Vad gör vi då vi ingenting kan göra? - Tidningen Kulturen

Tai Chi i Thailand Bild Courtesy Wikipedia

Kulturreportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Benjamin Ben Lo var lärare i Tai Chi, känd för sina stränga ruskiga och obarmhärtiga metoder. Åk dit! Hörde jag. Åk inte dit! Hörde jag av andra. Det handlar om rörelse och form.

Tai Chi enligt Ben Lo. Stopp och relax

Tai Chi enligt Ben Lo. Stopp och relax

Alla vägar leder dock till Rom (”På vilka vägar ni än nalkas mig”, enligt Bhagavadgita) eller den innersta/yttersta kärnan i vår erfarenhet, som i buddhismen kallas Nirvana.
Tai Chi i Thailand Bild Courtesy  Wikipedia

Tai Chi i Thailand Bild Courtesy Wikipedia

Ben Lo – som vi kallade honom - bodde i San Francisco, var född i Kina och elev till Chen Main Ching, som utvecklat ”korta yang-formen” ur en äldre tradition.
Varje höst kom Ben Lo till Sverige för en veckas krävande undervisning på en kursgård nära Norberg i Västmanland. Björkarna gulnade, och tillsammans med tappra Tai Chi-entusiaster for jag dit. Varje år, regelbundet utsatte jag mig för Ben Los obarmhärtiga hantering.
Släpp! Reläss! (relax)
Bend Low. Böj djupt! ”Remember my name!” Ben Lo.

Vi var trettio-fyrtio personer i anläggningens gympa-sal. Med större eller mindre framgång gjorde vi de långsamma rörelserna tills vi hörde Ben los stämma:
Stopp!
Och då var det stopp. Med böjda knän, raka ryggar, fötter, armar och händer i exakta positioner. Ben Lo tog tag i oss. En efter en gick han igenom sällskapet. En efter en la han händerna på våra axlar, tryckte till. ”Reläss”!
Första gången var en chock. Detta kunde avgöra huruvida folk ville komma tillbaka eller inte. Ben Lo tryckte, knäna vek sig så att vi sjönk ned mot golvet. och brännande kaskader blixtrade genom kroppen.
-Stå kvar! Remember my name! Bend low!

Retreat i Thailand. Vipassana

Vipassanas samsarahjul i en Pagoda i Thailand. Bild: Courtesy Wikimedia

 

Parallellt med träningen i Tai Chi praktiserade jag Vipassana (insiktsträning), den buddhistiska meditation som är grunden för mindfulness. I en park på Gärdet i Stockholm hade min lärare, Syster Amita, visat mig tekniken. Vipassana utgår från koncentration på andningens naturliga rörelser och rytm. Den skall inte kontrolleras, men uppmärksammas.
Jag reste till Thailand och deltog i en retreat. Det var 1995. Två dygns meditation i absolut tystnad, undantaget munkars recitation och instruktörernas anvisningar.

Mahachula Buddhist University (MBU) är en stor och vacker tempelanläggning i en park vid floden några mil utanför Bangkok. Där tränade vi, sammanlagt sextio personer, varav c:a ena hälften var lekmän från olika delar av världen, andra hälften Theravadamunkar (eller bikkhus) i traditionens orangegula mantlar. Varmt, puh! 30° i skuggan.

Vipassana har en gammal tradition, förknippad med ett visst antal etiska regler. Den anses härledas från Buddha i raka led och tränas avskilt i tystnad, i skogen, i hyddor eller på speciella centra.

Retreaten inleddes med att vi upprepade lekmannens regler – åtta till antalet – (Bikkhus har tio huvudregler) inför MBU:s chefs-bikkhu. Klädd i den orangegula mantel som förbehålls Bikkhus satt han framför altaret. Såväl praktiserande lekmän som nunnor var klädda i vitt. Vi upprepade nu de s.k. tillflykterna (till Buddha, läran och gemenskapen) samt reglerna att inte ljuga, stjäla, bära smycken och parfymer eller skada någon levande varelse.

Vår lärare var en lek-kvinna – Helen Landamit, klädd i vitt. Hon var också vicepresident för organisationen som anordnar retreaten. Även om hon ledde meditationen, fick hon inte, enligt traditionen, förestava reglerna.

En Bikkhu är en fullt ordinerad buddhistmunk. Han har tio huvudregler, i övrigt närmare tvåhundra regler vad beträffar uppförande och etik. Han får äga sin mantel, sin skål för gåvor och föda, en mugg, sin vandringsstav och en liten bjällra (för att hålla småkryp borta). I övrigt är han egendomslös. Han äter en gång om dagen.

Buddha lär först ha nekat kvinnor tillträde till Shanghai eller det buddhistiska klosterlivet. Hans moster – Mahapajapati - fick honom att ändra sig.Buddha skapade bikkhuni-sanghan. Den innebär bl.a. att bikkhunis har några extra regler, som berättar hur de bäst skall betjäna munkarna.
I dag lär bikkhuni-sanghan vara utdöd, men buddhistiska kvinnor arbetar på att förnya den. Förhoppningsvis utan några extra regler.

Under vistelsen i Thailand hörde jag om en nyss inträffad skandal. En populär bikkhu tvangs att byta ut sin orangegula mantel mot en av annan färg – nämligen grön, alltså motsatsen till bikkhuns orangegula. Det ryktades att han blivit far, något han nekade till. Bilan föll mer obarmhärtigt på munken än på kvinnan. Han skulle ju bära upp det andliga arvet inför Thailands folk.

Thailands nunnor kallas ”dassa sila”, som betyder ”tio regler,” och antyder att de inte har samma ordination som bikkhus. ”Dassa sila” bär vita kläder. De kan inte få full ordination, och de kan inte bära samma slag av orangegul mantel som en fullt ordinerad bikkhu. eftersom den traditionen anses utdöd.
Jag såg ”dassa sila” inta sin föda efter det att munkarna ätit.

Jämlikhet i buddhistisk uppfattning är ofta en svår och komplicerad fråga, belastad av traditioner och som jag bara kortfattat går in på här.

Kvinnans plats är i hemmet. Som husmor blir hon den som förser bikkhus med förnödenheter. Vill hon bli ordinerad bikkhuni (alltså inte thailändsk ”dassa sila”), får hon finna sig i att ha fler regler att följa och mindre prestige än bikkhus.

(Den som vill veta mer i ämnet Buddhism och kvinnor, kan finna intressanta artiklar genom Google.)

Meditationsteknik

Wat Po. Tempel i Bangkok Foto Yahel

 

När vi sitter skall vi koncentrera oss på en punkt ett par cm ovanför naveln. Vi skall iaktta hur den punkten stiger och faller av andningens rörelser. 

”Om ni störs av något ljud skall ni uppmärksamma att ni hör. Upprepa ”hör” tre gånger för er själva, eller tills ljudet dör bort av sig själv.”
På liknande sätt kontemplerar vi stående gående och liggande.

Så förlöper helgen i templets stora meditationshall. Var och en har sin bestämda plats i räta rader. Solen gassar. Vissa deltagare föredrar ändå att öva sin gående meditation barfota på den heta marmorbeläggningen utanför templets svalkande skugga.

-Hat är en känsla liksom kärlek, påpekar Helen för deltagarna. Får den uppmärksamhet släpper den, varpå koncentrationen flyttas till ett annat objekt, som t.ex. andningen, kroppsställningen, eller rörelsen.
Varvid en lätthet uppstår och spänningarna släpper. Kraften djupnar, insikten klarnar.
Vi går, vi sitter, vi står, vi ligger ned.
Vid en del pass som, enligt schemat, tillbringas utomhus, kan vi sprida oss i parken enligt egna önskemål. Gärna uppsöker vi då skuggan under träden och svalkan vid floden.

Trots att vi inte vet varandras namn, nationalitet, sysselsättning eller yrke, och inte ens är tillåtna att ha tyst kontakt med varandra under retreaten, uppstår en sällsam gemenskap. Kanske kan det helt enkelt kallas respekt för varandras integritet.

Alla strävar vi på samma sätt. Lekmän såväl som munkar, nybörjare och gamla retreaträvar. Även om vi inte utbyter tankar kring våra erfarenheter, delar vi dem.

Vi befinner oss i en buddhistisk tradition. Enligt denna skall en Bikkhu leva på de gåvor, som skänks honom av fri vilja. Varje morgon, i byarna och städerna, går de ut på sin gåvorunda (pali: pindapata). De bär med sig en stor, nästan klotrund, svartlackerad skål. I den lägger lekmannen ned de förnödenheter de vill skänka.
Min vän och mentor, som från början lärt mig Vipassana-tekniken, Syster Amita från Sverige, berättade hur hon upplevt dessa gåvorundor som hon deltog i när hon praktiserade i Burma. Där nunnorna (pali:bikkhunis) bar samma slags orange-gula dräkt som bikkhus ”Det kändes högtidligt och stort.”
Då var det politiska läget i Burma gynnsamt och positivt. Detta var innan förra århundradets militärkupp.

Vipassana slipar iakttagandet, som blir allt skarpare med träningen. Det psyko-fysiska systemet framträder tydligare i sina rörelser och skiftningar. Tills den stora tomheten inträder, tystnaden bortom språk och tankar.
Anvisningarna kan ses som ett slags hjälplinjer. Med träningen försvinner hjälplinjen och själva iakttagandet visar vägen. Vi blir våra egna lärare.

Dyana (försjunkenheter) innebär ett annat slags teknik. Genom manipulation av andningsrytmen sägs vi kunna nå de djupare stadierna av medvetandets trösklar. Detta är ytterligare en tradition. Utesluter eller betingar dessa traditioner varandra?
I Vipassana låter vi andningsrytmen reglera sig själv tills den, rentav, tycks försvinna.
Till slut blir det en koan. Erfarenhet, en fråga utan svar.

Bakom dessa medvetna träningsformer surrar och sorlar de psykofysiska funktionerna, hjärtslag, tankar, blodomlopp, som en avlägsen fond. Det är livet och dess uttryck som sorlar där.

Tradition och förnyelse.

Klippa i svenska förorten. Foto Annakarin Svedberg

 

Vipassana är en teknik som går ut på att höja medvetenheten – eller vidga den. Genom att vi lär oss iaktta vår egen livsprocess kan den bättre bemästras. Sent omsider börjar dessa kunskaper nå våra västerländska tassemarker. Över USA och vetenskaplig forskning vinner den gamla buddhistiska eremitmetoden insteg i många människors vardag, rentav i yrkeslivet. 

Här kallas det mindfulness. Ett uttryck som också används av de gamla bikkhus. Ingången i metoden är dock annorlunda, men syftet är likartat.
”Buddhistisk meditation utan buddhism,” har det kallats. Först reagerade jag och ansåg att det handlade om kolonialt övertramp, ett slags kulturellt hemfridsbrott.

Alla vägar leder dock till Rom (”På vilka vägar ni än nalkas mig”, enligt Bhagavadgita) eller den innersta/yttersta kärnan i vår erfarenhet, som i buddhismen kallas Nirvana.

I väst finns en beröringsskräck inför vissa uppfattningar, t.ex. tron på återfödelsen. Vi behöver inte sådan tro för att praktisera Vipassana. I gammal buddhistisk tradition handlar det om att frigöra sig från livsbojan. I nyare mindfulness, vars tradition är kort, handlar det mer om att kunna acceptera tillvaron sådan den är. När vi sjunker djupt in i Vipassana-träningen, kommer vi bortom vanligt förnimmande, hör inte ljud från omgivningen, känner inte nålstick eller nyp. Om vi på allvar praktiserar mindfulness bör vi komma fram till samma resultat. Alltså så djup koncentration på livsprocessen, att ljuden utifrån dör bort och känseln mer vibrerar i det inre landskapet än mot det yttre.

Vi har ytterligare en beröringsskräck. Den handlar om navelskåderi och arbetets möda.

Många tror att meditation med korslagda ben handlar om lättja. Fel! Och detta upptäcks också allteftersom, rentav på arbetsplatser, där personal lär sig stressa ned för att hämta ny energi och därigenom bli mer effektiva.
Mindfulness tillämpas, t.ex. i vissa skolor och på dagis, av såväl personal som elever.

Från väst till öst kommer dessutom kravet på jämställdhet inom dessa traditioner. Kvinnliga utövare från Europa och USA påpekar och bråkar. Vi vill inte acceptera skilda kläder, skilda regler, skilda ordningar. Vipassana kan utövas av män och kvinnor, var som helst och i kläder vi själva väljer. Mindfulness i västerländsk mening har inga ordinationer, men kan inspirera genom kunskap och disciplin.

De gamla kunskaperna och traditionerna är källan, också till mindfulness. T.ex. minns jag buddhismen på Sri Lanka som något enastående vackert. Bakom ett av de stora klostren kunde vi skymta munkarnas orangegula mantlar mellan djungelgrönska och vita stupor. De höll sig undan från vanliga besökare för att bättre kunna utöva sin träning. I Thailand greps jag av munkarnas recitation vid de svartlackerade matskålarna. Det var värdigt, ålderdomligt, på gränsen till elegant. 

Jorden är rund. Öst eller väst finns inte, utom för vår egen orientering. Sett från USAs västkust ligger Japan västerut. Alla människor andas, alltså kan andningen vara allas utgångsläge i meditation. Det gäller att vilja skapa förutsättningar för utövandet. Mindfulness lär oss att förutsättningarna när vi brer mackan vid frukostbordet duger bra. Också från det utgångsläget kan vi röra oss mot eremithyddan för djupare processer och för att därifrån, kanhända, dela med oss av förståelse och medkänsla till dem som söker.

De samhällen, där buddhismen är tradition, kan tyckas vara stelnade i sin, visserligen vackra, form, där ”dana” – gåvorna – utgör ett viktigt fundament. MBU lär existera enbart genom privata donationer.
En bikkhu – liksom de kristna munkarna – skall vara egendomslös. Det ingår i deras ritual att varje dag upprepa sina tio regler - varav en av dem innebär löftet att leva ”enbart på frivilligt givna gåvor.” En annan regel innebär att de inte skall äta efter tolv på dagen. De skall ingenting kräva för att de undervisar lekmän eller sköter sina sysslor. Lekmännen, å sin sida, ansvarar för att bikkhus alls blir försörjda.

Säkert skulle många asiatiska kvinnor – och män! - bli förvånade av att få höra, att det finns dagispersonal i Sverige som tränar en gammal bikkhu-teknik för att bättre kunna fungera i samvaro med barnen.

Avslutning

Mediterande Bikkhu. Bokomslag

 

På söndagen, som var retreatens sista dag, satt jag nere vid floden och reflekterade över Syster Amitas berättelse om hennes upplevelser i Burma. Det var tyst, så när som på kvitter och krax från några fåglar. Jag vände mig om. Snett bakom mig stod ca 15 munkar i orangelysande rad. Den svarta lackskålen var på plats under ena armen. Tålmodiga stod de i hettan och väntade på sin tur. De köade utanför den paviljong, där vi intagit några av våra måltider under retreaten. I paviljongen var ett antal lekmän sysselsatta med att bereda den kost, som skulle fylla munkarnas skålar. Borden dignade: ris och frukt, grönsaker och bakverk. 

Något senare kunde vi finna munkarna i tempelhallen, där de satt i snörräta rader på sina kuddar. Framför varje bikkhu stod en svart lackskål. De reciterade så att taken lyfte sig och luften sjöng. Jag utgick från – rätt eller fel – att de nu välsignade maten som skänkts dem och de generösa givarna.

Liksom retreaten påbörjats, avslutades den traditionsenligt. Våra åtta regler skulle lämnas tillbaka, så att vi kunde återgå till en mindre strikt tillvaro. Vi fick också en souvenir, nämligen en cm-hög avbildning av den berömda Smaragd-Buddhan.

Vi stod på knä framme vid altaret, där chefsbikkhun satt på en hög stol. En lekmans huvud bör aldrig befinna sig högre än bikkhuns. Kvinnorna sträckte fram handen där bikkhun kunde droppa ned den lilla figuren. En buddhistisk munk bör aldrig komma i direkt fysisk kontakt med en kvinna. Inte för att kvinnan anses ond, (däremot underlägsen) men för att munkens begär kan väckas på ett okontrollerat sätt. Kanske rentav kan en ömsesidig och mindre lämplig gnista springa över mellan de två.
Mig frågade bikkhun, mycket vänligt, om jag var den svenska deltagaren.

Reflexioner

”Just då, när du inte kan göra något av egen vilja, vad gör du då? När alla våra sätt att vara och alla våra handlingar misslyckats, vad gör vi då?” (Hisamatsu Shins ”fundamentala koan”) Jag hittar texten i ”Zenvägen”, medlemsblad för föreningen med samma namn och som arrangerar Ben Lo:s kurser i Sverige.

Det tog lite tid att komma på svaret. Jag gör förstås ingenting. Släpp! Vad? Det du håller i. Vad håller jag? Dig själv, dina spänningar, din andning. Släpp! Vad händer då? Släpp igen. Hela tiden. Dina tankar.
Detta djupa släppande stimulerar din livskraft på alla nivåer, antingen det sker genom Vipassana, eller i Tai Chi. Reläss! Som Ben Lo så uppmuntrande brukade säga till sina spända, förvirrade och plågade elever. Så kom han då och tryckte till. Aj! En blixt från fötter till huvud och si – det släpper! Spärrarna öppnas, tankarna klarnar, kramperna – ofta omedvetna – upplöses, och du sjunker mot golvet men står stadigt kvar. Bend low!

Det är när jag ingenting kan göra som jag gör just det, och spänningarna släpper, åtminstone för stunden. Det betyder: min varelse genomströmmas av fri energi, i känsla, i tanke, i hela mitt psykofysiska system. Blodomloppet befrias, hjärtrytmen blir lugn, andningen djup och känslan frisk. Kraften och insikten djupnar. Jag ser.
När jag avstår min vrede eller irritation för att jag ingenting kan göra vinner jag i uppmärksamhet och psykisk stabilitet. Genom det nyvunna mentala utrymmet kan jag gå in i en djupare försjunkenhet.

Helgens retreat i Bangkok handlade om just detta.
Vardagslivet sedan jag återvänt till Sverige, handlade om allting annat. Att släppa blir en utmaning och en tillgång mittemellan det jag inte kan göra och det jag faktiskt kan och måste göra. Reläss i Ben Los mening är långt ifrån detsamma som att vara likgiltig och ouppmärksam – det vet alla som tränat såväl ”formen” som push hands (lätt boxning) med honom. Avspändhet i Vipassana eller Zen är inte detsamma som att vända världen ryggen. Tvärtom kan det bli ett verktyg för att leva bättre i denna värld av krav och konflikter i arbete och vardag.

Att resonera om värdet av ena eller andra tekniken är att komma bort från dessa teknikers själva innebörd. Uppmärksamheten splittras.
Antagligen finns, genom skilda traditioner, hundratals variationer på temat, varför det blir ganska lönlöst att gräla om inbördes värden.

Hos Ben Lo finns inga andra regler än att uppmärksamt följa anvisningarna. Liksom Vipassana kan vidga sinnes-uppfattningen, kan träningen hos Ben Lo fördjupa kroppsuppfattningen, rörlighet, stabilitet och fokusering. Du tränar uppmärksamhet från huvud till fot och från fot till huvud. Också sinnet och tanken frigörs. Träningens resultat kan visa sig om du klättrar på en stenig sluttning i skogen eller är på väg att bli omkullknuffad i en folksamling. Men också om du är irriterad eller arg. Vipassana/mindfulness kan ha liknande effekt. När du uppmärksammar ilskan, löser den upp sig.

Råd till intresserade:
Välj din träningsväg och följ den tills den inte längre fungerar för dig. Då kanske du kommer in på helt nya, rentav obanade, stigar. Släpp!

 

Jag läser på nätet att vår lärare i Thailand den gången, Helen Jandamit, numera kallas Reverend (ärade) Sandharna. Detta visar att hon nu bör ha fullständig Bikkhuni-ordination. Jag läser emellertid också, att Thailands nunnor kämpar för jämställdhet, och att många har egna tempel, där de kan praktisera i hemlighet. Antagligen har de, initialt, fått hjälp av Bikkhus, eftersom många bland dem stöder nunnornas kamp.  

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen