Resereportage - Tidningen Kulturen

Resereportage

En halvmil norr om Funchal”This i a VERY nice room”, utbrast portieren när han ställde ner min resväska för att låsa upp dörren. Några sekunder senare var det bara att hålla med: generösa ytor, smakfull interiör – och utanför panoramafönstren en bred balkong varifrån man överblickade en rad lagunformade pooler, en palmbeskuggad trädgård (1,5 hektar i storlek!) och några hundra meter där bakom: det bländande blå havet.

I morse i ett snöslaskigt Stockholm – och nyss med transferbuss genom Madeiras huvudstad Funchal: en terrassformad amfiteater längs de branta, gröna sluttningarna – och luften tropiskt ljummen och doften av blommor så stark att jag nu blir sittande här på balkongen i ett försök att intala mig att detta är verkligt och faktiskt inte en dröm.

Jag har kommit hit med Solresor och ska tillbringa en vecka på fyrstjärniga Porto Mare; en oas präglad av avspänd lyx och behagligt lugn – en rofylldhet som för övrigt dominerar hela vistelsen här på ön; det är ungefär samma lite loja stämning som jag minns från norra Teneriffa i mitten av 70-talet, då massturismen ännu inte fått grepp om ön. Ungefär sådan är alltså känslan ännu på Madeira: småskalighet, turister som snarare söker naturupplevelser än playa-vistelser och dygnet-runt-festande.

Läs mer...

Konstnären Milena Dianafco diskuterar konst med konstkonsulten Teresa Thomas inne i baren på Atlantic Grill på Third Avenue. Foto: Lena Andersson.New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök.

Redan kring sekelskiftet flyttade societeten hit, för att komma ifrån de nyanlända europeiska invandrarna och fattigdomen som började bre ut sig i söder. Fortfarande är det här flest berömda och framgångsrika profiler väljer att bo. Till exemplen bor Madonna bo på 81 Street. Här är reaktivt tyst och lugnt och inte lika många nyfikna turister eller fotografer.

Området bjuder på imponerade byggnadskonst med många historiskt vackra byggnader. Flera Beux-Arts-palats längs Fifth Avenue inhyser ambassader eller museum. Detta kan även den shoppingsugne njuta av medan den springer in och ut i designbutiker som Ralph Lauren, Donna Karen och Prada på Madison Avenue. Den som vill handla billigt bör söka sig någon annan stans eller köpa av gatuförsäljarna som står utplacerade lite här och var i hörnen. Det är alltid möjligt att fynda en väska eller scarf till billigt pris.

Läs mer...

Den XIV:e Dalai Lama vid invigningen av konferensenMer än två månader har gått sedan jag återvände från min resa till tiomiljonerstaden Bangalore i södra Indien och konferensen på Christ Church University. Det är märkligt hur fort minnen faller i en slags halvglömska och det är därför hög tid att fästa några av dem i skrift. Trots vissa betänkligheter inför resan - skulle jag orka efter en jobbig höst med inslag av depression och utarbetning – så åkte jag alltså iväg på denna min andra resa till en internationell konferens arrangerad av samma universitet i Bangalore. Mitt första besök sammanföll med 2011 års konferens ”Mysticism without Bounds” och nu, 2014, var temat för den fyra dagar långa konferensen ”Bounds of Ethics in a Globalized World”. 2011 hade jag lärt känna två Bangalorebor lite närmare, Fader Kurian Kachappilly som är organisatören bakom dessa konferenser, och Meera Chakravorty, professor i sanskrit och filosofi vid ett jainistiskt universitet i den myllrande storstaden. Det kändes som ett gyllene tillfälle att få träffa dem lite mer och lära känna livet där en aning bättre. En morot var förstås också vetskapen om att Dalai Lama skulle invigningstala på konferensen. Alltså satte jag mig på planet på Kastrup den 4 januari tillsammans med fem andra svenskar och det bar iväg.

Efter att ha blivit väl installerad i ett stort fint rum på campusområdet i byggnaden för enbart kvinnliga studenter tog min rumsgranne Karin och jag oss genom grinden med sin halvsovande vakt mot huvudbyggnaden ett par hundra meter bort och invigningsceremonin. En röd matta låg utrullad för den väntade hedersgästen och Fader Kurian vankande lite oroligt omkring där med en mobiltelefon vid örat. En grupp exiltibetaner i vackra kläder hade samlats strax intill. Vi tog oss genom metalldetektorn vid ingången till den festprydda aulan och av någon anledning hamnade vi långt fram på andra raden alldeles bakom en rad fina fåtöljer. Till höger om oss satt en grupp tibetanska munkar klädda i sina mörkröda mantlar och med rakade huvuden. På utsatt tid kom så Dalai Lama tillsammans med den gulklädde kardinal Cleemis, överhuvud för den syrisk-katolska kyrkan i Indien. De satte sig på stolarna alldeles framför oss och jag satt så nära den 14:e Dalai Lama, att jag frestades att sträcka ut min arm och röra vid honom (som väluppfostrad svensk avhöll jag mig förstås från sådana tilltag!).

Läs mer...

The War museum till vänster och BBC I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med det nya.

Strukturer helt av glas och stål kväver de gamla viktorianska byggnaderna av vitstensblock, eländigt nedsvärtade av tiden och smogen. Att promenera på gatorna i Manchester är som att bege sig in i en orolig dröm, befolkad av människor och scenarier som är dissonanta, asymmetriska, obalanserade. Trots att det dystra och rökiga landskapet från den industriella revolutionen har fått ge vika för en glänsande High-tech miljö, är jag ändå nedsänkt i svart elfenben och benvitt, som målningar av Lowry, stadens stora konstnär.

Landskapet är hårt och disharmoniskt, i stil med Clockwork Orange boken av mancunian Antony Burgess, som kan räknas in bland de största moderna engelska författarna.

Läs mer...

Dervischernas dansVi har tänkt oss att få uppleva dervischernas dans, sema, och fortsätter vår resa till Mevlana. Där går vi in på museet, som numera är ett fajansmuseum. Dervischernas rituella och religiöst präglade dans handlar i stort sett om att allting i världen, ner till den minsta atom, cirkulerar kring sin egen axel. Människan existerar genom att blodet, jorden och stjärnorna cirkulerar. Ändå är vi i vårt dagliga liv omedvetna om den ständiga rörelsen. Människan äger en själ och en intelligens som gör henne överlägsen andra väsen.

Sema-ceremonin är en mystisk resa. Målet är att skapa en andlig förbindelse med Gud och världsalltet. Musikinstrumenten som används till sema-ceremonin är neyflöjt, slagverk och olika stränginstrument som ackompanjerar sångarnas hymner. Under dansens gång lämnar dervischen sitt ego, söker sanningen och uppgår i helheten. Meningen är att han genom hög koncentration ska återvända från sin spirituella resa som en kärleksfull, mogen och upplyst, human människa, beredd att med Guds hjälp tjäna sina medmänniskor utan åtskillnad av ras, klass eller religion. Detta känns mycket sympatiskt i vår ojämnställda och hatiska värld.

Dervischens stora koniska hatt symboliserar gravstenen över egot och den svarta manteln som han avlägsnar innan han börjar dansa, själva graven. Under manteln bär han liksvepningen, egots vita skrud. Dansceremonin inleds med att dervischerna korsar sina armar över bröstet. När dansaren börjar sväva runt från höger till vänster, håller han ena handen och ansiktet vänt upp mot himlen som ett tecken på att han är redo att ta emot Guds nåd. Den andra handen är riktad ned mot jorden. Dervischens dans ska framkalla en känsla av att själen lämnar kroppen och förenar sig med det astrala. Trots att dansarnas vida kjolar virvlar runt, nuddar dansarna ändå aldrig vid varandra. Dansrörelserna är exakt koreograferade och kräver stor koncentration. Dansen är indelad i sju moment och dervischen svävar allt fortare och uppnår extas, eller det som inom buddhismen kallas ”Nirvana”. Inom islam motsvarar detta tillstånd profetens rang som Guds tjänare och budbärare. Sema-ceremonins mål är inte att uppnå extas och förlust av medvetenhet, utan att underkasta sig Guds vilja. I det cirkelrunda kupolrummet är det dödstyst under denna religiösa ceremoni.

Läs mer...

Kappadokiens vackra BergKappadokien är beläget mitt på den anatoliska halvön, Asiens utpost mot Europa. Namnet på regionen Kappadokien sägs härleda från persiskan och betyder ”de vackra hästarnas land”. Jag kan riktigt se ryttarna framför mig, hur de galopperar genom det vulkaniska landskapet, men de tillhör det förgångna fortskaffningsmedlet. Landskapet är synnerligen märkligt. Då de tre vulkanerna Erciyes, Hasandag och Göllüdag var aktiva för miljoner år sedan, sköljde lavasten över det väldiga området. Vid eruptionerna spreds vulkaniskt damm, hård basaltlava och mjuk porös tuff och täckte med tiden den enorma högslätten. Regnvatten medförde att lavaaskan blev hård. Regn och vind formade bisarra koniska och cylindriska formationer av tuffsten. När basaltlavan började spricka bildades raviner och djupa dalgångar. Med tiden bröts några av klipporna sönder mellan dalgångarna och bildade mängder av stenkägelkolonner som skänkte landskapet unika skulpturer.

Jag vandrar genom nationalparken och utomhusmuseet Göreme som upptagits på UNESCOS lista över världsarvet. Som en skog av käglor och pelare av sten vaktar märkliga statyer över området. Några ser ut som enorma skorstenar som reser sig 30 meter eller mer mot skyn. Andra liknar gigantiska glasstrutar, obelisker eller karljohansvampar, som lokalt kallas ”fairy chimneys” eller ”sagoféernas skorstenar”. På några av käglorna lutar stora stenar och hotar att snart ramla ned. Solens strålar får formationerna att skifta i olika vackra nyanser. Gryningsljuset färgar dem ljust rosa. Mitt på dagen ser de elfenbensvita ut och i solnedgången får de en gyllene ockrafärg.

När området befolkades för 6 000 år sedan, insåg man att den porösa lavastenen var enkel att gräva ur och på så vis skapades tusentals handgrävda grottor. Spåren är tydliga i den mjuka stenen, känner man med fingrarna längs väggarna, förstår man att allt är handgrävt. Folk högg ut rum i den mjuka klippan och bosatte sig där. Bostäderna visade sig ha en jämn temperatur. 15-16 grader året runt, svala på sommaren och varma på vintern.

Läs mer...

BergspassDen som gör en resa har något att berätta, heter det ju. Jag ska i tre resereportage försöka dela med mig av de intryck och kunskaper jag inhämtat under en rundresa i södra Turkiet. Bussresans utgångspunkt är Antalya som ligger invid det turkosa Medelhavets strandremsa, som i norr gränsar mot Taurosbergen. Vår resa upp till Kappadokien för oss över den massiva bergskedjan och passerar Alacabelpasset på 1825 meters höjd.

Nu i december är bergstopparna täckta av snö. Vildgetter och gems utgör måhända åtrådda måltider för brunbjörn och varg. I skogarna gömmer sig vildsvin och räv bland pinjeträd, granar och lärkträd. Enstaka libanoncedrar kantar den nybyggda ovanligt raka vägsträckan genom bergsmassivet. De moderna och mycket bekväma turistbussarna ligger som pärlband efter vägen i båda riktningarna.

Solen gassar och bländar. Färden fortsätter genom Konyas oändliga slättland. Denna del av Turkiet ingår i det som kallas den bördiga halvmånen, ett uttryck som myntades 1906 av en författare, jag minns inte vem. Vi befinner oss i Turkiets kornkammare. Turkiet är självförsörjande på jordbruksprodukter och exporterar sitt överflöd till nordligare länder. Här odlas det som erbjuds oss i alla våra europeiska och svenska matvaruaffärer; spannmål, grönsaker och frukt i konkurrens med grekiska, italienska och spanska varor.

Läs mer...

Leipzigopera Foto Björn Gustavsson20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig.

Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på gatorna och demonstrerade för frihet. Partitidningen ”Neues Deutschland” kommenterade knappt saken – men i väst skrevs desto mer. Strax innan muren föll var det ytterst nära att polisen öppnade eld mot demonstranterna; kringliggande sjukhus hade förberett sig på inkommande offer…

Nikolaikyrkans pastor, Christian Führer, hade redan 1982 hade börjat sina oppositionella predikningar: det var så medborgarrättsrörelsen föddes.

Man kan ännu ana att Leipzig var en DDR-stad, men reminiscenserna bleknar. Kulturlivet är ytterst spännande. Det gäller inte minst musiklivet – men också konstscenen. 

Jag besöker villan där Felix Mendelssohn bodde sina sista år. Varje vecka bjöd kompositören in sina vänner till konserter i hemmet – i just det rum där vi nu får höra hans pianotrios med en väl samspelt ensemble. I rummen runtom visas fantastiska akvareller av Mendelssohn (faktiskt lite i stil med Hugo Alfvéns).

Läs mer...

Utsikt över gamla stan i Kraków Foto YarosDet första som fångar din uppmärksamhet när du landar i Krakow, historiens och festens stad, en europeisk stad, (hrmm), är att det inte finns en enda skylt på engelska. ”pcac” står det på toalettdörren och alla de andra dörrar jag möttes av. Hur säger man utgång på polska? Jag har ingen aning jag heller, men när jag väl hittade utgången och tog steget ut i staden slog den mot mig i sin prakt, i en nostalgi med öststatkänsla. Gata efter gata av vackra byggnader, historia och ruiner.

Med alla väskor i behåll begav vi oss, jag, min son och min chilenska väninna mot hotellet med taxi, som är hyfsat billigt i Krakow. Plötsligt befann jag mig i ”Fawlty Towers” reception, dock var receptionisten något lugnare och trevligare. De gamla post och nyckelfacken i trä, fångade min uppmärksamhet och jag log. Runt om hörnet låg ett fik och det fanns ingen utsikt att tala om, vart man än befann sig på hotellet. Utanför fönstret i vårt rum dundrade spårvagnarna på, och stadens puls kröp in genom fönstret som stod halvöppet. ”Det är hundra meter till torget” sa damen i receptionen, vi lade av våra tillhörigheter och promenerade upp längst gatan som ledde till torget. Som alltid när man befinner sig i en ny stad, där man aldrig varit förut, fångar allt ens uppmärksamhet. Vad är det för fik? Kan man äta frukost där? Stora smoothies som fångade min sons uppmärksamhet och min oro över nödvändigheten i att äta stadiga frukostar inför de resor vi planerat de dagar vi skall utforska staden. 20 zloty, 100 zloty, 45 zloty stod det på prislapparna i ärmen på mycket intressanta klädesplagg och jag började räkna, 100 zloty är? Ja, ja tänkte jag det kan jag räkna ut imorgon. Vi sneddade hörnan som vek av mot torget och vi möttes av ett torg som var så vackert att det faktiskt fick mig att le inombords, mina ögon spärrades upp några millimeter av beundran. En stor ståtlig byggnad mitt på torget omgivet av ännu fler gigantiskt vackra byggnader och några kyrkor. Torget är ett av Europas största torg och det märks. Det som fick mig att bli lycklig som ett barn var den uppradade kön av smyckade hästar med gamla fina vagnar, några av dem såg ut som om de skulle hämta askungen till bal. En kvinna, klädd i en typisk kusk utstyrsel bad oss kliva på för en tur. Min son drog den röda filten över knäna, vi hade lämnat ett Malmö i 17 grader för ett Krakow på 2 grader. Kvällen lade sig ner med ett mörker över torget, och lyktorna från vagnen förde oss in i ett drömlikt Krakow. Jag insåg mot slutet av färden att jag inte haft semester på 3 år, så kan livet vara med studier och timarbete, men nu är det inte så längre. Hästen skumpade på och vagnen förde mig djupare in i staden och in i tankar om att det kanske var bättre förr.

Läs mer...

Via NotarbartoloDet finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga floder och riskerar ditt liv, bara så där, för att känna dig levande. Jag cyklar runt i Palermo istället, det är mer än nog. Jag riskerar också mitt liv men åtminstone utan att göda någon resebyrås bankkonto och, bäst av allt, när jag är trött på äventyret, kan jag, eftersom jag inte befinner mig på en ociviliserad plats långt borta från denna värld, gå in på första bästa kafé och dricka en härlig cappuccino och smaska i mig en läcker cannolo alla crema eller en mjuk babà fylld med rom.

Så fort jag anländer till Palermo lånar jag cykeln av min kusin. Det är en grön mountainbike av varumärket Pininfarina. Den är opretentiös, men bekväm och snabb. Kusinen fick den genom att samla poäng varje gång han tankade hos bensinstället Total.

Jag reser från Via Tramontana, nära stationen Notarbartolo, och siktar på Feltrinellis bokhandel, där jag brukar spendera timmar, letande efter böcker jag aldrig hittar.

Läs mer...

UmeåEtt välkänt, och väl praktiserat, faktum är att få saker hjälper till att få din kreativitet att flöda likt ett riktigt ordentligt miljöombyte. De flesta vars hjärta slår för skapande och kreativitet har någon önskat sig boka en enkelbiljett till London, Paris eller Rom, för att sedan kunna spendera sina dagar promenerandes ned för slingrande kullerstensgator eller sittandes på ett genuint café med ett skrivblock framför sig. Synd bara att priserna för en resa till dessa platser har en tendens att skjuta i höjden, och att du dessutom trots detta sällan är ensam om att planera in en resa dit. Visst, London må ha uppfostrat Charles Dickens och mellan sina stunder av skapande så var det nedför Champs Elysées som Victor Hugo promenerade, men detta betyder absolut inte att det inte finns oerhört inspirerande platser på lite närmare håll, som ett alternativ för den nytänkande.

Umeå är en stad som de senaste åren vuxit enormt i fråga om kulturutbud och kreativitet, kanske främst på grund av det nuvarande hoppet och målet att 2014 bli utnämnda till Europas kulturhuvudstad http://umea2014.se/sv/. Insatsen är stor hos både kommunstyrelse och invånare, och därav är det lätt att en vanlig veckokväll hitta inspirerande evenemang som exempelvis poesikvällar eller bokcirklar i lokaler öppna för alla, oftast utan eller endast med en liten avgift. Den kyligt krispiga luften, det mäktiga älvvatten som delar staden itu och det lugnande inflytande som den norrländska dialekten och atmosfären har på dig är alla faktorer som bidrar till ett bättre skrivande. Ta med dig datorn eller skrivblocket till bibliotekscaféet och njut av en kaffe eller en av de många fantastiska smörgåsarna, medan du betraktar gymnasieungdomar, pensionärer och andra lyckliga lediga kommer låter timmarna lugnt att passera, och du har all möjlighet att bara fokusera på ditt eget skrivande.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen