Till minne av en kultur som utplånats - Tidningen Kulturen

Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater.

Reportage om politik & samhälle
Verktyg
Typografi

Ett folkmord innebär att många, oerhört många oskyldiga människor dödas. Men det innebär också något mer. Ett lyckat folkmord leder till att en hel livsform slutgiltigt utplånas med all sin mänskliga och kulturella rikedom. I folkmord dör inte bara människor, utan också kulturer.
Det osmanska folkmordet på armenier, assyrier och greker skördade mellan två och tre miljoner offer. Att enskilda individer dör är dock bara en del av den kolossala tragedi som ett folkmord innebär. Folkmord innebär också att en kultur förstörs, traditioner utraderas, en historisk kontinuitet får ett abrupt och våldsamt slut.

 


 

Många av det fåtal armenier som efter folkmordet levde i Diyarbakir, Konya, Malatya och andra städer flyttade så småningom till Istanbul. Orsaken var möjligheten att leva ett armeniskt liv. I storstaden fanns det en betydande armenisk befolkning, armeniska kyrkor och andra institutioner och framför allt armeniska skolor för barnen.
Folkmassa vid Hrant Dinks begravning.

Folkmassa vid Hrant Dinks begravning.

Annons:

Folkmordet 1915 var ett folkmord som strävade efter att utplåna hela kulturer och därför innebar det också att tusentals kyrkor, kloster och gravgårdar skändades. I dagens Turkiet finns på de allra flesta ställen inte ett spår av den kristna kultur som en gång blomstrade i dessa trakter. Livet fortsätter men som ett resultat av folkmordet lever de flesta som om den armeniska, assyriska och grekiska kulturen aldrig funnits. Av en mångtusenårig historia återstår endast ruiner av byggnader vars bakgrund ingen längre känner till. Bödlarna har segrat.

I denna situation blir det en motståndshandling att minnas det som en gång var. Den finländske Armenienkännaren Serafim Seppälä har uttryckt det på följande sätt:

Efter förstörelsen är att minnas det enda man kan göra för att hedra dem som gick förlorade. Minnet är det enda sättet att upprätthålla det som inte längre finns.

Det är därför som armenier, assyrier och greker aldrig slutar tala om detta, trots alla välmenande antydningar om att det är dags att blicka framåt, inte älta det som varit. Att hålla minnet levande blir ett sätt att hedra alla offer. Och det blir en motståndsgärning. Bödlarnas mål var att det inte skulle finnas någon kvar som kunde minnas. Att tiga är att ge dem en posthum seger. Eller som en turkisk kvinna med armenisk mormor uttryckte det: "Att vara tyst om sådant – det är också ett brott. Genom att tiga blir du en medbrottsling."

En organisation som vårdar minnet av det som gick förlorat är Hrant Dink-stiftelsen i Istanbul, uppkallad efter den mördade armenisk-turkiske journalisten. Den har nyligen genomfört en omfattande kartläggning av alla icke-muslimska institutioner som fanns i Turkiet före 1915. Det handlar om armeniska, assyriska, grekiska och judiska institutioner som kyrkor, synagogor, kloster, skolor, sjukhus, barnhem och gravgårdar. Allt har sammanställts i en databas i form av en interaktiv karta där man kan få information om cirka 10 000 institutioner, av vilka hälften är armeniska. Den överväldigande delen av dessa finns inte längre. Antingen förstördes de i folkmordet eller så används byggnaden idag till något annat.

Ett annat av Hrant Dink-stiftelsens projekt handlar om muntlig historia. I projektet, som understöds av det svenska generalkonsulatet i Istanbul, intervjuar forskare armenier från olika orter där det armeniska livet har upphört. Syftet är att se hur den kultur som en gång var burits vidare genom muntlig tradition. Projektet har lett till utgivning av fyra volymer med den talande titeln Sounds of Silence.

Av respondenternas berättelser blir det klart vad ett folkmord innebär för dem som överlever och för följande generationer. Något har gått förlorat. En känsla av hemlöshet, saknad och tomhet infinner sig. De överlevande är fortfarande armenier, men i brist på en armenisk omgivning blir det svårt att utveckla en egen kultur och anamma en armenisk identitet. Efter folkmordet fanns det armeniska skolor endast i Istanbul så armenierna i Anatolien gick i turkisk skola och levde i en turkisk miljö. Som ett resultat är det många som inte kan armeniska, utan är språkligt och ibland också på annat sätt turkifierade.

Många av det fåtal armenier som efter folkmordet levde i Diyarbakir, Konya, Malatya och andra städer flyttade så småningom till Istanbul. Orsaken var möjligheten att leva ett armeniskt liv. I storstaden fanns det en betydande armenisk befolkning, armeniska kyrkor och andra institutioner och framför allt armeniska skolor för barnen. Men samtidigt var den armeniska kulturen i metropolen inte den samma som man var van vid. Inte bara dialekten utan också mycket annat var annorlunda. Något gick förlorat på vägen. För gott.

Det finns några exempel på att lokala myndigheter vill hålla minnet av den gamla mångkulturalismen vid liv och stöder armenisk kultur trots dagens låga antal armenier. Det mest omtalade är den armeniska St. Giragos kyrkan i Diyarbakir, byggd på 1300-talet och den största armeniska kyrkan i Mellanöstern.

Den förstördes delvis och stängdes i samband med folkmordet, men återbördades till den armeniska kyrkan år 1960. Under lång tid var den dock starkt präglad av förfall. Under senare år har emellertid Diyarbakirs kurdiska borgmästare aktivt arbetat för att återuppväcka minnet av den mångkulturalism som en gång rådde i staden. År 2012 återinvigdes en grundligt renoverad kyrka som också huserar ett armeniskt museum. Dessutom hålls där kurser i armeniska, populära bland armenier som berövats sitt eget språk och nu vill lära sig det. Ett hoppets tecken på att försoning är möjlig, att det går att vara trogen mot historien och lyfta fram sådant som tidigare har förträngts.

Men berättelsen om den armeniska kyrkan i Diyarbakir slutar inte där. I samband med de våldsamma striderna mellan den turkiska armén och beväpnade kurder i Diyarbakir i februari i år skadades St. Giragos kyrka svårt och i slutet av mars meddelades att den turkiska staten exproprierar kyrkan. Dessvärre ett tecken på hur vanskligt det är att jobba för försoning och historisk rättvisa i Turkiet. Till alla gårdagens oförrätter kommer de som sker nu i ett Turkiet alltmer på väg in i det auktoritära styrets avgrund.

Svante Lundgren är författare till Hundra år av ensamhet. Osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion (Tigris Press 2015)

Svante Lundgren

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts