Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 2 av 3) - Tidningen Kulturen

Nya synagogan. Rabbi Gavriel Motatov på synagogans innergård

Resereportage
Verktyg
Typografi

Den åldrige rabbin hämtade nycklarna och vi gick in i synagogan. Jag fick fotografera allt jag ville. Tyvärr kunde han ingen engelska. Till slut visade han mig en låda för donationer. Jag tog fram en bunt lågvalörssedlar och han fick bråttom att slita några åt sig själv från min hand med en frågande blick som jag besvarade jakande och pressade in resten i lådspringan. Jag tyckte faktiskt att det var ganska rart, och tänkte samtidigt att de måtte vara väldigt fattiga här, vilket jag också fick bekräftat med mina efterforskningar som jag blev hänvisad till av brist på information från församlingen. Rabbin bjöd mig hem till sig och ville bjuda på te.




Po-i-Kalyan, moské- och madrassagården

Po-i-Kalyan, moské- och madrassagården

 

Judarna hade börjat emigrera till Palestina redan under tsarryska perioden. Nästa större emigrationsvåg tog fart efter första världskriget under sammandrabbningar mellan muslimer och ryssar. Ryssarna försvarade judar som var vänligt inställda mot tsarregimen, därför att deras kunnande kom till användning för att utveckla handeln med ryska handelsmän och de hade nu fått utökade möjligheter att utöva flera hantverksyrken. Judarna hyste hopp om reformer för lika medborgerliga rättigheter, samma som gällde för muslimer under tsarstyret. Chalas hade redan tidigare tillåtits återuppta sin tidigare tro utan rädsla för avrättning. Trots att anti-judisk propaganda var förbjuden under tsartiden cirkulerade illvilliga smädesskrifter via underjordiska kontakter.
Magok-i-Attari moskén där judarna under medeltiden fick be under vissa <br />
tider, idag mattmuseum

Magok-i-Attari moskén där judarna under medeltiden fick be under vissa
tider, idag mattmuseum

Annons:

 Hemmet med innegård var enkelt och påvert. Jag avstod med det bestämdaste därför att jag ville hitta tillbaka till hotellet så länge det ännu var ljust. Hans barnbarn dök upp och hon kunde lite engelska. Jag frågade hur ofta de hade bönemöten i synagogan och hon svarade varje kväll klockan sex, men då var klockan halv sju, jag hade då inte sett någon komma dit.

 

Judarnas första egna bönehus i Bukhara

 

En gammal historia berättar att platsen för Magok-i-Attari moskén en gång varit en basar som hette Mokh. Där såldes gudastatyetter två gånger om året. På platsen byggdes senare ett tempel för elddyrkare (zoroastrer). När araberna expanderade i Centralasien på 1600-talet, hade de för sed att bygga moskéer på gamla heliga platser. Mycket tyder på att denna moské också är Bukharas första. Judar som bodde i Bukhara var inte tillåtna att bygga egna synagogor, men de tilläts att be i denna moské efter muslimers morgonbön. Det sägs att judarna avslutade sin bön med ”Salam alaikum” (’frid vare med dig’) och att uttrycket skulle ha fått sin spridning från denna plats.

Legenden, hur den första synagogan ändå kom till på 1600-talet, berättar att Bukharas mäktige visir Nadir Divan-Beghi ville bygga en stor vattenreservoar omgärdad av bönehus, khanaka för sufier som redan var byggt och en karavanseraj i Bukharas mitt. Kruxet var att den del av tomten ägdes av en judisk änka som satte sig emot att sälja sin mark och bostad. Hon skyddades av jizya-beskattningen för religionsfrihet och undkom därför tvångsförsäljning eftersom hon åtnjöt samma rättigheter för egendom som muslimerna. Men Divan-Beghis vänner var inte rådlösa; de föreslog att de skulle bygga en vattenkanal så nära den envisa änkans hus att det skulle ta skada. Sagt och gjort och snart bad änkan att få träffa Divan-Beghi för att lösa problemet. Erbjudandet låg kvar, sa Divan-Beghi, men änkan ansåg att hon inte behövde pengar eftersom hon inte hade några arvingar. Divan-Beghi föreslog ett byte: att hennes tomt överläts till honom att bygga bassängen på och att hon tilläts bygga en synagoga i det judiska kvarteret i närheten, något som lagen inte tillåtit judarna att göra tidigare. Änkans tomt blev en berömd vattenbassäng och hon själv flyttade till synagogans övervåning; båda byggnadsverken finns kvar idag och vid poolen växer mullbärsträd från den tiden, det äldsta trädet daterat till 1477. Idag är det Bukharas populära mötesplats Labi-Hauz, som från början hette Haus-i-Bazur (= byggd med tvång).

 

 

Bukharas långa historia kan berätta om otaliga erövrare och härskare som ville lägga beslag på Centralasiens hjärta och dess rikedomar även efter 1500-talet då handeln genom Sidenvägen mer eller mindre upphörde när sjövägarna tog över. På 1600- och 1700-talen hade tvångsislamisering försvagat judarnas samfundsliv och när Tsarryssland 1868 annekterade Bukharaemiratet ville de nya härskarna inte erkänna chalas som muslimer utan lät dem återuppta sin gamla tro. Ryssarna såg judar som de enda lojala medborgarna bland infödda och inskrev i fredsfördraget att judar fick leva fritt i Ryssland, handla fritt och köpa fastigheter inom sina gränser.

Bukharajudarna etablerade handelsföretag och fabriker för lokala produkter, framför allt bomull och siden. De var skickliga i de flesta hantverksyrken men särskilt i sidenfärgning. Samtidigt fanns det handelsmän i andra delar av Ryssland som slogs ut i konkurrensen, vilket gav ryssarna en anledning att betrakta judarna som syndabockar för deras ekonomiska nedgång och de började därför utvisa judarna från turkmensovjetiska områden, som det hette ”att återvända till sin bostadsort”, d.v.s. inom gränserna för Bukhararegionen. Tsar Nikolaj II lade en personlig anteckning till regeringens protokoll 1898 angående restriktionerna mot judarna:”… för att skydda guvernörskapet Turkestan och stäpperna [Kazakstan och Kirgizistan] från judarnas skadliga verksamhet så långt det är möjligt.” I 1900-talets början låg judehatet strax under ytan att bli legaliserad när en hög tjänsteman i en myndighetspromemoria rapporterade att ”lokalbefolkningen [muslimerna] kräver att alla judar ska förvisas” och att de begär ”tillstånd att massakrera dem”. 1910 anklagade generalguvernören A. Samsonov judar offentligt att vara ”folkets rånare och dokumentförfalskare”. Det förestående första världskriget bromsade utvecklingen att urarta sig. (Slående likheter utspelade sig i Europa. Och också i Sverige när regeringen ersatte det gamla judereglementet från 1782 med en ny 1838 som gav judarna större medborgerliga rättigheter. En folkstorm bröt ut mot judarna därför att deras näringsidkande ansågs skadligt för böndernas och borgerskapets ledande roll och privilegier som alltid hotats av judarnas konkurrensduglighet. I Stockholm anfölls judarnas hus med stenkastningar med den påföljd att det nya reglementet drogs tillbaka och justerades kraftigt till dess att särrestriktioner mot judar helt upphörde 1870. Judar eller ”judiska nationen” i riket skulle hädanefter kallas för ”mosaiska trosbekännare” i officiella handlingar.)

 

 

Bolsjevikerna tar över Bukharaemiratet

 

 

Efter bolsjevikernas oktoberrevolution försökte flera större regioner i Centralasien bilda egna självständiga stater, bland dem Bukharaemiratet. Men röda armén slog brutalt ner alla självständighetsyttranden, till och med genom att 1920 bomba det kulturhistoriskt ovärderliga Bukhara.

Stalin satt helt enkelt bakom sitt skrivbord och ritade upp Sovjetrepubliker av centralasiatiska regioner som aldrig bestått av stater. En av dem blev Uzbekistan där tre större klaner slogs ihop och dess medborgare skulle kallas uzbeker! Ryska språket blev det officiella språket i hela Centralasien. Den kommunistiska ateismen infördes, religioner förbjöds och religiösa ledare försvann en efter en i Stalins fängelser. Ämbetsmannaklanen konverterade till kommunismen och ingick i det styrande skiktet. Privat egendom och handel förstatligades och Moskva beordrade nomader och arbetsföra att bilda kolchoser för att odla bomull till Sovjets spinnerier. Judar som inte frivilligt anslöt sig till kolchoser eller kooperativa arbetsenheter beskattades så hårt att de tvingades böja rygg och ”bli produktiva” i textil- och tvålfabriker. Bomullsodlingen med konstbevattning fick sin början i alla centralasiatiska Sovjetrepubliker med den påföljd att Aralsjön idag praktiskt taget torkat ut och massor av jordareal blivit saltmark.

 

Judarna hade börjat emigrera till Palestina redan under tsarryska perioden. Nästa större emigrationsvåg tog fart efter första världskriget under sammandrabbningar mellan muslimer och ryssar. Ryssarna försvarade judar som var vänligt inställda mot tsarregimen, därför att deras kunnande kom till användning för att utveckla handeln med ryska handelsmän och de hade nu fått utökade möjligheter att utöva flera hantverksyrken. Judarna hyste hopp om reformer för lika medborgerliga rättigheter, samma som gällde för muslimer under tsarstyret. Chalas hade redan tidigare tillåtits återuppta sin tidigare tro utan rädsla för avrättning. Trots att anti-judisk propaganda var förbjuden under tsartiden cirkulerade illvilliga smädesskrifter via underjordiska kontakter.

Efter oktoberrevolutionen blev judarnas levnadsvillkor värre än någonsin under Stalins terror på 20-talet med arresteringar och egendomskonfiskering och man räknar med att cirka 1500 judar lämnade Centralasien och bosatte sig i Jerusalem där de hade egna kvarter (Shkhunat HaBukharim) sedan 1890. Detta hade det transkaspiska järnvägsbygget på 1880-talet gjort möjligt för bukharajudar, att för första gången få kontakt med östeuropeiska judar. Omvänt hade östeuropeiska pogromer i Kiev och Odessa 1905 drivit judar att emigrera till Centralasien, inte utan att de blev chockade över bukharajudars primitiva förhållanden. Dock medförde järnvägen även negativa konsekvenser därför att den möjliggjorde handel med billiga, fabrikstillverkade textilvaror och det försämrade ytterligare bukharajudars levnadsvillkor eftersom de huvudsakligen livnärde sig på manuell vävning och hade specialiserat sig på sidenfärgning.

 

Fortsätter i Del 3

 

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen