Gran - Tidningen Kulturen

Granen. Foto Ivar Leidus

Kulturreportage
Verktyg
Typografi

Granen (Picea abies) är Sveriges vanligaste träd. Själva bilden av skogen för många svenskar. Bara tänk er en Bauertavla utan granen. Det går inte. Ändå är det så de svenska skogarna såg ut under långliga tider, för på de flesta håll i landet är granen en relativt sent invandrad art. För bara något tiotal år sedan var man inom forskarvärlden ganska överens om att granens kolonisation av den skandinaviska halvön inleddes för dryga 4000 år sedan.




 

 

Svamparna lever i symbios med träden. De förser dem med vatten och näringsämnen, och i utbyte får de kolhydrater av träden. Ett enda gram skogsjord kan vara genomvävt av 50-60 meter svamptrådar. Och om vi tar in även andra organismer, som t.ex. bakterier i vår skiss kan vi finna upp till en miljard levande varelser i samma gram. De spelar en fullkomligt ovärderlig roll i skogens naturliga kretslopp då de till stor del jobbar med att bryta ned dött organiskt material. De kan ”äta” upp till tusen gånger sin egen vikt på ett enda dygn. Jag behöver väl knappast påpeka att kalhyggesbruket och alla de körskador det medför inverkar menligt på dessa organismer. Eller i alla fall på det stora flertalet av dem. Vissa specialiserade arter får istället ett oväntat försprång, vilket får till följd att jorden hamnar i katastrofartad obalans.

Annons:

Numera verkar de flesta visserligen luta åt att trädet måste ha fåttfotfäste på vår subkontinent mycket tidigare, men någon riktig spridning över större delen av landmassan verkar den inte ha fåttförrän långt senare. Anledningen till att spridningsteorierna ändrats under senare år är främst det berömda fyndet av ett ca: 9550 år gammalt (ännu levande) rotsystem i Fulufjället, Dalarna. Denna höga ålder placerar denna trädindivid som nummer tre på listan över de äldsta nu levande organismerna i världen.

Naturligtvis är det inte samma träd - eller rättare sagt stam - som stått där i denna smärre evighet, utan diverse kloner av samma rotsystem. Idag finns ingenting kvar av det träd som stod där för alla dessa tusen år sedan, men rent genetiskt är det samma individ nu som då. Stam efter stam har skjutit upp; rötterna har långsamt förflyttat sig under jord; ibland har grenar hängt ner i marken och slagit rot och efter något hundratal år har denna gren istället givit upphov till nästa stam. På något sätt har i alla fall Old Tjikko, som är den nuvarande knappt fem meter höga granens namn, överlevt in i våra dagar. En annan välkänd och nästan lika gammal gran är Old Rasmus. Sammanlagt har man nu funnit runt 20 granar i Dalarnas och Lapplands fjällregioner med en ålder på minst 8000 år.

Den gängse invandringsteorin gällande detta vårt vanligaste träd är att den vid någon tidpunkt tog sig hit österifrån, via Finland, fick fäste på norrlandskusten och sedan långsamt - med en hastighet om ungefär 200-300 meter om året - spred sig ner över landet. Av allt att döma verkar granens sydliga utbredningsgräns för ungefär 2000 år sedan ha gått i norra Götaland. Därifrån fortsatte sedan koloniseringen i ungefär samma takt under det kommande årtusendet för att, som det verkar, avstanna i gränstrakterna mellan Småland, Blekinge och Skåne någonstans mellan 1500-1600-talen.

Det är svårt att uppskatta hur stor inverkan människan haft på granens utbredning i landets södra halva. Vi vet att det i detta område finns gott om lövträd som skulle kunna konkurrera med granen men att denna ändå på många håll fått övertaget. En möjlig förklaring skulle kunna vara att när detta barrträd etablerade sig i norra Götaland så var de flesta områden söder därom redan koloniserade av människor. Och vi hade redan för länge sedan stört landskapets naturliga ordning genom att bryta åker och äng. Dessa marker som vi valde ut till odling var också i de flesta fall de naturliga lövmarkerna. Resultatet blev att vi – visserligen ovetandes därom - gynnade vissa arter på andras bekostnad. Genom att låta våra växtätande (och bladälskande) husdjur beta i de skogar som fanns kvar och som antagligen passade granen bättre försvårade vi ytterligare lövträdens situation. Det är svårt att bortse ifrån att åtminstone detta sistnämnda exempel borde ha verkat till granens fördel. Korna och getterna åt helt enkelt lövträdens ungplantor men ratade granens. Inte minst för de riktigt små trädsorterna torde denna påverkan ha haft en avgörande betydelse.

I en naturlig lövblandskog, med ett stort inslag av storbladiga träd, har granen det lite kämpigare med etableringen. Granfröets groddrot blir inte speciellt lång och kan därför ha svårt att nå ner till jorden genom den tjocka massan av vissnande löv som täcker marken under de stora lövträden. Det kan vara så att denna balanserande funktion stördes när vi och våra betesdjur gjorde entré.

När sedan granen väl fått fäste kan den vara ganska svår för andra träd att konkurrera med. Inte bara skapar den en tät och skuggig miljö där det är tufft för andra arter att nå solens strålar, den försurar dessutom jorden som den växer i så att de generellt sett mer kalkälskande lövträden får svårare att etablera sig.

I och för sig är granen ett ganska skört träd som ofta blåser omkull och som kan ha svårt att stå emot när den drabbas av någon form av angrepp, och i dessa luckor är det fortfarande relativt enkelt för somliga lövträd att skjuta upp. Men så länge vi människor satt oss i sinne att gynna granen framför andra arter så har dessa det ganska hårt att återta de områden som annars skulle vara deras.

Granens latinska namn anknyter som i fallet med så många andra växter till dess egenskaper och användningsområden. Piceakommer från fornlatinet och betyder beck eller tjära. Abiesöversätts till ”alltid levande” och syftar sålunda på trädets små ihoprullade löv – barren – vilka är ständigt gröna.

Det är naturligtvis den hos granen så rikligt flödande kådan som gett den namnet Picea. Av denna kunde man nämligen koka tjära eller beck. I Nordisk familjebok från 1904 görs ingen större skillnad mellan gran- och talltjära. Det sägs att man med fördel kan använda den till allt från att fästa håren i borstar till att bestryka sina båtar.

Andra källor talar om hur den antiseptiska kådan kunde användas i plåster, salvor och tandtrollsbortstötande tuggummi. Den har också brukats till att koka klister och antagligen i mer eller mindre ren form använts som något av det gamla bondesamhällets motsvarighet till plastic padding – som tätningsmedel. Det sägs också att jägare använde kådan för att ta bort människolukt från fällor. Läderindustrin har funnit barken och dess höga koncentration av garvämnen vara brukbar. Man har använt ved, spån, kvistar och barr för att röka eller rent av krydda kött och fisk.

Ett användningsområde där granen spelat in i såväl lokalekonomi som på hela bilden av Landsbygdssverige är gärdsgårdarna. Förutom sten så finns det inget annat material som brukats så frekvent för att bygga gärdsgårdar som gran (och även i jämförelse med stenen råder det väl knappast någon tvekan om vilket av de två materialen som använts mest). Än idag reser tusentals villaägare grangärdsgårdar runt sina tomter. Även om dessa mer är att likna vid staket och knappast skulle kunna hålla inne ens den beskedligaste ko så säger det något om hur djupt rotad i folksjälen denna kulturella figur är. Vad vore vykortet av torparlyckan utan en hägnad av granslan?

Granens stora fördelar – för de är många – i detta sammanhang är bl.a. att den har en god förmåga att stå emot röta, vilket alltså gör att de delar som är nerkörda i marken varar betydligt längre än de flesta andra träslag. Föreställ dig själv som torpare: Du har hundratals, ja kanske till och med tusentals meter gärdsgård att hålla efter. Föreställ dig därefter att du vartenda år måste byta ut långa sträckor av denna eftersom den helt enkelt ruttnat sönder. Då förstår man varför granen var så omtyckt – för att inte säga älskad – i detta sammanhang. En och ek skulle i och för sig kunna tävla med granen i detta avseende, men enen förekommer inte lika frekvent i landskapet och man behöver mycketvirke till en gärdsgård, eken å sin sida har betraktats som alltför värdefull för att klyvas till staket. Och det är just det, att klyva ekstammar är ett styvt jobb.

Till på köpet kunde man använda allt på granen för att tillverka alla delarna i gärdsgården. De lodräta störarna, såväl som de snedliggande gärdslena och knytvidjorna (hank eller bindsle som de också kallas) var alla av gran. Om allt slumpade sig väl kunde stören komma från granens topp medan de c:a fyra meter långa gärdslena klövs fram av den tjockare stamveden längre ned på samma träd. Grenarna blev hank.

Än idag finner man ett av granens främsta användningsområden som byggnadsmaterial, dock inte till gärdsgårdar. Virket är lätt, segt och hållfast, vilket inom inte särskilt få sammanhang får anses vara mycket goda egenskaper. En hel del plywood tillverkas av gran. Ibland kan man vid en av alla dessa timmerbrötar som läggs upp längs våra landsvägar se en lite mindre hög med väldigt feta stammar som är sågade i kortare längder än allt det övriga virket. Dessa stockar kommer med stor sannolikhet att bli plywood. De svarvas till tunna spån som sedan limmas ihop med fiberriktningarna korsade. Annat virke blir plankor och brädor.

Det är här vi kommer in på ett av granens två stora användningsområden i vårt moderna samhälle: som pappersmassa. Eller rättare sagt så är det nu vi kommer in på varför granen nästan totalt kommit att dominera det svenska landskapet.

När den svenske skogsägaren – storbolag såväl som bonde – hugger ner sin skog ersätter hen så gott som alltid detta ekosystem med en monokultur av små tall- eller granplantor (fotnot1).Dessa sköts därefter om och favoriseras på alla tänkbara sätt. Visserligen använder man inte hormoslyr och sådana gifter längre för att kemiskt bekämpa björk, rönn, al och alla de andra träd som kan tänkas vilja slå rot på hygget, men man gör vad man kan med röjsågar och större maskiner lite senare i processen. Målet är att dra upp så mycket gran som det bara går. I och för sig kan man nu för tiden få höra mer ”upplysta” skogsbönder tala om värdet av björk (”Dä ska va e björk på tie gran”) eftersom det gör plantagen mindre stormkänslig och då de två trädslagen förser varandra med viktiga ämnen. Men i slutänden är det ändå en så stor volym av granvirke som möjligt som är det man eftersträvar.

Varför? Ja det kan man verkligen fråga sig. Visst ger både timmer av gran hyfsat bra betalt (eller i alla fall känns det så eftersom man får en stor klumpsumma) men i jämförelse med vad en något mer diversifierad säljare skulle kunna tjäna – på en livstid - är det inte alls någon speciellt stor förtjänst. Problemet är att den svenska massaindustrin – med god hjälp av Skogsstyrelsen och alla 1900-2000-talsregeringar – uppfostrat skogsägarna till att lyda deras minsta vink.

Vid kalhuggning sopar man ju i stort sett omkull allt som står, och långtifrån alla dessa stammar ger speciellt bra betalt. När det gäller mycket av det klenare virket som inte blir timmer (plankor och brädor) får faktiskt ägaren betala för att få det utkört, eftersom det pris en sådan stam tingar understiger kostnaden för maskin och förare. All sådan träråvara blir till massaved – väldigt billig massavedför pappersindustrin.

En annan faktor som haft bidragande betydelse till att det ser ut som det gör i de svenska skogarna är att gran växer fort. Man får ut en stor volym (inte torrsubstans som vore det relevanta måttet, särskilt för massa- eller brännved) per hektar och år och det är ju populärt i ett tillväxtsamhälle.

Ponera att de svenska skogsägarna istället satsade på de trädslag som ville växa på deras marker. Att de lät det som spontant sköt upp vara ifred. En slöjdare som bor i samma by som jag berättade att han för några år sedan kollade upp priset på sågad och torkad ek (importerad, eftersom det inte längre går att få tag i bra svensk ek). Den gick för 26 000 kr per kubik. Antag att denna ek vuxit upp i en blandskog någonstans i Götaland och att bönderna drev en såg som ett kooperativ. De kanske inte skulle kunna få ut 26 000 kr per kubik, men i alla avseenden skulle de tjäna mer än på gran. Och, den skulle säljas på en lokal marknad med uppenbara miljö- och klimatvinster som följd.

Visst tar ek mycket längre tid på sig från frö till bräda, men med ett annat skogsbrukssystem där man i skogarna kunde se allt från späda plantor till fullvuxna träd kunde också varje generation brukare få sin del.

I ett sådant hypotetiskt skogsbrukssystem skulle det ju dessutom finnas många fler trädslag än bara ek. Lönn, asp, rönn, furu, alm och alla de andra virkena, alla har de speciella användningsområden som skulle kunna utnyttjas av en mindre passiviserad landsbygdsbefolkning. För det är just det, något sådant skulle naturligtvis kräva att skogsägarna mer aktivt letade efter köpare till sitt virke, eller att de själva återigen började raffinera sina egna produkter, istället att för som nu ta paketerbjudandet från det lokala storbolaget. Även granen skulle med största sannolikhet betala sig bättre i ett sådant scenario. Dels för att råvaran skulle bli mer sällsynt på marknaden och dels för att ägaren inte skulle känna sig lika pressad att sälja till massaindustrin. En större del kunde gå som timmer, vilket som sagt betalar sig bättre. Som en extra superbonus blev inte heller några ytor avskogade. Krontaken förblev i stort sett obrutna. Vilket i sin tur skulle gynna alla de andra nyttor vi kan ha av skogen, varav bär och svamp bara är de mest kända.

Man har uppskattat att det varje år ur den svenska skogens mossmatta växer fram ungefär en miljard kilo matsvamp. Av denna potentiella skörd tar vi inte tillvara mer än någonstans mellan 2 – 4 procent. Jag har själv varit med om att plocka Carl-Johan för flera tusen kronor på bara ett par dagar. Men då ska man också ha klart för sig att plockaren befinner sig längst ner i den marknadsekonomiska näringskedjan. I Stockholms fina saluhallar säljs 30-gramspåsar med torkad svamp för mellan 75-180 kr styck (trattisar är ”billigast”, medan toppmurklor toppar ligan). Om landsbygdsbefolkningen drev företag eller kooperativ och själva förädlade svampen till färdiga produkter kunde ännu större summor stanna på lokalplanet. Virkesproduktionen står i direkt konflikt med sådana företagsidéer.

Svamparna lever i symbios med träden. De förser dem med vatten och näringsämnen, och i utbyte får de kolhydrater av träden. Ett enda gram skogsjord kan vara genomvävt av 50-60 meter svamptrådar. Och om vi tar in även andra organismer, som t.ex. bakterier i vår skiss kan vi finna upp till en miljard levande varelser i samma gram. De spelar en fullkomligt ovärderlig roll i skogens naturliga kretslopp då de till stor del jobbar med att bryta ned dött organiskt material. De kan ”äta” upp till tusen gånger sin egen vikt på ett enda dygn. Jag behöver väl knappast påpeka att kalhyggesbruket och alla de körskador det medför inverkar menligt på dessa organismer. Eller i alla fall på det stora flertalet av dem. Vissa specialiserade arter får istället ett oväntat försprång, vilket får till följd att jorden hamnar i katastrofartad obalans.

Om det inte vore för den svenska modellen med kalhyggen och (barr-) plantering skulle de här problemen vara betydligt mindre.

Nu kanske det låter som om jag har något emot granen. Så förhåller det sig självfallet inte. Granen är hemvist för otroligt många livsformer. Till de mer kända hör den hotade tretåiga hackspetten, som lever av granbarkborrar, vilka i sin tur - som namnet skvallrar om - uteslutande återfinns på gran. När barkborren koloniserar ett träd gör den små hål i barken för att ta sig in under den. Dessa hål tjänar senare som ”dörrar” in i trädets ved för diverse svampar, vilka i sin tur bryter ned virket och skapar livsrum för otaliga andra arter. Omkring 400 av Sveriges skogslevande rödlistade arter är knutna till gran.

I det ekosystem vi nu har i Sverige spelar detta långa vackra träd en mycket viktig roll, men för mycket gran – planterad gran – är inte bra ens för granen själv. En bidragande orsak till att den fruktade granbarkborren under gynnsamma förhållanden kan döda så stora volymer är naturligtvis att den i en monokultur mycket enkelt sprider sig. Det samma gäller för allehanda svampangrepp och liknande granfarsoter.

Vi låtsas att du är en majsätande larv som hamnar i en åker med enbart majs. Här kan du naturligtvis både äta dig fetare och få fler barn än om du hamnar i en polykultur där flera växter har blandats. Örternas starka dofter gör att du inte lika enkelt kan lukta dig fram till dina älskade kolvar; raderna med potatis och kål är besvärliga att ta sig genom och förbi. Dessutom ruvar dina naturliga fiender – larvätarna – under salladens blad och bara väntar på att du ska passera.

Precis så här förhåller det sig även med skogen. För mycket av ett skapar oreda i det hela.

Värt att nämna är kanske också att de planterade granar vi ser idag, är ”genetiska nykomlingar” på den skandinaviska halvön. I de flesta fall kommer de från Östeuropa, t.ex. den kända och mycket vanliga proveniensen Vitebsk, Vitryssland.

Granen är här för att stanna, det kan vi vara säkra på. Och inte är det något fel med det. Kanske kommer den också att på mycket lång sikt konkurrera ut något av de andra träden. Må så vara. Jag tycker bara inte att vi människor och vårt skogsbruk ska ha någon del i ett sådant skeende. (Fotnot2.) Om det är något vi kan vara hyfsat säkra på så är det att granen inte kommer att försvinna bara för att vi upphör med vårt nuvarande bruk. Nej inte ens om vi mer aktivt började hugga ner gran för att gynna andra sorter skulle den lida någon större skada som art betraktad.

Med allt detta vill jag dock inte ha sagt att man borde skapa någon slags ny svensk modell som går ut på att aktivt gynna allt som inte är gran. ”Modeller” - i alla fall i betydelsen generella lösningar – är farliga grejer; det är en modell som lett oss till dagens situation. Varje träd och varje lokal bör betraktas med ny blick: ”Vad kan jag göra här?” eller ännu hellre: ”Vad kan jag låta bli att göra här”.

 

 

 

 

 

Fotnoter:

1: I norra Sverige planteras det avsevärda mängder tallmonokulturer. I plantageskogsbrukets värld får man nämligen lära sig att gran är bäst i söder och tall i norra delen av landet. Enkelt och bra, va!

2: Det är faktiskt inte särskilt troligt att granen helt på egen hand kommer kunna konkurrera ut någon annan art. Särskilt inte med det nya lite spexigare klimat som vi människor fixat till och som inte är till fördel för granen. Men skulle det ske, utan vår inblandning, så är det väl inget ont i det.

Leif Kullman, SLU (evt Ume eller Uppsala)

Johannes Söderqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen