Meditation om det mänskliga psyket - Tidningen Kulturen

Kulturreportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En betraktelse kring meditation som kulturellt innehåll. Detta hände 1969 i en förort till Stockholm.




bokomslag

bokomslag

 

”De senaste tio åren har intresset för mindfulness exploderat. Inom svensk sjukvård lanseras mindfulnessbaserade terapier och interventioner av läkare, psykologer och behandlingspersonal, ofta med en bas i kognitiv beteendepsykologi. Mindfulness framställs i media som en antistressmetod som även kan användas för att förbättra ens privata och professionella relationer. I dag lärs mindfulness ut inom tre skilda sektorer i Sverige: en religiös, med tydlig bas i buddhistisk utövning; en terapeutisk sektor, där mindfulnessbaserade interventioner används som ett led i medicinsk eller terapeutisk behandling, samt en kommersiell sektor där mindfulness har blivit till en vara med många olika tillämpningar (allt från att bli en bättre chef till att lära sig föda barn) som säljs av mindfulnessinstruktörer via företag eller studieförbund.
Trappa upp till Mihintale-stupan på Sri Lanka

Trappa upp till Mihintale-stupan på Sri Lanka

Annons:

Det låg rosor på bordet. Två kvistar, som min vän Åke olagligt plockat på Birgittas begäran ur rosenhäcken nedanför balkongen. De hade tusen små fina taggar, som elakt ville fastna i fingrarna.

Jag tänkte på min älskade och fann livet skönt. Medan Birgitta letade efter en vas låg rosorna kvar på bordet. Jag såg på dem. Grammofonen spelade en skiva med Supremes, popgruppen för dagen. Mittemot mig, som satt i soffan, satt Åke och Birgitta i varsin fåtölj.

Jag tror, att jag i det ögonblicket fann livet skönare än någonsin förut.

Jag upplevde mitt livs inre skönhet – en gyllene balans på en nålspets – falkens seglande balans högt i blågyllene sky. Jag log.

Då var det som om jag brustit ur min egen kropp

Som om jag satt i soffan, ändå inte där. Som om jag var överallt i rummet – också i stolarna mittemot där jag såg Åke och Birgitta sitta (att de inte kände hur jag vidrörde dem) Också uppe i ena hörnet under taket och under andra hörnet under taket och ute på balkongen

Som om jag varit den kvällsblå sommarhimlen där utanför och jag kände inte igen mig själv för det var som om jag inte längre fanns innanför mitt eget skinn.

I dag, sedan lång tid förflutit, vet jag att erfarenheter av den sorten inte är ovanliga, snarare allmänmänskliga.

Men det har legat lika stränga tabun över sådana upplevelser som över sex, homosex, och andra områden som berör kroppens delar och upplevelser. Mens, sperma, amning! Kiss o bajs.

Kanske ännu strängare tabun.

Jag hade då ingen att tala med. Sympati, men ingen verklig insikt. CG Jung skriver om att ”falla i den levande gudens händer.” Min vän och terapeut, Inga-Britt , hade haft liknande upplevelser och kunde ge ett igenkännande, men ingen verklig kunskap. Många sökte dämpa oron med alkohol. Saknar vi verkligen, i västvärlden, traditioner i dessa själens områden? Många menar att bön hjälper. Gör det?

Höjdupplevelse

I nr 3-4/89av Gnosis – Tidskrift för en andlig kultur, som kom ut på 80-talet, red. Björn Sahlin, fann jag en spännande artikel om något som kallas ”höjd-upplevelse”.Författare: Abraham Maslow (amerikansk psykolog.). Det handlar att medvetandet kan tyckas lyftas över tillvaron, dess trivialiteter, dess ondska, dess dumhet, men också över dess glädje, dess förnuft och skilda intressesfärer. Upplevelsen kan komma hastigt, oväntat, oberoende av tid och plats. BS beskriver själv en sådan upplevelse när han närvarade vid invigningen av katolska domkyrkan i Stockholm.

Religionerna har kidnappat religiositeten

Eller: har kidnappat andligheten. Har byggt kyrkor, moskéer, synagogor. Där kan gud dyrkas, där kan Allah hyllas. Där kan vi sjunga psalmer, mumla böner, be om frälsning, nåd och bekänna våra ”synder.” Där slår våra huvuden mot kyrkobyggnadens tak och når aldrig himlen.

Präster, biskopar, imamer, rabbiner berättar hur vi skall dyrka och be. Det är en andlig kastration. Det är som sex eller en måltid eller doften av syrener– ingen kan tala om för någon annan om sex upplevs som en njutning eller inte, om maten smakar gott eller inte, hur det känns att dra in doften från syrener.

Genom att på så vis ockupera våra upplevelser, bedöma dem som ”rena” eller ”syndiga”, har anden blivit den största maktfaktorn på jorden.

Alltså: vilka har haft oförskämdhet och hybris att stänga in gud i en Kyrka, om än med hög takhöjd?

Det grekiska Kyriakon översätts: Det som tillhör Herren.

Guds hus.

Hur är det då utanför huset? Vem tillhör det? Himlen havet marken stjärnorna? Det tillhör ingen.Utanför huset finns livet, finns gud.

Meditationen erbjuder verktyg. Något som länge varit okänt i den del av världen jag föddes till – alltså Europa.

Religioner och deras byggnader kan ses som andlig stöld, ett maktens övergrepp mot både människan och anden.

Jag längtar efter ett slags artighet. Ett hövligt tilltal, respekt, lyssnande.

Jaget är en illusion.”

Detta är buddhismens märkliga budskap. Jag reagerade med förvåning. Framför mig satt en kvinna på golvet. Hennes huvud var rakat och hon var klädd i en orangegul bomullsmantel. Syster Amita Nisatta, svenskan som blivit buddhistnunna i Nepal. Hon satt med korslagda ben i Etnografiska Muséets kinesiska tempelrum. Hon talade svenska. Jag hade gått dit på inrådan av en god vän.

Syster Amita Nisatta (San)undervisade i Vipassana. Hon hade själv blivit undervisad i Indien, Thailand och Nepal. Från Burma hade hon, på 50-talet, fått inbjudan av dess dåvarande premiärminister att fördjupa sina kunskaper. Efter ett år i retreat fann hennes lärare henne färdig att ge instruktioner och sände henne tillbaka till Sverige.

Svenska statskyrkan reagerade. –De ser mig som ett hot, sa hon.

Mindfulness är ett sidospår ur Vipassana

Theravada-buddhismens meditationsteknik.

Viktigt, likväl ett sidospår. Respekten kräver ett erkännande av traditionerna, grundförutsättningen. Många experter, terapeuter, gör tvärtom. Kapar vad de betecknar som religiöst trams och hokuspokus för vad de anser vara gångbart för oss i den västerländska kulturen.

Jag mötte en ung indisk konstnärinna på en flygplats. Det var på 80-talet, och jag var nu vorden en van Indien-resenär. Vi var båda på väg till Delhi. Vårt plan var försenat, och vi började samtala.

-Det stör mig inte att planet är sent eller att vi inte vet hur länge vi måste vänta. Hon hade sitt mantra, sa hon. ”I am quite happy whatever happens.”

En buddhistnunna sa:

-Det vackra med meditation är, att om du har den behöver du ingenting annat.

Hon satt bredvid mig på en buss på vägen från Himachal Pradesh till Kashmir. Radbandet rann mellan hennes fingrar, och hon mumlade sitt mantra, medan bussen färdades på bergsvägens kurvor längs branter och dalgångar. Jag hade mött henne i ett litet tibetanskt kloster på 80-talet.

Meditation är ett ord, ganska långt, men ett ord. Det innehåller kulturer, vanor, kunskap, insikt, förståelse sedan millenier tillbaka. För mig – liksom för min buddhistiska vän i Himalaya – är det roten, är det stängeln är det knoppen, är det blomman. Är det också vissnandet. Det är livets återkomst och dödens realitet.

Traditionerna kan variera. Syftet är detsamma: att nå in i existensens kärna.

När jag tappade greppet om min tillvaro den där sommardagen 1969, hade jag varken mantra eller teknik. I dag har jag det, och har länge haft det. Tekniken är enkel men kan vara svår att förstå. ”Följ andningen!” Det var den anvisning San gav oss på Etnografiska muséet i Stockholm på 70-talet. Mantrat kan variera eller uteslutas. När andningen störs av andra impulser lyder uppmaningen: ”Följ den dominerande tendensen!”

Hon bodde på Ringvägen i stiftelsen Blomstervångens hus. En liten grupp elever sökte hennes undervisning. Vi lärde oss att meditera, i stillhet och i rörelse. Hon lärde ut hur vi skulle följa andningen när vi satt, och hur vi skulle uppmärksamma vad som skedde i kropp och sinne när vi tog ett steg eller lyfte en hand. Den starka koncentrationen innebar att rörelsen blev ultrarapid.

-Vi kan bara göra en sak i taget.

Så fungerar medvetandet, enligt Sans undervisning. Annat är illusion.

-Koncentration på en-punkten, sa hon.

I dag är varken teknik eller mantran främmande i den västliga kultursfären. Tempel, Gompas, Ashram blir allt vanligare i både USA och Europa. Mindfulness – från Vipassana – tillämpas som terapeutisk metod, yoga anses bra för hälsa och kondition.

Det påminner mig om en förläggare av böcker om indiska traditioner. (Larsson) Han sa, att när det kommer till meditation är vi helt beroende av asiatiska läror.

Meditationen bereder sig plats i vår kultur. Det är nytt, knappt sedan en generation. Jag har sett det hända under min livstid, och det händer fortfarande.

Katarina Plank är religionshistoriker, lektor vid Karlstads universitet

”Jag är religionshistoriker, och disputerade 2011 vid Lunds universitet på en avhandling som behandlar buddhism och meditation i Sverige.”

Hon har skrivit en del intressant om Vipassana-mindfulness, om sekulär meditation och terapeutisk tillämpning.

”För att kunna möta en annan kultur eller religion krävs det att vi också ägnar oss åt att granska oss själva, vår egen subjektivitet, både före och under processen som uppstår i samband med kultur- och religionsmötena. Vi behöver bli medvetna om de omständigheter som präglat oss själva och våra uppfattning om och syn på världen, men också att bli stöttade i att möta andra kulturer och religioner.” skriver hon bl.a.

Mindfulness har anpassats till att ”passa oss västerlänningar” läser jag i en kommentar till en av K. Planks artiklar.

Frågan blir: Varför denna angelägenhet? Vad skall anpassas? Till vem? Det handlar om något vi inte har men tydligen kan behöva. En uppmärksamhet på själva existensen. Asiater i skilda traditioner visar vördnad och tacksamhet mot sina lärare – också i sådana fall då eleven går vidare för att uppsöka andra metoder. Vad det kallas spelar mindre roll än hur det faktiskt tillämpas. ”ty det som ros vi kalla ju lika ljuvligt doftar förutan namnet.” (ur Romeo och Julia, Sheakespeare)

Vart skall sinnet luta sig, när inget stöd finns? Sinnet skall inte luta sig, och stöd måste inte finnas. Sinnet är sitt eget stöd, sin växt.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: kunskap i meditation är ingen garanti för vare sig lyckligare liv, social rättvisa, frihet från förtryck eller ekonomisk balans. Inte heller är det garanti för insikt, visdom, psykologisk hälsa.

Det handlar om att komma allt djupare i medvetenhetens stege. Att stiga ned, bit för bit. I djup koncentration blir sinnet helt, och vi reagerar inte på yttre påverkan, som t.ex. ljud eller beröring. Om någon sticker dig känner du det inte. På samma sätt om någon nyper dig, smeker eller slår. Om någon skramlar, blåser, visslar, ropar, viskar, hör du inte.

När jag mötte San fick jag inte bara en teknik och ett förhållningssätt. Jag fick, kanske framför allt, en vägledare. Någon vakade över mina övningar och mina framsteg. Ett ord från henne kunde, då, lugna upprörda sinnestillstånd. Hennes kunskap kom från en kulturkrets där meditation odlats, utvecklats och förfinats sedan länge. Dess traditioner och övningar har ingått i vardagen, också hos dem som inte tillämpat den rent praktiskt.

Dessutom är rötterna mångfaldigt förgrenade i olika länder, på många språk, flera tillvägagångssätt. Vanor och traditioner som levt vidare, utvecklats och förnyats över hela den asiatiska kontinenten.

Idag tillämpas Vipassana i svensk sjukvård

Det kallas ”mindfulness” , överfört från forskning och tillämpning i USA, utvecklat av en amerikansk läkare i samarbete med en buddhistmunk. Instruktioner ges hos oss av bl.a. sjukgymnaster inom landstinget.

Hos mig ger detta upphov till en del reflektioner. För visst kan det tyckas besynnerligt, att vad som härrör ur milleniers filosofiska andliga traditioner kan förvandlas till terapeutisk metod i en annan tid, på en annan plats.

En enkel, kanske rentav spektakulärt enfaldig fråga: Blir vi sjuka av att inte meditera?

Kopplat till det jag själv upplevt kan jag svara ja.

Jag läser på en mindfulness-sida på nätet. Bra text. Informationen skiljer sig inte mycket från Sans undervisning på 50-talet. Visst är det där med russinen lite konstigt, men vaddå? Någonstans måste det börjas.

Vipassana – jag minns känslan av helighet, av vördnad

Förknippad med en viss etik, levnadsregler, löften. Och de tre tillflykterna – till Buddha, till Sanghan, till Läran. Jag minns också de levande traditionerna i de länder jag kom att besöka.

Jag minns munkarna på Sri Lanka och i Thailand. Deras orangeröda mantlar, skimrade fram mellan Bodhifikonträdets täta grönska och de bländvita kloster-byggnaderna. Jag minns hur vi gick ned på knä och stötte pannan mot tempelgolvet för att visa vördnad.

Jag minns hur jag fick traditioner och förpliktelser förklarade för mig.

Tidiga morgnar går munkarna sin Pinda-pata – gåvo-promenad. I gåsrad ser vi dem passera genom byn från hus till hus, där dörrarna öppnas för att ge födoämnen och förnödenheter i de blanka svarta skålarna som bärs av varje munk. En Buddhas Bikkhu har rätt till ett fåtal personliga ägodelar – mantel, sandaler, vandringsstav, mugg att dricka ur och en skallra att skrämma bort smådjur, så han inte skall råka trampa på dem!

En bikkhu är del av något mycket större än han själv. Han bär en tradition, ett medlevande sedan sekler och millenier. Han bär och bärs av sin kultur, redan som novis.

What´s in a name?

Vad förlorar vi när vi lämnar vipassana för mindfulness? Vi förlorar ett levande sammanhang. Vi förlorar också blicken över våra egna gränser – de personliga, de kulturella, de värderande.

Delvis handlar det också om språket. Mindful är en översättning av paliordet satimantu. Dukka – på pali – översätts ofta med lidande. Kanske ”osäkerhet” vore bättre. Alltså: Jati pi dukka, 1a sanningen, översätts ofta: Liv är lidande. Jag tror att följande är närmare ursrpungliga meningen: Att födas (eller leva) medför osäkerhet.

Genom Katarina Planks analyserande texter anar jag personliga uppgörelser och engagemang.

Hon tycks mig tassa runt heta grytor i den akademiska världen. Vad får/får inte sägas?

”De senaste tio åren har intresset för mindfulness exploderat. Inom svensk sjukvård lanseras mindfulnessbaserade terapier och interventioner av läkare, psykologer och behandlingspersonal, ofta med en bas i kognitiv beteendepsykologi. Mindfulness framställs i media som en antistressmetod som även kan användas för att förbättra ens privata och professionella relationer. I dag lärs mindfulness ut inom tre skilda sektorer i Sverige: en religiös, med tydlig bas i buddhistisk utövning; en terapeutisk sektor, där mindfulnessbaserade interventioner används som ett led i medicinsk eller terapeutisk behandling, samt en kommersiell sektor där mindfulness har blivit till en vara med många olika tillämpningar (allt från att bli en bättre chef till att lära sig föda barn) som säljs av mindfulnessinstruktörer via företag eller studieförbund.

Populariseringen av mindfulness har fört med sig att förespråkare för mindfulness har lyft begreppet ur sitt religiösa sammanhang och gett det nya associationer och innebörder.” (K.P.:s artikel i Läkartidningen 2012 nr 43)

Noggrant redovisar K.P. också etikens betydelse som ”ramverk” och de olika slagen av koncentration.

När jag lägger mig om kvällen och vilar händerna mot bröstkorgen för att koncentrera min uppmärksamhet på andningen och kunna somna lugnt – utövar jag då vipassana eller mindfulness? Jag säger vipassana , eftersom jag lärde mig det för många år sedan på etnografiska i Stockholm.

Sedan dess har jag rest och vistats i de länder där mindfulness är ett främmande ord och vipassana välkänt. Jag har sett bikkhus i sina rödoranga mantlar gå undan inför turister och, i min roll som lekman, lyssnat till recitationer i templen. Jag har haft tillfälliga ordinationer för att kunna fördjupa meditationen, vistats i templens gäststugor, stöttat tempel och viharan med donationer.

Jag har gått ned på knä, stött pannan mot golvet och ”tagit tillflykterna” – till Buddha, Dhamma och Sangha, innan jag upprepat mina etiska löften. Jag har levt i den buddhistiska hierarkin och känt att min plats där, om än blygsam, haft sin mening.

Syster Amita, som gav mig de första instruktionerna, hade rakat håret och fått sin oranga mantel i ett av världens mest berömda Buddha-tempel, Boudanath i Katmandu.

Vi drivs av begären mot återfödelse, säger Buddhas Lära. Det var den kunskapen han fick genom Vipassana, som alltså är en metod att övervinna begären. Det vi uppmärksammar i mental koncentration försvinner eller upplöses. Nya fenomen uppstår – och försvinner. Munken Gotama satt, enligt legenden, nio dagar under trädet där han nådde friheten från återfödelse och begär. Dessförinnan hade han studerat, övat, reflekterat under många års vandring mellan olika lärare och system. Själva berättelsen om Buddha är del av Asiatiska traditioner, formar etik, principer, disciplin, också hos dem som aldrig mediterar eller ens kallar sig buddhister.

Kan vi tala om kulturstöld? Finns det? Kan vi tala om kulturell kolonisation? Ja, menar jag. Mindfulness tillämpas ofta i ett sammanhang som förespråkarna godtagit och slänger resten. Det finns utövare av mindfulness som kallar buddhismen ”religiöst trams” och liknande.

Åsa Nilsonne – välkänd för att ha infört mindfulness i sin terapi, verksam på Karolinska Institutet i Stockholm – är diplomatdotter som tillbragt flera år i Thailand, där hon kommit i kontakt med buddhism.

Jag menar inte att hon stulit från buddhismen, men att hon gjort det för henne möjliga.

Vipassana var aldrig tänkt som terapi för sjuka eller oroliga psyken. Mindfulness är, emellertid, ofta just det. De som söker hjälp genom psykiatrin betalar enligt stadgan tills de får frikort. Miljön är klinisk. Den som däremot vill fördjupa vipassana kan vända sig till en lärare enligt traditionen, ge dana (gåva) ta tillflykterna framför ett altare i ett kanske tusenårigt tempel under ett bodhifikonträd.

Dessutom: Vipassana förhåller sig relativt till andra praktiker och meditativa traditioner.

Mindfulness plockar – symboliskt och i metoden – russinet ur denna kaka. Som att ursprung och helhet inte tas på allvar. I vipassana stöter vi under processens gång på motstånd och blockeringar, som det gäller att lösa upp eller komma förbi. Det är i detta upplösande som koncentrationen djupnar och stärks.

Är det olika, ändå samma sak? Fortfarande är jag inte riktigt överens med den frågan. Intellektet kan definiera, känslan/intuitionen måste erfara. Det finns ingen annan väg.

San – vad hände med henne? Hon avled 8e juli – min födelsedag – 2001, 92 år gammal. Hennes goda vän, Johann Neuman, mer känd som Iprenmannen, reste med hennes aska i en urna till Nepal, där den grävdes ned i en lund, kallad Amitas lund. Själv stoppades jag, på grund av inbördeskrig, vid gränsen när jag ville komma efter.

Då hade jag, ett antal år tidigare, lämnat den formella buddhismen. Tiden av resor och erfarenhet har dock givit mig något: nämligen förmågan att bemöta den känsla av nästan panisk vilsenhet som jag beskriver i artikelns början. Hos såväl mig själv som hos dem som söker mina råd.

Mina erfarenheter finns redovisade i två böcker: Andlighet och kärlek, (Recito 2011) samt Färdkamraten, (Stora Famnen 2005)

Jag planerar också en artikel, baserad på en debatt i Hallandposten 1982. ”Varför bli buddhist i ett kristet land” frågade teologen Gunnar Hillerdal. Jag svarade.

 

 

 

 

 

 

 

 

Annakarin Svedberg

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts