsbekymmer och stress flytt hädan.

Färjan stävar fram genom Atlantens kylslagna vatten mot dimhöljda kullar. Inishbofin – en förvrängning av iriskans Inis Bó Finne vilket betyder Den vita kons ö – ligger nästan så långt västerut man kan komma i Irland, en halvtimmes båtfärd från samhället Cleggan i grevskapet Galway.

Den sju kilometer långa och fyra kilometer breda ön har idag knappt 200 invånare men en gång i tiden – i början på 1840-talet innan Irland drabbades av hungersnöd och massemigration – levde 1 600 människor här. Inishbofin har varit befolkad i minst 6 000 år. På 600-talet kom en skara munkar hit och byggde ett kloster. 900 år senare var ön ett starkt fäste för legendariska sjörövare, bland annat den mytomspunna Gráinne O’Malley, ”Irlands piratdrottning”. Handelsfartyg lockades in i den naturliga och väl skyddade hamnen, där de överfölls och plundrades.

Läs mer...

Poetiska detaljer från DubrovnikJuli, 1990. Bländande starkt solljus över Dubrovnik. Jag blickar ut över husen med de tegeltäckta taken, tornen och den sandgråa muren runt den åldriga innerstan, ser hur allt suger åt sig det generösa ljuset från himlen och får det att glimra som en levande arkitektonisk enhet. Allt tycks rent, glänsande!

Starkt berörd av denna absorption av ljus låter jag mig trollbindas av Dubrovnik… Jag söker mig till den på 1400-talet uppförda Onofriobrunnen. Där formar jag händerna till skålar och sörplar i mig av det friskt porlande vattnet. Sedan sjunker jag trött men nöjd ned i den lena skuggan av brunnen.

Jag sitter där och betraktar de solbrända glassätande turisterna på den marmorerade huvudgatan, den som heter Stradun. I byggnaden mittemot hålls vernissage. ”Tomic presents poetic realism: Mirko Horvat”, läser jag på en affisch.

Sommarfestivalen pågår nu i Dubrovnik. Överallt på gatorna och i husen rör sig skapande människor. Dubrovnik glänser och pulserar av liv. Ja, man kan känna den i luften, nästan ta på den, denna förtätade och samtidigt fria och livsbejakande atmosfär.

Och jag tänker: här finns ingen rädsla, här finns ingenting som nu skulle kunna låta sig skrämmas av främlingar med onda avsikter och hotfulla röster. Denna stads invånare som så många gånger har tvingats genomlida katastrofer, denna stad som överlevt århundraden av invasioner, jordbävningar och bränder. Vad skulle den frukta?

Kyrkorna och klostren strålar milt av det slags osynliga ljus, som jag anar (eller inbillar mig…?) omger dessa byggnadsverk.

Läs mer...

FlorensAtt skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor.

Ryanair är fantastiskt men alla de stegen som ska tas innan målet är nått kräver både precision och klarhet i huvudet. Efter en natt utan sömn kan man ifrågasätta de båda. Således håller min tankeverksamhet på att gå ur funktion när jag väntar på mitt bagage i Rom. Vore min resväska inte röd skulle jag definitivt ha missat den. På flygplanet har jag lärt känna ett italienskt par från Neapel, fått deras adress med underskrift: "Ti aspettiamo." Vi väntar på dig. Det är bra med kontakter. Kommunikation med bruten engelska och ordbok är charmigt och ärligt. Man är redo för mycket för att få sitt budskap fram. Vi pussar varandra på kinden och säger farväl. De ska söderut.

Rom är varmt även fast det är oktober.

Läs mer...

 Balatonsjön  med klosterkyrkan i Tihany i bakgrunden. På stationen Déli i Budapest äntrar jag tåget som ska föra mig till Balatonfüred, en färd på tretton mil som tar drygt två timmar. Fort går det inte. Men resan kostar bara 80 kronor. Och jag vill färdas bland folk och fä i makligt tempo. Som jag gjorde i tonåren under den första tågluffarsommaren 1972. För att fira att Internationella Järnvägsunionen fyllde 50 år såldes en speciell interrailbiljett till ungdomar. För 350 kronor kunde man under en månad åka med de flesta tåg i Europa. Det var tänkt som en engångsföreteelse men blev en succé som permanentades.

Vagnarna tycks ha trafikerat Ungerns järnvägsnät sen dess. De är charmiga men tämligen slitna. Man får inte gå på toa när tåget står på stationerna eftersom allt går rakt ut genom ett rör ner på spåret. Luftkonditionering finns givetvis inte men alla fönstren är nerdragna och det fläktar friskt i kupén.

Till sist blir Balatonsjöns mjölkvita yta synlig mellan träden. Människor ligger ner och badar. Vissa står upp men även när de befinner sig en bra bit från stranden når vattnet dem inte mer än till låren. Plattensee, som den heter på tyska, är Centraleuropas största sjö – mindre än Mälaren men större än Hjälmaren – och mycket långgrund. Medeldjupet är drygt tre meter och som mest är den tolv meter djup. Just därför värms vattnet upp snabbt; badsäsongen börjar i maj och varar in i oktober.

Läs mer...

Valobservatörerna prof. Hebba F El-Shazli (Egypten), Vladimir Oravsky och prof. Thomas Parker The George Washington University, USA  Jag var en av ett stort antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi dock inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE). Mig veterligen var vi bara två, den andre, eller snarare den förste, var Jaroslav Suk, författare, journalist, politiker, en av undertecknarna av Charta 77 och VD för den välrenommerade och därmed flitigt anlitade översättningsbyrån East-West Service.

Jag gladdes åt detta uppdrag och nu när jag återigen är på svensk mark, kan jag konstatera att denna erfarenhet vida överträffar alla mina förväntningar.

Innan resan visste jag inte mycket om Georgien, trots att jag på sätt och vis kom i kontakt med landet redan som nioåring. Det var när jag såg en av världens mest spelade tyska teaterpjäser, Bertolt Brechts Der kaukasische Kreidekreis / Den kaukasiska kritcirkeln från fredsåret 1945. Den kaukasiska kritcirkeln kan tolkas på många, många olika sätt och faktum är att den även kan interpreteras som pjäs om parlamentsvalet mellan presidenten Micheil Saakasjvilis parti Nationella Rörelsen, och oppositionen, koalitionen Georgiens dröm ledd av den ekonomiskt välförsedde Bidzina Ivanisjvili.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts