Zoroastriernas profet införde monoteismen i Iran - Tidningen Kulturen

Zoroastrisk symbol Farvahar föreställande en bevingad skyddsande på eldtemplet Yazd Atash Behram.

Kulturreportage
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Tarja Salmi-Jacobson om Zoroastrismen och monoteismen i Iran

Zarathustra. Vid nationalmuseet i Dushanbe, Tadzjikistan

Zarathustra. Vid nationalmuseet i Dushanbe, Tadzjikistan

Zoroastrismen är världens äldsta monoteistiska religion. Den fastslår att världen är kosmiskt dualistisk. Dess heliga skrift Avesta, som bland annat består av sjutton uråldriga sånger på vers (gatha), förklarar världens tillblivelse hur ett tvillingpar, Mazda och Ahriman, föds ur den eviga tiden, ur en pre-existerande tid. Mazda är den goda kraften och Ahriman den onda. De för en kamp i världen som vi fortfarande är involverade i.
Rafael  ”Skolan i Aten” föreställande Zarathustra med klotet i handen. I Apostoliska palatset Vatikanstaten, färdigställt 1509–1511.

Rafael ”Skolan i Aten” föreställande Zarathustra med klotet i handen. I Apostoliska palatset Vatikanstaten, färdigställt 1509–1511.

Annons:

Enligt Gamla testamentet kom det onda till världen i form av en listig orm som ljög för den oskuldsfulla Eva som Gud en kort tid innan hade skapat. Hon trodde på lögnen, den hade hon ju aldrig tidigare mött och allra minst fått veta hur man ska tackla en sådan. När Gud hade skapat färdigt jorden med dess invånare och satt det första människoparet att leva i paradiset, stiftade han den första lagen, ett lydnadskrav: ”Ni skall icke röra eller äta frukt av Kunskapens träd, annars kommer ni att dö.” Och så skedde det också genom lögnens medverkan, att Eva åt av kunskapens frukt och gav den också till mannen Adam, och sen dess har världen haft två krafter som kämpar mot varandra, det goda mot det onda (lydnad mot olydnad) som ikläder sig olika skepnader, det vill säga lögner.

Inom judendomen och kristendomen har det ondas existens förbryllat teologerna, det så kallade teodicéproblemet. Sa inte Gud i skapelsens slutakt att allt var ”mycket gott”, (i Koranen: ”den bästa skapnad”)? Och om Gud var allsmäktig och kärleksfullt god, såsom särskilt kristna teologer förklarar, vem har då skapat det onda, mest känt som Satan?

Animistiska och polyteistiska religioner har inga svårigheter att handskas med livets onda sidor. Det mångfasetterade livet hade mer med gudaskarans mångfald, deras humör och nycker att göra som fick sin återverkan i människornas liv och öden. (Såsom i himmelen så ock på jorden.) Det onda behövde bara blidkas och tacklas. Zoroastriernas gud Ahura Mazda är inte allsmäktig utan skapade endast det goda. En motskapande kraft, Angra Mainyu (Ahriman) framkallade det onda i tillvaron. Det vill säga, bristen eller avsaknaden av det goda uppdagades. När det goda en gång kom till existens framkallades dess motsats, en dualistisk enhet som betingar och erfordrar varandra såsom ljus och mörker. Men endast det goda kan besegra och omintetgöra det onda såsom ljus förintar mörker. Och här kommer människan in med sin fria vilja. Att vara en god människa kan bara definieras med dess motsats. Hon har en moralisk medfödd vilja att välja det goda och bli medhjälpare till Ahura Mazda.

Zoroastrismen är världens äldsta monoteistiska religion. Den fastslår att världen är kosmiskt dualistisk. Dess heliga skrift Avesta, som bland annat består av sjutton uråldriga sånger på vers (gatha), förklarar världens tillblivelse hur ett tvillingpar, Mazda och Ahriman, föds ur den eviga tiden, ur en pre-existerande tid. Mazda är den goda kraften och Ahriman den onda. De för en kamp i världen som vi fortfarande är involverade i.

Grundaren till religionen, Zarathustra Spitama, tros ha fötts i norra Iran öster om Kaspiska havet någon gång på 1200-talet f.v.t. eller tidigare. Sägnen berättar att hans födelse föregicks av tecken i himlen och att nedkomsten var ovanlig eftersom han föddes skrattande och inte gråtande. Hans första levnadsår omgärdas av myter som liknar den med Moses eller andra gossebarns som skulle dödas i sin linda, men som mirakulöst hade undkommit för att fullfölja sitt förutbestämda öde som magerna (stjärntydare, spåmän) hade siat om.

Vid 20-årsåldern lämnade Zarathustra föräldrahemmet för att hitta meningen med livet och fick sin fråga besvarad efter tio års sökande. När han under vår- och nyårsfirande Nouruz gick till Ditya-floden i närheten för att hämta vatten fick han se en uppenbarelse av ljus. En ärkeängel, Vohu Man (Den goda tanken), ledde Zarathustra till Ahura Mazda (Den vise herren). Hos honom fick han undervisning om principerna för den ”sanna och goda religionen”. Därefter begav hans sig ut i landet för att undervisa människorna om den nya läran som hade uppenbarats för honom. Han hade sett Gud med den goda tankens hjälp, förkunnade han.

De sumeriska och babyloniska gudarna och gudinnorna, och även vediska indo-ariska gudar österifrån, dyrkades över stora delar av Mindre Asien och Centralasien. Handelskaravaner som senare sammanföll med den berömda Sidenvägen gick genom Persien med kostbara varor så som myrra, rökelse, kryddor och siden som var åtråvärda för kungahusen och prästerskapet. Inte bara varor spreds med karavanerna utan också kunskaper och kulturinfluenser. Myter om gudar och gudinnor blandades och namn byttes till lokala varianter. Här exempel på namn av den viktigaste universella och också mest dyrkade som fruktbarhetsgudinnan i dessa områden: sumeriskt Inanna, babyloniskt och assyriskt Ishtar, indo-iranskt Anahita, iranskt Ashi, kanaaneiskt och västsemitiskt Ashera, arabiskt Allat, feniciskt Argipassa, egyptiskt Isis, grekiskt Afrodite och romarnas Venus m.fl. Polyteismen hade för tidiga kulturer varit ett sätt att visualisera, förklara och närma sig existentiella mysterier, men det var dags för en förändring när världens gränser vidgades. Med sin överrumplande vision blev Zarathustra en betydelsefull religionsreformator.

Tanken på en högsta gudom, en fadersgestalt som hade söner och döttrar, hade redan fått plats i den forntida gudavärlden. Nu förkunnade Zarathustra att det finns bara en högsta gudom utan dess like, Ahura Mazda, som undervisat honom om den högsta läran och rättesnöret för människan: att ha goda tankar, goda ord och goda handlingar – asha ”den rätta ordningen”. Först kommer tanken som är den första impulsen till ord och omsätts därefter i handling. Tankens renhet är grunden till goda handlingar och gott, konstruktivt liv. Ärligheten är den hösta dygden eller omvänt: lögnen är det värsta onda. Han fördömde förtryckande klasstrukturer och kontroll av vanligt folk. Åkerbruket var det goda livet och därför förbjöd han djuroffer för att förhindra nomader från att stjäla boskap att offra till demoner och han förbjöd användningen av hallucinogena haoma-växten i religiösa ritualer. I världen pågår ständigt en kamp mellan dessa universella krafter, mellan gott och ont, undervisade han. Människan måste välja att stå på det godas sida, på Guds sida. I framtiden kommer det onda att besegras och världen blir ett paradis.

Enligt myten ska en droppe av Zarathustras säd finnas på jorden/i en sjö i väntan på tidernas fullbordan då säden kommer att befrukta en kvinna som ska komma att föda en son. Sonen kommer att bära titeln ”frälsare” (Saoshyant) och han kommer att befria världen från ondska och död och de redan döda ska uppstå till ett nytt, evigt liv. I denna Guds slutliga strid, även kallad prövningens tid (domens dag) kommer alla människor att renas från sina synder och föroreningar (frasgird), inget ont ska längre finnas kvar. (Idag delar zoroastrierna muslimernas syn på uppståndelsedagen att även Jesus återkommer, då tillsammans med Saoshyant, den utlovade frälsaren. Muslimernas frälsare kallas Mahdi som kommer med Jesus. Jmf. judarnas Messias och kristnas Jesu återkomst.)

Men att dyrka och vörda bara en gud väckte starkt motstånd hos prästerskapet vilket tvingade Zarathustra att fly till Afghanistan där han också fick sina första lärjungar. Religionen om godhet fick bara läras ut med fredliga medel. Kungen av Baktrien och hans drottning anslöt sig till läran som nu fick en snabb spridning i östra delarna av Stor-Iran.

 

Väggrelief i Bistun i västra Iran föreställer kung (och farao) Dareios och hans triumf över kungen Gaumata. Framför honom står tillfångatagna rebelliska och lögnaktiga kungar och bakom honom perser. Under hans fot ligger den besegrade kungen. I mitten ovanför svävar Ahura Mazda som prisar Dareios. Ahura Mazda är ”ljuset” ovan och den besegrade kungen lögnen” nedan – ljus-mörker. Dareios order varar dagar som nätter. De långa inskriptionerna nedanför dokumenterar kungens bedrifter, skrivna med kilskrift på tre olika språk. Något litet exempel: ”Jag är Dareios, storkungen, Konungarnas konung och härligheten [khvarenah] --- son till Hystaspes, akemedier, Persiens son, arier med arisk härkomst --- Ahura Mazda gjorde mig till kung --- allt jag åstadkommer är att följa Ahura Mazdas vilja ---” [Observera att Iran betyder ”ariernas land”.] – (Foto: Public Domain)

 

Zoroastrismen fick sin största utbredning under det akemenidiska imperiet (648–330 f.v.t., namnet efter klanhövdingen Achaimenes). Under den perioden härskade en rad historiskt berömda storkungar, bland dem Kyros II och Dareios I, vilka också omnämns och hyllas i Gamla testamentet och särskilt Kyros som befriade judafolket från den babyloniska fångenskapen som hade varat i 70 år. 40 000 judar hadedeporterats, Jerusalems tempel förstörts och plundrats av Babyloniens kung Nebukadnessar II, men nu fick judarna återvända till Judéen som fritt folk (538 f.v.t.) och återuppbygga Salomos tempel i Jerusalem. Bygget bekostades helt av det persiska kungahuset. Därtill beordrade Kyros att alla stulna tempelskatter skulle återlämnas till Jerusalem.

Den zoroastriska maningen till att medvetet välja godhet verkar ha lett kungarna att omsätta godhetsbudskapet i handling. Under Kyros tid hade perserriket blivit större än något tidigare skådat storrike (se karta). Han har gått till historien som en mild och tolerant kung som respekterade de erövrade ländernas seder och bruk och lät dem fritt utöva sina religioner. Han grundade ett pluralistiskt imperium.

Under det akemenidiska imperiet nådde Zarathustras tankar Medelhavsområdet och kom där att influera grekiska filosofer. Dessutom tyder mycket på att persernas kontakter med judar i Babylon och i Jerusalem hade bidragit till att zoroastriernas föreställning om änglar, paradis och helvete överfördes till de abrahamitiska religionernas begreppsvärld. Särskild spridning fick Zarathustras filosofi efter Alexander den stores erövring av hela Perserriket. Alexanders krigshär brände och mejade ned kungastaden Persepolis (330 f.v.t.) som en hämnd för att perserna 150 år tidigare hade försökt bränna och inta Aten. Persepolis plundrades nu från dess enorma skatter vilket också blev slutet på akemenidernas storslagna imperium. Men inte slutet på guden Ahura Mazda.

Zoroastrismens nästa storhetstid ägde rum under det sasanidiska imperiet (226–650 e.v.t., namnet efter stamfadern Sasan) då den upphöjdes till statsreligion och därmed fick prästerna och magerna en stor makt i samhället. Därmed hade Zarathustra blivit officiellt erkänt som Guds profet. Det var nu som perserna skrev ned och sammanställde den muntliga traditionen av Avesta samtidigt som de kvarvarande judarna i Babylonien skrev Talmud som prisade studier av disciplin och dygder som rabbinerna värdesatte. Det zoroastriska prästerskapet drev fram krav på social rättvisa för att det goda ska segra. Religionen fick en fastare och tydligare monoteistisk struktur än tidigare och blev populär men möttes snart hårt motstånd från andra håll.

Flera kungar, av också andra folkslag än perser, avlöste varandra allt oftare för det var begärligt att bli Guds efterträdare i riket och dess stadsstater och få del av ett ständigt inflöde av rikedomar och välstånd. Tänk bara hur ärorikt kung Dareios sitter hyllad i Persepolis reliefer och mottar de besegrade folkens årliga tributer: 14 560 talenter (1talent=cirka 30kg) silver, 600 talenter guld från Egypten, 1000 talenter frankincense från Arabien, 360 vita hästar från Cappadocia, 500 babyloniska pojkar som ska bli eunucker, en ospecificerad mängd elfenben från Etiopien, bara för att nämna något av antikens traditionella ”gåvor” i det enorma imperiet under Ahura Mazdas beskydd. Kungarnas maktutövning åtnjöt gudomens välsignelser som åberopades för att förhärliga krigserövringar och samlandet av rikedomar kring sitt status, guds skänker.

Men det alltmer av intriger försvagade imperiet föll som ett korthus när arabiska muslimer inledde erövringen av Främre Asien och Centralasien under Allahs baner. Andra och främmande kulturmonument skulle byggas för de segrande kalifernas ära genom de besegrade folkens slit. Om kungarna till nu hade använt religionen, dvs. gudarna för sina imperialistiska syften (religiös politik), så skulle den kommande islam snart använda sig av det omvända, imperialismen för att skapa ett gudavälde (politisk religion). I och med sasanidernas och Persiens fall blev det också slutet på det zoroastriska inflytandet i Iran.

 

Persiska imperiet som störst cirka 500f.v.t. En viktig 2500km lång postväg Kungsvägen, här markerat med rött. Den enorma sträckan hade 111stationer för hästbyte och kunde tillryggaläggas på en vecka. (Lika lång sträcka längs Sidenvägen krävde tre månader.)

År 642 anföll ökenaraberna Persien beväpnade med svärd och Koranen. Det blev en av de mest katastrofala ödeläggelser av ett världsrike. De förstörde och plundrade ett av antikens då främsta bibliotek i staden Ktesifon. Böckerna brändes och kastades i Eufrat därför att de inte ansågs mäta sig med Koranens kunskapsnivå. Där förstördes zoroastrismens då samlade kulturarv. Följda efter en förebild hur Muhammed hade förstört hundratals avgudabilder i Mecka, utplånade araberna också persernas litteratur där gamla gudar var omnämnda. Till stor del av sasanidernas litterära arv, med gudar eller utan, gick förlorat för eftervärlden.

Den sista sasanidiske storkungen flydde till Kina och perserna hamnade i ett hundraårigt chocktillstånd, berättade en iransk reseledare. –Vi tvingades konvertera till en annan religion med massor av regler, förbud och maningar, tala ett annat språk och underkasta oss i ett annat statstyre som förbjöd kvinnor att vara präster som vi hade. Allt fritt och självständigt tänkande fördömdes som kätteri och motiv inom konst fick inte längre föreställa människor eller djur. Även utövande av musik förbjöds och därmed inleddes The Great Silence, den arabiska tystnadens århundraden. Provinserna uppdelades i militära garnisoner (amsar) och ett nytt lagsystem grundat på sharia växte fram och arabisering av skrivtecken infördes. Men perserna förstod att det ända sättet att börja styra sina egna liv var att börja samarbeta med muslimerna och acceptera islam med kalifatstyret.

Zoroastrier som inte ville underkasta sig islam flydde till Kina och till västra Indien där de kallas för parser och fick fritt utöva sin religion. Enligt legenden hade samme storkungens dotter Nikbanu sökt skydd mot araberna i öknen i Yazd-provinsen. Stunden innan hon skulle tillfångatas hade hon bett Ahura Mazda om beskydd. Då hade berget öppnat sig och hon försvann innanför bergets arkader. Ännu idag vallfärdar zoroastrier dit i mitten av juni för att minnas miraklet. Där finns i nästan otillgängligt landskap en helgedom Pir-e Sabz med helig eld, symbolen för renhet och andlighet. Dammen som på våren bildas av bergets smältvatten sägs vara Nikbanus tårar och det är därför platsen heter Chak-Chak (=drop-drop). Denna grotthelgedom bär en lång historia av motstånd, tro, hopp och kärlek, men framförallt överlevnad. Bilder av Pir-e Sabz finns i många zoroastriska hem.
Zoroastrierna i provinsen Yazd höll motstånd i 200 år mot arabernas invasion. Muslimerna ansåg att sasaniderna var barbarer och att de hade kommit för att ”civilisera” dem. De som uthärdade trycket mot konvertering kallades nedsättande för gabr (avsågs zoroastrierna) och de belades med att betala extra skatt, jizya, för de ”otrogna” (kafir). Hade man inte råd för skatten återstod bara tvångskonvertering. Många tvingades leva i getton ”gavrestan” (goorestan= gravkammare). Zoroastriers tro förföljdes för att den ansågs vara orsaken till naturkatastrofer och andra olyckor.

Den i historien illa beryktade abbasidiska kalifen Al-Mutawakkil (800-talet) beordrade zoroastrier (och även judar och kristna) att bära gula klädesplagg för att igenkännas som Guds motståndare och deras helgedomar vandaliserades. Inom islam symboliserar den bleka gula färgen förräderi; även Judas Iskariot sägs ha burit en gul mantel när han förrådde Jesus.

Med tiden födde sammansmältningen av Persiens och Arabiens religioner och områdets gamla högkulturer en blomstrande och ärorik islamsk civilisation. Islam kom att tränga undan zoroastrismen och har sen dess varit landets officiella religion.

 

Den heliga elden brinner i eldtemplet i Yazd sedan år 470. Altarrummet kallas Dar-e-Mehr som i översättning betyder ”Mithras port”. Det är inte helt oproblematiskt då det kan leda tankarna till den forniranska solguden Mithra. Men namnet har behållits eftersom alla zoroastriska heliga riter och ceremonier hålls mellan soluppgång och middagshöjd. Elden är renande och uppmanar troende till sanning i sinnet och hjärtat. Solen är den himmelska elden som förskingrar mörkret. Den symboliserar också Ahura Mazda.

 

Zoroastrier är kända för att dyrka elden, att de är elddyrkare. Men det är lika fel som om man skulle kalla kristna för korsdyrkare eller muslimer för (svarta)stendyrkare. Elden på templets altare är helig därför att den för människors böner till Ahura Mazda. Elden symboliserar renhet, upplysning och andlig uppståndelse, som tidigare sågs en gudoms synliga manifestation. Parser som zoroastrier kallas i Mumbai (Bombay) tog med sig elden när de flydde från Iran och det sägs att deras ursprungliga eld inte slocknat på över 1600 år. Eftersom zoroastrierna vördar själva elementet elden, får man inte besudla den med kremering av döda kroppar. Även jorden, vattnet och luften är heliga element och betraktas som rena och får inte förorenas. Därför finns det särskilda begravningsritualer för att undvika att döda kroppar kommer i kontakt med eld, vatten eller jord. Begravningen sker inom 24 timmar efter dödsfall.

Begravningsplatsen är ett stort runt och högt torn, Tystnadens torn (dakhmas). Väggarna på insidan har byggts koniskt avsmalnande mot mitten i tre steniga terrassavsatser runtom. På den översta avsatsen läggs manskroppar, på den mellersta kvinnors och underst barns kroppar. Den avlidne hanteras av speciella kroppsbärare, men prästerna tar hand om ceremonierna och liturgierna som uträttats innan i syfte att hjälpa själens övergång till den andra världen.

Rovfåglar sitter vid tornkanten och väntar på att få göra sitt med kropparna. Kroppsvätskor och regnvatten leds ut i fyra små underjordiska kanaler från centrumet, via ”brunnens” sida mot underjordiska gropar i fyra hörn utanför tornet. Gropen har ett filterskikt av sandsten, sand och träkol för rening av vattnet innan det når ner i jordlagret.

Benen som solen torkat vita och rena samlas in och placeras i brunnen, ossuarigropen. Benen kommer att upplösas med tiden och kvar blir efter cirka fyrtio år bara någon centimeters skikt packat benpulver i tornets botten. Till tystnadens torn hör en liten byggnad, sagri, där det brinner en helig eld.

Medan icke-zoroastrier fäster uppmärksamheten vid begravningsplatser, tänker zoroastrier mer på själens fortsatta andliga liv och därför ordnas minnesböner både i hemmen och vid eldtemplen den tionde dagen efter döden, efter en månad och därefter årligen. Böner för de avlidna kan även läsas i samband med andra minneshögtider. Bönerna håller minnet av den avlidne levande.

Efter döden befinner sig själen i kroppens närhet under tre dagar. Därefter ger den sig iväg till bron Cinvat som leder till ”Sångens hus” (motsvarande Paradis/himmel) om man levt sitt liv i godhet. Har själen ägnat sig åt onda gärningar dras själen till druj-demana (”Lögnens hus”) som motsvarar helvetet. Men på den slutliga striden då det goda ska förinta det onda renas allas själar för ett evigt liv.

I Iran är tystnadens torn stängda genom lag sedan 1970-talet. Zoroastrier tillämpar nya sätt för begravningar med hänsyn tagen till att inte förorena de heliga elementen. I Indien kan man fortfarande följa de gamla ceremonierna men även där undersöker man andra alternativ.

Tystnadens torn nära Yazd byggdes för 1000år sedan. Platsen är öppen för turister. I skrivande stund meddelas i nyhetsmedia att den historiska staden Yazd tagits upp i UNESCO:s världsarvslista. Det omfattar bl.a. stadens 2000år gamla, 80km långa underjordiska grundvattenledningar (”qanat”) med genomströmning 50lit/sek, stadens unika persiska arkitektur med vindfångare (”badgirs”) för naturlig ventilation och kylning av byggnader samt zoroastriernas eldtempel – som nu ska bevaras och beskyddas för eftervärlden. Allt ännu intakta.

Zoroastrierna har haft en lång tradition att plantera cypresser i närheten av sin helgedomar. Cypresser är avbildade också i Persepolis reliefer. I Avesta och i Irans nationalepos Shahnamah (”Kungarnas bok”) berättas att Zarathustra själv hade planterat en äkta cypress i Kashmar i nordöstra Iran. Cypressen var därför särskilt helig och ägde ett legendariskt värde för zoroastrierna. Kalifen Mutawakkil beordrade år 861 att i islams namn såga ned det då 1400-åriga trädet i Kashmar. Han ansåg att cypressen användes till avgudadyrkan som strider mot islam. I stället skulle trädet användas till hans nya palatsbygge i Samarra (nuvarande Irak). Kalifen hann inte själv se cypressen för någon dag innan leveransen störtades han av sin son med hjälp av turkiska palatsvakter.

Ännu finns det kvar en berömd, gammal och praktfull cypress, ”den zoroastriska cypressen” i Abarkuh, nära Yazd. Trädet är numera skyddat av Irans kulturarvsorganisation som ett nationellt naturmonument och dess ålder uppskattas till cirka 4000 år. Det är 25 meter högt med 18 meters omkrets. Det finns fortfarande kvar några cypresser som kan vara mer än 2000 år gamla, men de mest ansenliga träden har under historiens gång huggits ned genom det muslimska ledarskapets hetsaktioner mot ”avgudadyrkan”.

 

Cypressen i Abarkuh, ”den zoroastriska cypressen” (cupressus sempervirens), ett viktigt pilgrimsmål för zoroastrier från hela världen. Där det finns en gammal ensam cypress är det troligt att det också finns en zoroastrisk helgedom i närheten.

När ayatolla Ruhollah Khomeini 1979 kom till makten genom det iranska folkets massiva revolution, som tvingade shahen och hans familj att fly landet, införde han genast en ny, islamisk konstitution. Med hjälp av hastigt inrättade revolutionsdomstolar gjorde han sig av med allt politiskt motstånd och beordrade förföljelse av oliktänkande och ledare inom religiösa minoriteter. Snabba avrättningar av kända personligheter avlöste varandra, men när världssamfundet började reagera, utfärdade han hastigt en fatwa som gav zoroastrier, kristna och judar formell religionsfrihet. Baha’ier som utgör Irans största religiösa minoritet åtnjuter inget lagligt skydd eftersom de av Khomeini förklarats som kättare.

Samma år stormade Khomeinianhängare eldtemplet i Teheran. Porträttet av Zarathustra drogs ner och i dess ställe sattes upp ett fotografi av ayatollan Khomeini. Efter några månader tilläts zoroastrierna att sätta upp en bild av sin profet på en angränsande vägg. (Efter Khomeinis död hänger där också ayatolla Khameneis bild bredvid.) Alla skolors väggar täcks av ayatolla-bilder med verser ur Koranen som fördömer de ”otrogna”.

Alla kvinnor, oavsett etnicitet och religionstillhörighet eller tidigare klädvanor, skulle bära slöja, den yttre symbolen för landets islamisering. Zoroastriska kvinnor måste bära slöja även inom egna religiösa fester och sammankomster samt att deras traditionella danser förbjöds, det mest naturliga och ursprungliga av glädjeyttringar.

Iranier firar nyåret på våren, Nouruz, som är en sekulär högtid men historiskt sätt ett flertusenårigt religiöst arv då man dukar nyårsbordet (Haft sin) med sju sorters symboler: ”de sju s-en” såsom sib (äpplen), sonbol (hyacinter), serka (ättika), sekka (guld- eller silvermynt), sir (vitlök), sabzi (en grön växt) och samanou (en söt kaka), men kan variera efter tillgång. Festen firas med eld, med andra ord ljus som är livets lycka och är helig för zoroastrier. Khomeini förbjöd Haft sin-riten som hednisk, men utan framgångar. Där gick gränsen och Nouruz firas som aldrig förr. Förra året skickade president Obama en Nouruz-hälsning till det iranska folket i en video som också besvarades av den högsta ayatollan och finns att se på YouTube. I Vita huset har Haft sin-bordet dukats sedan många år.

Diskriminerat och förtryckt folk glömmer inte sin historia. Därför kom ayatollornas våldsvåg vid maktskiftet 1979, som riktades också mot zoroastrier, att bli en smärtsam påminnelse om arabernas oförrätter mot perserna på 600-talet då zoroastrismen var rikets statsreligion. Först under Pahlavidynastin 1925–1979 kunde zoroastrier åtnjuta aktning genom att shahen betraktade zoroastrier som bärare av landets ärorika historia. Men Khomeinis hetstal mot zoroastrier ,”de är oärliga elddyrkande bedragare--- om inte deras smutsiga tempeleldar släcks, kommer soporna att sprida sig…”, följdes av ingripanden och fängelse, avskedanden från tjänster, förbud mot högre studier och apartheidliknande diskriminering inom rättssystemet; till exempel att högst 3000 exemplar av zoroastriers religiösa texter fick tryckas och att zoroastriska skolors huvudmän måste vara muslimer osv. Många flydde landet och forskare i zoroastrism Dr. Jahanian uppskattar att cirka 100 000 zoroastrier kan formellt vara registrerade som muslimer, men utövar ändå sin tro på Zarathustra.

När kriget mellan Irak och Iran rasade 1980–1988 kommenderades unga zoroastrier ut till ”frivilliga” självmordsuppdrag. Att avvisa ett heligt militärt martyrdom skulle betraktas som landsförräderi. Anklagelsepunkter som ”landsförräderi”, ”hädelse” och ”trots mot Gud och islam” är ständigt återkommande åtalspunkter i ayatollornas Iran. Vid Irakkrigets slut demonstrerade Khomeini sin gudomliga allmakt att den även sträcker sig utanför Irans gränser, genom att utfärda en fatwa, dödsdom mot den brittisk-indiske författaren Salman Rushdie för hans publicering av romanen Satansverserna, anklagad och dömd för hädelse. (Priset som mördaren belönas har höjts idag till21 miljoner kronor.)

2005 uttalade sig väktarrådets ordförande ayatolla Ahmed Jannati nedsättande om zoroastrier som ”syndiga djur som råmar på denna jord och bedriver korruption”. När zoroastriernas enda parlamentsledamot protesterade mot den vulgära beskyllningen hamnade han själv inför revolutionsdomstolen med den påföljd att skrämda zoroastrier inte vågade rösta in honom i nästföljande val. Tre religiösa minoritetssamfund har var sin parlamentsledamot i majlis som består av 290 ledamöter, zoroastrierna har haft egen ledamot sedan 1992.

En glädjande framgång, eller eftergift, för zoroastrismens existensberättigande är ändå att Iran 2011 erkände formellt åtta zoroastriska kvinnor som assisterande präster (mobedyar) inom deras samfund. Kvinnorna reciterar sagor och berättelser på zoroastrisk dialekt medan männen leder ritualer och reciterar utantill Avesta på avestiska och pahlavi språket. (Prästerna måste kunna Avestas Yasna-texter utantill, därför utbildas manliga präster i mycket ung ålder då de fortfarande har lätt att lära sig att memorera mycket långa textavsnitt. En gammal tradition som räddat heliga texter från total utradering från historiens litterära arv.)

Men zoroastrier känner sig alltjämt störda av ayatollornas övervakningssamhälle. När de går i begravningsprocessioner bryts tystnaden ofta av explosioner och skottlossning och vägen kan vara blockerad av revolutionsgardet som utför stridsövningar bland gravarna. Det uppfattas som religiös ofrihet. En annan utmaning är på gång i samma område utanför Teheran. Kommunen vill lägga en ny motorväg genom begravningsplatsen. Hur förklara man det?

Gemensamma sammankomster övervakas rutinmässigt för att det hävdas att den zoroastriska tron ”hotar den nationella säkerheten och undergräver den islamiska revolutionen”. Liksom kristna, judar och baha’ier skickas också zoroastriska aktivister som protesterar mot regimens förtryck, till Teherans ökända Evinfängelset för politiska fångar. Zoroastrier karaktäriseras, helt emot den officiella bilden, som anhängare till Irans förhistoriska polyteism och djävulsdyrkan. Zoroastrier känner sig dagligen diskriminerade och följaktligen också ovälkomna i sitt eget fädernesland. Många har börjat dölja sin zoroastriska identitet, något som alla minoriteter gör i förhoppning om att kunna leva utan majoritetssamhällets trakasserier.

 

Blad ur boken Hamzanama (1570-talet) redogör profeten Muhammeds, onkel Amir Hamzas fiktiva äventyr. Här ses Hamza i färd med att bränna och förstöra Zarthusts (Zarathustras) jordiska kvarlevor bevarade i en kista. Zarthusts barnbarn, Manut, lyfter händerna i skräck framför den krossade urnan med Zarthusts aska i, och de fula kvinnorna till vänster är avbildade som trollkarlar och häxor.

Zoroastrismen vördar naturen, sången och glädjen och förordar individens valfrihet som en moralisk grund. Redan på den språkliga nivån skiljer sig zoroastrismen från islam där den islamiska synen på Gud och människa är ’slav’ och ’härskare’ (arab. abd, rabb) i kontrast till zoroastrismens och sufismens språkval: ’vän’ och ’medhjälpare’ (yaar). Valfriheten är den mest värdefulla friheten eftersom den står i förbindelse med vårt samvete och följs av ansvarstagande, förklarar zoroastrier. Zarathustra undervisade sin filosofiska lära för att vägleda människan som individ till skillnad från de efterkommande abrahamitiska religionerna som utvecklades till att frälsa ett utvalt folkslag. Han uppmanade sina anhängare att följa läran och inte hans person. Det är därför som zoroastrismen också kallas för frihetens filosofi eftersom den uppmanar till vaket och eget tänkande som en mänsklig rättighet.

Tron på högre makter har alltid funnits så långt man kan se bakåt i mänsklighetens historia. Sumererna som uppfann skriftsystemet i Mesopotamien ansåg att människans största uppgift i livet var att tjäna gudarna. Varje stad hade tempel och altare för sin specifika skyddsgud. Ur denna mångfald utkristalliserades gudarnas hierarki, och i ett visst utvecklingsskede stod en profetisk förmedlare upp mellan gudom och människa och förklarade att det finns bara en gud, alltings skapare utan några medskapare. Monoteismen föddes.

Människor utan någon form av religion har aldrig funnits före utvecklingen av världsreligionerna. Därför är det en paradox att de abrahamitiska religionerna kallat de tidiga folkslagen nedsättande för hedningar, särskilt när just dessa hedningar levde i djupa och nära relationer till sina gudomar som de alltid konsulterade, såsom arkeologen Göran Burenhult påpekar. När världsreligionernas prästerskap tog över den enskilda individens kontakt med det övernaturliga tog det ceremoniella mönstret över och andligheten politiserades och började skapa motsättningar folkgrupper emellan. Idén om den enda rätta religionen (eller sekten) uppbärs av våldet och det har haft och har idag starkare än någonsin kommit till uttryck i islamiska länder, såsom också ayatollornas Islamiska republiken Iran uppvisar.

 

Men hur man än ser på religioner så kan man säga att kungarna och imperier kommer och går men religiositeten (och med den religionerna och dess prästadömen) består så länge människor överlever världens omvälvningar. Alla religioner bygger på etisk vägledning som människans inneboende rättskänsla och vilja till godhet (spenta mainyu) vill följa och rätta sig efter, något som Zarathustra redan för 3000 år sedan tog fasta på när han grundade vohu daena (=den goda religionen).

Enligt beräkningar gjorda 2010 uppskattas zoroastriers antal till cirka 2,6 miljoner anhängare, främst bosatta i Iran, Indien och USA. Andra uppgifter anger högst 200 000 vilket visar hur svårt det är föra statistik över samfunden som inte har någon central organisation. Att uppgifterna går så isär beror också på om man räknar eller inte räknar in blandäktenskap och konverterade. I Sverige finns nära 1500 anhängare, de flesta med iransk bakgrund. 2012 invigdes Sveriges första zoroastriska eldtempel som ligger i Sollentuna norr om Stockholm. Iranier i Sverige som konverterat från islam önskar av säkerhetsskäl inte att bli registrerade för att undvika problem. I Iran trakasseras alla konvertiter och särskilt problematisk blir det för en man som konverterat utomlands och har en son i Iran eftersom sonen automatiskt hör till faderns religion.

Två världsreligioner har fötts i Iran. Den första monoteistiska religionen och godhetsläran zoroastrismen, som inspirerade Kyros den store att på lertavlor dokumentera mellanfolkliga förordningar (Kyros cylinder) och som av FN idag erkänts som världens första mänskliga rättigheter. Den andra och senaste är baha’i-religionen som avskaffat prästerskapet och förordar en total avmilitarisering av världens alla nationer, grunden för den världsfred som alla profetiska religioner har förutspått ska komma. Sett ur den synvinkeln ser Iran ut att vara ett märkligt land vars egna profeter drivits i landsflykt eller deporterats (Zarathustra till Afghanistan och baha’i-grundaren Baha’u’llah till Palestina 1868) och den utlovade världsfreden tycks vara avlägsnare än någonsin.

Men visst ser det mörkt ut i världen med utvidgning till etern och erövringen av rymden och tanken på att jorden ska bli ett paradis verkar mer som en illusion, men alla världsreligionerna hävdar det och det verkar som också människans högsta önskan är att vilja tro, eller få tröst av att tro att det en dag kan bli fred på jorden såsom perserrikets Zarathustra profeterade.

Inledningen till UNESCO:s författning är som tagen ur Zarathustras filosofi: ”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen.

Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen