Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 1 av 3) - Tidningen Kulturen

Labi-Hauz, Bukharas träffpunkt, nu som för ett tusental år tillbaka.

Resereportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog det med kamelkaravaner att färdas från öst till väst. Det var inte bara handelsvaror som kryddor, rökelse, silkestyger, jade, föremål av ädelmetaller m.m. och slavar som transporterades, utan vägen utgjorde också en möjlighet till utbyte av kultur, filosofier, idéer, religioner, vetenskap, teknik, spridning av nyheter, emigration, men också spridning av sjukdomar och annat oönskat.




Judiska skolan i gamla kvarteren

Judiska skolan i gamla kvarteren

 

Enligt judiska legender ser sig Bukharajudarna (benämningen omfattar alla judar i Centralasien) härstamma från två av de tio israelitiska stammarna som skingrades från Samarien när assyrierna ockuperade israeliternas land på 700-talet f.v.t. (2. Kung. 17). Alla tio stammarna fördrevs ur kungariket Israel. Stammarna Naftali och Isaskar flydde till Centralasien. Andra källor säger att de är judar från forna Judeen som besegrades av babylonierna och som sedan aldrig återvände med den övriga gruppen efter den babyloniska fångenskapen under 500-talet f.v.t. De skulle i så fall vara senare emigranter från Persien. De talar tadjikisk-persisk dialekt (bukhori) och kallade sig isro’el och även jahudi vilket skulle stödja den teorin. Bukarajudar utgör den äldsta etnoreligiösa gruppen i Centralasien och har i årtusenden utstått ständiga antijudiska fientligheter och isolering.
 Torarullarna från 1500-talet.  Bimakoch Aron Hakodesh

Torarullarna från 1500-talet.  Bimakoch Aron Hakodesh

Annons:

2014 upptogs 500 mil av Sidenvägen till Unescos världsarvlista med sträckan Kina-Kirgizistan-Kazakstan genom bergsmassiven Tian Shans korridor. Många av vägarna korsade i Bukhara. Vägen kom till när Kina enandes 132 f.v.t. men den har troligtvis använts redan tusen år tidigare.

När jag vid solnedgången installerat mig i ett sagolikt vackert hotellrum, väggarna prydda med traditionella nischer där man förr bevarade husgeråd, lämnade jag det vackra och gick ut för att rekognosera inför morgondagen för att sen lätt kunna hitta till en av stadens två synagogor i närheten. Jag är i Bukhara. Innanför korsningsbyggnaden med fyra ut- och ingångar, Tok-i-Sarrafon, förr platsen för Sidensvägens valutamarknad, frågade jag om i vilken riktning jag ska gå. Vid en närliggande gränd frågade jag vidare några gatuarbetare var synagogan låg. En gammal man sträckte på sig, bad mig att följa med honom och vid en massiv vit trädörr på glänt bad han mig att stiga in. Jag kom till en vitmålad innergård med turkos lyster där två män spelade bräde. Den yngre mannen, Johny, slutade spela och tog mig in i synagogan och öppnade toraskåpet och berättade att rullarna var 500 år gamla. Jag befann mig på historisk mark som jag ska återkomma till.

Jag bad att vi istället skulle träffas nästa dag vid fyra tiden då jag skulle ha hunnit förbereda mig med frågor till en eventuell artikel. Javisst, och så tog Johny fram en pamflett om synagogan. Tack, sa jag, men den skulle kosta 10 dollar, sa han. Nä, men tio dollar – gör du affärer med mig för en liten pamflett? Så skulle det bli, och jag gav honom 7 dollar. Och så ses vi imorgon.

Klockan fyra nästa dag släppte vaktmästaren Jura in mig och när Johny inte kom efter tio minuter ringde han upp honom. Jag sa att jag hade all tid på mig att vänta. Jura ringer en gång till och jag ser i hans ansikte att han är besvärad. Till slut dök Johny upp och meddelar mig att vänta 10 minuter till och försvann. Tillbaka kom han och struntar i mina förberedda frågor som hade handlat om dagens verksamhet i församlingen. Vi ska till den andra synagogan, sa han stressigt. Och så for vi – in stans labyrintinska och smala gränder.

En kort historisk bakgrund

Enligt judiska legender ser sig Bukharajudarna (benämningen omfattar alla judar i Centralasien) härstamma från två av de tio israelitiska stammarna som skingrades från Samarien när assyrierna ockuperade israeliternas land på 700-talet f.v.t. (2. Kung. 17). Alla tio stammarna fördrevs ur kungariket Israel. Stammarna Naftali och Isaskar flydde till Centralasien. Andra källor säger att de är judar från forna Judeen som besegrades av babylonierna och som sedan aldrig återvände med den övriga gruppen efter den babyloniska fångenskapen under 500-talet f.v.t. De skulle i så fall vara senare emigranter från Persien. De talar tadjikisk-persisk dialekt (bukhori) och kallade sig isro’el och även jahudi vilket skulle stödja den teorin. Bukarajudar utgör den äldsta etnoreligiösa gruppen i Centralasien och har i årtusenden utstått ständiga antijudiska fientligheter och isolering.

Judarnas historia i Centralasien sträcker sig 2500 år tillbaka i tiden, förföljda och trakasserade för sin ovilja att konvertera till den rådande officiella religionen; först under persernas religion zoroatrismen och sedan under islam, både shia och sunni grenarna. Härskarna har varit många som gett det judiska folket olika grader av restriktioner men också lättnader, den vanligaste har varit att ha dhimmi-status (’skyddad troende’) och betala särskild skatt jizya, som alla icke-muslimer avkrävdes i islamska länder för att ha rätt att behålla sin religion. Men skatten var också förenad med förnedring. När en jude lämnade in skatten fick han officiellt utstå två slag i ansiktet. Under vissa tider har de tvingats klä sig i svart-gula kläder för att på så sätt tvingats sticka ut ur mängden. På 1600-talet isolerade shia-dynastin bukharajudarna från andra judiska samhällen och inga synagogor fick byggas. Under Bukharaemiratet isolerades judarna ytterliga av sunniemiren. Judar tvångskonverterades och kallades för chala (’varken eller’), som föraktades av de egna och misstroddes av muslimer för att i hemlighet ändå behålla sin tro och därmed vara opålitliga samhällsmedborgare. De levde fattiga och utstötta i sina egna bestämda kvarter.

När en sefardisk rabbi från Marocko, Yosef Maimon, besökte Bukhara 1793 var han bedrövad över att se hur illa samfundet hade förfallit. De hade bara tre delar av Toran som komplett innehåller fem Moseböcker. Han beslöt att stanna i Bukhara och bygga upp samfundet och organisera verksamheten med att öppna en akademi (yeshiva) för blivande rabbin. Han införde den spanska sefardiska liturgin i ställer för den persiskt influerad som var i bruk. Likaså började man läsa kabbalistiska heliga texter som Zohar (’strålgrans’).

Johny tog mig i en smal gränd. Där finns en judisk skola som undervisar i fyra språk, uzbekiska, ryska, hebreiska och engelska förutom alla grundskoleämnen. När vi lämnar skolan i gränderna säger Johny att jag ska veta att det kostar mig 10 dollar för att han tar mig med till den andra synagogan. Tio dollar! sa jag, vad tar du mig för? Då fortsätter jag dit på egen hand, sa jag. Och vi skiljdes åt. Det är klart att ingen utomstående hittar i dessa labyrintiska gränder i Bukharas gamla stadsdelar, men jag gick vidare och vid en kiosk frågade jag efter vägen till synagogan. En man med cykel ville visa mig vägen. Och nog var vägen så slingrig att jag undrade hur jag ska hitta ut ur kvarteren. När han lämnade mig framför synagogan fortsatte han att gå med sin cykel, men jag bad honom stanna och gav honom en liten ficklampa som tack.

Synagogan var stängd men jag chansade och knackade på dörren mittemot vilken öppnades av rabbin, visade det sig.

 

Fortsätter i Del 2

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen