Det omoderna lever - Tidningen Kulturen

Kulturreportage
Verktyg
Typografi

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den som följer senaste modet måste, enligt samma logik, anstränga sig en hel del för att inte förefalla omodern.




 

 

I min läsning snavar jag allt oftare över otidsenliga – eller tidlösa – författarskap. Och verk som ingen människa talar om eller har hört talas om. Den basala frågan är förstås: Talar man längre om litteratur? Eller endast om moden, trender, det allra senaste. Det sagda är inte blott ett uttryck för konservatism. Jag anser att man bör läsa Marx igen.

Annons:

De flesta människor har hursomhelst inte plats att hålla sig med en garderob för alla tider. De kan vända sig till second-hand, men där är urvalet begränsat. Ett bättre alternativ är då att vara en smula otidsenlig, det vill säga att hålla på sitt. Det är inte detsamma som nostalgi.

Nostalgisk är att vara tillbakablickande eller att längta mycket starkt efter någonting som är oåtkomligt. Men den som är otidsenlig – eller tidlös – behöver inte längta eller trånsjukt se sig om efter det som har gått förlorat. Han har inte förlorat utan behållit, just genom att hålla på sitt.

Är det inte tvärtom nostalgikern som har gått miste, eller är rädd att gå miste, om något värdefullt och identitetsskapande? Detta måste alls inte sitta i kläderna. Det kan säkert lika gärna vara ett idésammanhang, en tradition, en skönhetsuppfattning, en politisk tankegång. Varför ska de alla vara underkastade moden?

Och varför måste man överge beprövade ståndpunkter, grundfasta övertygelser? Tvånget att byta fot har släktskap med fäblessen för ideliga organisationsförändringar – att människan, för att passa in i ett socialt sammanhang, måste vara förändringsbenägen. Men det som inte är skadat finns det ingen anledning att reparera.

Det som fungerar väl bör man låta vara.

I min läsning snavar jag allt oftare över otidsenliga – eller tidlösa – författarskap. Och verk som ingen människa talar om eller har hört talas om. Den basala frågan är förstås: Talar man längre om litteratur? Eller endast om moden, trender, det allra senaste. Det sagda är inte blott ett uttryck för konservatism. Jag anser att man bör läsa Marx igen.

Ta en bortglömd författare som österrikaren Alexander Lernet-Holenia (1897–1976), samtida med två andra tyskspråkiga författare som har råkat litet grand i glömskan, Werner Bergengruen (1892–1964) och Joseph Roth (1894–1939). De sålde på sin tid i massupplagor och verkade i flera genrer. Alla tre hade sin blick riktad mot det förflutna.

Lernet-Holenias novella Mona Lisa (1937) är en liten pärla. Här skildras på en medvetet bedagad prosa en ung fransk ädlings besök i Leonardo da Vincis ateljé i Florens år 1503. Ädlingen är deltagare i ett – sedermera – misslyckat franskt fälttåg mot spanjorerna. Men innan det blir allvar av, får han se det ännu ofullbordade porträttet av Mona Lisa.

Han förälskar sig ohjälpligt i bilden, söker förgäves efter föremålet och nöjer sig inte med beskedet att kvinnan på duken är död. Den unge fransmannen utför en massa dumdristiga handlingar för att få visshet om henne, bland annat en olaglig gravöppning, ställer till med ett upptåg och hamnar slutligen hos bödeln.

När han är avrättad bestämmer sig Leonardo för att ändra Mona Lisas anletsdrag, leendet. Och han säljer sin tavla till kungen av Frankrike, men tavlan övermålades och försvann senare, och kan man verkligen vara säker på att det är originalet som hänger i Paris?

Äkthetsfrågan spelar faktiskt ingen roll alls. Mona Lisa är sin egen outslitliga berättelse. Lernet-Holenia säger något om konsten: att den öppnar två vägar, en till kärleken och en till döden. Allt som sägs i denna bok är utstuderat vackert. Den är fullständigt omodern. Och den är levande – därför att så skriver ingen längre.

 

 

Anders Björnsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen