En spegel i samhällsklimatet - Tidningen Kulturen

Skådespelarporträtt av Shakaru, Foto: Världens karikatyrer, Natur och Kultur Stockholm, Del 1

Kulturreportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Karikatyrer och satirer har haft en stor betydelse Japan, och de största konstnärerna har dyrkat dessa och utvecklat figurerna till en hög och mänsklig, artistisk fullkomlighet.


Japans karikatyriska historia



Elev till Hokusai var Kiosai, som också har gett ut en samling manguwa, varav de tre första banden kom ut 1883. Man har sagt att revolutionen 1868 gav dödstöten åt Japans nationella måleri.

När man drar linjen mellan polerna skrattet och gråten kan man kanske förstå vad det är som driver människor i kampen om sin överlevnad, i dagens samhälle. Ett samhälle som har blivit, tuffare, kallare, elitistiskt, och där utanförskap växer och de marginaliserade blir allt fler.

Mellan det goda och det onda och allting väsentligt däremellan, på en skör balansgång mellan två poler spatserar karikatyrens bilder, och det är så de dansat fram genom tiderna. Mellan det goda och det onda och allting väsentligt däremellan, med avsikten att roa men samtidigt att sätta skräck. Och i dagens samhällsklimat, främst att ifrågasätta vad som sker, från båda håll. Balansgången kan bli farlig.
Många karikatyr-konstnärer, önskar så ofärgat som möjligt, åskådliggöra väsentliga händelser, och maktspel i samhällslivet, och samtidigt nyansera och visa de varierande känslor och åsikter människor har till varandra och till samhället de lever i.

Det är skildringen av det sociala livet, samhällsmekanismen och dess konflikter mellan dessa som satirikerna har gjort sina största framgångar. Både på ett konstnärligt och socialt sätt. Inom dessa områden, söker de sanningen, och känt på tidens pulsslag. Det är som att de följt en feberkurva, när den stiger och när den faller, kunnat teckna sjukdomens förlopp, känt in sjukdomsbilden och analysera de operativa ingrepp, som öppnade bölden. De agerar läkare som häxmästare, och de lägger en hand på sjuka pannor och kan locka fram ett leende i ett par tårdränkta ögon. De är pionjärer, de banar väg för en utveckling, en framgång, en motgång, de övervakar, de bejakar och de är alltid i främsta linjen och ofta utsatta.

Ett land med skrattande gudar

Japan har vid sidan av de sju högtidliga buddistiska gudarna också sju stycken särskilda lyckogudar, som närmast kan uppfattas som en sorts glada karikatyrsgudar.
Hotei, härstammar från Kina. Han är ständigt ute och reser, vandrande på en åsna och alltid med sin torgarpåse på ryggen. Vart han än kommer så flockas barnen omkring honom, och som en jultomte, delar han ut vad påsen rymmer i karameller. Han har en diktarpenna och en väldig buk, som alltid är naken, och hela hans runda person uttrycker skälmeri och orubblig trivsel.

Darduse, namnet betyder stor buk, och är den mest berömda av alla figurer, som den kinesiska och japanska fantasin har utformat. Han ses som den trivsamma och uppmuntrande guden. Hans popularitet visade sig i Danmark, där den danska ”Eventyrernes klubb”, upprättat en särskild ”Darduse-avdelning”, där medlemmarna alltid måste ha en liten statyett av denna skyddsgud på sig som medlemstecken. Kunde de inte visa fram detta emblem, kostade det en låda öl.
Vidare kan nämnas visdomsguden Fukurokujiu, med det långa filosofskägget och den tornhöga pannan. Även han härstammar från Kina och är kanske ursprungligen en framställning av den vise religionsläraren Latose, den åldrige gossen”, som var 81 år gammal och hade långt snövitt skägg, då han föddes ur sin moders liv. Av Latsoes djupsinniga mystik har det inte blivit mycket kvar hos den japanske guden. På titelbladet till en av den store målaren Hokusais bildverk ser vi Fukurokujiu böja sig ned och låta en pojke klättra upp på det väldiga pannberget. Pojken sätter sig på hjässan och vrider sig runt medan han på båda sidor, målar bokens titel med kraftiga, blå bokstäver.
Också en gudinna, en japansk Venus, Benten, finns bland de sju lyckogudarna. Hon anses vara talangernas gudinna, men är sysslosam med annat än att beskydda konsterna, för hon har femhundra barn.

Hos alla de sju gudarna får det inte finnas högtidlighet, och det finns inga sådana tecken hos Benten. På det erotiska området är sederna annorlunda i de karikatyriska teckningarna än annat man kan vara van vid. Man kan se japanska mödrar leende visa sina halvvuxna barn starkt erotiska, ja pornografiska teckningar. – och barnen tycks ha roligt.

Med få undantag, säger Karl Madsen i sin 1885 utgivna bok Japansk målarkonst, har Japans mest begåvade djurmålare bländat som karikatyrtecknare. Folklivsmåleriet, som det utvecklats i den nyare japanska konsten, gränsar nära, till karikatyrbilden. Det är en sann glädje över livet, när det pulserar, det är mycket humor och en rikedom på ämnen. Ingenting verkar bortglömt.

Man kan se bönderna skörda riset på våta åkrar, odlaren, gatulivet i de stora städerna, där lastdragare släpar iväg med bylten och bärstolar och tiggarmunkarna vandrar omkring för att söka sina skärvor. Jonglörerna visar upp sina konster och religiösa upptåg. Man kan skildra familjelivet i husen, barnens nöjen, hantverkarna vid sitt arbete, fiskarna i sina båtar, bränslesamlaren som kommer från bergen på kvällen med sitt tunga risknippe på ryggen, tehusens lockelser, lantliga fester, risbrännvinet livar upp humöret och japanerna som virvlar runt i en livlig dans.
Det är antecknat, att karikatyrkonsten, enligt traditionen skall ha införts till Japan av en andlig, buddhistisk biskop av kejserligt blod, Toba Sojo, som dog 1140.
En japansk konstnär kan aldrig försona sig med det utförliga, realistiska sättet att måla, som vi har i Europa, det verkar för honom för tungt och valhänt. I hans ögon tar vi in alldeles för mycket in i bilden. Den japanska konstnären vill vara en dikt i färg och form, som en japansk författare har sagt,
Förhållandet kan ses som en lätthet, och själva känslan för det karaktäristiska gör övergången från det allvarliga till det satiriska måleriet, mycket naturlig för japanen.
 

En rad favoritmotiv i den japanska konsten ses vara Saru, den lekfulla apan, med den korta svans-stumpen , som drar en sovande man i hårpiskan och en sköldpadda i svansen. Mycket kända även i Europa är de tre aporna, vilken den ena täcker ögonen med händerna, den andra öronen och den tredje munnen. Men tyder på en moralisk förmaning till mänskligheten att icke höra, se, eller säga något fult och opassande. Eller kanske en religiös uppmaning att stänga sinnena för omvärlden och hänge sig åt inre fördjupning i det gudomliga.

En japansk specialitet är skådespelarporträtten, det kan ses som mycket groteska, men även som charmfulla. En säker karakteristik, t.ex. Chakaranus, färgträsnitt av en skådespelare, visar tydligt hur franska tecknare, Tolouse-Lutrec och andra, påverkades av sina japanska kollegor. De lärde sig av japanerna att fördela färgerna i stora, dekorativa ytor.

Andra teckningar som också är kända i Europa, är ansiktet som bildar ett annat ansikte, när man väder det upp och ner. Eller motivet med ett huvud, som är sammansatt med människokroppar.
En japansk konstnär, Kose no Hirotaka, som levde omkring år 1000, finns det bevarat en serie bilder, som visar själens öde efter döden. Där skildras helvetets alla pinor, själarna flås och steks och fördelas som i Dantes Inferno i olika delar av underjorden efter syndens art. Men i senare framställningar av helvetet driver man med djävlarna och deras furste, med de mest groteska skämt. Det uppstår sedan ett uppror i helvetet, sedan alla Japans mest berömda krigare och härförare har träffat varandra där. Djävlarna sticks ned och helvetsborgen stormas och bränns.

Andra bilder kan framställa gycklare, en svärdslukare som av Hans Sataniska Majestät döms att vandra på ett nålberg med bara fötter, men som till helvetesfurstens förskräckelse äter upp alla nålarna med lika god aptit som en get äter grönt gräs. Och en senare målare skildrar hur de fördömda själarna förvandlas till djur, en av dem har han roat sig med att förvandla still en europé med skärmmössa och spetsbyxor.

Ända fram på 1800-talet var det brukligt i vissa avsides trakter i Frankrike att kyrkorna en dag på året uppläts för ungdomen till att dansa, leka och kyssas. Världslighet och religion ingick en oupplöslig förening och helighet och glädje möttes i bästa samförstånd, och både i de medeltida skådespelen och i de folkliga berättelserna får djävulen ofta finna sig i att spela clown och Pelle Jöns.
 

En av de största genierna bland Japans målare är Hokusai, som föddes år 1760i Jeddo, nuvarande Tokyo. Han säger själv att han var missnöjd med allting han skapat innan han fyllde sjuttio. Sjuttiofem år gammal hade han börjat förstå fåglarnas, fiskarnas, blommornas form och sanna väsen. En kännare av Japansk konst Louis Gonse, gick så långt och säger; Hokusai är på en gång Japans Rembrandt, Callot, Goya och Daumier. Det är obestridligt att han hör till världens mest fantasifulla och mest fascinerande konstnärer och har en otrolig motivrikedom. Hokusai älskades av de breda kretsarna, vars dagliga liv, han skildrade med en levande pendel. Hans rykte sades överträffa de doftande vårträdgårdarnas vällukt, när de står i sin rikaste blomning. Rikedomen var oändlig i hans bildvärld. Här finns akrobater, ornament, djävlar, krigare i strid, vårblommor, snöhöljda grenar och ibland bara en stor havsvåg eller en vit måne bakom ett knotigt träd.

Elev till Hokusai var Kiosai, som också har gett ut en samling manguwa, varav de tre första banden kom ut 1883. Man har sagt att revolutionen 1868 gav dödstöten åt Japans nationella måleri, och man märker också hos Kiosai, att atmosfären förändrat sig och att en europeisk anda i imperialismen börjar göra sig synlig. Det kunde kännas som något vilt och desperat över Kiosais konst, kanske var det övergångens brytningar som påverkade honom. Det kan exempelvis avläsas på det sättet Kiosai framställde lyckogudarna. Hotei får inte längre visa sig med blottad mage utan får engelska kläder och visdomsguden får en hög hatt, ett skorstensrör till cylinder nerdragen över pannan. Japan europeiseras. En serie blad visar skelett, som dansar och röker och slåss, med varandra. Pipröken stiger upp från de tomma ögonhålorna, och det ena skelettet hugger det andra i stycket, så knotorna flyger.

De japanska karikatyrtecknarna visar öppet sitt hat mot européerna. Det finns en teckning som föreställer fem européer upphängda som torkad fisk på stång.

Karikatyrkonsten speglar samhällsklimatet, i en vass balansgång, mellan det goda och det onda, upprör, förnedrar, häcklar och ifrågasätter ett samhällsklimat i gungning och förändring. Dess avsikter kan avslöja starka tankar, som kan översättas som hat. Djupare än så.
Balansgången är ödesdiger. Det är som att man dansar med elden. Men det är ord, teckningar, lika kraftfulla som artiklar och böckers kraft, med avsikt att ifrågasätta och avslöja, det som driver människorna, i deras kamp i tillvaron och i deras kamp att överleva. Det är en skör, skör linje. Men det är linjen, som avslöjar det fria ordet.


Källa

Världens karikatyrer, Från forntiden till våra dagar, Pola Gaugin, Erik Blomberg och Otto Gelsted, Natur och Kultur, Stockholm, 1949

Linda Johansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.