Resereportage - Tidningen Kulturen
×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Resereportage

Nämnda slitt2013 års tyska turistmässa – den 39:e i ordningen – gav en spännande bild av Tyskland som turistnation, och de lokala medarrangörerna i årets värdstad, Stuttgart, hade bullat upp med ett mångfacetterat tredagarsprogram för de nästan tusen journalister och researrangörer som bjudits in från hela världen.

Petra Hedorfer, styrelseordförande i arrangerande Deutsche Zentrale für Tourismus, konstaterade på en presskonferens att Tyskland håller ställningen som näst populäraste turistland i Europa och att förbundsrepubliken dessutom attraherar allt fler; inte minst människor som söker kultur- och naturupplevelser. Samtidigt som turisttillströmningen i många andra europeiska länder stagnerar eller faktiskt minskar, kan Tyskland uppvisa en allt större popularitet.

Flest besökare lockar (enligt tysk statistik) slottet Neuschwanstein, nöjesfältet Europa-park, katedralen i Köln, Brandenburger Tor samt Berlinmuren (de korta sträckor som bevarats).

Turistmässan GTM (Germany Travel Mart), dominerades av en tvådagars workshop i Stuttgarts spatiösa kongresshall. Drygt 350 tyska utställare informerade om landets sevärdheter och attraktioner. 2013 års mässa belyste särskilt UNESCO:s världsarv, ”Tyska sagovägen” och hälsa&wellness – inte minst på sistnämnda område intar Tyskland en internationell topplats. Årets GTM arrangerades under mottot ”Green Event” – helt i linje med det faktum att Tyskland på många sätt visat sig vara Europaledande när det gäller medvetenhet miljö- och klimatfrågor.

Läs mer...

ScopelloVi anländer till den legendariska Scopello en vårmorgon. Det är en sagolik plats: fyra hus inneslutna i en innergård från sextonhundratalet, ett litet torg med en fontän av sten, två barer, ett postkontor och ett bageri. Torget är öde, lyckligtvis är turisterna fortfarande långt borta. De kommer att anlända i horder senare, i takten men den febrila stigande temperaturen.

Mina kusiner vill att jag ska smaka platsens specialitet: ”Il pane cunzato” .

Bageriet är fortfarande gammaldags, med försäljningsdisken i trä, en röd järnvåg med vikter, kakel på väggarna. Bagaren är en sicilianare runt sextio (en ”sessantino” för att uttrycka det à la Camilleri) och han berättar ivrigt historien om hans bröd. Det är ett bröd bakat i en vedeldad ugn, kryddat med riklig olivolja och oregano, späckad med färska tomater, ost och ansjovis. Det extraordinära är att nästan alla ingredienser som han använder, odlar han själv. Han producerar durumvete, som senare blir mald i kvarnen och för oljan har han sin egen olivlund, där han plockar oliverna själv. Inte nog med det, han har också en stor trädgård där han odlar tomater och oregano. Resten av ingredienserna köps från lokala producenter. I dessa globala tider, är detta den ultimata lokala, ekologiska produktionen.

Läs mer...

Utsikt från Madhu Ban. Februari 2013En blommande dalgång


När jag ser ned mot dalen med dess grönska och sparsamma bebyggelse kan jag tänka mig att Sri Aurobindos Integral Yoga ser ut precis just så: Ett djupt kärl, fyllt av liv och som, gradvis, öppnar sig mot himlen.

Vid vår ankomst blommar sluttningarnas fruktträd med vita blommor. Vi får ett stort rum med terrass, bad och hårda men breda sängar. Nätternas kyla kompenseras med täcke och varma filtar. Sömnen blir, för det mesta, god.

Detta är Madhu Ban, i delstaten Uttarkhand, 1700 meter över havet. Vi har kommit hit med tåg och bil från Delhi, där vi fått god hjälp inför resan, som varit lång och ansträngande. Först sex timmar på ett smutsigt och långsamt tåg över slätten, sedan fyra timmar på slingrande hårnålsvägar i bergen.

Livet blir inte alltid som man tänkt - man må ha tänkt aldrig så väl. Om jag alls skulle återse Indien, skulle det vara för att sitta på en veranda, dricka te, och betrakta de snöhöljda bergen i fjärran, hade jag tänkt. Här, visade det sig, doldes den eviga snön bakom rampen av grönklädda kullar, och téet var ofta för sött. Men svalorna flög över dalen, och fruktträden blommade.

Läs mer...

Konstantin den Store. Detalj ur mosaik i södra galleriet, Aya Sofia, Istanbul. Foto: Thomas Notini.Den 29 maj i år firades i Turkiet ett jubileum vars glädje och festyra inte delas lika helhjärtat av hela omvärlden. För 560 år sedan, den 29 maj 1453, bröt den osmanske sultanen Mehmed II och hans armé, efter otaliga upprepade angrepp, igenom den tjocka skyddsmur som omgav det gamla Konstantinopel. Den bysantinska epoken i den kristna civilisationens historia hörde nu till det förgångna. Bland alla de svårt sargade kroppar som de brutala sammandrabbningarna lämnat efter sig kunde den siste bysantinske, östromerske kejsaren Konstantin XI:s kropp identifieras med ledning av en enda liten detalj. De röda skor som han, endast han, hade haft rätt att bära och som nu stack ut ur en hög av lemlästade lik.

Konstantinopel blev först Konstantiniyye och senare Istanbul. Det sedan 1930 officiella turkiska namnet Istanbul återspeglar hur turkarna en gång i tiden uppfattade en fras som de kvarvarande grekisktalande kristna brukade använda. När de från den omgivande landsbygden skulle resa in till sin forna huvudstad, uttalade de inte stadens namn utan kallade den bara, kort och gott, ”Staden”. De sade således att de skulle bege sig εις την πολιν, vilket med tidens grekiska uttal blev ”is tin bólin”- ”in till Staden”.

En huvudstad och ett rike bytte namn och härskare. Flertalet av stadens kyrkor omvandlades till moskéer, och deras mosaiker och muralmålningar med motiv ur Bibeln och den tidiga kristna kyrkans historia blev överkalkade. Kyrkklockors klang byttes ut mot böneutroparnas genomträngande röster. Den tidigare uppdelningen mellan en världslig och andlig makt, fördelad mellan kejsaren och patriarken, en uppdelning som gällt i det kristna Bysans, blev i det muslimska osmanska riket en kombinerad världslig-andlig makt, koncentrerad i händerna på sultanen, kejsarens osmanske efterträdare.

Nya moskéer byggdes upp med omisskännlig bysantinsk kyrkoarkitektur som förebild.

Läs mer...

Egadiska öarnaJag befinner mig på ”le saline di Trapani”, ett kustområde mellan Trapani och Marsala på Sicilien. Här återvinner man salt från havet sedan forntiden.

Inom mig ekar plötsligt min pappas favorit mantra, ord som jag fick höra gång på gång under min barndom:

- Du har ingen aning om hur mycket saltet kostar!

Redan som liten visste jag mycket väl att salt var det billigaste som fanns att köpa på ”Sali e Tabacchi”. Varifrån kom då dessa underliga ord?

Detta lär vara en mycket gammalt historia. Föreställ er att vi tar plats i en mikroskopisk bil och att vi åker berg och dalbana i min pappas DNA. Med säkerhet skulle vi möta en liten romare där! Det var under det romerska imperiet som saltet var det dyraste som fanns.

Den kallades för “det vita guldet” och användes för att avlöna de romerska soldaterna. Därifrån kommer ordet “salario” som betyder lön. Min pappa menade att jag inte hade någon aning om hur svårt, tungt och svettig det var att tjäna ihop sitt levebröd. Man kan säga mycket om salt, men Plinio den gamle, som levde i antikens Rom sade allt i ett svep:

Läs mer...

Edinburgh Castle är en av Edinburghs största turistattraktioner. Foto: Natalija SakoEdinburgh är Storbritanniens näst största turistmål efter London. Det är en stad som kan stoltsera med vackra byggnader, storslagen natur och egenproducerad whisky. Men även om Edinburgh har mycket att erbjuda sina besökare så måste stadens kulturliv vara det mest spännande.

En promenad genom Edinburgh är en kulturell upplevelse. Staden är fylld av små design-butiker med annorlunda kläder och konst av lokala konstnärer, de små caféerna skyltar med uppträdanden av lokala band och poesiuppläsningar och överallt ser man second-hand affärer och bokantikvariat. Just det senare är kanske en självklarhet med tanke på att Edinburgh är hem för många av Storbritanniens största författare. Ivanhoe, Dr. Jekyll and Mr. Hyde, Sherlock Holmes och Harry Potter har alla blivit till i Edinburgh och det finns många möjligheter att lära sig mer om dessa litterära figurer och deras skapare.

Läs mer...

Det kan tyckas konstigt i vårt religionskarga land att jag inte upplevde den andliga kulturen i Aurobindo Ashram som påträngande eller tvångsmässig. Snarare som värmande, lyftande och djupt inspirerande.

Sweet Mother

Hall of Grace med bilder av The Mother och Aurobindo. Genom fönstret syns altaret med Aurobindos relikerEn hängivenhet, en tilltro till livets innersta krafter som vi kunde avundas dem.

”Sweet mother . . . .”

Varje kväll, prick sju, går vi mellan rabatterna bort till den stora Hall of Grace. Därinne sitter redan, på kuddar, ett hundratal människor i olika åldrar, många barn. De sitter raka som ljus och med korslagda ben. Belysningen är dämpad.

”Sweet mother . . .”

Den varma stämman hörs tydligt genom högtalarna.
Vi, min svenska väninna och jag själv, sitter på stolar i bakgrunden, vända mot ett jättelikt, halvmånformat fönster. I mörkret utanför skymtar vi höga träd, gångar och rabatter. Två porträtt pryder fönstrets ramar: ett av Sri Aurobindo, det andra av The Mother. Genom fönstret kan vi också se det vita altare, som innehåller Sri Aurobindos reliker.

Det finns en gudomlig medvetandenivå, där allt är absolut känt, och alltings plan är förutsett och förutbestämt. Det sättet att se lever i det Supramentalas högsta nivå, det utgör den Högstas egen vision.

Men när vi inte äger den sortens medvetande, är det meningslöst att tala i termer som gäller enbart i den regionen och inte utgör vårt eget effektiva sätt att betrakta tingen. ”

Läs mer...

En karta över Nova ScotiaKanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias Eastern Shore.

Uncle Keith bjuder in oss i sitt kök där vi slår oss ner på varsin pinnstol. Järnspisen glöder av hetta trots sommarvärmen utanför. När tant Jessie kommer ut och hälsar har hon klätt sig fin i röd kavaj.
– Den har jag köpt på loppmarknad, säger hon nöjt, och sätter sig i gungstolen invid spisen.
Uncle Keith är egentligen min svärfars farbror. Han är 91 år och stark som en oxe. När han får höra att jag är från Sverige berättar han om när han var ung skogsarbetare på 1950-talet i en expanderande industri, och svenskarna från Stora-koncernen kom resande för att lära kanadensarna om skogsvård. Idag har monstruösa avverkningsmaskiner ersatt skogshuggarna och jobben har försvunnit.
Innan vi går måste vi smaka på corned beef; saltat och malt kött som vi äter där i spisvärmen, kallt och utan tillbehör.
– It’s good, Keith, säger Marc, min man, men han tackar nej till mer. Vi känner oss som de utbölingar vi är.

Läs mer...

Vi startar från Palermo tidigt på eftermiddagen- Men har du en lämplig klänning? frågar min kusin misstänksamt.

Mina sicilianska kusiner, har blivit bjudna till ett bröllop och vänligt nog har de bestämt sig för att ta mig med, deras svenska kusin, som just anlänt från de djupa skogarna i norr. Att gå till ett bröllop i Italien utan “de rätta” kläderna, “de rätta” skorna och “den rätta” väskan är en dödssynd. Gästerna på bröllop är alltid klädda oklanderligt. De är sublima i sin perfektion, det närmaste man kan komma gudomligheten.

Det är inte bara kläder och accessoarer det handlar om, det är mer än så. De är alla så polerade, släta och väldoftande. Med samma friskhet som en tidig vårmorgon. De är så vackra och förtrollande att man kan bara dö. Detta gäller män, kvinnor, gamlingar och barn. Åldern spelar inte den minsta roll. Lyckligtvis har jag med mig en sidenklänning med små svarta och vita blommor.

Den väger inte mer än två gram, perfekt för att resa med Ryanair, där varje gram räknas. De förlovade är från Palermo och bor i samma hus som mina kusiner. Bröllopsparet bor på översta våningen och min kusin och hennes man på den första.

Läs mer...

ElefantbuddhaResan från Ban Phe i Rayong till Bangkok genomförde vi med buss. Vi hade ju nog av helvetesfärder och ville njuta av de förbipasserande landskapsintrycken, vilket också lyckades. I Bangkok hade vi reserverat ett prisvärt hotell nära busstationen Ekamai och med de erfarenheter av boende som vi bar på, var vi beredda på det värsta. Döm om vår förvåning när Bourbon Street Boutique Hotel i hörnet av världens längsta gata, Sukhumvit Road, var mycket rent och fint.

På gatan utanför vårt hotell blir vi stående. En för oss ny taxiverksamhet pågår framför våra ögon. Unga kvinnor och män står i kö för att ”lifta” till jobbet med unga pojkar på motorcyklar, som den ena efter den andra kör upp på trottoaren, ställer sig på led och inom några sekunder har en passagerare sittande på ena skinkan på bönpallen utan hjälm och med handväskan i knäet. Jag frågar en av de köande om detta transportsystem är bättre än att vänta på bussen och hon svarar att det inte går att komma i tid till jobbet om man inte slingrar sig igenom trafikstockningarna på tvåhjulingar.

Jag hade varit i Bangkok för exakt fyrtio år sedan och nu var jag nyfiken på hur staden hade förändrats. Och det hade den! Trafiksystemet är välorganiserat och byggt i tre nivåer. För att förbättra trafikmiljön har man byggt BTS, Bangkok Masstransit System. Närmast himlen svävar ”Skytrain”, vars räls vilar på kraftiga betongfundament. Skytrain minskar restiderna väsentligt och är mycket lätt att komma underfund med. Billigt och bra är det dessutom, men det visar sig vara oerhört trångt i vagnarna. Och kallt, eftersom utetemperaturen vanligtvis ligger på över trettio grader och AC-systemet blåser in tjugogradig luft. Vi köper dagsbiljetter och kan därefter resa runt i hela systemet efter behag. Förunderligt att resenärerna består av ungdomar, mest unga flickor. Var håller den äldre befolkningen hus? Tåget tar sig fram högt över stad och folk i svindlande fart. Långt där nere på gatorna mellan de olika skyskraporna skymtar rucklen, där de fattiga bor. För övrigt verkar Bangkok vara en välmående världsstad. Det finns flera köpcenter i trakterna kring Siam Square till exempel MBK Center. Varuhuset är åtta våningar högt med flera tusen butiker.

Förutom kopior av svindyra märkesvaror finns det inte mycket som skiljer varuhuset från vilket annat inköpscenter som helst, inte heller i de mer exklusiva butikerna vid Charoen Krung Road.

Läs mer...

Visumkontrol vid l kambodianska gränsenI flygande fläng landar vi i Bangkok med det fullbokade Boeing 777-planet från Wien. I förhållande till vädret i Sverige hade det under någon vecka varit vårlikt i Wien, men nu slår Bangkoks hetta emot oss, innan dörrarna till den väntande taxin stängs och vi i helvetesfart styr mot en ort några kilometer utanför Ban Phe, där vi har bokat in oss på ett hotell. Efter tre timmars slalomfärd genom trafiken och med nerverna på högspänn anländer vi till sagda hotell. Vid incheckningen frågar vi om det finns en safe att tillgå, men ägaren, en holländare, skakar på huvudet och förklarar att något sådant ingen gäst förut efterfrågat. När vi besiktigar rummet blir besvikelsen stor: stenhårda sängar, inga lakan, rinnande kranar i badrummet, översvämmat toalettgolv, inget toalettpapper…

”Har ni inte varit i Thailand förut?”, undrar hotellvärden besvärat. Nästa dag går vi ut och köper en golvskrapa och låter hotellvärden veta att han måste reparera de droppande kranarna, om vi ska kunna stanna. Det bästa tipset vi får av honom är att hålla AC’n på 27 grader och sova utan täckande sängkläder.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen