Fokus på Boulez och Wagners Parsifal - Tidningen Kulturen

Dramatisk och subgestiv scen ur Parsifal. Foto: Ruth Walz

Kulturreportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Man skiftar fokus men bibehåller upplägget. Konserter och opera. Jag talar om Festtage Berlin, som jag nyligen besökte för åttonde gången under dess nittonåriga historia. Det är en mans verk, Daniel Barenboims, konstnärlig ledare för Berliner Staatsoper och Staatskapelle Berlin och ett musikaliskt universalgeni. Han är arrangör, pianist och dirigent. I alla egenskaperna lika framgångsrik.


Festtage Berlin 2015


 Daniel Barenboim Foto Staatsoper Sebaso

Daniel Barenboim Foto Staatsoper Sebaso

Uppenbarligen är det så att Parsifal provocerar till vitt skilda tolkningar. Och för att inte helt släppa Boulez så kan det i sammanhanget nämnas att han gör sin Parsifal en timme (!) snabbare än Barenboim.
Dramatisk och subgestiv scen ur Parsifal. Foto: Ruth Walz

Dramatisk och subgestiv scen ur Parsifal. Foto: Ruth Walz

I år stod Pierre Boulez i fokus med anledning av att han i dagarna fyller 90 år men förstås också för att de är nära vänner sedan mer än femtio år av musicerande på högsta konstnärliga nivå. De har promotat varandra i de olika, ledande roller de haft inom det internationella musiklivet. I år var det tredje gången under mina besök som det skedde, första gången var 2007 då de båda herrarna delade på Mahlers samtliga symfonier, den andra gången var 2010 då man firade Boulez på hans 85-årsdag. Då var han själv på plats och ledde bland annat ett synnerligen minnesvärt framförande av sitt banbrytande verk från femtiotalet, Le Marteau sans maître. Nu var han inte på plats, men som Barenboim meddelade på presskonferensen efter att ha talat med honom i telefon: "Han är mycket lycklig".

Och det har han all anledning att vara med ett sådant livsverk. Jag tänker då i första hand på hans tonsättargärning, som åtminstone på våra svenska breddgrader kommit i skymundan för hans insatser som dirigent och musikpolitiker, med institutet IRCAM, Ensemble Intercontemporain och Citè de la Musique som främsta landvinningar. Han har fått ett rykte om sig att vara för intellektuell och komplicerad, för svår helt enkelt. Med andra ord inga goda svenska egenskaper.

Det dementerade däremot Barenboim med eftertryck under sina framföranden med Wiener Filharmoniker och Staatskapelle Berlin, och också verbalt, då han med pedagogiskt nit inför sittande, full salong klargjorde skillnaden mellan bereppen komplicerad och komplex. Komplex är Boulez förvisso men, och det är själva poängen, transparent och med en gnistrande detaljskärpa i orkestersatsen (en kvalitet som han också har som dirigent). Det finns en arkipelag av musik att upptäcka. Barenboim guidade oss till några av dess många öar.

Arkipelag är ingen dålig bild i sammanhanget. För det handlar om ett slags samtidighet, där de enskilda verken befinner sig i ett och samma rum. Så kan ett tidigt verk, Douze notations för piano, återanvändas trettiosex år senare i ett orkesterverk, Notations, där de båda upplagorna här lyckosamt interfolierades av Barenboim i egenskap av pianist och dirigent. Och här kan man verkligen tala om gnistor. Den konventionella kronologin är upplöst. Boulez rör sig fram och tillbaka i sin egen opuslista, inget är egentligen fullbordat. Han går i land på den ö i arkipelagen som för tillfället passar bäst och botaniserar lustfyllt bland den rara växtligheten. För det rör sig om ett växande, om en konstnärlig oupphörlighet. Det är inte enbart fråga om variationssatser utan om helt nya koncept.

Jag väljer några öar. Livre pour cordes heter ett stycke för stråkar som finns i minst tre versioner med flera år däremellan, ett verk som Wienerfilharmonikernas stråkar under Barenboim verkligen fick tag i med sin täta och komplexa struktur, där utgångsmaterialet vrider och vänder på sig själv i en stilla jakt på den absoluta skönheten. Liksom i verket för flöjt och åtta instrument och det därpå följande för flöjt och full orkester, som är en utvidgning och expansion av ett likartat grundmaterial, virtuost och reptilsnabbt hanterat av flöjtisten Karl-Heinz Schutz, där den senare versionen kompletterats med en sinnrik live-elektronik, utvecklad på IRCAM.

De två kvarvarande öarna i denna tour har en sak gemensamt, de är befolkade av endast en invånare, en violinist och en pianist. Anthemes för violin från början av åttiotalet gavs i en senare tappning för violin och live-elektronik, liksom för fem år sedan, då jag hörde detta intensiva och frenetiskt pådrivande verk för första gången, i händerna på Barenboim junior, Michael, och det med samma lätthet och briljans i ett av violinlitteraturens absolut tekniskt svåraste verk, vilket inte heller denna gång verkade bekymra unge herr Bareboim det minsta. Tvärtom. Han fyllde fullt ut det gigantiska rummet i denna konsertsal, som före paus härbergerat ett annat, betydligt omfångsrikare Boulez-verk, Le visage nuptial, för damkör, full orkester och flera solister, med en musik och ett spel som inte precis bad om ursäkt för sin existens.

Pianoön återstår. Där huserade denna kväll Michael Wendeberg, skolad bland annat i Boulez-ensemblen Intercontemporain åren 2000-2005, vilket naturligtvis satt sina konstnärliga spår och skänkt honom en nära förtrogenhet med Boulez musik. Vilket i sin tur kom väl till pass när, som denna afton, samtliga av tonsättarens verk för piano stod på programmet. Det är nu inte någon direkt skrymmande produktion, tre sonater och några andra kortare verk, det senaste från 2005, inalles en speltid på dryga en och en halv timme. Men som för en av hans läromästare, Anton Webern, den store aforistikern, är det inte längden det kommer an på.

Michael Wendeberg tog sig först an Notations, som vi tidigare hört Daniel Barenboim framföra, och det lät helt annorlunda, mer lyriskt och nästan preciöst mellan de mer explosiva attackerna, särskilt i partier där händerna knappast verkade röra tangenterna utan for fram som dervicher över klaviaturen och skapade ett mycket speciellt, nertonat anslag. Också i de tre sonaterna, undantagen den andra över halva timmen långa, där musiken antar rent brutala och närmast maskinella uttryck och ej sällan hamnar i det monotona och kompakta, medan dynamik och frasering i de andra två är mer nyanserad, kontrastrikare, luftigare. De senaste korta styckena, efter en pianopaus på närmare fyrtio år, kännetecknas av ett rasande tempo och en närmast minimalistisk struktur där vitaliteten är påtaglig.

Det har stormat kring Parsifal de senaste åren. För ett antal år sedan såg jag i Bayreuth en Parsifal som slutade med en långt hållen och stort uppslagen filmsekvens på ett snabbt ruttnande fårlik. Den Parsifal som hade premiär under årets Festtage slutade med att Gurnemanz sätter kniven i ryggen på Kundry. Båda tilltagen förstås utan täckning hos Wagner. Också här buade man men långt under den nivå som man uppnådde i Bayreuth. Två andra uppsättningar under senare år som resulterat i två väsensskilda tolkningar (med full täckning hos Wagner däremot) är den i Malmö och den i Köpenhamn, en barntillåten och en barnförbjuden som jag minns att jag karaktäriserade dem i TK.

Uppenbarligen är det så att Parsifal provocerar till vitt skilda tolkningar. Och för att inte helt släppa Boulez så kan det i sammanhanget nämnas att han gör sin Parsifal en timme (!) snabbare än Barenboim. Boulez och opera är ett kapitel för sig. Barenboim berättade under pressträffen att han utan framgång i över tjugofem år tjatat på Boulez att skriva en opera och föreslagit olika ämnen och librettister. Men icke. Och att han nu nittio år gammal skulle lyssna på det örat förefaller mer än osannolikt.

Regiuppdraget i Berlin har gått till ryssen Dmitri Tcherniakov som också står för scenbilden. Vi befinner oss någonstans i Gulag, som det verkar, där Graalens riddare sett bättre tider, luggslitna och påpälsade som de är, i en gråmulet nergången sal som förmodligen också sett bättre tider. Dit anländer en intet ont eller för den delen gott anande backpacker, Parsifal, och ruljansen är i full gång. Den som går ut på att frälsa Amfortas från synden av att ha idkat köttsligt könsumgänge med Kundry och därmed blottat sig för den onde Klingsors spjut, vilket orsakat ett öppet, blodigt sår som enbart kan läkas om den rene dåren, alltså backpackern, erövrar detsamma från Klingsor och petar med det i Amfortas sår. Det är Gurnemanz som berättar handlingen för sina riddarbröder och för den rena dåren. Men det blir inte som det ska i denna uppsättning. Frälsningen kommer aldrig till stånd, och Gurnemanz knivmördar Kundry, denna i hans ögon syndiga kvinna, som ögonblicket innan återupptagit den köttsliga kontakten med den blodige Amfortas. Den religionskritiska udden stör åtminstone inte mig. Trollkonster eller misslyckade trollkonster är lik förbaskat trollkonster.

Tack och lov finns Wagners undersköna musik att falla tillbaka på, dess bågformiga och närmast oändliga linjespel, något av det vackraste han skrivit, allt kondenserat och förpackat i den makalösa ouvertyren. i väntan på att förlösas. Den musiken tål det mesta, en indisponerad Kundry, en virrpanna och galen professor till Klingsor, en backpacker till Parsifal och en blodkladdande Amfortas. Och den ryser av vällust i René Papès vidunderligt sköna bas i rollen som Gurnemanz. De övriga rollerna, undantaget den för kvällen indisponerade Kundry, icke att förglömma. De är lysande. Fast den egentlige basen för det konceptuellt något skakiga bygget är förstås Daniel Bareboim. Han rubbas icke.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.