En vätternrunda - Tidningen Kulturen

Ellen Key med hunden

Kulturreportage
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

”Strand var en tillflykt för ledsna själar. Övralid vad det hårda höljet kring en ledsen själ.”
Så läser jag i en uppsats i Svenska Turist Föreningens årsbok 1991. ”De stora sjöarna. ”Jag fann boken i förrådet under pågående julstädning, och började, nyfiket, att bläddra.
Uppsatsen är skriven av journalisten Peder Palmstierna.
Han reser runt Vättern, besöker kända och okända platser, simmar i dess kalla vatten.
Han besöker Ellen Keys legendariska Strand, Heidenstams likaledes legendariska Övralid och, inte minst, Birgitta-systrarnas nunnekloster i Vadstena.



Om Ellen Key


Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam

 

Ellen Key blev mer respekterad utomlands än här i Sverige. Jag läste om en koreanska, som reste hela vägen hit för att hedra henne vid någon högtid. Den unga koreanskan uttryckte sin förfäran över hur Sverige försummade ”sin största kvinnliga tänkare.”
Den Heliga Birgitta

Den Heliga Birgitta

Annons:

Ellen Key hade fått in en hel del slantar på sina skrifter, inte minst den internationellt kända ”Barnens århundrade.” Hon hade rest i Europa och USA, inbjuden som föredragshållerska.

För slantarna byggde hon Strand, där hon välkomnade dem som behövde vila och vederkvickelse.

Heidenstam begåvades med ett Nobelpris i litteratur, (1916) och kunde alltså bygga sig en tillflykt för sina sista år.

I år – alltså exakt hundra år senare, tilldelades samma pris en rockstjärna från USA. Jag gillar tanken, jag gillar tidens gång, jag gillar förändringar i uppfattning, värdering och perspektiv.

Birgitta Birgersdotter hade, på 1300-talet, fått mark och palats av kungen, och kunde sålunda bygga sitt kloster.

Vilda kvinnor

Att beskriva historiska personligheter kan vara en låsning. Som att köra fast i en snödriva. Det kan också vara en öppning, ett lyft. Historiens vingslag, heter det. Drivan smälter undan, vingarna bär.

Ellen Key hade mer att säga sin samtid än jag först förstod. När jag nu bläddrar i hennes ”Missbrukad kvinnokraft; Kvinnopsykologi” som jag också fann inklämd i mitt förråd, överraskas jag av att hon har mer att säga mig som enskild kvinna än jag kunde uppfatta då jag tidigare läste hennes texter. Men jag finner en gammal markering jag gjort med blyerts:

”En kvinna har yttrat ett gränslöst djupt ord: nämligen att det betecknande för den bästa som den bästa som den sämsta kvinnonaturen är dess vildhet, denna med själva urnaturen djupt förbundna väsensart, som hos de yppersta kvinnorna når sin höjd i den stora hängivenheten och hos de sämsta i brottet, men hos båda yttrar sig som oförmåga att anta den givna

Kulturens resultat såsom för sig förbindande. ”s. 52 (bokförlag: Logos, red och förord Björn Sjövall. Inget årtal)

Ellen Keys språk tillhör sin tid.

I dag kan det verka högtravande intill det löjliga eller groteska. Ändå, menar jag, gnistrar det av kunskap, blixtrar av förståelse, iakttagelser och idéer.

Hon skriver ur sin tids värderingar, möjligheter och begränsningar. När jag läser om hennes helgonförklaring av den goda modern ryser jag till. När såg jag själv något sådant?

Men när jag läser om mödrars många misstag, känner jag igen något. Hon har rätt när hon t.ex. varnar för överbeskydd och den ”hetsig plikttrohet” hon beskriver som långt skild från den uppfostran som både är ”stor konst som djup vetenskap”.

Ja, kan vi tycka, det är inte små förväntningar på mödrars förmåga. Hon menar att modern bör visa ”lika mycket hänsyn för barnets egenart som man visar ett snille, och lika mycket aktning för dess rätt som man visar en konung.”

Hon insåg prygelstraffets orättvisa.

Det var dessutom verkningslöshet, och hon beskriver det som ”etiskt förvirrande och förstörande” även om det kan ha en viss kortsiktig och till synes gynnsam effekt.  s.151

Ellen Key blev mer respekterad utomlands än här i Sverige. Jag läste om en koreanska, som reste hela vägen hit för att hedra henne vid någon högtid. Den unga koreanskan uttryckte sin förfäran över hur Sverige försummade ”sin största kvinnliga tänkare.”

Dåtidens skola med sin inrutade undervisning både tråkar ut barnen och förvirrar dem, enligt Key. Den släcker deras nyfikenhet och kreativitet.

Hon motsäger sig kvinnors strävan att likna männen, och menar att de därmed mister sina egna unika egenskaper, möjligheter och förmåga.

Även solen har sina fläckar. . . Jag sympatiserar med hennes uppfattning av kvinnors ”särprägel” eller att män och kvinnor kan vara jämlika utan att vara lika. Jag ser en djup insikt i hennes uppfattning av skola och pedagogik. Men hon snubblade över rasbiologin, och stödde bildandet av rasbiologiska institutet, liksom hennes goda vän och Vättern-granne – Verner von Heidenstam. Han såg, f.ö., i Ellen Key, mer av en sibylla, en profet och religiöst hängiven, än en filosof.

Hon var, enligt djupare analyser, emellertid inte rasist. Däremot ansåg hon att utveckling skedde genom ett slags erotiskt urval och spontan attraktion. Ur den uppfattningen misstrodde hon dåtidens konventionella äktenskap.

Enligt Ellen Key är moderlighet kvinnans främsta naturgivna egenskap.

Med detta menar hon inte, att kvinnor till varje pris skall bindas till barnkammaren. Hon var ju dessutom själv ett exempel på något helt annat.

Hon ville, t.ex., se kvinnliga arkitekter, eftersom hon menade, att hemmen då skulle få en både mer trivsam och mer rationell utformning.

Hon rekommenderar också odling och trädgårdsskötsel som lämpliga yrkesområden då de motsvarar den ”kvinnliga egendomligheten” och ”moderligheten i hennes väsen när hon får se liv spira och utveckla sig-”.

Här ger Key också en hel del praktiska förslag hur detta kan utvecklas, både kreativt och affärsmässigt.

Modern kvinnorörelse ser två uppfattningar inom feminism: likhet eller olikhet. Likheten med männen – alltså i grunden ingen större olikhet mellan könen – eller olikhet, det som E. K. framhåller och representerar. E. K. menar att likhets-feminism, alltså kvinnors önskan att efterlikna män – i grunden är ett slags förtryck. Det berövar kvinnor deras naturliga egenskaper.

”På kontoret och i byråerna i en stad förlora kvinnorna däremot ofta sin livsglädje samt blir sjuka eller nervösa och måste bära de manliga kamraternas missnöje över försummat arbete eller också hålla på tills de stupa. ”

Endast genom att de typiskt kvinnliga egenskaperna får utvecklas kan ett fruktbart samarbete utvecklas med mannen.

Ett livlöst monument får liv.

I Övralid, nära Keys egen Strand fanns hemmet för en av dessa hennes manliga vänner – nobelpristagaren och nationalskalden Verner von Heidenstam. Palmstierna beskriver hans vistelse som närmast tragiskt betingad.  Den hyllade skalden har mist såväl hälsa som förmåga och inspiration. Han sitter, dagligen, vid sitt skrivbord, utan att kunna åstadkomma något värt att ge ut.

”Här brast han under sin egen tyngd”, skriver Palmstierna.

I Palmstiernas text får Verner von Heidenstam ett helt annat liv än i mitt grusiga minne. Han framträder från barndom till ålderdom. Genom lyckliga barndomsår, komplicerade ungdomsår och berömmelser.

Debuten ”Vallfart och Vandringsår” blev uppmärksammad och prisad. Nobelpris, 1916.  Litterära verk, debatter och diskussioner. Han var i luven på Strindberg m.fl. i den s.k. Strindbergs fejd, som varade till hans död och genomsyrade svenskt debattklimat.

Medan boken av Ellen Key legat stilla i förrådet bland annat tryckt och bråte, har perspektivet på Verner von Heidenstam rent tidsmässigt, placerat honom långt bortom modern tid.

Han har tillhört de föråldrade, de icke läsvärda, nära nog samtida med Esaias Tegnér(!) med sin uppstyltade nationalism och fosterländska romantik. E. K., däremot, visserligen oläst och inaktuell, dock tillhörande framtiden, de radikala, som feministisk förgrund. Och så inser jag att dessa båda, liksom från skilda epoker, kände varandra! Brevväxlade, bytte åsikter och tankar.

Jag minns inte att jag läst en enda rad av Verner von Heidenstam Däremot minns jag hur min far citerade: ”Skönare lyss till den sträng som brast/ än aldrig spänna en båge.” (Från dikten Åkallan och löfte 1902)

Och jag sympatiserar med Heidenstams uppfattning vad beträffar naturalism och fantasi:

Redan i det första brev han skriver till Ellen Key (våren 1889) gör han ett allmänt uttalande om sin egen ståndpunkt till dagens litterära stridsfrågor. Broschyren Renässans ligger färdigskriven, och han förebådar dess snara publicering. Brevet föregriper dess grundåskådning, blott i än mera temperamentsfulla ordalag än den tryckta programskriften.

 ”Det är slut med naturalismen” proklamerar han med stor energi. ”Varför skall också naturalismens konst vara den högsta? Är ej Goethes Faust en verklighetsskildring den också? Var möta vi icke en Faust och en Margaretha? Livet behöver icke skildras med fotografimaskin; det kan målas sant på tusen olika sätt.

 Varför skola vi kasta inbillningskraften som ett urmodigt vapen? Äro vi så rika att vi ej behöva det? Naturalismen var en sund, modig protest, men när protesten väl är gjord bär den redan döden inom sig; den dör likt biet efter stinget. Må vi akta oss, att icke naturalismen också blir ett spökande lik”. (från en artikel i SVD. Under strecket 25e juli 1940)

Skvaller och charm

I en artikel ”Superkändisen Heidenstam” beskrivs nationalskalden som offer för sin tids kändiskult. Hans utseende, charm och uppträdande får större uppmärksamhet än hans skrifter och talang. Hans amorösa privatliv blir föremål för skvaller.

Sedan han förfört en tonåring ”på fällen framför brasan” gifter han sig, sedermera med henne. Bröllopet, som begås på ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn, blir spektakulärt, omskrivet och fotograferat. Gästerna – sin tids kulturella elit -  kläs i vit toga och bär krans av gröna löv på huvudet. Fotot av dem blir ett populärt objekt och förekommer i snart sagt varje hem i Oskarshamn.

Också denna sol har, i likhet med Ellen Key, sina obehagliga fläckar. Till hans begravning 1940 anlände en tysk kurir som la ned en stor krans med hakkorsband på skaldens kista. En hälsning från Rudolf Hess, en av Hitlers närmaste män, hans ställföreträdare och en av skaparna av nazisternas utrotningspolitik.

Skalden själv då? Han tycktes ha svårt att förlika sig med den officiella bilden av honom. Den skiljde sig avsevärt från hans egen självbild. Samtidigt lär han ha uppmuntran synligheten. ”Han var sin tids Björn Ranelid”, menar en nätbloggare.

 

”Så far vi till Vadstena”

skriver Peder Palmstierna.

Han beskriver Vadstenas berömda kloster som nära nog med världsligt än andligt. Jordegendomarna är stora och gårdarna många på klostrets ägor. Det tycks också ha en politisk betydelse, mer än sakral.

Den Heliga Birgitta – född Birgersdotter 1303 - länge det enda svenska av påven kanoniserade svenska helgonet. Omstridd och stridbar, envis och försedd med en seg energi som tydligen inte ville ge upp och rentav försatte berg – alltså fick påven, som flytt till Avignon i Frankrike, att med tiden återvända till Rom.  

Själv en maktfaktor genom börd och giftermål, påverkade hon den tidens mäktiga. Från 13 års ålder hade hon, tack vare äktenskapet med Ulf Gudmarson, makt över gård och lantegendom.  

När den sex år äldre maken avled – 1344 -drog hon ringen av hans hand och trädde den på sitt eget finger, sägs det.

Visioner

Birgittas särprägel och ryktbarhet hänger dock oavvisligen samman med henne visioner. Såväl Jungfru Maria som Kristus visade sig för henne och ledde hennes väg. Detta stärker, hos många, uppfattningen om hennes religiösa kallelse. Men hon förlöjligas också på grund av denna ”tossighet”, bl.a. hos Martin Luther och August Strindberg. De anklagar hennes för högmod, manipulation och härsklystnad.

Ja, den senare uttryckte ju sitt förakt för såväl Ellen Key som Heidenstam.

När hon dog, 70 år gammal,  hade hon grundat Vadstena kloster och med påvens tillstånd skapat en ny, självständig, order, som fick hennes namn. Allt detta enligt ledning från hennes religiösa uppenbarelser.

Inte minst hade hon skällt ut kung Magnus för hans, enligt hennes uppfattning, lättfärdiga leverne. ”Kung Smek”.

Tillsammans med sin son Lars hade hon dessutom hunnit påbörja en pilgrimsresa till Jerusalem. Säkerligen både farofyllt och obekvämt. Sonen, som förstört sin hälsa genom oförsiktighet, dog på vägen innan framkomsten.

Palmstierna kallar Birgitta feminist. Klostret var, i första hand, byggt för nunnorna. Dessa bodde, var för sig, i celler utan dörrar eller förhängen.

För oss, i Sverige, kan Birgitta ses som ett unikum.

Det förvånar i alla fall inte mig att hon mer tas på allvar i den katolska kulturkretsen än här. Reformationen inträffade ett par hundra år efter hennes död. Under Birgittas livstid var katolicism = kristendom. Reformationen medförde bl.a. förnekandet av helgon, förnekandet av visionära budbärare, samt av påvemakt och uppenbarelser.

Peder Palmstierna antyder, i reformistisk anda, att B:s uppenbarelser ofta var lite väl praktiska och vägledande för bl.a. klostrets tillkomst och utformning. Att de helt enkelt tjänade som påtryckningar för hennes egna intressen.

Mot slutet av sin uppsats suckar Peder Palmstierna lite uppgivet över den rikedom, de uppslag och märkvärdiga händelser som förknippas med Vättern.

Hur kan så mycket svensk historia rymmas på så litet område?

Undrar jag i samma anda. Mycket handlar förstås om den odlingsbara marken och östgötaslättens fruktbarhet.

Det är som om nordens extas och mystik landat i naturupplevelser.

Vätternbygden är otroligt vacker. Jag vet. Där har vi färdats på det som brukade kallas ”Sveriges vackraste landsväg.” På våra bilfärder med familjen stannade vi gärna vid Brahehus, beundrade ruinen och utsikten över Visingsö, där f.ö. ett teosofiskt center hade sin hemvist.

Förutom skildringarna av dessa tre här nämnda personligheter med deras byggnader och marker vid Vätterns stränder, skriver hon med hänförelse och inspiration om Tiveden, Omberg och skogarna med sina grova stenblock och stilla näckrostjärnar. 

Annakarin Svedberg

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen