Och snön, den föll och föll - Tidningen Kulturen

Kulturreportage
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

A Childs Christmas in WalesDet snöar ymnigt i litteraturen. Snön faller redan i Heidenstams ”Sverige” som borde varit vår nationalsång om Stenhammars melodi inte varit så svår att sjunga: ”Fall julesnö och susa djupa mo…” Och hos Söderberg är det snöigt,  både i ”Den allvarsamma leken” som fått släppa till rubriken här ovan, och i den resignerade ”Doktor Glas”: ”Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.”

I Söderbergs maupassantska novell ”Pälsen” skulle historien fått ett annat förlopp om inte doktor Henck råkat halka framför en drosksläde och få sin rock uppfläkt: ”En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.” Han får låna sin gode vän häradshövding Richardts päls och får tack vare den – kläderna gör mannen - uppleva några sista sekunder av lycka, som det sägs på slutet med en lite bitter underton. Det snöar så mycket i Söderbergs författarskap att man med lätthet skulle kunna skriva en essä om saken – det gjorde Clemens Poellinger i en understreckare i Svenska Dagbladet för några år sedan.

Och om man vidgar gränserna: ”Och snö var det som föll hela julveckan uppe i Gauertal, det året då de bodde hos en vedhuggare i en stuga med en stor fyrkantig kakelugn som upptog halva rummet (…) på juldagen lyste snön så att det gjorde ont i ögonen när man tittade ut från die Weinstube och såg allesammans komma hem från kyrkan.” Harry som håller på att dö i kallbrand i Kenya minns i sin feberyrsel tidigare vintrar i Alperna.  I dödsögonblicket ser han en annan snöhöljd bergstopp. ”Och där, framför dem, det enda han såg, stor som hela världen, reste sig ofantlig, hög och ofattbart vit i solskenet Kilimandjaros tvärhuggna topp. Och sedan visste han att det var dit han skulle.”

Man kan undra om Astrid Lindgren tänkte på hur Hemingways novell ”Snön på Kilimandjaro” slutar när hon skrev sista sidan om bröderna Lejonhjärta: ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!” Hemingway nämns inte i Margareta Strömstedts bok om henne, men kanske i Jens Andersens nya? Hursomhelst, det har fallit mycket snö i litteraturen, och det fortsätter.

”Mais ou sont les neiges d´antan?” – ännu femhundra år efter François Villon finns det folk som minns snön som föll i fjol. I den antipodiska högsommarvärmen dessa juldagar erinrar jag mig med viss nostalgi femtiotalets stränga vintrar. Isblocken tornade upp sig i Öresund, drivorna fykte samman över skånska slätten, man kunde gräva sig fram i långa tunnlar. Det var verkligen både mycket kallt och mycket snörikt då (och femtiotalssomrarna var ovanligt varma). Vilka väderleksminnen kommer dagens glyttar när de väl hunnit bli minnesgoda gamlingar att älta för sina storögda barnbarn, om femtio-sextio år?

För en del år sedan körde vi runt i norra Wales och såg på väggen i ett café ett inramat foto av en vinter i det förgångna då hela Wales var insnöat, det händer sällan. I den lilla kustbyn Laugharne höll Dylan Thomas till några år, i The Boat House nedanför slottet. Innanför vallgraven, i de delar som inte redan raserats, huserade hans äldre kollega Richard Hughes, med en hyfsat välförsedd vinkällare som Dylan och hans unga hustru Caitlin brandskattade utan att alls skämmas. Men det var nog tidigare vintrar Dylan Thomas mindes när han skrev sin ”A Child´s Christmas in Wales”, med en ofta citerad inledning:

“One Christmas was so much like another, in those years around the sea-town corner now and out of all sound except the distant speaking of the voices I sometimes hear a moment before sleep, that I can never remember whether it snowed for six days and six nights when I was twelve or whether it snowed for twelve days and twelve nights when I was six.”

På andra sidan Atlanten några årtionden tidigare travade Robert Frosts häst fram genom snön i skogarna i New Hampshire, ivrigare än poeten i släden att komma hem till hus, härd och spilta, om man ska tro den kontemplativa dikten ”Stopping By Woods on a Snowy Evening”:

PohutukawaträdenWhose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Och i Danmark känner alla till de här inledningsraderna:  ”Det var saa grueligt koldt; det sneede og det begyndte at blive mørk Aften; det var ogsaa den sidste Aften i Aaret, Nytaarsaften.” Det är förstås H C Andersens hjärtknipande eventyr om den lilla flickan som värmer sig med svavelstickor tills paketet är slut. Hon fryser ihjäl i kylan, men genast är mormor där och för upp henne i himlen, ”og der var ingen Kulde, ingen Hunger, ingen Angest…”

Några årtionden senare gav den blide symbolisten Viggo Stuckenberg, mindre robust än Sophus Claussen och mindre religiös än Johannes Jørgensen, ut en vintrig diktsamling som han kallade ”Sne”. Alla tre hade vid förra sekelskiftet samlats i en tornlägenhet i Köpenhamn som gav namn till den tidskrift de medverkade i, ”Taarnet”. Till kretsen hörde också Helge Rode, också han villig att låta vädret spegla själstillstånd, som ses i den dikt som han gav samma titel som Stuckenbergs samling:

Der er ingenting i Verden saa stille som Sne,
naar den sagte gennem Luften daler,
dæmper Dine Skridt,
tysser, tysser blidt
paa de Stemmer, der for højlydt taler.

Der er ingenting i Verden med en Renhed som Sne,
Svanedun fra Himlens hvide Vinger.
Paa din Haand et Fnug
er som Taaredug.
Hvide Tanker tyst i Dans sig svinger.

Der er ingenting i Verden, der kan mildne som Sne.
Tys, du lytter, till det Tavse klinger.
Oh, saa fin en Klang,
Sølverklokkesang
inderst inde i Dit Hjerte ringer.

Det är mycket vackert och ganska melankoliskt. Fast stackars Viggo Stuckenberg hade ännu större anledning än Rode att låta sorgesam, sedan hans vackra hustru Ingeborg hade förlupit honom. Trädgårdsmästaren på det gods där de hyrde flygeln lockade henne med sig till Nya Zeeland men väl de var där övergav han henne ganska snart. Fattig, sjuk och förtvivlad begick hon självmord på ett av de billiga pensionaten på Queen Street i Auckland. Hennes grav finns på Waikumete Cemetery inte långt från där jag skriver detta. När nyheten om hennes död nådde Danmark skrev Sophus Claussen sin underbara dikt ”Ingeborg Stuckenberg”, full av symbolistiska synestesier (en teknik som nu senast Kristoffer Leandoer kommenterat i sin nya essäsamling ”Slut”):

”Til dine Øjnes Aandemusik
i Skumringstimen vi lytted sørgmodig…”

I Sverige må det vara vinter, men här nere i den upp och nervända antipodiska världen har vi sommar. Pohutukawaträden som håller tiden (de kallas också New Zealand Christmas Trees) blommar överdådigt blodrött just nu, mångmeterhöga buskage av hortensia lyser självlysande blått i kapp med jakarandaträdens mera mättade blånad, med dragning mot lila, och alla silk trees har slagit ut i skira rosa blommor – kanske är det en art mimosa. Det är vackert härnere, all växtlighet frodas i värmen och den höga luftfuktigheten. Auckland ligger på nästan samma breddgrad söder om ekvatorn som Lissabon gör det norr om den.

Snö faller aldrig här, bara några enstaka hagelskurar som snabbt smälter bort, fast förstås aldrig vid jultid. Och efter nyår blir det ännu varmare. Christian Braw som i unga år åstadkom en läsvärd historisk trilogi om en tysk hjältes öden och äventyr kring första världskriget, bland annat i Söderhavet – hans läsning av Thomas Mann lyste igenom – lät sin hjälte nästan förgås av den arktiska januarikylan när han satt fången i Mt Eden Prison inne i Auckland. Han hade huggit i sten i fråga om det meteorologiska, erkände han lite förläget när jag en gång råkade träffa honom i en restaurangvagn på väg till Stockholm och berättade hur man svettas kring jul på södra halvklotet…

Alltså läge för svalkande lektyr vid poolkanten nu och under de många veckor framöver när vinden blir som en varm blöt filt. Lämplig lektyr att svalka sig med kunde vara Erich Kästners ”Drei Männer im Schnee”, Simenons ”La neige était sale” och Orhan Pamuks ”Snö”. Fast snön i Conrad Aikens oroväckande novell ”Silent Snow Secret Snow”, om en pojke som går in i tigandet, är mera metaforisk är verklig, om jag minns rätt.

Eller detta: ”I stället för sol blev det emellertid snö, snö i massor, så kolossalt mycket snö, att Hans Castorp inte hade sett maken i hela sitt liv. Förra vintern hade sannerligen inte åstadkommit småsaker i den vägen, men dess prestationer var i alla fall klena i jämförelse med detta års, som var monstruösa och omåttliga (…) Det snöade dag efter dag och natt efter natt, glest eller i tjockt yrväder, men det snöade.”

Thomas Mann låter sin hjälte, vars sex veckor på sanatoriet Berghof i Davos blir till sju år, utsättas för snöblindhet i sjätte kapitlet av ”Der Zauberberg”, i det avsnitt som heter just ”Snö”. Den varar inte länge, men medan den pågår ansätts han först av arkadiska drömsyner och sedan av en våldsvision som förebådar romanens slutsidor med Hans Castorps inträde i första världskriget, för i dagarna hundra år sedan.

https://www.youtube.com/watch?v=hfOxdZfo0gs

 

Ivo Holmqvist

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen