Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3) - Tidningen Kulturen

Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Resereportage
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva något om det judiska samfundet i Bukhara trots att jag inte fått något intervjumaterial att utgå ifrån. Jag stod vid ingången och Johny granskade mig noga. Och när han såg min vänliga attityd bad han mig komma in och makade plats åt mig. Han spelade domino med två män och ingen tog någon notis om mig. Men däremellan ställde jag mina frågor och Johny svarade så där förbigående. Jag frågade om jag fick ta en bild på dem, nej sa Johny, men de andra två sa ja, och så fick det bli.




På Nadir Divan Beghi madrassas hålls ofta konserter i kombination  med modevisningar av tygmönster

På Nadir Divan Beghi madrassas hålls ofta konserter i kombination med modevisningar av tygmönster

 

På Nadir Divan-Beghi madrassas innergård hålls ofta konserter i kombination med modevisningar av tygmönster (ikat) som idag tycks vara mode i Västländerna.
 Hodja Nasreddins staty i parken på Labi-Hauz

Hodja Nasreddins staty i parken på Labi-Hauz

Annons:

Stämningen var otvungen och när männen plockade ihop spelet, sa vi vänligt hejdå. Och jag gick nedför gränden till Labi-Hauz för att ta bilder på statyn av den folkkäre Hodja Nasreddin.

Allas älskade mulla Nasreddin

 

Vem är denne mulla och hodja (= skolmästare) Nasreddin vars jordnära klokhet och vittra humor älskas av folken ända från Balkan till Kina? Regionala turister står i kö för att bli fotograferade framför honom ridande på sin åsna. Uzbekerna vill tro att denna litteraturomspunna personlighet var född här. Turkarna menar att han föddes i Anatolien. Han lär i alla fall ha levt på 1200-talet. Vår reseledare Umit berättade en historia hur Nasreddin gärna hjälpte fattiga människor mot girig överhet: En restaurangägare vid en park kom med en nota till en fattig man som råkade sitta och vila nära hans restaurang bara för att han hade inandats lukten av restaurangens mat. Hur absurt det än låter så stämde restaurangägaren mannen inför äldrerådet ”vitskäggen” för att driva in sina krav. Mulla Nasreddin råkade rida förbi den stackars fattigmannen och ville veta hur det stod till med honom. När mulla Nasreddin förstod hans belägenhet meddelade han bara kort att han skulle befinna sig i rådet för att hjälpa honom.

Rådet sammanträdde och fattigmannen stod anklagad för en obetald nota för att ha dragit in restaurangägarens matlukt i sina näsborrar. Nasreddin steg upp och meddelade att han kommer att betala mannens nota! Han skakade på sin penningpung och frågade rådmännen om de hörde pengarna klirra. Ja, alla hörde. Han deklarerade: ”Nu när ni hört pengarna klirra, är skulden härmed betald!”

Redan innan avresan hoppades jag att få en möjlighet att gå på en maqamkonsert i Bukhara. (Maqam/Shashmaqam är en klassisk gammal musikform.) Jag frågade vår lokala guide Umit om det av en lyckosam händelse kunde finnas en konsert att gå på. Javisst, följande kväll fanns faktiskt en konsert klocka 18.00 men han kunde inte säga om de spelade just maqam, men enstaka stycken kunde ingå. Vi bestämde träff vid Labi-Hauz poolen så att han kunde visa mig var konserten skulle hållas. Inträdet skulle gå på 8 dollar, sa han.

Jag var på plats tjugo minuter innan men ingen Umit syntes till. Jag gick runt poolen för att vara synlig från alla håll, för mot kvällen samlas det alltid folk där för att umgås och träffa andra. Tio över råkade jag se Johny komma dit och jag berättade för honom varför jag var där. Ja, jag vet var konserten är så följ med, sa han vänskapligt. Du har räddat min kväll Johny, utbrast jag lycklig! Konserten hölls i Divan-Beghis Madrassa bakom Nasreddins staty. Den stora grinden var låst med ett hänglås som en man vid dörren låste upp. Innanför talade Johny med en vakt och en annan mötte mig och förde mig till ett ledigt bord. Konserten var igång och snart fick jag en tekanna framför mig. Grönt te. Jag började undra hur jag ska betala tills en man kom och begärde 4 dollar.

Konserten var fantastisk och försiggick under en imponerande modevisning, av i särklass landets bästa design med regnbågsfärgad bukharasiden som visades upp för västerländska besökare. Tornseglare ven genom luften med högt sirrande vissel, ibland så nära att man kunde känna vindpusten från deras vingar. Den tidigare så kvävande dagshettan svalnade mot kvällen, jag befann mig i en sagolik miljö.

Hemma ville jag ta reda på mer om bukharajudars historia. Snart började jag förstå varför Johny i Bukhara inte hade någon större lust att ge intervjuer trots att jag sa att historia kan jag själv ta reda på, men att jag skulle vilja veta hur det judiska samfundet arbetar idag. – Det finns ju knappast några medlemmar kvar! Alla har emigrerat, de flesta till USA och Israel. Kvar finns så få familjer att det ibland är svårt att få ihop till tio personer, minyan, för att ha ett gemensamt bönemöte.

Tusentals judar flydde från religiöst förtryck och egendomskonfiskeringar mellan 20- och 30-talen. Fram till 1940 hade allt judiskt kulturliv tvingats upphöra, endast en synagoga i de största städerna fick vara öppen. Under andra världskriget tjänstgjorde4000 centralasiatiska judar i den sovjetiska armén, både vid fronten och i s.k. arbetararmén, varav 3000 stupade.

Efter kriget satsade Sovjet stort på utbildningar på alla nivåer. Judarnas vanligaste yrken var frisörer, skomakare, säljare i butiker m.fl. lågstatusyrken. Men trots att man inte gav bukharajudar kvoteringar till de högre lärosätena i Moskva och Leningrad som tilldelades varje avlägsen republik, lyckades judarna snart utbilda sig till läkare, lärare, jurister och ingenjörer, likaså ökade deras antal inom fria yrken som skådespelare, sångare, artister, etc.

Den största emigrationen startade 1972 och tilltog närmare Sovjetunionens kollaps. Antisemitiska kampanjer hade riktats mot judarna uppifrån. Nya smädelser utbröt i vågor. Efter sexdagarskriget och Yom Kippur-kriget i Mellanöstern ökade trycket hårt mot bukharajudar för att få dem att fördöma Israel och stå på arabernas sida. Och när Uzbekistan utropades självständigt befarade judarna en nationalistisk rörelse som skulle slå mot dem ännu mer. Vid den tiden fanns uppskattningsvis 45 000 bukharajudar i hela Centralasien. I Bukhara finns det idag färre än 150 judar kvar, jämför detta med den judiska kyrkogården som har över 10 000 gravar. Man beräknar att det idag finns närmare 150 000 bukharajudar i Israel, de flesta bosatta i Tel Aviv, och över 50 000 i USA, de flesta i stadsdelen Queens i New York (som också kallas för ”Queenistan”). Fler vill emigrera för alla har släktingar utomlands som ”drar” dit, bort för ett bättre liv.

De judiska kvarteren mahallas har idag många små hotell och gästhus som minner de kvarvarande judarna om familjer som lämnat staden och sina hus som ännu väcker tanken på dem: den och den familjen där och där, det liv som en gång fanns. Att nu bara längta efter att en dag åter få se sina släktingar och vänner.

Det är nästan omöjligt att hitta en judisk partner att gifta sig med i dagens Bukhara, och vill någon utbilda sig till rabbi måste han åka utomlands, till Ryssland eller Israel. Det sker fler dödsfall än födslar. Och samfundet är ekonomiskt beroende av stöd från emigrerade släktingar. Ingen tror på allvar att judar i Centralasien kommer att ha någon framtid att tala om. Särskilt inte med tanke på de utifrån kommande islamistiska terrorhoten mot Centralasien.

I grannlandet Tadjikistan finns knappast några bukharajudar kvar, jämför det med
15 000 året 1989! Landets enda, över hundraåriga synagoga revs ner i huvudstaden 2008 för att frigöra marken till parkanläggningar kring Nationernas palats och ersattes aldrig trots löften efter internationella påtryckningar. Det blev ett startskott för judar att lämna landet. Det är i USA och i Israel som bukharajudar kan för första gången utöva sin religion utan rädsla.

 

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen